57 gripna och tio dömda efter att ha ertappats på dejtingsajter. Minst fem fall av tvångsundersökningar av anus. Ett stort antal personer som sett sig tvingade att gå under jorden. Bannlysning utfärdad av det högsta medierådet mot att medverka i tv och medier.
Sedan en tid tillbaka pågår en statligt orkestrerad förföljelse av homosexuella i Egypten som har beskrivits som den mest omfattande i modern tid.
Hetskampanjen sägs ha triggats av det libanesiska bandet Mashrou’ Leilas konsert i Kairo den 22 september, där många i publiken viftade med regnbågsflaggor i sympati med gruppens öppet homosexuelle sångare. Men i likhet med liknande häxjakter i historien har den djupare rötter än reaktionen på en enskild händelse.
En rad vanföreställningar som framstår som hämtade ur 1800-talets pseudovetenskapliga sexualkunskap florerar i den egyptiska samhällsdebatten.
Homosexualitet är inte väl sett i det offentliga klimatet i Egypten, och har aldrig varit det i vår tid: såväl muslimska som kristna religiösa institutioner är uttalat emot, och en rad vanföreställningar som framstår som hämtade ur 1800-talets pseudovetenskapliga sexualkunskap florerar i den egyptiska samhällsdebatten.
Samtidigt är homosexualitet inte uttryckligen förbjudet i landet, och graden av förföljelse av hbtq-personer – företrädesvis homosexuella män, men även andra – har genom åren varit högst fluktuerande. När homosexuella åtalats och dömts har det varit enligt diverse moral- och sedlighetsparagrafer och för brott som “uppvigling till perversion”.
Under den sedermera störtade presidenten Hosni Mubaraks styre 2001 greps 52 misstänkt homosexuella på den flytande nattklubben Queen Boat i Nilen – 23 av dem dömdes senare till fängelse. Närmare 1 000 förmodat homosexuella greps sedan under en tvåårsperiod, tillsammans med prostituerade och andra misstänkta sedlighetsavvikare.
Det paradoxala är att tiden under Muslimska brödraskapet-medlemmen Muhammad Mursis presidentskap 2012–2013, efter den egyptiska revolutionen som skedde 2011, har beskrivits som ett smärre töväder för hbtq-personer: människor uppger att de kunde mötas utan att frukta gripanden, och de första fröna till offentlig nätaktivism skymtades.
Det handlade naturligtvis inte om att Mursi skulle haft en mild hållning i frågorna – Muslimska brödraskapet tolererar inte homosexualitet – utan om den speciella kombination av svagt statligt grepp om säkerhetsapparaten, sönderfallna institutioner, allmän förvirring och folklig frihetstörst som präglade åren efter revolutionen.
Nu är läget i det närmaste det motsatta: Muslimska brödraskapet är inte bara bortplockade från makten utan själva åter förföljda av statsapparaten, säkerhetstjänsterna rustas, och framför allt söker den nya auktoritära regimen efter fokuspunkter att ena den fattiga och splittrade befolkningen kring.
Där passar, som så många gånger förr i historien och runtom i världen, hbtq-personer som handen i handsken: de är i minoritet, de förknippas med handlingar som i övrigt skiljaktiga samhällsgrupper – exempelvis kopter och islamister – förenas i sin förkastelse av, och de kan göras till föremål för en fantasifull och skrämmande mytologi – bara tron att den sexuella läggningen kan utläsas av analyser av ringmuskeln säger det mesta.
Och, inte minst: De homosexuella är, som så ofta utsatta grupper i en auktoritär och föraktfull omvärld, inte sällan offer för ett förintande självförakt, som gör dem skamsna, skygga och därmed nästan helt riskfria att angripa.
Vi vet sedan tidigare att omsorg om mänskliga rättigheter i praktiken väger lätt som en fjäder när det ställs mot geopolitiska, strategiska och ekonomiska intressen.
Egypten är en trogen västallierad. De ingår sedan länge i ett tätt militärt samarbete med USA, och EU har nyligen förnyat sitt partnerskapsavtal med landet.
Vi vet sedan tidigare att omsorg om mänskliga rättigheter i praktiken väger lätt som en fjäder när det ställs mot geopolitiska, strategiska och ekonomiska intressen. Därför finns det ingen anledning att hoppas att ledarna för EU-länderna eller USA självmant ska konfrontera den egyptiska förföljelsepolitiken.
Men vi vanliga medborgare i västländerna, tillsammans med kulturpersonligheter och kritiker inom de beslutande organen, som till exempel det 50-tal EU-parlamentariker som skrivit under ett öppet brev till EU:s höga representant för utrikesfrågor Federica Mogherini, kan tillsammans göra vårt för att öka trycket.
Och i den globala värld vi i informationsteknologiskt hänseende lever i, där utspel i Norden på en sekund kan nå Kairo, kan även själva uppmärksamheten spela en betydande roll.
I ett samhälle där själva ens existens ses som smutsig kan det finnas en enorm styrka i orden: Ni står inte ensamma.
