Utrikes #52/2017

Brittisk festival lämnade anställda i sticket

Glastonburyfestivalen har rykte om sig att vara politiskt medveten. I år framträdde bland annat Labourledaren Jeremy Corbyn på festivalen. Foto: Grant Pollard/Invision/TT

Glastonburyfestivalen i sydvästra England anklagas för att ha exploaterat hundratals arbetare från olika länder i Europa. De blev lovade två veckors arbete men sparkades efter två dagar, och många blev flera strandsatta på den engelska landsbygden under helgen.

Den årliga musikfestivalen Glastonbury i England har funnits sedan 1970 och har sedan dess haft ett rykte om sig att vara politiskt medveten.

I år blev den, vid sidan av stora bandnamn som Radiohead, svenska First Aid Kit och Major Lazer, lite extra känd för att ha gästas av det brittiska Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn. På den legendariska Pyramid stage stod han tillsammans med festivalens huvudman Michael Eavis.

De mottogs av en publik i extas. Hundratusentals applåderade när Corbyn framförde budskap som att ”unga människor inte ska acceptera låga löner och osäkra villkor som en naturlig del av livet”.

När festivalen i början på förra veckan var över och besökarna och artisterna åkt hem stod omkring 700 arbetare, ditresta från bland annat Tjeckien, Polen, Lettland, Italien och Spanien, beredda att plocka upp efter festen. Två veckors betalt arbete förväntades de få, men efter bara två dagar fick alla utom 100 personer sparken. Med ”zero hour contract”, något som kan översättas till behovsanställning, är detta i England helt i enlighet med lagen.

Nu blev många av arbetarna strandsatta på den engelska landsbygden, utan varken pengar till mat eller boende, och utan jobb.

Det var inte bara det att vi inte hade pengar att komma därifrån, de slutade dessutom ge oss mat samma dag som vi fick sparken. Alla var väldigt hungriga, det enda vi kunde äta var skräpet som festivalbesökarna slängt på marken.
Ema Vesela, som skulle ha arbetat på festivalen

En av de som skulle ha arbetat är Ema Vesela från Tjeckien. Under helgen har hon tillsammans med ett trettiotal personer protesterat utanför festivalområdet. Arbetaren får tag i henne på tisdagseftermiddagen när hon står längs en motorväg och försöker få tag i lift från Somerset till London.

– Situationen där var hemsk för många. Det var inte bara det att vi inte hade pengar att komma därifrån, de slutade dessutom ge oss mat samma dag som vi fick sparken. Alla var väldigt hungriga, det enda vi kunde äta var skräpet som festivalbesökarna slängt på marken. Den här festivalen profilerar sig som socialistisk, men från min synvinkel så är den fullkomligt orättvis, säger Ema Vesela till Arbetaren.

På Glansonburys hemsida står det mycket om festivalens ”green policy”. Om hur de återvinner minst hälften av festivalens skräp, hur de älskar träd och att de har flest komposttoaletter i hela världen. Det står också att deras största prioritet är att minska koldioxidutsläppen och att de är Greenpeace största sponsor. Detta tycker Ema Vesela är skrattretande.

– För oss är det inte den värsta arbetssituation vi varit i. Det finns värre, som att plocka jordgubbar. Vad som är illa med Glastonbury är den stora kontrasten mellan deras profil, där de marknadsför sig själv som den bästa hållbarhetsfestivalen, och hur de behandlar arbetare. Det är en stor diskrepans mellan deras retorik och deras praktik.

De 700 personer som skulle arbetat på festivalen registrerade sig för jobb via Internet. Två veckor innan festivalen skulle börja fick de ett mejl med en inbjudan och ett svar som sa att det fanns jobb. Resan till och från festivalen fick de boka och stå för själva.

Hade festivalen flaggat för att det inte fanns jobb så hade Ema Vesela aldrig åkt, men nu sa de enligt henne uttryckligen att det fanns. Så här i efterhand ser hon det hela som lite tragikomiskt.

– Vi blev så klart väldigt arga. Vi trodde först det var ett skämt, hela situationen var så absurd. Anledningen till att folk åker till Glastonbury är för att festa, och många av besökarna är så rika att när de åker hem så lämnar de efter sig allt möjligt. Vi hittade massor med tält, stolar och sovsäckar. Omkring sextusen sovsäckar åkte i soporna. Nästan helt nya saker, säger Ema Vesela.

Skälet som festivalen uppgav till de uteblivna jobben var dels att det var bättre väder än väntat och att de det här året hade haft mindre antal besökare.

– De sa att det dels berodde på att människor var rädda för terrorism och därför inte kom. Men sedan hade de inte heller förväntat sig att alla migrantarbetare de tackat ja till skulle dyka upp.

Enligt den brittiska tidningen The Independent hade det också att göra med att man använt välgörenhetsarbetare och lokala skräpplockare under själva festivalen. Dock är det få som förstår hur de hade kunnat räkna så pass fel, med nu 600 sparkade arbetare.

– De måste vetat redan från början att de inte skulle ha jobb för 700 personer. Ändå berättade de inte det för oss förrän fredag eftermiddag, och inför helgen var det omöjligt för oss att hitta andra jobb i området. Då bestämde vi oss för att i alla fall stanna till måndagen och protestera.

När protesterna började hade många redan lämnat området, men de arbetare som inte hade några pengar till resa blev kvar utanför. Efter ett par dagar med demonstrationer kom till slut festivalchefen, samme Michael Eavis som stått på scen med Jeremy Corbyn några dagar tidigare. Efter att ha hört sig för erbjöd han de kvarvarande 50 pund. Men bara de som protesterat.

–  Först trodde vi att det skulle gälla alla som förlorat sina jobb, men sedan fattade vi att det bara gällde de som gjort motstånd. Då blev vi galna. Jag tror jag skrek någonting i stil med att de var hippies som enbart gav oss pengar för att vi skulle hålla tyst. Sedan blev vi än mer högljudda och gjorde banderoller av material som vi hittat på området, dekorationer, kläder och annat som folk och företag bara slängt.

Några sa till och med att man måste finna sig i att livet är orättvist. Men de hade fel. Även om vi inte fick hela den summa som vi krävt, så fick vi i alla fall hälften.
Ema Vesela

På en av banderollerna stod det ”we are litter pickers, not little prickers” (“vi är skräpplockare, inte små penisar”). Det lät de också festivalchefen få höra efter sig och mödan gav resultat. Ema Vesela berättar att Michael Eavis till slut gick med på att ge alla de som var strandsatta i området samma summa.

– Många av de andra skräpplockarna sa först till oss att det var omöjligt. Några sa till och med att man måste finna sig i att livet är orättvist. Men de hade fel. Även om vi inte fick hela den summa som vi krävt, så fick vi i alla fall hälften – och dessutom en massa tack från de som inte trott på oss från början, säger Ema Vesela.

Innan vi lägger på är hon är noga med att påpeka att de fick en hel del stöd från folk som jobbat under själva festivalen.

– Det var en solidarisk stämning bland alla som arbetade där, säger Ema Vesela och fortsätter:

– De kom med mat till oss och visade öppet sitt stöd. De var också väldigt upprörda över hur festivalen utvecklats på senare år. Personligen kommer jag aldrig återvända.

I Labours valmanifest har man lovat att ta bort den här anställningsformen om man kommer till makten.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984