Matematik för klassamhället

Vi har stora problem med integration i det här landet. Den grupp som primärt inte har integrerats, och därför kostar samhället enorma summor år efter år, är överklassen. Och medan LO nu sitter och rear ut nyanländas arbetskraft och vi ska ”matchas” mot en osund arbetsmarknad växer kapitalägarnas rikedomar ohotat.

Signerat
Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Så kom då fifflaren Ulf Kristersson till moderat­makten. Mannen som både vill ha staten och äta den, som redan i somras började sitt korståg mot ”integrationsproblemen” med skrotad arbetsrätt som lans.

Och visst har vi stora problem med integration i det här landet. Det märks på arbets- och bostadsmarknaden, i köerna till vården och på lärosätena.

Den grupp som primärt inte integrerats, och därför kostar samhället enorma summor, är överklassen. På nästan varje område utmärker den sig som klassernas värsting. Knappt något kan den göra själv, inte vill den dela med sig av överflödet och den ligger miljön till last å det grövsta. Det blir inte precis bättre av att politiker av alla kulörer curlar den, så att den blir rikare och odrägligare i sina krav på skattefinansierat tjänstefolk och ökade bidrag.

Kapitalägarna tjänar storkovan på de egendomslösas blotta existens.

Inte på fyra årtionden har inkomstklyf­torna och skillnaderna i kapitaltillgångar varit så stora i Sverige som de är i dag. Och i detta nu växer överklassens rikedomar ohotat. För till följd av att ”integrationen av utrikes födda” gjorts till central tankefigur för snart sagt varje samhällsproblem sitter arbetarrörelsens största fackliga organisation LO och förhandlar rabatter till Svenskt Näringsliv om de bara hostar upp ”enkla jobb” till nyanlända.

Det handlar alltså om subventioner till temporära påhugg för kapitalets markservice, inte om att skapa långsiktiga, hållbara arbeten som går att leva tryggt på. Svensk konsumtion tilltar, men svensk produktion spelar allt mindre roll då den antingen automatiserats eller utstationerats till låg­löneländer. På två decennier har mer än vart tionde jobb inom svensk industri försvunnit.

I takt med att möjligheten till avkastning på kapital ökar – inte minst för att bostadspriser och hyror nu nått fantasinivåer – blir arbets­köparna allt mindre beroende av traditionell arbetskraft för att generera vinst. Kapitalägarna tjänar storkovan på de egendomslösas blotta existens.

Den för samhället så farliga ojämlikheten försvinner inte för att fler kan ”matchas” mot dagens osunda arbetsmarknad där tillverkning bytts mot tjänster.

Samtidigt som regering efter regering, utan att utgå ifrån befintlig forskning på området, pratat om att ”bryta utanförskapet” har därtill medelklassens löner dragit iväg medan nivåerna i socialförsäkringssystemen för arbetslösa och sjuka inte höjts i proportion till dessa.

De fattigare blir allt fattigare. Mest har fattigdomen vuxit i de kommuner där flyktingmot­tagandet är störst. Att i ett sådant läge rea ut nyanländ arbets­kraft är så klart gnistan mot krutdurken i ett hårt polariserat samhällsklimat.

Inte heller Stefan Löfvens spelade försök att hålla emot LO:s lönedumpning och Las-försvagning, genom att betona vikten av utbildning, syftar till att komma åt ökande klass­klyftor. Tanken att alla ska nå högre utbildning kan förstås tyckas sympatisk.

Men det är givetvis inte studier i sig som fixar välmående och inkludering, den för samhället så farliga ojämlikheten försvinner inte för att fler kan ”matchas” mot dagens osunda arbetsmarknad där tillverkning bytts mot tjänster.

Det är inte befolkningen som ska matchas mot en arbetsmarknad som inte motsvarar majoritetens behov utan en liten bemedlad elits, utan arbetsmarknaden som ska matchas utifrån de människor som lever här.

I stället för att köpa den partipolitiska konsensus som säger att våra liv går ut på serva de rika – med mer eller mindre arbetsrätt, mer eller mindre livegenskap – måste vi kräva allmännytta, folkhälsa, miljövänlig infrastruktur och lokal produktion, sådant som bara kan åstadkommas genom radikal ekonomisk omfördelning, inte genom att gradera och klassificera människors rätt till välfärd.