Sveriges tredje mest hatade vs mig – rond 2

Försäkringskassan brukar bemöta kritik med att de inte skriver reglerna utan bara är tvungna att följa dem. Men vad hände egentligen i mitt fall? En sjukare person, en person som inte kan hantera språket lika bra, en redan golvad, hade ju inte haft en chans.

Signerat
Axel Green, reporter, Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I slutet av våren skrev jag en tårdrypande sak i denna artikelavdelning om mina erfarenheter av trygghetssystemen i allmänhet och Försäkringskassan i synnerhet. Det var lite snyft, snyft och därpå poängen att jag, med någorlunda smord käft och endast till hälften sjukskriven, lyckades utverka mina 400 kronor i månaden, men hur skulle en person som var än värre däran och osmord ha lyckats?

Föga anade jag då att verkligheten och Sveriges tredje mest hatade myndighet bara gjort en taktisk reträtt och i sin ringhörna förberedde rond 2. Ja, jag förstår att ni vill ha även den andra ronden överstökad, men först en kort resumé av den första.

Föga anade jag då att verkligheten och Sveriges tredje mest hatade myndighet bara gjort en taktisk reträtt och i sin ringhörna förberedde rond 2.

Nedsatt arbetsförmåga leder för mig till kontakt med Försäkringskassan. Kassapersonalen ger löfte om hjälp och råd som jag följer. Därefter en månads utredning av min person och min situation. Jag får noggrant redovisa, ned på timnivå, hur jag arbetar under de 50 procent som jag inte ska vara sjukskriven ifrån. Först besked om att jag inte har rätt till hjälp, därefter plötsligt ”glädjebesked”: Jo, du får faktiskt 400 kronor i månaden. Skrattet räcker inte hela vägen till banken. Ställer kontrollfråga: ”Jag kommer att få ett barn inom kort. Kommer de här fyra hundra kronorna att ställa till det för föräldraledigheten?” Svaret: ”Nej, nej, så länge du begär ledighet från de timmar du arbetar så är det inga problem.”

News flash: Fel!

Gong-gongen signalerar rond 2. Får barn. Köper blöjor och snus för mina 400 kronor. Följer min handläggares råd och ansöker om föräldrapenning för de timmar jag inte är sjukskriven ifrån.

En och en halv månad senare. Ett brev: ”Eftersom du är sjukskriven på halvtid blir föräldrapenningen halverad.” Matematiken: 400 kronors sjukpenning = minus flera tusen.

Som en extra liten bonus så delas också mina 400 kronor på mitten. Tänker att det måste ju ha blivit något fel. Ringer upp. Får beskedet: ”Nej, tyvärr, reglerna är sådana. Jag förstår att du tycker att verkar konstigt, men tyvärr verkar du tillhöra en sådan grupp som kommer lite i kläm.”

Ringer flera samtal under stigande desperation, samma besked. Nya samtal. Desperat: ”Jag tar tillbaka min sjukskrivning. Jag skickar tillbaka de 400 kronorna.” Kassan: ”Oj då, de har vi glömt att betala ut”. Den desperata: ”Ska jag ta tillbaka min sjukskrivning?” Kassan: ”Det kan du, men jag kan inte ge dig råd i frågan.” Nytt samtal. Redogör för åttonde gången, ordagrannt, för mitt ärende, vilka råd jag följt och tidigare besked jag fått. Nu plötsligt: ”Jaså, du har begärt för de dagar du inte är sjukskriven ifrån? Varsågod, här kommer hel föräldrapenning och dina 400 kronor.” Gong-gongen ringer ut. Ett levande frågetecken sätter sig i sin ringhörna.

Ett levande frågetecken sätter sig i sin ringhörna.

Jag vet, buhu och allt detta (swishlänk nedan), men vad fan hände? En normalt funtad person hade naturligtvis gett upp redan efter första beskedet, legat kvar på mattan och låtit domaren räkna ut en. Desperation och en vilja att själv göra rätt ledde till att jag krävde in åtta besked, alla lika bergsäkra och med hänvisning till samma regler.

Myndigheten brukar själva bemöta kritik med att de inte skriver reglerna utan bara är tvungna att följa dem. Men vad hände egentligen här? En sjukare person, en person som inte kan hantera språket lika bra, en redan golvad, hade ju inte haft en chans.

Hur många personer har Sveriges tredje sämsta myndighet berövat sina rättigheter och sin försörjning? I min förra drapa ställde jag mig frågan om stölden till och med är medveten, inbyggd i systemet…