Författaren Moa Martinson (1890–1964; egentligen Helga Maria Martinson, född Swartz) kan på goda grunder sägas ha skolats till skribent av och i tidningen Arbetaren.
Sin skrivdebut gjorde hon med en insändare i tidningen 1922, under signaturen H.J. (Helga Johansson). Genom åren kom hon att publicera ett hundratal artiklar i tidningen, mestadels på kvinnosidorna som förestods av Elise Ottosen-Jensen. Men det är som romanförfattare hon blivit mest känd.
– När Moa Martinson skrev om sina klasserfarenheter hjälpte hon läsarna att bättre förstå det klassamhälle som existerade under de första decennierna av 1900-talet. (…) Även om klassverkligheten förändras är hennes skildringar av förtryck och motstånd fortfarande gripande och angelägna, sade Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola, i en intervju med Arbetaren om Moa Martinsons litterära gärning 2014.
Här återpublicerar vi en lite ovanlig artikel av Moa Martinson ur Arbetaren, närmare bestämt en minnestext som hon skrev med anledning av tidningens ägare SAC Syndikalisternas 50-årsjubileum samma år.
(Ur Arbetaren nr 25-26 1960.)
Hela Sveriges Moa har ett hedersamt förflutet i den syndikalistiska rörelsen. Här berättar hon själv om hur hon var med och bildade lokala samorganisationer i Nynäshamn, Sorunda och Västerhaninge. I vidare kretsar blev hennes namn känt genom denna tidning, där hon under signaturen Helga skrev temperamentsfulla artiklar mot tidens mörkmannavälde. Moa tackar för gott kamratskap. Vi tackar henne för obruten solidaritet med allt liv på tillvarons skuggsida.
TACK FÖR GOTT KAMRATSKAP!
Alltså har tiden flugit iväg och SAC firar femtioårsjubileum i dagarna. Dessa senaste femtio år har ändrat mer i världssamhällets struktur och människans inställning och livsvillkor än årtusenden gjort förut, det vet vi alla, men fortfarande är vi mycket desorienterade.
I Nynäshamn bildades en lokal samorganisation redan 1910, alltså omedelbart som SAC kom till. SAC var ju en följd av och en protest mot den misslyckade storstrejken 1909. Jag kom att vara med på möten i Nynäshamn, långt innan jag var medlem. Man var mycket fördomsfri på den tiden, och namn som: Emma Goldman och “Moder Jones” gjorde att var man mycket positivt inställd till “slavarnas slavinna”, inom SAC.
För mycket syndikalist
När så statarorganisationen tog fart på grund av den skamlösa utsugningen av denna arbetargrupp under första världskriget och naturligtvis före också så kom jag med i den ruljangsen, även då utan att vara medlem. Men många tyckte inom Svenska Lantarbetarförbundet, att jag var för mycket syndikalist, vilket, inte hindrade att jag hade lantarbetarna samlade här på min stugtomt från de flesta godsen i Sorunda och Ösmo, och vid regnväder inne i den trånga stugan. Samtidigt blev jag medlem av SAC.
Jag ansåg syndikalisternas organisationsform alldeles utmärkt för just statare, lyckades också få ihop en LS bland anläggningsarbetarna både i Sorunda och om jag inte missminner mig, i Västerhaninge och blev fasligt “illa hullen”. Politik intresserade mig inte, ej heller var det några rigorösa bestämmelser angående politik inom SAC. Visserligen ansågs det, att man inte skulle rösta på riksdagsmän osv, men vem som helst som inte var strejkbrytare kunde vinna inträde i lokala samorganisationerna, som ju var baserade helt på att tillvarata arbetarnas ekonomiska intressen. Riksdag och monarki fick inte nämnas.
I Nynäshamn var det de efter Nynäshamnsbanans byggande kvarboende rallarna jämte arbetarna, som byggde telegrafverkets fabrik, som blev stommen i LS.
Allt mellan himmel och jord diskuterades och jag var stormförtjust då jag hörde, att Upton Sinclair tillhörde IWW i Amerika, en organisation, som mycket liknade den svenska syndikalismen men nog var en aning radikalare och mer, jag höll på att säga, målmedveten. Jag gick in för att vi skulle organisera oss som IWW-ister men vann inte gehör.
Två mil till möte
Det är närmare två mil landsvägen till Nynäshamn och jag gick till fots den vägen, fast genom skogarna blev det närmare.
Fylleriet var, en stor hämsko på organisationen, men den gick framåt ändå med snälltågsfart i början.
Kongresserna var mycket stimulerande, jag var bara med på en, men läste om de andra och var dessutom ombud på konferenser. Det var folk med vändrum i huvudet och ofta stor humor, som skötte resonemanget på dessa, tillställningar.
Apropå vägar så hade jag två mil till ABF:s avdelning också och traskade den vägen sen ungarna somnat om kvällen.
Vi var en fem sex stycken medlemmar och fick vara i en skola, där lärarinnan var syndikalist (Ingeborg Sjögren). Jag tror inte sockenmyndigheterna visste att hon var syndikalist.
Men mig visste de allt om. Jag hörde till de mest utblottade i socknen och var kanske den mest uppnosiga. Men svälten satte sina spår på både mig och mina barn, och ofta hade jag inte pengar till ett frimärke eller Kuvert för att sända artiklar till tidningen Arbetaren när den blev daglig.
Klara folkets hus, när det förvärvades! Det var stor förundran och även mycket hat mot rörelsen. Då talade man inte om hjälp från Ryssland, utan från Amerika. Jag tror inte vi fick ett öre från Amerika.
Själv satsade jag en hel krona till huset.
Det var svenska anläggningsarbetare och några högre upp i samhället som satsade. Arbetarna satsade ofta hela avlöningar.
SAC behövs ännu
Om jag skulle göra den minsta rättvisa åt rörelsen, så behövdes en stor tjock bok att beskriva dess historia så som jag känt den. Nu kan jag bara göra dessa omnämnande och önska SAC fortsatt bestånd, ty det behövs sannerligen lite utbyte av olika meningar, även inom arbetarrörelsen. Det börjar bli lite för jämnstruket.
Så länge arbetarna är tvungna att ställa till vilda strejker (och att det inte är okynnesstrejker utan framdrivna av rent nödläge och rättvisekrav det kan ingen förneka) ja, så länge är SAC nödvändig hur framåt och beslutsamt LO än marscherat. Nog är de tvååriga avtalen en broms för rättvis avlöningsfördelning även om de borde vara en säkerhet och kanske är menade som sådan. Men dessa avtal har visat sig vara en orättvisa, och man bör ta itu med problemet. Och “vilda strejker” är nu enda utvägen för de drabbade, och som alltid är det pengar, som är kruxet. Pengar till domstol, advokat, böter, till uppehället under strejken osv.
SAC här haft och har en uppgift inte minst då det gäller upplysning och kultur inom arbetarleden. SAC:s medlemmar var ivriga anhängare av ABF, några av dem var fanatiska anarkister, men jag har inte än i dag kunnat lura ut, vad en anarkist är för något. Jag vet, att lokala samorganisationer arbetade efter ordstävet ”Den vet bäst var skon klämmer, som har den på”. Och menade, att arbetargrupperna på var sin ort bäst kände till det problem, som utgjorde kruxet för just dem, och som inte andra i vårt avlånga land haft tillfälle att ta del av annat än “preliminärt”. Och ni vet ju alla, hur det är med det där preliminära.
God fortsättning och tack för gött kamratskap. För mig blev SAC en plattform, för vad jag hade att säga och kamratskapet där gav mig mod att våga klyva näbb, skriva i tidningar, försöka mig på bokskrivning. Det värsta var att jag ramlade på förtroendeuppdrag och dylikt.
Saker, som jag var alldeles för fattig för att bry mig om. En representant “ska ju vara lite fint klädd.”
Ofta kom jag till konferenser i hoplånade kläder ända till särken. Det har varit lärorika, stimulerande år för tusende, dessa femtio år i SAC.
Eder
Moa.
