Om politiker tvingades möta riktiga människor

Sundbybergs moderata kommunalråd Josefin Malmqvist förmår inte skilja på en opinionstext och en nyhetsartikel. Men än värre är att hon och många politiker med henne inte i tillräcklig grad skaffar sig inblick i hur deras beslut drabbar människorna bakom abstrakta siffror och tabeller. Inblick i till exempel den påfrestning det innebär att leva under konstant hot om att ens barn och familj ska hamna på gatan.

Signerat
Björn Krogvig.
Foto: Privat

Förra veckan blev jag uppmärksammad på att jag blivit så kallad ”subtweetad”, det vill säga uthängd utan min vetskap, i ett Facebookinlägg av Josefin Malmqvist som är kommunalråd i Sundbyberg.

I inlägget anklagar det moderata kommunalrådet mig för att bedriva oseriös journalistik (jag är för övrigt inte journalist utan skrev krönikan hon syftar på i egenskap av medarbetare på Arbetaren) och för att ha varit aggressiv i samband med demonstrationer i snålblåsten utanför Sundbybergs stadshus under maj och juni månad.

Malmqvist passar även på att kasta ytterligare en skopa skit på de familjer i Sundbyberg som under våren på olika sätt vräktes från lägenhetshotell, sociala kontrakt och korttidskontrakt genom att hävda att de krävde att få boende av kommunen när de i själva verket krävde att de inte skulle fråntas sina hem som en konsekvens av det politiska styrets privatiseringar av allmännyttan och neddragningar av sociala insatser.

Skärmavbild från Josefin Malmqvists Facebookinlägg.

Förutom den uppenbara frågan om hur många av landets ledande politiker som inte kan se skillnad på en opinionstext och en nyhetsartikel väcker inlägget ett par tankar hos mig:

Jag kan förstå att Malmqvist upplevde mötena med de drabbade familjerna, till största delen bestående av ensamstående mödrar med barn yngre än fem år, som obekväma.

Det som kommunalrådet fick uppleva ett par gånger under våren var en inblick i konsekvenserna av de beslut hon och hennes kollegor fattar. Jag skulle inte heller tycka det var särskilt trevligt om resultatet av mina beslut visade sig skada så många så mycket att vissa av dem inte överlevde.

Om hennes möten med familjerna kändes hotfulla så skulle hon varit med på de möten som familjerna haft med socialhandläggare. Där man rakt upp och ned – med barnen i samma rum –  berättar om beslut att sätta familjen under övervakning på utredningshem i en annan stad helt utan anledning, eller än värre spekulerar i att polisen skulle komma och omhänderta barnen.

Många av dessa övergrepp är till och med dokumenterade i socialförvaltningens egna journaler.

Jag tror att det kan vara nyttigt om beslutsfattarna ibland kommer i kontakt med de som drabbas av deras beslut.

Om de minuter som kommunalrådet spenderade med familjerna tycktes obehagliga så skulle hon ha varit med när en okänd man från det allmännyttiga bostadsbolaget Förvaltaren helt plötsligt stod i vardagsrummet hemma hos E, trots att hon låst ytterdörren.

Eller delta nu om ett par veckor när Kronofogden begär handräckning av polisen för att avhysa de familjer som inte lyckats flytta in på någons soffa eller fått hyra ett rum hos en bekant och därför fortsatt betala hyran och tvingats ockupera sina egna hem.

Om Malmqvist trots allt hade varit med vid dessa tillfällen skulle hon nog fortfarande ha svårt att föreställa sig den ångest och den påfrestning det innebär att leva under ett konstant hot om att ens barn och familj ska hamna på gatan.

Jag tror att det kan vara nyttigt om beslutsfattarna ibland kommer i kontakt med de som drabbas av deras beslut. Kanske inte bara genom sina grannar som jobbar mot ett personligt bästa i Rut-bidrag i år igen utan även de som tvingas bort från sina hem för att en politikers ideologi säger att någon med mer pengar behöver det hemmet bättre.

Bakom siffror och abstrakta modeller finns det människor. Josefin Malmqvist och många av hennes kollegor kanske inte är vana vid att se den press som många i vårt avlånga land lever med dagligen som en konsekvens av den allt mer omänskliga politik som drivs av politiker i kommuner, landsting och riksdag. Kanske är det den utsattheten och oundvikliga kampen för överlevnad som hon förväxlar med aggressivitet?

Kanske är det också så att ett par kritiska frågor ställda av en vräkt sjuåring, som tar så mycket ansvar han förmår för sin familj, bryter så mot den tårtskärande, handskakande, instagramleende, bandklippande och sätta spaden i marken-njutande vardagen som lokalpolitiker i ”landets bästa kommun”, att det lämnar en stackars politiker illa berörd.

Samtidigt tvingas föräldrar lämna bort sina barn till vänner över natten och spendera dygnets kallaste timmar på någon av de få nattöppna platser som finns kvar i staden.