Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 3

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.

”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”

En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.

”Jag ber om ursäkt, svärfar.”

”Nej, det är jag som ska skämmas.”

Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.

”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”

Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.

Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.

Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.

Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.

Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.

Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.

Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.

”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.

”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.

Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.

”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.

”Ånga dem.”

”Allihop?”

”Mm-hm.”

Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.

”Jag var bara … hungrig.”

Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.

Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …

Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …

Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.

Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.

Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?

Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.

”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”

Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.

Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.

Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.

Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.

”Hur stor var handpenningen?”

”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”

”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”

”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”

Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.

”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”

Hon smålog mot mig.

”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”

Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.

”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”

Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”

Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”

Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.

”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”

”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.

”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”

Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.

En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”

”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”

Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.

”Jag vill inte äta det.”

För första gången var hennes röst klar och tydlig.

”Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.

”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”

Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.

Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.

Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.

”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”

Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.

”Jag äter inte kött, far.”

På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.

”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.

”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”

Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”

”Va?”

”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”

Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.

”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”

”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”

”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”

”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.

”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.

”Mm … mm … mm!”

Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.

Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.

”Far!”

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.

” … låt mig vara!”

Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.

”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

”Stoppa henne …”

”Håll er undan!”

Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.

”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”

Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.

… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.

Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.

Fy på dig, varför bet du mig?

Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.

Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

Publicerad
6 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

 Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

6 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Publicerad Uppdaterad