Det som skaver och inte är riktigt som vi tänkt oss och lätt blir störande. Det är de ögonblicken Julia Pei­rone vill fånga på bild. Genom åren har hon använt sig av unga kvinnor för att förmedla sköra ögonblick mellan de perfekta fasader vi ser runt oss.

Fakta Julia Peirone

Julia Peirone föddes i Argentina 1973 och är uppvuxen i Lund.

Hon är utbildad på Högskolan för fotografi i Göteborg och i fri konst på Konstfack i Stockholm där hon bor och arbetar.

Redan som 14-åring utforskade hon fotografi på egen hand som en hobby. Nischen mot konstfotografi kom omedvetet, men beror mycket på de många kvinnliga förebilderna.

– Det finns ett stort utbud kvinnliga konstfotografer generationen över mig, som Cindy Sherman som arbetade mycket med porträtt och blev en förebild som jag hoppas kunna fungera som själv, säger Julia Peirone.

Julia Peirone gick på Högskolan för fotografi i Göteborg, som från början var en renodlad yrkesskola för att senare bli konsthögskola. Under de åren fotade hon sina första surrealistiska motiv som visade på, som hon uttrycker det, hur något går fel och skaver mot våra inlärda förväntningar.

– Först senare insåg jag att jag hade min nisch redan då, när jag var 18–19 år gammal. Jag fotar det som på ytan är vackert och förföriskt, men med en skevhet. Det är oftast unga tjejer i ögonblick då något går fel. Klacken på skon som halkar undan, eller ögonblicket när de snavar. Det är i de sköra sprickorna som livet finns och är intressant.

Från början arbetade hon mycket med kollage och tecknade självporträtt, för att senare övergå till fotografering med unga kvinnor i fokus. Fortfarande handlade det om ett slags självidentifikation, tror hon.

– Från början tror jag att valet av motiv var en reflektion av mig, att jag kunde spegla mig i tjejerna. Under åren har jag arbetat med den unga kvinnan som en spegling av många saker. Till exempel samhällets blick, hur vi tittar på unga tjejer och vad det säger om oss. Men också psykologiskt; vad vi attraheras av och samtidigt störs av.

Hon har också undersökt tjejernas eget identitetsskapande bakom kameran och vilken roll fotot har i deras liv. Fotografering har en maktaspekt och relationen mellan fotograf och motiv är aldrig objektiv, säger Julia Peirone, som menar att det alltid ligger ett tungt ansvar hos fotografen.

– Det är problematiskt att fota. Det finns en dubbelhet i det precis som i livet. Vad vi vill se och vad vi vill tycka korresponderar inte alltid med det vi faktiskt ser och tycker.

Jag började fundera kring varför vi tycker att misslyckanden är roliga och ville fånga dem på bild.

Inspirationen till bilderna kommer ofta spontant. De senaste fotona, som bland annat visar unga kvinnor vars klackar halkat åt sidan, var en idé som hon kom på när hon tittade på Youtube-videor av catwalken på en modevisning.

– Det var en komisk video som visade kvinnor som snavade på catwalken och som var meningen att framkalla skratt. Jag började fundera kring varför vi tycker att misslyckanden är roliga och ville fånga dem på bild, säger Julia Peirone.

Hon tror att det komiska handlar om skräckblandad förtjusning i att misslyckas och att skämmas. Misslyckandet att tappa sin till synes perfekta yta och snava i den högklackade skon är en identifikation för kvinnor, men män ser det nog på ett annat sätt, tror hon.

– När jag förstorar upp bilden och sätter tjejerna i centrum så blir det ju som att de äger ens blick, även om det är killar som tittar på dem. Många killar har uttryckt att de upplever en sorts skam i att bli attraherade av tjejerna. Jag försätter ju tjejerna på bilderna i en offerposition, de är utsatta men samtidigt starka, sexiga och överväldigande.

Julia Peirone vill få oss att tänka över bilderna av kvinnor som syns på reklamskyltar i hela världen och som blivit så vanliga att vi inte reflekterar över dem. Genom att lura ögat vill hon skapa en inre konflikt hos betraktaren som kanske kan bidra till något nytt.

– Jag bjuder in till något vi är vana vid att se och tror oss ska få se, sedan knäpper jag till med en tvist som lurar ögat. Det kanske kan bidra till ett nytt sätt att se på unga tjejer.

Att hon är kvinna kan ha viss vikt i de bilder hon lyckas ta, tror Julia Peirone. Att kunna spegla sig i sitt motiv ger en viss öppenhet och dialog som kan skildra sådant manliga fotografer inte kan. Det finns skillnader i att med en manlig blick se på kvinnor och att som kvinna bli sedd på. Under senare år har alla fått tillgång till en egen kamera i telefonen som har förändrat vårt sätt att betrakta maktkorrelationen mellan den manliga fotografen och det kvinnliga objektet. Julia Peirone tycker att det finns en dubbelhet i selfiekulturen.

Är det makt eller självobjektifiering att unga kvinnor tagit över män­nens sätt att se och fota dem?

– Jag är så kluven gällande selfies. När jag loggar in på Instagram och ser alla dessa ankläppar och allt naket som bara blir sexigare och direkt härstammar från porrindustrin vet jag inte vad jag ska tycka. Det är ju ingen normförskjutning men det finns något anarkistiskt i att ha tagit över själva praktiken i att fota.

Förr hade fotografiet högre värde. Det kanske bara togs enstaka bilder på dig under en livstid.

Hon beskriver en fin linje mellan att törsta efter bekräftelse och att kaxigt återskapa det män tidigare byggt upp som norm. Att leka med mäns blick och utforska sin sexualitet är något kvinnor alltid gjort, problemet är den enorma spridning bilderna kan få i dag.

– Att ta på sig en sexig klänning och dra blickar till sig på gatan har gjorts i alla tider tror jag, det är först nu när likes har blivit en konsumtionsvara som det finns en skevhet i det, säger Julia Peirone.

Fotot som bekräftelsesökande prak­tik i större skala är nytt i his­to­rien och utmärker vår tidsålder. Aldrig tidigare har det tagits så många bilder med så liten betydelse.

– Förr hade fotografiet högre värde. Det kanske bara togs enstaka bilder på dig under en livstid, säger Julia Peirone.

Kvantiteten bilder har urholkat fotots betydelse och visar på hur konsumtion och narcissism går hand i hand. I nutid är fotot inte till för att föreviga eller dokumentera, utan för att spegla oss själva.

– Vi konsumerar antalet ”likes” av våra foton snarare än att lägga vikt vid fy­siska album eller minnen. Det blir en manisk jakt där vi både konsumerar och konsumeras, säger Julia Peirone.

Kvaliteten går fortfarande före kvan­­­­titeten och konstfotografering kommer att fortsätta stå högt i kurs, tror hon.Det manifesteras i fotobokens och konsthallarnas fortsatta anseddhet, och kanske kan fotot komma närmare konst­arterna genom särskiljning från de virala bilderna på Internet.

– Det har va­rit lättare att bedöma kvaliteten på en oljemålning än ett fotografi för den breda allmänheten som inte själva arbetat med fotografi, säger Julia Peirone.

I november ställer hon ut både gammalt och nytt material på Göteborgs konst­museum. Hon vill inte avslöja för mycket om de nya bilderna, då de inte är helt klara än, men säger att temat fortsätter på samma spår.

– När jag fotar ett projekt väcks frågor kring nästa under projektets gång. Jag vill inte säga för mycket, men det handlar om blick och kropp liksom föregående serier.