Den 16 augusti 2012 kom Chris Molebatsi gående över det sandgrå fältet strax söder om Lonmin-­gruvan i Marikana. Sedan några dagar hade strejkande gruvarbetare samlats här för att kräva högre löner och bättre bostäder. Chris ville se hur det gick för dem.

Ryktet hade gått att det när som helst kunde ske en våldsam konfrontation mellan demonstranterna och säkerhetsstyrkorna. Stämningen var tryckt, flera personer hade dödats under de senaste dagarnas protester: två polismän och fyra gruvarbetare.

Chris Molebatsi är inte gruvarbetare, men har ägnat hela sitt liv åt att kämpa för deras rättigheter. Han bor i ett plåtskjul i Wonderkop – en av de informella bosättningar som ligger utspridda kring gruvorna i Marikana.

När han kom gående den här eftermiddagen på den dammiga stigen blev han stoppad av polisens avspärrningar. Ett par hundra meter bort såg han en tät rad av poliser med skyddsmundering och automatvapen riktade mot demonstranterna. Ovanför cirkulerade en helikopter.

Så hände något, Chris såg inte exakt vad, men plötsligt började alla springa åt olika håll och ljudet av skottsalvor for genom luften. Några av demonstranterna tog sin tillflykt till en kulle men insåg snart att de var fast. De hade blivit omringade.

– Polisen hade lagt ut taggtråd bakom kullen så att de inte skulle kunna fly. 17 kroppar hittades här, säger Chris Molebatsi och visar kulhålen som fortfarande syns i berget.

Vad som verkligen hände den där eftermiddagen för fem år sedan är fortfarande omstritt, men vad som är säkert är att 34 gruvarbetare miste livet och 78 skadades. Från officiellt håll försökte man täcka över händelsen och målade upp de strejkande som drogpåverkade och våldsamma extremister.

Polis­led­ningen hävdade att poliserna hade skjutit i självförsvar. Men snart kom foton från massakern som visade en annan bild. När det sedan framkom att många av demon­strant­erna hade blivit skjutna i bakhuvudet, från nära håll, var skandalen ett faktum. Händelsen har inte bara skakat om gruvnäringen i landet utan hela den syd­afrikanska demokratin.

– I Sydafrika är gruvindustrin tätt sammanflätad med regeringen. Många höga politiker har stora aktieposter i gruvbolagen. Gruvarbetarna har blivit utnyttjade under lång tid, men nu verkar det som om de har fått nog, säger Chris Molebatsi.

Gruvindustrin spelar en betydande roll i Sydafrikas ekonomi. En stor del av befolkningen är direkt beroende av jobben i gruvsektorn.

Marikana, som ligger i Bushveldkomplexet några mil norr om Johannesburg, är själva hjärtat i Sydafrikas platina­industri. Här finns över 80 procent av världens platinatillgångar.

Platina är en ädelmetall som används i tillverkningen av en rad produkter, allt­ifrån elektronik och katalysatorer för bilar till läkemedel och smycken. 

När man blickar ut över fältet i Marikana i dag är det svårt att föreställa sig den blodiga massaker som ägde rum här. Det enda som vittnar om vad som hände är ett tunt vitt kors, målat på en av berg­knallarna, ”koppie” på afrikaans, och kulhålen som trängt in i berget.

I horisonten tornar Lonmins smältverk upp, vars höga skorstenar sträcker sig mot himlen. Bland de låga buskarna betar getter, och längs stigarna kommer då och då gruvarbetare i sina arbetsoveraller på väg hem efter en dag i gruvan eller för att påbörja ett nytt arbetspass.

En av arbetarna är 33-åriga Paballo Diane som arbetar som lastbilschaufför på Lonmin. Precis som tusentals andra kom han hit till Marikana från Östra Kapprovinsen – en av landets fattigaste provinser – för att jobba i gruvan. När massakern inträffade för fem år sedan var han hemma hos familjen, 80 mil härifrån.

– Mamma var orolig och bad mig komma hem. När strejken bröt ut kunde vi ändå inte jobba, så jag åkte hem, säger han.

Två av dem som dog var hans vänner. De kom från samma by och brukade spela fotboll tillsammans efter jobbet.

Varje år den 16 augusti kommer Paballo Diane hit till kullen tillsammans med tusentals andra för att minnas och hedra sina kamrater. Datumet är i dag en helgdag i Sydafrika.

– Det enda som har förändrats sedan massakern är lönen, säger Paballo Diane.

– Förut tjänade jag 6000 rand i mån­a­den, nu tjänar jag 10000 (motsvarande cirka 6 700 kronor, redaktörens anmärkning).

Men även om lönen nästan har fördubb­lats för Paballo Diane och många av hans kollegor märks det inte lika mycket i plånboken eftersom inflationen skjutit i höjden de senaste åren.

Det lilla han har kvar när månaden är slut skickar han hem till sin fru och två barn som bor kvar i Östra Kapprovinsen. Själv bor han med sina två bröder i ett av de otaliga plåtskjulen på andra sidan fältet.

I Sydafrika är klyftorna mellan rika och fattiga bland de största i världen. De flesta vita har en levnadsstandard som tillhör den högsta i världen medan en stor del av den svarta befolkningen lever i förslummade kåkstäder, som här kring gruvorna i Marikana.

De enkelt gjutna husen och plåtskjulen som står på den leriga jorden blir iskalla på vintern och kokheta på sommaren. Många har bara tillgång till vatten några timmar om dagen och de gemensamma toaletterna fungerar sällan eftersom de inte töms tillräckligt ofta.

Alkoholkonsumtionen är hög, det enda som finns att göra efter jobbet är att gå till någon av de lokala shebeen, illegala barer som ofta brygger eget öl. På centrum­gatan i Marikana är var och varannan affär en spritbutik. Hiv och aids är mycket vanligt, nästan vartannat dödsfall i provinsen orsakas av aids.

Och det var just de usla levnadsförhållandena som utlöste protesterna för fem år sedan, menar David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation, en organisation som granskar gruvnäringen i landet och som stöds av Svenska kyrkan.

– Gruvbolagen är beroende av mig­rantarbetare. De kommer från fattigare provinser i Sydafrika och grannländer som Moçambique, Zimbabwe och Swaziland, säger David van Wyk.

– Enligt lagen är gruvbolagen skyldiga att tillhandahålla bostäder till gruvarbetarna. Men i stället för att bygga bostäder ger gruvbolagen bostads­bidrag till gruv­arbetarna så att de får ordna boende själva.

Eftersom det inte finns några bostäder att hyra tvingas migrantarbetarna att söka tak över huvudet i något skjul i när­heten av gruvorna.

Hemma finns det inga jobb. Jag arbe­­tade ett tag med att ta hand om en vit mans får, men lönen gick inte att överleva på.
Browne, gruvarbetare som kör tåg mellan gruvschakten

I den informella bosättningen Wonderkop i Marikana slingrar sig de brunröda stigarna mellan skjul av korrugerad plåt och enkelt murade hus. När det regnar blir vägarna till lervälling och regnets smatter mot plåttaken är öronbedövande.

I ett av husen bor 49-åriga Browne, som kom hit från Östra Kapprovinsen för tio år sedan.

– Jag har byggt huset själv, berättar han och visar stolt upp en solpanel som ligger på marken framför huset.

Han har satt upp ett staket av grenar och ståltråd och på så sätt fått en liten trädgård. Mellan en staketstolpe och ett träd spänner en tvättlina där arbetsove­rallen hänger på tork.

– Nu har jag elektricitet hela tiden. Jag kan laga mat, lyssna på nyheterna på radion och ladda telefonen.

Precis som de flesta som bor i Wonderkop arbetar Browne på Lonmin. Han är tågförare, kör de underjordiska tågen mellan gruvschakten. Han trivs med jobbet, berättar han, men önskar att lönen vore högre, även om den har dubblats sedan massakern.

Hemma i Östra Kapprovinsen har han en familj att försörja, fem barn och en fru. Pengarna han skickar hem varje månad räcker inte. Ändå är han glad att vara här.

– Hemma finns det inga jobb. Jag arbe­­tade ett tag med att ta hand om en vit mans får, men lönen gick inte att överleva på.

På stigen utanför Brownes hus finns en brunn där några boende står i kö för att fylla hinkarna med vatten från kranen. I år har det varit ont om vatten.

– Vi har bara rinnande vatten ett par timmar om dygnet, säger Browne.

– Jag förstår inte varför. Det kan inte bero på regnet, för i år har det regnat myck­­et, ändå har vi inget vatten.

En av konsekvenserna av massakern 2012 är att gruvarbetarna har blivit politiskt medvetna. Det berättar Kolo Mkhuseli, som bor ett par hus ifrån Browne och som också arbetar på Lonmin.

– Efter det som hände har gruvarbe­tarna fått upp ögonen för politik, säger Kolo Mkhuseli.

– Folk börjar bli medvetna om sina rättig­heter. Jag visste ingenting om politik tidigare men i dag är jag engagerad.

På kylskåpet inne i hans hus sitter klister­märken med bilder på Julius Malema, den kontroversiella partiledaren för det nya partiet EFF, De ekonomiska frihetskämparna. Partiet driver bland annat frågan om att nationalisera gruvindustrin och har växt stort de senaste åren. Många väljare har tröttnat på korruptionen och maktstriderna inom ANC.

– Malema var den enda som kom till vårt försvar. Han kom hit till Marikana och sade att han ska kämpa för våra rättigheter, säger Kolo Mkhuseli.

När de spränger i gruvan får jag stora sprickor. Jag känner vibrationerna i marken varje dag.
Kolo Mkhuseli, gruvarbetare och organiserad i AMCU

Precis som de flesta gruvarbetare bytte Kolo Mkhuseli fackförbund när massa­kern inträffade. Frustrationen mot den enda erkända fackföreningen NUM, National union of Mineworkers, med starka band med ANC, hade byggts upp under lång tid. Fackföreningsrepresentanterna ansågs korrumperade. I stället för att föra medlemmarnas talan samarbetade NUM med gruvbolaget.

Gruvarbetarna började organisera sig informellt och våldsamheter bröt ut mellan demonstranterna och fackföreningsrepresentanter. Det hela eskalerade och ledde sedan till den blodiga massakern.

Efter det fick AMCU, Association of Mineworkers and Construction Union, ett allt större stöd och i dag är över 70 procent av de anställda på Lonmin medlemmar i AMCU.

Till skillnad från många av invånarna här i Wonderkop bor Kolo Mkhuseli relativt bra. Huset byggdes av hans pappa, som också arbetade på Lonmin. När pappan dog förra året tog Kolo över huset. Som för de flesta som bor i informella bosätt­ningar får han elektricitet genom tjuv­kopp­­­­­­­­ling.

Taket består av korrugerad plåt och de smutsvita väggarna är fulla av bristningar.

– När de spränger i gruvan får jag stora sprickor. Jag känner vibrationerna i marken varje dag, berättar Kolo Mkhuseli.

Hur många som bor i informella bo­sättningar kring Rustenburg och Marikana är svårt att beräkna. Det är inte bara anställda inom gruvbolagen som bor här. Arbetslösheten är hög, närmare 40 procent. Många söker sig hit för att få jobb på gruvbolagen men långt ifrån alla lyckas.

Kvinnorna har extra svårt att få arbete inom gruvsektorn. 32-åriga Avril ­Mhlan­ga, som är ensamstående med en liten son, har sökt jobb i fyra år utan att lyckas.

– De säger att de inte har några jobb att erbjuda oss kvinnor, säger Avril Mhlanga.

– Vi är ingenting värda. Ofta blir vi i stället utsatta för sexuella trakasserier från rekryterarna. De säger att vi måste erbjuda något i gengäld för ett jobb.

Fram till 2003 var det förbjudet för kvinnor att arbeta i gruvorna, men sedan dess har antalet ökat till 7 procent. Jobben som kvinnorna utför i gruvorna är mindre kvalificerade, ofta är de städerskor och assistenter till männen.

Det enda som har förändrats sedan apartheid avskaffades är att jag kan vistas i samma byggnad som en svart person. ­Tidigare krävdes ett tillstånd för det.
David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation

I januari 2014 bröt en ny strejk ut i Marikana som pågick ända fram till sommaren. Strejken lamslog platinaindustrin och kom att bli den längsta strejken i Sydafrikas historia. Det nya fackförbundet AMCU låg bakom stridsåtgärden.

Efter sex månader tecknades ett avtal mellan AMCU och gruvbolagen som gav gruv­arbetarna 12 500 rand (motsvarande cirka ­­­8 300 kronor, redaktörens anmärkning) i månaden, en ökning som skulle ske gradvis under fem år. Nu, 2017, har det gått fem år och de anställda väntar på sin sista ­löneförhöjning.

Men strejken handlade inte bara om lönen. Det var också en protest mot hela det politiska systemet, som många anser bara gynnar några få.

– Det finns en ilska i Sydafrika i dag. Folk känner sig lurade, säger David van Wyk på Benchmark Foundation.

– Det enda som har förändrats sedan apartheid avskaffades är att jag kan vistas i samma byggnad som en svart person. ­Tidigare krävdes ett tillstånd för det.

Men det har ändå kommit något positivt av de senaste årens oroligheter i gruv­industrin, säger David van Wyk – med­vetenheten hos befolkningen har ökat.

– I dag kan gruvbolagen inte längre göra som de vill. De kommer att mötas av tuffare frågor och motstånd från omgivningen och från de anställda. Människor är medvetna om sina rättigheter och gruvföretagens ansvar. Det är en svårare miljö för gruvbolagen att bedriva verksamhet i.