Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 5

2 Mongolmärket Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken […]

2

Mongolmärket

Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken började samla ihop sina väskor och jackor och bana sig ut mot mittgången. Han reste sig upp. Under de fem eller sex minuter som applåderna pågick hade han suttit med armarna i kors och tyst blickat upp mot dansarnas ivriga ansikten medan de slickade i sig uppskattningen. Deras insatser hade väckt både medkänsla och respekt hos honom, men han tyckte inte att koreografen hade gjort sig förtjänt av applåderna.

Han gick ut från salongen, korsade foajén och granska-de affischerna för nu inaktuella föreställningar. Han hade varit i en bokhandel inne i centrum och råkat få syn på en av teaterns affischer. Det hade gått som en rysning genom hela kroppen. Rädd att ha missat sista föreställningen hade han skyndsamt ringt till teatern och bokat biljett. På affischen satt män och kvinnor med sina nakna ryggar vända mot betraktaren, från nacken ner till ryggslutet täckta av blommor, slingrande stjälkar och tätt överlappande blad målade i rött och blått. Medan han betraktade dem kände han sig ängslig, upphetsad och lite modstulen. Hur kunde en bild som han hade varit besatt av i närmare ett år också ha fantiserats ihop av någon annan – koreografen – någon han dessutom aldrig hade hört talas om? Skulle den bilden nu ta fysisk gestalt inför hans ögon, så som han hade drömt den? Medan han satt och väntade på att ljuset skulle släckas och föreställningen ta sin början var han så nervös att han inte ens förmådde ta en klunk vatten.

Men han hade inte funnit det han sökte. Han banade sig fram mellan teaterbesökarna som nu trängdes i foajén och som allesammans såg så eleganta och extroverta ut, och styrde kosan mot närmaste tunnelbanestation. Den dånande elektroniska musiken hade inte gett honom någonting, inte heller de bjärta kostymerna, den utmanande nakenheten eller de överdrivet sexuella gesterna. Det han hade sökt var något stillsammare, djupare, mer privat.

Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik.

Eftersom det var en söndagseftermiddag blev han tvungen att vänta ett tag på tåget. När han klev på ställde han sig nära vagnsdörren; i handen höll han ett program med fotot från affischen på omslaget. Hans hustru och femårige son väntade hemma. Han visste att hans hustru ville att de skulle tillbringa helgerna tillsammans som en familj, men han hade ändå valt att lägga en halv dag på att gå och se föreställningen. Skulle han få ut något av det? Han hade vetat att han med all sannolikhet bara skulle bli besviken igen – att det när allt kom omkring inte kunde sluta på något annat sätt. Och det var exakt så det blev. Hur i hela världen skulle en fullkomlig främling kunna fånga den inneboende logiken i något han själv hade fantiserat ihop och hitta ett sätt att ge det liv? Bitterheten som plötsligt vällde upp inom honom var precis samma känsla som när han för länge sedan såg en video av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik. De var inte stilla ens en sekund, de sprattlade och krumbuktade likt fiskar på torra land. Inte för att hans egen hunger var mindre häftig – det var bara det att han inte ville uttrycka den på det sättet. Allt annat än det.

Efter ett tag passerade tåget huset där han bodde. Han hade aldrig haft för avsikt att stiga av där. Han stuvade ner programmet i ryggsäcken, körde båda händerna i koftfickorna och studerade vagnsinteriören där den reflekterades i fönstret. Han måste tvinga sig själv att acceptera att den medelålders mannen, som bar basebollkeps för att dölja den begynnande skalligheten och en bylsig kofta för att åtminstone försöka göra detsamma med sin tjocka mage, var han själv.

Som tur var visade det sig att dörren till ateljén var låst, vilket betydde att han skulle få vara för sig själv. Söndagseftermiddagar var praktiskt taget de enda gånger han fick arbeta ostört. Ateljén låg två våningar under markplanet i en kontorsbyggnad som tillhörde en konsultfirma, och hyrdes ut som en del av deras sponsringsprojekt; de fyra videokonstnärer som delade den tjugofem kvadratmeter stora lokalen fick lov att turas om att använda den enda datorn. Han var tacksam över att ha gratis tillgång till videoprojektorn. Men hans känslighet för andra människors närvaro, som innebar att han bara kunde gå helt upp i sitt arbete när han var ensam, utgjorde ett stort hinder.

Dörren öppnades med ett litet klick. Han trevade längs väggen tills han hittade strömbrytaren. Efter att först ha sett till att låsa efter sig, tog han av sig kepsen och koftan och ställde ner ryggsäcken på golvet och började sedan vanka fram och tillbaka genom den avlånga lokalen med händerna för munnen, innan han till
sist sjönk ner framför datorn och lutade huvudet i händerna.

Han öppnade ryggsäcken och tog fram programmet, ett skissblock och ett videoband. Bandet, som var märkt med hans namn, adress och telefonnummer, innehöll originalinspelningar av alla de videoverk som han hade skapat under de senaste tio åren. Det hade redan gått två år sedan han senast sparade ett nytt verk på bandet. Inte för att två år räknades som extremt vad improduktiva perioder beträffade, men det var ändå länge nog för att göra honom nervös.

Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Han slog upp skissblocket. Sidorna var fyllda med teckningar som även om de utgick från samma grundtanke skilde sig fullständigt från affischen vad gällde känslan och det konstnärliga uttrycket. Männens och kvinnornas nakna kroppar var dekorerade med färgrika kaskader av målade blommor, men det låg något enkelt och okomplicerat i sättet de hade sex med varandra. Utan de fasta skinkor, spända lår och smala överkroppar som fick dem att påminna om dansare, hade de inte upplevts som mer erotiska än vårblommor. Deras kroppar – han hade inte gett dem några ansikten – ägde en stillhet och konkretion som uppvägde situationens upphetsande karaktär.

Bilden hade kommit till honom som en blixt från klar himmel. Det hände föregående vinter, då han började tro att han kanske skulle kunna sätta punkt för sin långa träda, då han kände hur energin började ringla upp från maggropen, bit för bit. Men han hade aldrig anat att hans nyfunna energi skulle resultera i en så befängd vision. För det första hade hans verk dittills alltid lutat åt det realistiska hållet. Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Och kanske hade bilden aldrig kommit till honom om det inte hade varit för ett slumpmässigt samtal. Om hans fru inte hade bett honom att bada deras son den där söndagseftermiddagen. Om han inte hade sett henne hjälpa pojken på med kalsongerna efter att ha torkat honom med en handduk och hört sig själv utbrista: ”Det där mongolmärket är fortfarande så stort! När bleknar de bort egentligen?” Om hon inte tanklöst hade svarat: ”Tja … jag minns inte exakt när mitt försvann. Och Yeong-hye hade fortfarande sitt kvar när hon var tjugo.”- Om hon inte sedan hade följt upp hans förbluffade ”Tjugo?” med ”Mmm … inte större än ett tumavtryck, blått. Och vem vet, om hon hade det så länge kanske hon fortfarande har det kvar.” I exakt det ögonblicket träffades han av bilden av en blå blomma som slog ut på en kvinnas stjärt. Det faktum att hans svägerska fortfarande hade ett mongolmärke på skinkan blev oförklarligt sammankopplat med hans vision av män och kvinnor som låg med varandra, med sina nakna kroppar helt täckta av målade blommor. Sambandet mellan dessa två ting var så klart, så uppenbart, att det nästan inte gick att begripa, och därmed etsades det in i hans medvetande.

Även om hon saknade ansikte var kvinnan på hans teckningar tveklöst hans svägerska. Nej, det måste vara hon. Han hade fantiserat om hur hennes nakna kropp måste se ut och börjat rita och när han slutligen satte en prick, som ett litet blått blomblad, mitt på hennes stjärt fick han erektion. Det var nästan första gången sedan han gifte sig, och definitivt första gången sedan han lämnade trettioåren bakom sig, som han hade upplevt en så stark sexuell åtrå, en åtrå som dessutom var riktad mot ett tydligt objekt. Så vem var då den ansiktslöse mannen med armarna om hennes hals, som såg ut som om han försökte strypa henne, som stötte in i henne? Han visste att det var han själv, att det i själva verket inte kunde vara någon annan. Han drog denna slutsats med en grimas.

Länge försökte han att finna en lösning, ett sätt att befria sig från den makt bilden hade över honom, men inget annat kunde ersätta den. Någon annan lika intensiv och förförisk bild existerade helt enkelt inte. Det fanns inget annat han ville arbeta med. Varenda utställning, film och föreställning framstod som tråkig och platt, av det enkla skälet att inget var detta.

Han kunde sitta i timmar, till synes försjunken i dagdrömmar, och grubbla över hur han skulle förvandla bilden till verklighet. Han skulle hyra en ateljé av en konstnärsvän och installera studiobelysning, köpa kroppsfärg och ett vitt skynke att täcka golvet med … han lät tankarna löpa i dessa banor trots att det viktigaste, att övertala svägerskan, fortfarande kvarstod. Länge grubblade han över om det skulle vara möjligt att ersätta henne med en annan kvinna, men slogs sent omsider av insikten att filmen han planerade att göra alldeles för lätt skulle kunna klassas som pornografi. Ingen kvinna skulle gå med på något sådant, för att inte tala om hans svägerska. Borde han i så fall punga ut med en massa pengar och anlita en professionell skådespelerska? Och även om han efter att ha gjort hundra eftergifter till slut lyckades få filmen gjord, skulle han verkligen kunna visa den? Han hade ofta räknat med att hans verk, som behandlade sociala frågor, skulle kunna göra honom till skottavla för somliga människor, men han hade aldrig föreställt sig att han skulle kunna bli beskylld för att kränga billigt snusk. Han hade alltid varit fullkomligt fri i sitt skapande; det hade aldrig slagit honom att denna frihet skulle kunna bli en lyx.

Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser?

Hade det inte varit för den där bilden skulle han aldrig ha behövt kämpa med denna olust, ängslan och självrannsakan, dessa plågsamma farhågor och tvivel. Han hade sluppit vara rädd för att förlora allt han hade uppnått – inte för att det var särskilt mycket – inklusive sin familj, i ett enda slag, och det på grund av ett beslut han själv hade fattat. Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser? I slutändan kunde han inte med säkerhet hävda att han hade svaret på dessa frågor, han som alltid hade varit så säker förut.

Han hörde en nyckel sättas i låset, slog snabbt ihop skissblocket och vände sig mot dörren. Vem det än var ville han inte att någon skulle få syn på hans teckningar. Det var något nytt och lite främmande för honom. Han brukade vanligtvis inte dra sig för att visa sina skisser och idéer för andra.

”Hej!” Det var J, med sitt långa hår uppsatt i hästsvans. ”Jag trodde inte att det var någon här.”

Han lutade sig tillbaka med avsiktligt långsamma rörelser och log.

”Vad sägs om en kopp kaffe?” frågade J och fiskade upp några mynt ur fickan.

Han skakade på huvudet. Medan J gick och hämtade kaffe från kaffeautomaten såg han sig om i ateljén, som inte längre var hans privata utrymme. Han satte på sig basebollkepsen igen, ovillig att skylta med sin allt kalare hjässa. Likt en kliande hosta i halsen kände han hur ett länge undertryckt vrål hotade att välla upp från djupet av hans varelse. Han svepte ner sina saker i ryggsäcken, flydde från ateljén och skyndade mot hissen. Hans ansikte reflekterades i hissdörren som glimmade likt en spegel; det såg ut som om tårar strömmade ur hans blodsprängda ögon. Hur han än rannsakade sitt minne kunde han inte erinra sig att han någonsin varit med om något liknande. Just i den stunden ville han inget hellre än spotta på de där röda, trötta ögonen. Han ville slå sig själv på käften tills blodet sipprade fram under det svarta skägget och banka sönder sina fula läppar, svullna av åtrå, med skosulan.

”Du är sen”, sa hans hustru, som bemödade sig om att inte låta alltför misslynt. Deras son vände sig åter mot gaffeltrucken i plast som han hade lekt med. Det var omöjligt att avgöra om han var glad över att se sin far eller inte.

Sedan hans hustru hade börjat arbeta heltid på sminkbutiken igen var hon ständigt utarbetad, men hon var den sorten som stretade på ändå, idogt och träget. Praktiskt taget det enda hon begärde av honom var att han inte skulle vara upptagen på söndagarna. ”Jag skulle gärna vilja vila lite … och Ji-woo behöver umgås med sin pappa också, inte sant?” Han visste att det var den enda dagen i veckan då hon gav sig själv lite ledigt. Hon var till och med tacksam över att han utan att klaga lät henne ta så mycket ansvar och sköta både ett företag och hemmet. Men varje gång han tittade på henne nuförtiden såg han systerns ansikte projicerat på hennes, och deras familjeliv kunde inte vara mer fjärran från hans tankar.

”Har du ätit?”

”Ja, jag tog något på vägen.”

”Du måste äta ordentligt, varför tar du jämt något i farten?” Hennes ton var resignerad, som om hon för länge sedan hade gett upp hoppet om sin man. Han granskade hennes utmattade ansikte så som man kan betrakta en fullkomligt främmande människa. Hennes ögon var djupa och klara under naturligt dubbla ögonlock, och ansiktet var en smal oval med en mjuk, feminin käklinje. Framgången med sminkbutiken, som hon på något sätt lyckats starta när hon ännu var en ung flicka och som sedan dess hade vuxit från knappa tio kvadratmeter till sin nuvarande storlek, måste framför allt ha byggt på det trevliga intryck som hennes vänliga, öppna ansikte gav. Ändå hade det ända från början funnits någonting hos henne som fick honom att känna sig vagt missbelåten. Hennes ansikte, figur och omtänksamma natur gjorde henne till precis den kvinna han så länge hade letat efter, och eftersom han inte kunde sätta fingret på vad det var han tyckte att hon saknade hade han bestämt sig för att gifta sig med henne. Det var faktiskt inte förrän han presenterades för hennes syster som han insåg vad som fattades hos hans nya fru.

Allt hos hennes syster tilltalade honom – hennes enkla ögonlock, hennes sätt att tala, så rättframt att det var på gränsen till ohyfsat och utan hustruns nasala tonfall, de tråkiga kläderna, de androgynt utstående kindbenen. Hon skulle gott kunna kallas ful i jämförelse med hans hustru, men för honom utstrålade hon energi, likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt. Ändå kände han inte mer för henne än han hade gjort innan de träffades. ”Hm, det där är min typ; trots att de är systrar och rätt lika på många sätt finns det en subtil skillnad mellan dem”, – denna tanke for som hastigast genom hans huvud, och var sedan borta.

”Ska jag göra i ordning någonting åt dig eller inte?” Hustruns fråga lät nästan som ett krav.

”Jag sa ju att jag redan har ätit.”

Utmattad av alla känslor som rasade inom honom öppnade han dörren till badrummet. Så fort han tände lampan skar hustruns röst åter i hans öron.

”Förutom allt annat är jag orolig för Yeong-hye. Jag har inte hört ifrån dig på hela dagen, och Ji-woo är förkyld så jag var tvungen att vara hos honom hela tiden …” Hon suckade och ropade sedan på sonen: ”Vad gör du? Jag sa ju åt dig och komma och ta din medicin!” Medveten om att pojken skulle dra benen efter sig hällde hans hustru långsamt upp medicinen i en sked och blandade det med jordgubbsfärgad sirap. Han gick ut från badrummet och stängde dörren efter sig.

”Vad är det med din syster?” frågade han. ”Vad är det nu som har hänt?”

”Hon har fått skilsmässopapperen, förstås! Jag kan i och för sig förstå herr Cheong, men ändå, han kunde väl ha varit lite mer förstående. Att bara kasta bort ett äktenskap på det där viset …”

”Jag …”, stammade han. ”Ska jag gå dit och prata med henne?”

Med ens lyste hustrun upp. ”Vill du det? Hon har ju inte varit här på så länge och om du kunde hälsa på henne, även om det är lite känsligt … men du vet, det är inte som att hon inte förstår problemet. Hon inser att det var så det måste bli, helt enkelt.” Han betraktade sin hustru,- sinnebilden för ansvarstagande medkänsla där hon försiktigt närmade sig sonen med medicinen. Hon är en god kvinna, tänkte han. Den sortens kvinna vars godhet är kvävande.

”Jag ringer henne i morgon.”

”Vill du ha numret?”

”Nej, jag har det.”

Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern.

Det kändes som om bröstet skulle sprängas. Han gick in på toaletten igen och stängde dörren. Han satte på duschen och lyssnade på vattnet som smattrade ner i badkaret medan han klädde av sig. Han var medveten om att han inte hade legat med sin hustru på närmare två månader. Men han visste också att det inte hade någonting med henne att göra att hans penis plötsligt hade styvnat.

Han hade föreställt sig sin svägerskas hyreslägenhet, en etta som hon hade delat med hans hustru när de var unga, och för sin inre syn sett henne ligga hopkrupen på sängen, och sedan växlat över till minnet av hur det kändes att bära henne på ryggen, hur hennes kropp pressades mot hans och fläckade hans kläder med blod, känslan av hennes bröst och rumpa, och fantiserat om att dra ner hennes byxor precis så mycket att det blå mongolmärket blottades.

Han stod där och onanerade. Ett stön trängde fram mellan hans läppar, inte riktigt ett skratt och inte riktigt en snyftning. Chocken av det iskalla vattnet.

Det var på försommaren för två år sedan som hans svägerska hade skurit sig i handleden i deras nya lägenhet, dit de hade flyttat för att få mer utrymme. Hans hustrus familj hade kommit på lunch. Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern. Hon hade varit så eländigt mager, det var inte som att han inte förstod att de skällde ut henne. Men att fadern, krigshjälten, faktiskt slog sin rebelliska dotter i ansiktet och handgripligen tryckte in en köttbit i munnen på henne, det var en helt annan sak. Hur mycket han än tänkte tillbaka på det kunde han inte övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt – det var mer som en scen ur någon absurd pjäs.

Mer levande och skrämmande än något annat var minnet av hans svägerskas skrik när köttbiten närmade sig hennes läppar. Efter att hon hade spottat ut den hade hon ryckt åt sig fruktkniven och stirrat vilt på var och en i familjen. Hennes skräckslagna ögon hade rullat som på ett trängt djur.

När blodet började forsa från hennes handled hade han rivit loss en remsa från ett av deras täcken, bundit om hennes handled och lyft upp henne. Hennes kropp var så lätt att hon nästan kunde ha varit ett spöke. När han sprang ner till parkeringen hade han häpnat över hur raskt och beslutsamt han hade agerat, något han aldrig hade insett att han var kapabel till.

Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.

Han mindes att han hade hoppats att hon skulle överleva, men samtidigt undrat vad det egentligen skulle innebära för henne. Ögonblicket då hon försökte att ta sitt eget liv var en vändpunkt. Nu kunde ingen längre göra någonting för att hjälpa henne. Varenda en av dem – hennes föräldrar som hade försökt tvinga i henne kött, hennes make och syskon som hade stått vid sidan av och låtit det hända – var främlingar, om inte rentav fiender. Om hon vaknade igen skulle situationen inte ha förändrats. Bara för att självmordsförsöket var oplanerat var det långt ifrån säkert att hon inte skulle försöka igen. Och om hon gjorde det skulle hon tveklöst vara mer noggrann med hur hon gick till väga, och det betydde att det till skillnad från den här gången kanske inte skulle finnas någon där som kunde hindra henne. Med ens gick det upp för honom vilken slutsats hans tankar hade landat i: att det vore bättre om hon inte vaknade, att om hon gjorde det skulle situationen faktiskt vara tvetydig, ohygglig, att han kanske borde kasta ut henne genom fönstret innan hon hann slå upp ögonen.

… annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Så snart hon var utom fara hade han använt pengarna som hennes make hade gett honom för att gå och köpa en ny skjorta som han kunde byta till. I stället för att kasta bort den nedfläckade skjortan, som stank av blod, hade han knölat ihop den och tagit med den i taxin hem. Under färden hade han kommit att tänka på sitt senaste videoverk och till sin förvåning upptäckt att han mindes det som någonting som hade varit outhärdligt plågsamt. Verket baserades på bilder som relaterade till företeelser han avskydde och betraktade som lögner, ihopklippta till ett impressionistiskt montage med musik och utmanande undertexter – annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Med ens hade han blivit illamående. Även om bilderna onekligen hade varit ångestskapande, även om han hade avskytt dem, hade de enskilda ögonblick som ingick i verket, som han hade brottats med nätterna igenom i ett försök att konfrontera de känslor de väckte hos honom, nu börjat kännas som en form av våld. I den stunden passerade hans tankar en gräns och han ville knuffa upp taxidörren och kasta sig ut i farten, rätt ut i gatan. Han stod inte längre ut med att tänka på de där bilderna, på den verklighet de skildrade. Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem. Men där och då, instängd i taxin denna kvava sommareftermiddag med den fräna lukten av svägerskans blod i näsborrarna, kändes de där bilderna och den där verkligheten plötsligt som något hotfullt. Det vände sig i magen på honom och han fick svårt att andas. Han insåg att det nog skulle dröja innan han kunde skapa ett nytt verk. Han var utarbetad och livet äcklade honom. Han orkade inte med allt som fördärvades av det.

Allt han hade skapat de senaste tio åren vände honom stillsamt ryggen. Det var inte längre hans. Det tillhörde en person som han hade känt – en gång för länge sedan.

Hans svägerska var tyst i andra änden. Han visste att hon var där, han kunde höra ett svagt suckande ljud, som andetag, under ett slags knaster som han antog kom från linjen.

”Hallå?” Han hade svårt att få fram orden. ”Det är jag, Ji-woos mamma är …” Han föraktade sig själv, sin skenhelighet och förslagenhet, men sköt det ifrån sig och fortsatte: ”Hon är orolig, förstår du.”

Fortfarande inget svar. Han suckade i luren. Hon var säkert barfota, som alltid. När hennes vistelse på mentalsjukhuset, där hon hade vårdats i flera månader, var över, hade hon kommit och bott hos dem medan hans fru och resten av familjen åkte till hennes man för att försöka övertala honom att ta henne tillbaka. Den månad hon hade tillbringat hos dem innan hon flyttade till en möblerad etta hade inte varit det minsta betungande för någon av dem. Delvis för att han ännu inte hade hört talas om mongolmärket, och således mest såg henne som en ömkansvärd om än aningen mystisk person.

Hon hade aldrig varit särskilt pratsam och hade tillbringat större delen av tiden med att sitta på balkongen och värma sig i höstsolen. Där ägnade hon sig åt att plocka upp torra löv som hade fallit från blomkrukorna och smula sönder dem till ett fint pulver, eller sträcka ut handen för att skapa skuggor på golvet. När hans fru hade mycket att göra kunde hon hjälpa till genom att ta med sig Ji-woo till badrummet och ge honom ett bad, barfota på de kalla kakelplattorna.

Det var svårt att tro att en sådan kvinna en gång hade försökt ta livet av sig, eller att hon hade suttit barbröstad inför en samling främmande människor, något som tydligen var symptom på någon sorts tillfällig sinnesförvirring efter självmordsförsöket. Att han hade sprungit till sjukhuset med henne blödande på sin rygg och att upplevelsen hade påverkat honom så på djupet, kändes som något som hade hänt med en annan kvinna eller kanske i en annan tid.

Det enda som var särskilt ovanligt med henne var att hon inte åt kött. Detta beslut hade retat upp hennes familj från allra första början, och eftersom hennes beteende därefter hade blivit allt egendomligare – och kulminerat med att hon irrade omkring barbröstad – hade hennes make bestämt sig för att hennes vegetarianism bevisade att hon aldrig skulle bli ”normal” igen.

”Hon var alltid så undergiven – på utsidan i alla fall. Men att en kvinna som inte var helt tillräknelig till att börja med ska stoppa i sig mediciner varje dag, tja, hon kommer att bli sämre, inget snack om saken.”

Det han hade svårt att fatta var att hans svåger verkade tycka att det var helt i sin ordning att dumpa sin hustru som om hon var en trasig klocka eller hushållsapparat.

”Utmåla mig inte som någon sorts skurk. Vem som helst kan inse att det är jag som är det verkliga offret här.”

Eftersom han inte kunde förneka att det låg åtminstone en gnutta sanning i detta, förhöll han sig, till skillnad från sin hustru, neutral i frågan. Hon hade vädjat till herr Cheong om att inte driva igenom skilsmässan, utan vänta och se hur saker och ting skulle utvecklas, men han hade inte låtit sig bevekas.

Han försökte skjuta herr Cheongs ansikte ur tankarna – den där låga pannan, spetsiga hakan och allmänt halsstarriga uppsynen hade alltid gjort ett osympatiskt intryck på honom. Han prövade att säga Yeong-hyes namn igen.

”Yeong-hye, säg något, är du snäll. Vad som helst, bara du svarar.” Just som han trodde att det inte var något annat att göra än att lägga på, tog hon till orda.

”Vattnet kokar.” Hennes röst hade ingen tyngd, som en fjäder. Den var varken dyster eller frånvarande, som man kunde förvänta sig av någon som var sjuk. Men den var heller inte ljus och sorglös. Den ägde den stillsamma klangen hos en människa som inte hörde hemma någonstans, någon som befann sig i ett gränsland mellan olika tillstånd.

”Jag måste gå och stänga av plattan.”

”Yeong-hye, jag tänkte …” Han talade snabbt, rädd att hon skulle lägga på och bryta samtalet. ”Går det bra att jag kommer över nu? Du är inte på väg ut någonstans?”

Efter en kort tystnad hörde han ett klick och tonen som signalerade att linjen hade brutits. När han lade ifrån sig telefonen var handflatan klibbig av svett.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket…

Det var tveklöst först efter att hans hustru hade berättat om hennes mongolmärke som han började se sin svägerska i ett nytt ljus. Innan dess hade han aldrig haft några baktankar vad gällde henne. När han nu tänkte tillbaka på hur hon hade sett ut och uppträtt medan hon bodde hos dem, var den sexuella lust som strömmade genom honom ett resultat av hans mentala återskapande av dessa tidigare upplevelser, och ingenting han faktiskt hade känt då. Han kände hur det hettade i huden varje gång han mindes hennes frånvarande min när hon satt på balkongen och kastade skuggor med handen, hur hennes vita smalben skymtade fram under de säckiga träningsoverallsbyxorna när hon hjälpte hans son i badrummet, hennes nonchalanta sätt att halvligga framför tv:n, hennes halvnakna ben, hennes okammade hår. Och alla dessa minnen var färgade av det blå mongolmärket – märket som endast uppträdde på barns stjärtar eller ryggar och alltid bleknade bort långt innan mogen ålder.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket, så till den grad att det ena inte kunde skiljas från det andra, och att blodet som forsat ur hennes pulsåder hade stänkt ner hans vita skjorta och torkat till samma mörkt vinröda nyans som adzukibönsoppa, kändes som en skrämmande och gåtfull föraning om hans eget slutgiltiga öde.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Atlanta Garment MNF och Jerash Holdings tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Samtidigt vittnar textilarbetare som Arbetaren träffat om svåra villkor. Foto: Julia Lindblom

Bakom sömmarna: Livet i Jordaniens dolda textilindustri

Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.

– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket. 

Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa. 

Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.

Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad. 

Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj. 

Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.

Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.

I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen. 

Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.

Khadija firar sin babyshower tillsammans med vänner som arbetar på fabriken. Varje person har tagit med sig en maträtt. Foto: Julia Lindblom

Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.

Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.  

– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.

“På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”

Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.

Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.

En arbetarbostad i industriområdet Al-Tajamouat utanför Amman. Foto: Julia Lindblom
Fredagseftermiddag i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Atlantas grå fabrik hägrar i bakgrunden. Foto: Julia Lindblom

Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.

Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.

Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.

– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:

– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.

I industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman ligger många textilfabriker, där kläder tillverkas för kända klädmärken. Foto: Julia Lindblom

Tillverkar 16 plagg i timmen

Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna. 

Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.

– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.

Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat. 

– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.

Det saknas fungerande kök i arbetarbostaden. I stället tillverkas maten i sovrumskorridoren på enkla pentrykök och disken diskas intill toaletterna. Foto: Julia Lindblom

Saknas facklig organisering

Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp. 

Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.

Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader. 

Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.

Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl. 

Sanjida har under sina sex år i Jordanien inte rest hem till Bangladesh en enda gång. Foto: Julia Lindblom

Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dollar, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40-45 jordanska dollar.

– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna. 

De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union. 

Babyshower-firandet pågår i ett sovrum i korridoren. Foto: Julia Lindblom

– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna. 

Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.  

Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.

Disken efter festmåltiden rengörs i de slitna handfaten intill toaletterna. Det saknas fungerande duschar. Det finns istället duschslangar inuti toalettbåsen. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.

– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.

Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.

Atlanta Garment MNF tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Foto: Julia Lindblom

– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva. 

Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. 

– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.

En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.

Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.  

– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.

Tvångsarbete utreds på Needlecraft

Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet. 

Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.

En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.

I industriparken ad-Dulayl ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom

I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.

Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.

Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.

Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.

Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.

Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna. 

Needle Crafts sovsalar för kvinnor finns enligt källor inuti de gula arbetarbostäderna i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa. Foto: Julia Lindblom

Självmord bland arbetare

En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.

I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet. 

Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.

Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.

– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.

Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de “främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.

En lagerbyggnad tillhörande Needle Crafts fabrik i området. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare gick ut i spontan strejk

Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten. 

Foto: Julia Lindblom

I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.

– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.

Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.

– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.

Foto: Julia Lindblom

“Fabrikerna utövar tvångsarbete”

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label Foto: Privat

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.

– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:

– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.

Fängelseliknande bostäder

I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.

Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.

Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Här svarar Jerash Holdings på kritiken:

Arbetaren söker Atlanta Garment MNF.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Ledarskribenten Per-Anders Svärd inklippt framför en person som ligger i i en solstol vid sjö
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Jan-Åke Eriksson, Nicklas Thegerström / TT

Per-Anders Svärd:
Klassamhället är tydligt under ledig tid

Semestersäsongen är slut. Men vem fick egentligen vila under sommaren? Per-Anders Svärd har läst en ny rapport om våra semester- och fritidsvanor röjer den bestående ojämlikheten på vår lediga tid.

Rätten till vila och återhämtning i form av begränsad arbetstid och semesterledighet är inget vi fått gratis. Tvärtom är varje arbetsfri timme något som vanligt folk har fått kämpa till sig. Ytterst har den striden handlat om vad samhällets överskottsproduktion ska användas till. Ska arbetsprodukten fördelas så att så många som möjligt kan leva ett gott liv? Eller ska den omvandlas till privat rikedom för ett fåtal?

På papperet gäller i dag åtta timmars normalarbetsdag och minst fem veckors semester för alla arbetstagare. Men att mängden fritid är förhållandevis jämnt fördelad är bara en sida av saken. En lika viktig aspekt är ledighetens kvalitet – det vill säga möjligheten till meningsfull fritid.

På den punkten består ojämlikheten. I LO:s rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän granskas hur olika samhällsgrupper använder sin lediga tid. Här framgår det att fritidens kvalitet tydligt varierar mellan olika samhällsskikt.

Människors semestervanor är ett exempel. År 2022 kunde sjuttio procent av tjänstemännen åka bort på semester i minst en vecka. Det kunde bara hälften av arbetarna göra. Så har det sett ut sedan 1980-talet.

Så präglar ojämlikheten fritiden

Och problemet gäller inte bara resandet. Ojämlikheten präglar fritiden över huvud taget. Var tionde arbetare har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. Många måste tacka nej till att träffa vänner och släkt för att fika eller äta middag för att de inte har råd. Närmare var femte barn i låginkomsthushåll har fått avstå från att följa med vänner på aktiviteter för att det kostar för mycket.

Därtill finns skillnader mellan könen. Inom både arbetar- och tjänstemannagruppen har kvinnor lägre löner än män. Kvinnor måste oftare avstå från att träffa vänner eller spendera pengar på sig själva.

Att ha möjlighet till återhämtning är särskilt viktigt för grupper med fysiskt ansträngande arbeten. Ungefär hälften av undersköterskorna och byggarbetarna uppger att deras uppgifter kräver stor kroppslig ansträngning. I många arbetaryrken, särskilt de som domineras av kvinnor, är det svårt att ta anpassa arbetstakten eller ta pauser under arbetsdagen.

Som en följd saknar dessa grupper ofta ork att träffa vänner eller ägna sig åt aktiviteter efter jobbet. Fritiden måste i stället läggas på återhämtning.

Skillander i lön, hälsa och livskvalitet

Problemet med ojämlikheten går därmed bortom löneskillnaderna. Det handlar också om hälsa och livskvalitet.

Ingen lever två gånger. De möjligheter vi har till en meningsfull och njutbar existens har vi under detta liv och ingen annan gång. Man kan därför tycka att alla borde ha samma rätt till vila, avkoppling och nöjen. Det ter sig stötande att människors utsikter att leva friska, långa och givande liv ska distribueras längs ekonomiska skiljelinjer.

Samtidigt är det inte tjänstemännen som är huvudproblemet. Tjänstemannagruppen har visserligen gynnats av den nyliberala skattesänkningspolitiken, men de har inte vunnit tillnärmelsevis så mycket som den mikroskopiskt lilla ekonomiska eliten.

Så kan vi motverka de skenande klassklyftorna

Av de enorma resurser som dragits undan från välfärden och omfördelningssystemen under de senaste årtiondena har hundratals miljarder varje år förts över till de allra rikaste. Den misär många upplever både på jobbet och på fritiden kan ytterst spåras till den klasspolitik som har förvandlat Sverige till en maskin för att tillverka miljardärer.

Men vi måste inte ha det så. Det överskott vi alla är med att skapa i arbetslivet skulle i stället kunna användas för att skapa kollektiv rikedom. Vi skulle kunna minska arbetstiden i tunga yrken, bygga prisvärda semesteranläggningar, sänka kostnaderna för grönt resande och organisera kostnadsfria fritids- och kulturaktiviteter i våra lokalsamhällen.

Kampen för en begränsad arbetstid handlade alltid om att skapa utrymme för ett gott liv. Vad man vill fylla det livet med varierar förstås från person till person, men för att det ska förverkligas vi alla ha tillgång till samma sak: fri tid av hög kvalitet. För det borde vi vara beredda att avvara några miljardärer.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Porträttbilder på arbetare nordiska golv
Carlos Hernándes Garcia, Harry Vado, Azamat Akhorov och Nelson Torres Escobar vittnar om svåra villkor och exploatering. Foto Julia Lindblom

Rösterna från de som utnyttjades på Nordiska Golv

Fem män från olika länder reste till Sverige för att arbeta med hopp om ett bättre liv, men deras drömmar krossades när de började arbeta för Nordiska Golv. Nelson, Azamat, Harry, Francisco och Carlos vittnar alla om liknande upplevelser. Deras berättelser belyser den brutala exploateringen av migrantarbetare i dagens Sverige. Nu hoppas de att en kommande rättegång om människoexploatering ska ge dem den rättvisa de förtjänar.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv – som bytt namn till Svealandsbygg – utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige. I somras väcktes ett åtal om människoexploatering i Södertörns tingsrätt mot det ökända företagets vd, Christian Erdal, och rättegången vankas i januari nästa år.

Åtalet är resultatet av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år, och som ursprungligen omfattade hela 40 målsägande. När fallet nu går till åtal har antalet målsägande dock skurits ned till tre.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har intervjuat fem tidigare anställda på byggbolaget. Här är deras berättelser.

Nelson Alexander Torres Escobar

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Nelson fick kontakt via Facebook med en person som behövde arbetskraft i Borlänge. Tillsammans med en kollega köpte han biljetter och reste dit under perioden 2019-2020. 

– Väl på plats började vi arbeta med två olika uppgifter: en grupp fokuserade på fasaderna och vi andra arbetade inuti lägenheterna med ombyggnad, målning och putsning. Vi stötte på problem med fasaderna på grund av det extremt kalla vädret. Färgen frös när vi försökte måla.

Nelson och hans kollegor fick ett helt lägenhetsprojekt att ta hand om. 

– Trots att vi arbetade intensivt under två veckor, fick vi aldrig traktamentet som utlovats för mat och resor.

Bostadsförhållandena var usla, och 15-20 personer bodde tillsammans i en stuga långt ifrån arbetsplatsen.

– Första veckan fick jag sova på golvet med endast en filt. Vi hade ingen gas och det lilla elektriska köket fungerade inte. Vi var tvungna att gå till en stormarknad som låg en timmes promenad därifrån för att köpa mat. På grund av det kalla vädret och bristen på ordentliga arbetskläder och utrustning var förhållandena mycket svåra.

Nelsons och hans kollegor arbetade långa dagar på bygget, ibland från gryning till klockan tio på kvällen. Efter att ha arbetat där ett tag insåg Nelson att han aldrig skulle få lön. 

– Vd:n lovade hela tiden att pengarna skulle komma, men inget hände. Vi talade med chefen och gav honom ett ultimatum: betala oss åtminstone för maten eller så slutar vi. Han svarade att om vi hade pengar att äta hemma, hade vi pengar att äta där också. Till slut valde vi att lämna projektet eftersom vi inte fick någon ersättning och inte ville hamna i juridiska problem.

Nelson är 27 år gammal och arbetar för närvarande på en restaurang, efter att ha arbetat med målning i nästan två år. 

– Målningen ledde till ryggskador eftersom det involverade mycket tungt arbete. Jag har bestämt mig för att söka ett jobb som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Jag vill gärna fortsätta bo i Sverige eftersom jag trivs med den svenska livsstilen. Jag hjälper också min familj i El Salvador med min inkomst.

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige.

– Jag hoppas att rättvisa kommer att skipas och att andra migrantarbetare inte ska utnyttjas på samma sätt. Jag önskar att regeringen gör det lättare för migranter att rapportera missförhållanden utan rädsla. Många migranter, som inte talar språket eller är osäkra på sina rättigheter, utnyttjas på grund av sin sårbarhet. Fler ska kunna stå upp för sig själva utan rädsla för att bli utvisade.

Carlos Alexander Hernández Garcia

Carlos Alexander Hernández Garcia hoppas en dag kunna återförenas med familjen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Carlos började arbeta som målare på Nordiska Golv i oktober 2020. Målet var att tjäna pengar för att hjälpa familjen i El Salvador och få ett bättre liv.

– Jag kom till Sverige för att undkomma problemen i mitt hemland, där gängvåldet är utbrett och gör livet svårt. Jag ville ge min familj en bättre framtid och hoppas fortfarande att en dag kunna återförenas med dem här.

Precis som andra migrantarbetare genomled Carlos slavliknande villkor på Nordiska Golv. Han arbetade från söndag till söndag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan lön. 

– Min vän Nelson och jag tog jobbet med löften om biljetter, mat och en plats att vila. Men allt visade sig vara tomma ord.

Carlos fick ingen säng att sova i, och det saknades värme och varmvatten i huset där han och de andra migrantarbetarna bodde. 

– Vi fick inte ens mat. Trots detta fortsatte vi arbeta hårt. Vi drevs av hoppet att kunna tjäna pengar till våra familjer. Men arbets- och levnadsförhållandena var usla. 

På arbetsplatsen bodde Carlos i ett överfyllt rum tillsammans med 10-15 personer som alla sov på golvet. 

– Vi hade inget varmt vatten, vilket gjorde att det blev en utmaning att ens duscha. Familjen blev ledsen och oroade sig för mig när de insåg hur svårt jag hade det. Och jag kunde inte ringa dem för det fanns knappt mobiltäckning där vi befann oss.

Under arbetsdagarna arbetade Carlos tillsammans med andra målare och takläggare. Säkerheten var obefintlig, och han såg ofta kollegor bli skadade på jobbet. 

Carlos hade dock vänner som flera månader senare hjälpte honom att ta sig ur situationen. 

– Vi lämnade arbetsplatsen och började söka andra möjligheter. Trots det kalla vädret, bristen på ordentliga kläder och de långa arbetsdagarna, försökte jag hålla modet uppe.

Carlos hoppas på att rättegången ska resultera i att rättvisa skipas, och att ingen annan behöver genomlida det han har gått igenom. 

– Jag fick ingen hjälp från facket och är rädd för vad Cristian Erdal, personen bakom företaget, kan göra. Jag har läst om hans kriminella aktiviteter och det gör mig orolig, säger Carlos.

Carlos hoppas på att kunna återförenas med familjen i Sverige. Han har inte träffat dem på fem år.

– Att vara invandrad arbetare i Sverige kan vara svårt och osäkert, och arbetsförhållandena varierar beroende på sektor. Men trots den negativa erfarenheten, gillar jag Sverige som land och hoppas att framtiden ska bli ljusare. Jag vill inte att någon annan migrantarbetare ska behöva uppleva det här, och hoppas att min historia kan hjälpa till att förhindra att detta upprepas.

Azamat Akhorov

Azamat Akhorov väntar fortfarande på lönen. Foto: Julia Lindblom

En annan person som arbetat under svåra förhållanden på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. 

Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm.

Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Christian Erdal rapporterade nyligen Azamat Akhorov och andra tidigare anställda till Kronofogden. 

– Jag fick ett meddelande om att jag köpt en maskin till Nordiska Golv, och har nu tvingats betala 60 000 kronor ur egen ficka.

Harry Vado

– Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar, säger Harry Vado. Foto: Julia Lindblom

Harry blev anställd som målare på Nordiska Golv. När han kom till arbetsplatsen, blev han snart kontaktad av byggmästaren och chefen Christian Erdal.

– Han hade fått för sig att eftersom jag kunde lite engelska, skulle jag ta ansvaret för hela arbetet. Jag var tveksam – jag hade ju bara kommit dit för att måla – men chefen försökte övertyga mig. Han lovade mig en mycket bra betalning: 30 000 kronor för en veckas målning av en lägenhet. Det lät som ett schysst erbjudande, så jag accepterade och gick in i rollen som ansvarig.

Arbetarna tvingades leva under knappa förhållanden, i två stugor som låg ungefär 30 kilometer från arbetsplatsen. 

– Förhållandena var allt annat än bekväma. Det var vinter, och vi hade varken värme eller ordentliga sängar. Rummet var trångt och vi var över tjugo personer som trängdes i det lilla utrymmet, utan tillgång till mat. Jag fick ett förskott – men bara till mig. De andra arbetarna fick inga pengar alls.

Christian började trakassera Harry med ständiga samtal om hur arbetet fortskred. 

– Hans frustration visade sig på ett obehagligt sätt, särskilt när han talade nedlåtande om de andra arbetarna från Nicaragua. Det kunde jag inte stå ut med. Jag konfronterade honom och sade att det inte var rätt att nedvärdera dem som arbetade hårt för honom. Jag var tydlig med att om han inte betalade dem, skulle de sluta arbeta.

Men trots att Harry till sist fick 12 000 kronor på löningsdagen, förblev de andra kollegorna utan lön. 

– De hoppades på att få sina pengar senare, men pengarna kom aldrig. Christian är fortfarande skyldig dem för arbetet. 

Harry menar att den kommande rättegången är viktig för de som utsatts.

– Jag önskar två saker: rättvisa för den omänskliga behandling vi utstod och att alla de som arbetade på Nordiska Golv verkligen får den betalning de är berättigade till. Jag vill att Christian ska hållas ansvarig så att han inte kan fortsätta utnyttja arbetare på det här sättet. I rättegången är det tre målsäganden. Men det var inte bara tre personer som drabbades, utan mer än 20. Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar. 

Harry har bott i Sverige nästan tio år nu. Resan började med arbete på ett byggnadsställningsföretag, och senare som målare.

– Numera arbetar jag med takläggning och har fått mitt personnummer och identitetskort. Jag försöker hitta ett mer stabilt jobb.

Francisco Lopez Solano

Francisco Lopez Solano beskriver arbetsvillkoren på Nordiska Golv som ”fruktansvärda”.

– Christian lovade att betala oss, men vi fick ingen lön alls. Jag arbetade på ett större projekt i Borlänge där vi skulle bygga åtta, nio hus från grunden. Mitt jobb var att måla och bygga ställningar.

Francisco Lopez Solano. Foto: Privat

När Christian ringde och erbjöd jobbet, trodde Francisco att han skulle få en ordentlig lön.

– Men allt jag fick var 500 kronor för mat, och jag var tvungen att be mina kollegor om pengar. Boendeförhållandena var också usla. Jag bodde i ett hus utan el, värme, varmvatten eller kök. Jag sov på golvet, liksom många andra.

Francisco Lopez Solano hoppas på att rättvisa ska skipas för alla de migrantarbetare som jobbade ärligt men inte fick betalt. 

– Jag saknar min familj mycket. Mina barn och min fru är kvar i Nicaragua, och jag hoppas att staten kan hjälpa mig att ta hit dem så att de också kan jobba här. Efter jobbet på Nordiska Golv tvingades jag plocka pantburkar för att överleva och skicka något till mina barn.

Hans råd till andra byggnadsarbetare i Sverige är att undvika svarta jobb.

– Det är riskfyllt, och du vet aldrig om du kommer att få betalt. De utnyttjar utländska arbetare och behandlar dem illa. Jag har förklarat för polisen att detta fick stora konsekvenser för mig. Det var mitt första jobb som nyanländ i Sverige.

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Vendela Engström inklippt framför Tidöregeringen

Vendela Engström:
Avsätt regeringen efter avskaffad flygskatt

Regeringen och Sverigedemokraterna visar gång på gång hur bolag och pengar går före människa och klimat. Flygskattens avskaffande bör vara droppen som får bägaren att rinna över.

”Vi tar helt enkelt bort den”, sa Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg på tisdagens pressträff.

Poff så var flygskatten borta. 

Regeringen med Sverigedemokraterna vill att svenskarna ska flyga mer – och det till en billigare peng. Till råge på allt så är partierna är medvetna om att det kommer leda till större utsläpp. För de är ju inte så dumma, trots allt. 

Profit före klimat. Tidöpartiernas populistiska utspel är trots allt inget som förvånar. Profit och kortsiktighet går ju före allt i den kapitalistiska ordningen vi lever i. 

Partierna lyfter vikten av att vissa flyglinjer ska finnas kvar – för familjer och företag på dessa platser. Men den här politiken handlar inte om att hjälpa befolkningen. Den handlar om att hjälpa bolag. Det här handlar om pengar.

Resultatet av kortsiktig och kapitalistisk politik är att klimatkrisen vi befinner oss i förvärras. När världens politiker borde göra allt för att ställa om samhället och ekonomin till något hållbart väljer alldeles för många att göra precis tvärt om. 

Världsfrånvänd politik

För visst är det lättare att vinna röster på att låtsats som att problemen inte finns. 

Utifrån nuvarande politik bedömer Naturvårdsverket att Sverige varken kommer nå det långsiktiga målet om noll nettousläpp år 2045 – eller etappmålen 2030 och 2040. 

Regeringen påminner om orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk. De kör business as usual, när inget längre är som vanligt.

Det de i stället kan börja med är att bygga ut och rusta upp järnvägen så att den fungerar som den ska – i stället för att dra ner på avgångar. Nästa steg är att återförstatliga järnvägen, för att sedan låta arbetarkollektivet ta över driften. Sist men inte minst borde de göra biljetterna billigare – helst gratis. 

Det ska vara så billigt och lätt som som möjligt att välja det som är klimatvänligt. Det ska inte vara en klassfråga. 

Men faktum är att det klimatfrågan är en klassfråga. De som drabbas hårdas av klimatförändringar är världens arbetarklass. Både i Sverige och utomlands. De som kommer undan – i alla fall till en början – är världens rika, som också står för störst del av världens utsläpp. 

En regering som inte tar klimatfrågan på allvar bör avsättas.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Frida Orupabo presenterar utställning på Bonniers konsthall.
Frida Orupabo på Bonniers konsthall med Big Girl II. Foto: Josephine Askegård

Starkt om makt och förtryck i Frida Orupabos konst

Den norska konstnären Frida Orupabo ställer för första gången ut sina collageskulpturer i Sverige. Och det är en stark upplevelse som väntar besökaren. 

Att kliva in på Bonniers konsthall i Stockholm är något av en chock. Bara antydan om vad vi ska få ta del av ger en förväntan som liknar den som man känner inför att se en film som man hört är otäck eller upprörande. Den enda skillnaden är att detta inte är en film utan konst som gestaltar historiens skräckfyllda kapitel kring vitt och patriarkalt normskapande.

Frida Orupabo, med bas i Oslo, ställer för första gången i Sverige ställer ut sina collageskulpturer, och det gör hon alltså på Bonniers konsthall i Stockholm. Man kan nog utgå ifrån att utställningen kommer att dra folk, och jag hoppas på det. För den är riktigt häftig.

Orupabo är sociolog och hennes verk handlar mycket om att göra människor utan makt till subjekt.

Det kolsvarta förrummet, med sin installation av ett jätteansikte, nedbrutet till ögon, näsa och mun som ljusspel visar hur Orupabo förstår hur hon ska tvinga fram en ny, och chockerande syn på det vi knappt tänker på längre. Installationen ”Of course everything is real” är en omstöpning av ett av surrealisten Salvador Dalís mest kända verk ”Mae West’s face which may be used as a surrealist apartment” från 1935, där Hollywoodikonens blonda uppenbarelse dekonstruerats till en soffa, en eldstad och två landskapsmålningar. 

Berättelser som skrivs om

Orupabos entré berättar redan här om hur de gamla bilder som hon klippt isär och satt samman bär på berättelser som också kan skrivas om när de klipps ner och sätts samman på ett nytt sätt. Mae Wests vita ansikte förvandlas till ett svart subjekt med rörliga ögon. 

Konstnären har sedan länge arbetat med bland annat bilder ur familjens gamla fotoalbum. Men har gått vidare till motiv från äldre pornografiska fotografier med koloniala och rasistiska förtecken och andra bilder från kolonial historia. 

Frida Orupabos White Happiness. Foto: Gerhard Kassner

Resultatet blir synliggörande av övergrepp på flera plan, genom historien och rakt in i vår samtid. Orupabo påvisar helt enkelt hur pornografi i sig också kan fungera som en föreläsning i att vissa grupper av människor – här rasifierade och kvinnor (och därmed förstås andra vanliga pornografiska objekt som barn eller djur) – har ett värde enbart i tjänst av att utnyttjas. 

Associationerna, som till exempelvis till den perverterade pornografi som bland annat producerats i koloniala sammanhang, i nazityskland och i fascismens Italien, i ockupationskrig och i samband med övergrepp mot urbefolkningar väller över en. Det är lätt att må lite illa, och man kanske behöver pausa lite för att sätta samman alla pusselbitar som konstnären häller ut inför våra ögon. 

Kanske beror det delvis på att collaget som konstform inte är det vanligaste att Orupabos verk öppnar våra ögon lite extra. Oavsett spiller verken över på varandra och gör utställningen till något liknande en skog av nya sorters träd att upptäcka. 

Hanger. Foto: Frida Orupabo

Frida Orupabo gör människorna i sina verk tredimensionella genom att lägga lager på lager och förstora upp dem i jätteformat. På så vis gör hon dem till subjekt och ger dem (delvis) upprättelse. Hon klipper och häftar och fram stiger kvinnor och rasifierade med egna agendor. Som kan bjuda motstånd genom att ta plats eller skrika ut sitt lidande – och sin vrede. 

Samtidigt är det värt att påpeka att utställningen inte enbart är en enormt stark politisk berättelse, utan också en konstnärligt säker upplevelse. Så kan man arbeta för att också få bilder att gå rakt in i kroppen utan att passera hjärnan, som Dalí och hans surrealistvänner fick en hel värld att intressera sig för. Frida Orupabo djupdyker i den genren med sin sax.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Serietecknaren Tommy Sundvall
Tommy Sundvall är serietecknare och aktuell med boken Folkbokförd i rännstenen. Foto: Tuija Roberntz

Ett papper med rutor öppnade en ny värld

Folkbokförd i rännstenen, så är namnet på Tommy Sundvalls nya roman som ska skildra arbeten som ”inte räknas som arbeten”. För Arbetaren berättar han om den avgörande stunden då en pedagog, eller fröken som de sa då, gav honom ett papper med rutor.

Under sommaren har Serien Ketamin Cowboys gått som följetong i Arbetaren. Det är inte första gången som karaktärerna Morris och John vandrar in i tidningen. 2020 gick Voijägarn, en serie som sedan blev del av Tommy Sundvalls debut På äventyr i senkapitalismen.

Morris, löst baserad på honom själv, medan John är en uppskruvad version av en barndomsvän.

– Det är två kompisar i 30-årsåldern som bor i en storstad och hankar sig fram på diverse oseriösa gigjobb, säger Tommy Sundvall. 

I den första boken är det just gigjobben som står i centrum, men i Folkbokförd i rännstenen får i stället jobben som inte riktigt räknas ta plats.

– Som när man tvingas åka på arbete kopplat till sin samhällstjänst genom kriminalvården. I John och Morris fall så jobbar de på ett viktminskningsläger för barn. Den typen av jobb ses inte som arbete, men de utför samma saker som de betalda lägerledarna, men de får automatiskt lägre rang.

Utöver det åker Morris och John bland annat till Norge och jobbar på ett gym, samt ställer upp och vaktar en äldre man när hans vårdare ska ta en tjugo minuters paus och ”fokusera på Harry Boy”.

Inspireras av händelser med barndomskompisen

Han beskriver John som en ”loose kanon” och Morris har svårt att säga nej. Vissa av upptågen de tar sig för har sitt ursprung i händelser eller skämt Tommy upplevt med sin barndomsvän. Dessa har sedan dragits till sin spets i böckerna.

– I första boken ska de börja sälja ägg och så är det en bild på Morris där han rastar höns med koppel. Det är ett skämt som min barndomsvän sagt: ‘Om jag har en höna i lägenheten som jag går ut och rastar och sedan säljer äggen, då är den ju frigående inomhus med tillgång till utevistelse.’ berättar Tommy Sundvall.

Barndomskompisen tycker, enligt Tommy Sundvall, mycket om böckerna och har i flera år sagt att han ska tatuera in bilden av John på armen. Något som hittills inte blivit av.

– Det bryter lite emot karaktären. För John är en sådan som skulle tatuerat in den när det fortfarande bara var en skiss som inte ens publicerats i Arbetaren.

Sundvall bjuder in till skratt

Att prata med Tommy Sundvall påminner om att läsa hans serier. Svaren på mina frågor omvandlas snabbt till historier som bjuder in till skratt. Det märks att han har berättandet nära till hands och i de små detaljerna finns komiken. Som när han berättar om hur han till slut fick ett efterlängtat mejl från Galago: ”Då var det tur att kaffekoppen stod på bordet”.

Den första serien gjordes på mellanstadiet. Tommy Sundvall berättar att han är uppvuxen i Jordbro. Föräldrarna arbetade, likt många andra, i industriområdet och fritids var öppet sent.

– Då var det en pedagog, fast då vi sa ju bara fröken, som kom och berättade för oss om serier. Hon hade ett uppkopierat ark med sex rutor. Vi gjorde varsin serie och när de andra gick vidare med sina liv hade jag fastnat, det var som heroin. 

Tommy Sundvall bad om papper efter papper med rutor på, tills pedagogen sa att han kunde använda linjal istället.

– Det är min enda tecknarutbildning, det var alltså en pedagog på mellanstadiet.

Serietecknandet fortsatte, men under gymnasiet väcktes även intresse för fanzine. Det var under, vad Tommy Sundvall beskriver som ”den feministiska serievågen”, som han första gången skickade in något till Galago. Men han fick inget svar.

– Då var det såhär ”Om Liv Strömqvist ritar ett streck på ett papper kan vi sälja flera tusen, vem bryr sig om någon jävla kille från Haninge”.

Men efter sommarföljetongen Voijägarna i Arbetaren och ytterligare ett välputsat mejl till Galago fick han svar. 

– En morgon när jag skulle åka till jobbet plingade det till i telefonen, och då var det bra att kaffekoppen stod på bordet, för annars hade jag tappat den, säger Tommy Sundsvall.

Galago svarade på andra försöket

Sofia Olsson på Galago hade läst och tyckt om Voiägarna och nu var förlaget intresserade av att göra en bok.

Precis som i På äventyr i scenkapitalismen utgår Tommy Sundvalls nya bok från en obestämd storstad. Men själv har han lämnat Stockholm för Kramfors. 

Här finns det en inställning i relation till arbetet som Tommy Sundvall tycker är befriande i jämförelse med den karriärfokuserade storstaden där människor inte klarar av att slå sig till ro, utan ständigt är på jakt efter perfektion. 

– De flesta i Kramfors har ganska oglamorösa jobb, många jobbar på sågverket, i industrin, några i hemtjänsten. Bilden av jobbet är mer att det är en plats man förväntas vara på några timmar om dagen i utbyte mot lön. Det är en annan norm och inställning till arbete som jag själv delar, just eftersom jag själv har lågutbildade föräldrar och själv inte har klarat gymnasiet. Så då är man på sätt och vis dömd till massa skitjobb, säger han och lägger till att CSN-skulder på en halv miljon antagligen ändå bara skulle gjort honom olyckligare.

Uppföljare om arbete bortom städerna

Uppföljaren till Folkbokförd i rännstenen, kommer att skildra arbetsförhållandena i glesbygd.

– Jag har tänkt att jag ska göra en skitjobbstrilogi. Då kommer jag ha skildrat den moderna gigekonomin i första boken, arbete som inte ses som arbete i andra boken, och sedan arbete bortom städerna i tredje boken. Hur det ser ut med arbete och möjligheten att försörja sig på landsbygden.

Själv har han lyckats få jobb på en bensinstation. Något som gett uppslag till ytterligare en bok.

Jobbet på macken har också gett uppslag till en kommande självbiografisk bok inspirerad av Mathilda Josephssons seriebok Mjölk och människor, som utgick från arbetet som kassörska i en matbutik. 

– Hon gjorde en självbiografisk bok, där hon själv inte är huvudpersonen. Det är jättespännande att läsa om någon som sitter i kassan och skildra världen ur den människans perspektiv.

Förra vintern spenderade han med att läsa böcker om bensinmackens historia i Sverige, vilket han vill komprimera och ha med i boken. 

Serieböcker som handlar om arbete säljer bra, berättar Tommy Sundvall.

– Jag tror det beror på att det finns ett behov av igenkänning. Marknaden för böcker om olycklig kärlek eller taskiga relationer tror jag är ganska mättad. Men alla människor måste ju, vare sig man vill eller inte, någon gång i livet ha ett arbete. Därför kan arbetsplatsskildringar vara gångbara för en större publik, säger Tommy Sundvall.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS.  Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

2019 inskränktes strejkrätten. Det innebar att kollektivavtalens ställning stärktes på bekostnad av möjligheterna att använda konflikt som protestform mot exempelvis lönedumpning och arbetsmiljöproblem. Men om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?, frågar sig Emil Boss.   

Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebar ett uppsving för kollektivavtalens ställning i Sverige. Tidigare var det tillåtet för facken att strejka för vadsomhelst med några få undantag. Efter inskränkningen av strejkrätten blev det istället bara tillåtet att strejka för kollektivavtal (eller om arbetare inte har fått sin lön, ett sorts nödläge). Lönedumpning, arbetsmiljörisker, union busting och annat är inte längre lovliga konfliktskäl. 

En ny rapport av Medlingsinstitutet visar att hela åttiotre procent av arbetarna omfattades av kollektivavtal 2023. Sämre går det med medlemskap i fackföreningar.

Organisationsgraden sjunker

På tjugo år har arbetarnas organiseringsgrad sjunkit från över åttio procent till femtioåtta procent. I privat sektor – där bygg, restaurang, industri, jordbruk, skogsbruk, städ, transport och så vidare ingår – är organisationsgraden bara femtiotre procent och då har man ändå, av förklarliga skäl, inte kunnat räkna med de papperslösa arbetarna. 

Enligt Medlingsinstitutet var trettiofyra procent av arbetarna i Sverige utrikes födda 2023 (återigen är papperslösa och dolt utstationerade inte medräknade). Rapporten beskriver utan att ange några procent att utrikes födda arbetare i lägre grad är medlemmar i facken. 

Om man zoomar ut ser det ut såhär: Det finns kollektivavtal nästan överallt, men andelen utrikes födda arbetare ökar och allt färre går med i facken. Ungefär varannan arbetare står redan utanför fackföreningarna och därmed utanför den svenska modellen.

Kollektivavtal som fasad

Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många bolag i privat sektor har ett kollektivavtal som inte är värt pappret det är skrivet på. Arbetarna har aldrig fått ta del av några kollektivavtalsenliga villkor, alltihop är bara en fasad för att få bättre kunder.

Eftersom arbetarna inte är medlemmar i facken förmår facken inte följa upp huruvida avtalen följs eller inte. Det handlar nästan uteslutande om arbetare i privat sektor som är utrikes födda.

Själva värdet i kollektivavtalen tycks alltså ha devalverats de senaste tjugo åren. På tusentals företag spelar det helt enkelt ingen roll för arbetarna om det finns ett kollektivavtal eller inte. Ändå har kollektivavtalens fackliga ställning förstärkts. 

Fem år efter inskränkningen av strejkrätten ser det ut som att LO gick i en fälla. För om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?   

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.
Ett nytt besökscentrum till minne av protestsångaren Joe Hill slår upp dörrarna i Gävle i september. Foto: Johan Apel Röstlund

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Mannen som aldrig dog ska få nytt liv. För nu satsas det som aldrig förr på att lyfta Joe Hills minne i Gävle. I september öppnar nämligen ett besökscentrum för den mytomspunna protestsångaren. Och stadsvandringarna i Joe Hills fotspår lockar hundratals nyfikna besökare.

– Vi är absolut ingen konkurrent till Joe Hill-gården. Tvärt om vill vi att fler ska hitta dit.

Det säger Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle när vi står ute på grusplanen alldeles intill slottet och där det nya Joe Hill Visitor Center snart ska invigas i det gamla fängelsemuseet.

Joe Hill Visitor Center kommer bli ett komplement till Joe Hill-gården och Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle, som förvaltas av SAC Syndikalisterna.

Desirée Kjellberg är en av initiativtagarna till projektet som ska lyfta minnet av ”Mannen som aldrig dog”.  Joe Hill avrättades 1915 efter vad många menar ett av tidernas största justitiemord, men hans sånger lever vidare i den internationella arbetarrörelsen och har inspirerat världsstjärnor som Joan Baez, Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen.

Hon pekar in mot museet där den nya permanenta utställningen snart är färdigställd. Hit ska nyfikna turister och Gävlebor lockas för att ta del av Joe Hills uppväxt och öde. Tanken är att bredda kunskapen om hans gärning och kamp för drägliga villkor.

Desirée Kjellberg på fängelsemuseet i Gävle är en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Man blir sällan profet i sin egen hemstad och jag tror inte att gemene man förstår hur stor Joe Hill är runt om i världen och vilken betydelse han haft. Och så var det med mig med när jag började samla in material till till besökscentret. Det var först då det slog mig, att shit vad mycket som skrivits om honom.

Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till att lyfta Joe Hills minne i staden. Foto: Johan Apel Röstlund

Men allt började egentligen redan för ett par år sedan. Lisa Pehrsdotter hade då efter många år som journalist i Gävle och Dalarna fått en ny tjänst som kulturutvecklare på Gävle kommun.

– På listan med saker att ta tag i som låg på mitt skrivbord när jag kom första dagen stod det Joe Hill.

Lisa Pehrsdotter skrattar till.

– Jaha, tänkte jag bara och började fundera.

Hon förklarar att det från kommunalt håll länge funnits frågor om hur staden bättre ska lyfta fram sin största kändis. Samtidigt, menar Lisa Pehrsdotter, har det funnits något av en beröringsskräck. För även om kommunen tidigare stöttat bland annat sommarprogrammet på Joe Hill-gården är det en inte helt okontroversiell historisk figur som nu ska sätta Gävle på kartan och locka historieintresserade turister till staden.

Joe Hill
Foto: Wikimedia commons

Joe Hill var en radikal fackföreningskämpe som dömdes och avrättades för ett mord som han med största sannolikhet inte begått. Hans liv handlar till stor del om politik och arbetsklassens kamp. Inte sällan infekterade frågor i de kommunala korridorerna där oroliga tjänstemän än i dag är rädda att trampa snett.

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har gjort att frågan flutit lite mellan stolarna. Men så satte Skottes musikteater upp sin pjäs för två år sedan och då såg vi hur intresset växte igen. Så jag kallade till ett förutsättningslöst möte, med bland annat folk från Joe Hill-gården, och det var väldigt många intresserade. Det blev en peppig stämning med så mycket idéer, säger Lisa Pehrsdotter.

Desirée Kjellberg från fängelsemuseet var med på mötet och kom med idén att besökscentret skulle passa perfekt i deras lokaler. Och nu, den sjunde september, är det alltså dags för invigning.

– Det finns fortfarande massor av tankar på mer saker att göra och vi får se lite var allt landar men förutom besökscentret har vi redan börjat planera för en årlig Joe Hill-dag här i Gävle, i samband med FN:s internationella arbetsmiljödag den 28 april, säger Lisa Pehrsdotter.

Hon sitter i eftermiddagssolen inne på den gamla fängelsegården där allt fler människor börjar sluta upp inför kvällens stadsvandring i Joe Hills fotspår, som hålls av Anders Wesslén.

Han är historiker på Länsmuseet Gävleborg och en av världens främsta Joe Hill-forskare. Som född och uppvuxen i Gävle väcktes hans intresse för Joe Hill tidigt.

– Som alla andra här fick jag ju höra hans namn redan i skolan och när jag blev lite äldre snöade jag in på Ture Neman och fastnade för hans biografi över Joe Hill. Det var ju som en äventyrssaga men också full av en massa annat som är intressant. Det är vilda västern, utvandrar- och migranthistoria tillsammans med kriminal- och politisk historia.

Anders Wesslen håller i stadsvandringen i Joe Hills fotspår i Gävle
Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen i Gävle för att lära sig mer om Joe Hill av historikern Anders Wesslén. Foto: Johan Apel Röstlund

Anders Wesslén kisar mot solen. Han är nöjd med kommunens satsning och menar att besökscentret kommer bredda både intresset och kunskapen.

– Det här kommer göra att vi kan dra ut historien mer och att Joe Hill inte bara blir centrerad till en plats i Gävle. Han bodde ändå i staden i 22 år innan han reste över till Amerika det sätter naturligtvis sina spår hos en människa. För han tog med sig mycket härifrån som formade hans politiska medvetenhet där borta.

Han nämner de tre stora folkrörelserna från början av 1900-talet som präglade Joe Hills uppväxt. Nykterhetsrörelsen, den musikaliska traditionen hos de frireligiösa och inte minst den framväxande arbetarrörelsen.

Uppemot 200 personer har samlats på grusplanen när Anders Wesslén knackar i mikrofonen och hälsar folk välkomna.

Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen I Joe Hills fotspår i Gävle
Kön ringlade lång i de trånga gränderna ner mot Joe Hills barndsomhem i Gamla Gefle. Foto: Johan Apel Röstlund

Under en dryg timme guidar Anders Wesslén runt på Söder och bland de välbevarade träkåkarna i det vackert belägna Gamla Gefle.

Joe Hillgården i Gävle.
Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle. Foto: José Figueroa

– Där, pekar han mot det snart nybyggda Agnes Kulturhus precis intill Gavleån, låg den gamla Rettigska tobaksfabriken där en 13 år lång strejk bröt ut när Joe Hill bodde alldeles i närheten.

Spontana applåder bryter ut när Anders Wesslén berättar om de strejkande unga kvinnor som fått nog av slavliknande arbetsvillkor och hur de anställda i stället startade ett tobakskooperativ vid det förra seklets början.

Nyöppnade Joe Hill Visitor Center i Gävle
Den 7 september invigs Joe Hill Visitor Center på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det här kan omöjligt ha passerat honom opåverkad. Och alldeles oavsett vad man har för politiska värderingar så går det inte att förneka att Joe Hill är den mest berömda person som någonsin kommit från Gävle. Jag menar, självaste Chuck D från den amerikanska rapgruppen Public Enemy, har ju kallat honom ”The father of modern protest music” och det säger väl egentligen allt, säger Anders Wesslén.

Vandringen går vidare genom de kullerstensbelagda gränderna tills den avslutas på Nedre Bergsgatan i huset där Joe Hill växte upp och som fortfarande ägs och drivs av SAC Syndikalisterna. Också här finns ett museum och dit hoppas alltså det nya besökscentret att ännu fler ska hitta.

– Det vi kan göra är att komplettera Joe Hill-gården, som ju inte har samma resurser med personal och regelbundna öppettider som oss, säger Desirée Kjellberg.

Strax bakom henne i kön av stadsvandrande besökare står Eva och Per Thelin Myrbäck. De är nöjda att Joe Hill nu lyfts av kommunen.

Eva Thelin Myrbäck och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker att stadsvandringen I Joe Hills fotspår var intressant.
Eva och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker det är bra att kommunen nu satsar på att lyfta Joe Hills minne. Foto: Johan Apel Röstlund

– Han har ju betytt väldigt mycket för Gävle och tidigare har det ju varit syndikalisterna som tvingats sköta allt själva. Så jag är glad att de tagit tag i det här, säger Eva Thelin Myrbäck och Per fyller i:

– Ja, han är ju en väldigt viktig historisk person. Mitt första möte med Joe Hill var genom Bo Widebergs suveräna film från 1971 och det var den som fick mig intresserad.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anna Jörgensdotter är författare och skribent. Foto: Foto: Adam Ihse/TT, Pernilla Wahlman

Anna Jörgensdotter:
Kampen för Palestina är att hedra andra världskrigets motstånd

”Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen. Men de vita kapitaliststaterna har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra” – då som nu, skriver Anna Jörgensdotter.

Den 31 mars 1939 trängdes tiotusentals antifascister i hamnen i Alicante och väntade på – visste – att västvärldens båtar skulle komma och rädda dem. En båt hade anlänt och redan farit, men fler måste vara på ingång. Italienska fascister samlades uppe i ett fort på det berg som inte kan kallas ett berg.

Jag är dålig på kartor, kass på geografi.

Ett år efter min pappas död drog jag och barnen till Mallorca för det lilla arv som blev. Kan jag placera ut exakt var i Mallorca vi var? Nej. Visste jag, som varit engagerad i Palestina sedan 90-talet exakt var Gaza och Västbanken ligger, och östra Jerusalem och andra annekterade områden? Nej. Jag vet det nu, men när jag gick i demos för Palestina 2004 och arrangerade stödkväll för Palestina 2014, visste jag inte gränserna, uppdelningen, ockupationen till fullo.

Alicante – den sista utposten

I hamnen i Alicante irrade jag runt för att hitta minnesstenen över de omkomna och tillfångatagna. Jag irrade för att hitta platsen där det varit ett koncentrationsläger, gick fel, hittade till slut minnesmärken i en liten park på baksidan av ett köpcentrum. Och det var så mycket bättre än ingenting. 

Jag försökte föreställa mig koncentrationslägret, människorna som tvingades dit av fascisterna. Alicante var den sista utposten, den sista “fria” delen av Spanien när inbördeskriget rasat i nästan tre år. De som kämpat mot fascisterna, och deras familjer, egentligen alla som inte sympatiserade med fascisterna, som fortfarande levde och trodde på västdemokratiernas hjälp, tog sig från hela Spanien till hamnen. Förvissade om att demokratiska länder, allierade, inte ville att Franco skulle hinna mörda ännu fler innan han segrade.

Men inga båtar kom.

Ett tjugotal människor tog sina liv (hellre än att bli avrättade av fascisterna), mammor höll sina barn hårdare, tröstade: det kommer att bli bra – men när fascisterna kom ner från kullen tidigt på morgonen den 1 april betydde tröst och kärlek ingenting. Barnen tas ifrån mödrarna. De små barnen ska dö och de äldre ska indoktrineras; placeras ut i lämpliga fascistfamiljer. Kvinnorna sätts i fängelser, separerade från sina bebisar: men de kan höra dem gråta från rummet intill.

Omvärldens svek

Tortyren i det. Ljudet av skott och skrik från innergården. Helvetet att vänta, inte veta. Det monumentala sveket från en medvetet blundande omvärld. Och Sveriges statsministern skriver till landets tidningar att de inte får publicera något ofördelaktigt om Herr Hitler och Herr Franco.

Kappor vänds. Så lätt vänds kappor. Så lätt urholkas demokrati och yttrandefrihet.

Det kör en högerextremist in i ett demonstrationståg för Palestina. Vårdslöshet i trafiken, rubriceras det först som. Rubrikerna är till en början tunna (långt senare ändras rubriken till hatbrott). Det är långt ifrån terrorattacken på Drottninggatan, eftersom det är en vit rasist: är det så vi tvingas tolka ignoransen hos polis och press?

Veckan efter tar en man tag i min Palestinaflagga och försöker slita den ur mina händer. Stämningen i tåget är annorlunda, gatan känns mer osäker. Det är den där förskjutningen som kallas normalisering men borde heta något annat: Brutalisering?

En vän säger: ”Hur är världen funtad, när det tycks som om ju fler barn som massakeras, desto mer okej blir det att visa rasism och zionism öppet?” 

Aldrig igen

Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen: den som kommer att döda oss eller åtminstone separera oss från de vi älskar. Men de vita kapitaliststaterna (med århundraden av kolonialism i bagaget) har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra.       

I boken What does Israel fear from Palestine? skriver Raja Shehadeh om behovet (hos vita världsledare) att hålla fast vid vit överlägsenhet (inklusive högerpopulistiska idéer) – och verklighetsbeskrivningar som går på tvärs mot alla siffror och kartor, all historia – för att rättfärdiga och förstärka sin existens.

Den som överlever på att förtrycka och förstöra människor och jord står för den verkliga terrorn, men kapitalismen får vi inte röra. Då stämplas vi som farliga och fiender, och blir villebråd för högerextrema våldsverkare som har rätten och makten på sin sida.

Vi lever inte i en uppochnedvänd värld, även om det känns så. Vi lever under kapitalismen. 

Så, vi höjer våra Palestinaflaggor för att de symboliserar människors rätt till liv och land (liksom Belarus flagga, Kurdistans, och Republikens i Spanien för drygt åttio år sedan). Vi väntar inte på den vita västvärldens räddning. Vi vet att bygget av en ny värld både beror och hänger på oss samt bygger på
människors lika värde.

Vi irrar och tröstar och övar på hopp (och drömmer mardrömmar om nätterna). Vi behöver inga minnesmärken, vi är vittnen just nu.

Barnen som bär flaggan längst fram i tåget skriker så högt efter rättvisa, frihet och medmänsklighet att alla borde höra.    

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Städsyndikatet Solidariska städare grundades i april. I dag har syndikatet runt 100 medlemmar. Foto: Vendela Engström

Facket Solidariska städare kräver ut över en miljon

Facket Solidariska städare har sedan det grundades i våras ökat i medlemstal. Dessutom har flera medlemmar fått igen pengar för bland annat utebliven lön. – Städbranschen är minst lika förslummad som byggbranschen, säger Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS Syndikalisterna av SAC.

Den 11 april grundades städsyndikatet Solidariska städare. Sedan dess har syndikatet med hjälp av förhandlare på Stockholms LS krävt ut 1 163 313 kronor till medlemmar från 9 olika företag. En medlem har fått ut 514 000 kronor i utebliven lön.

Agnes Lansrot är förhandlingssekreterare på Stockholms LS, och en av de som har förhandlat för syndikatets medlemmar. Hon berättar att det ofta börjar med att en medlem misstänker att hen inte fått ut hela sin lön.

Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– När man går in och kollar är det oftast mer som saknas, eftersom många inte vet vad de har rätt till, som exempelvis ersättning för obekväm arbetstid och semesterersättning, säger Agnes Lansrot. 

Ofta har företag kollektivavtal som inte efterlevs.

– Om företaget har kollektivavtal, går vi igenom lönespecifikationer och ser vad som saknas. Det är jättemånga företag som har kollektivavtal men som ändå bara betalar ut timlön. Det är de absolut vanligaste ärendena vi har.

– Ska du bli anlitad av kommuner eller större företag ser det bättre ut om du har kollektivavtal, men det är tyvärr ingen garanti för att det följs, säger Agnes Lansrot.

Men det finns även rättigheter att åberopa för den som inte omfattas av kollektivavtal. Det händer att företag inte betalar övertidsersättning eller semesterersättning. Dessutom händer det att företag inte ger den anställda ett avtal, vilket kan göra att arbetsköparen behöver betala skadestånd.

Inom städsektorn finns både små och stora företag. När det gäller stora företag, berättar Agnes Lansrot att det finns ett problem att företagen inte har koll på sin personalstyrka.

– Om det är personer som inte pratar svenska, så kanske de har en arbetsledare som pratar svenska och ryska eller spanska. De kan ha direktkontakt med städerskorna och det är på den nivån som det kan ske konstigheter, som att timmar inte rapporteras.

Facket har fått fler medlemmar

Pamela Otarola, styrelsemedlem i Solidariska städare och migrantorganisatör på Stockholms LS. Foto: Julia Lindblom

– Vi har fått minst 30 nya medlemmar under sommaren, säger Pamela Otarola som är med i städsyndikatets styrelse samt förhandlare och migrantorganisatör på Stockholms LS.

Hittills har det nybildade facket haft två medlemsmöten. På varje möte har det kommit över 25 personer, berättar Pamela Otarola. Och det pratas både spanska och ryska. 

– Vi blandar: en pratar på ryska och en på spanska och så översätter vi. Det är inte omöjligt, när människor vill organisera och kommunicera så går det. Det tar lite mer tid, men det går. Det är fint att se att språket inte är en så stor barriär som man skulle kunna tro.

Behövs fler syndikat

Solidariska städare följer i fotspåren av syndikatet Solidariska byggare som startade 2021 och som i januari i år hade runt 800 medlemmar, vilket Arbetaren tidigare rapporterat om.

– Städbranschen är minst lika förslummad som byggbranschen. På sätt och vis är det värre, då det aldrig har funnits starka fackföreningar. I byggbranschen har det funnits en stark organisering som dalat, men i städ har det aldrig varit bra, säger Agnes Lansrot.

Hon lyfter att det inom städ inte finns en norm av att jobba heltid och att många kvinnor drabbas av att både ha en låg lön och inte få arbeta heltid.

– Det är sällan säkra anställningar, utan mer att du får timmar och hoppar runt. Det är mer prekärt på det sättet.

Inom städ är det också vanligt med arbetsskador. Det handlar framför allt om förslitningsskador, men det kan också ske plötsliga olyckor.

Enligt Pamela Otarola skulle det behövas syndikat i fler branscher och det skulle även behövas resurser och fler som förhandlar och tar hand om alla ärenden som kommer in.

– Vi skulle gärna ha ett restaurangsyndikat och alla möjliga syndikat, för det finns ett jättestort behov, säger Pamela Otarola.

Publicerad Uppdaterad