Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 3

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.

”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”

En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.

”Jag ber om ursäkt, svärfar.”

”Nej, det är jag som ska skämmas.”

Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.

”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”

Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.

Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.

Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.

Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.

Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.

Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.

Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.

”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.

”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.

Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.

”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.

”Ånga dem.”

”Allihop?”

”Mm-hm.”

Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.

”Jag var bara … hungrig.”

Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.

Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …

Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …

Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.

Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.

Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?

Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.

”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”

Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.

Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.

Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.

Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.

”Hur stor var handpenningen?”

”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”

”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”

”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”

Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.

”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”

Hon smålog mot mig.

”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”

Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.

”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”

Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”

Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”

Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.

”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”

”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.

”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”

Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.

En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”

”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”

Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.

”Jag vill inte äta det.”

För första gången var hennes röst klar och tydlig.

”Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.

”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”

Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.

Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.

Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.

”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”

Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.

”Jag äter inte kött, far.”

På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.

”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.

”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”

Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”

”Va?”

”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”

Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.

”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”

”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”

”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”

”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.

”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.

”Mm … mm … mm!”

Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.

Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.

”Far!”

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.

” … låt mig vara!”

Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.

”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

”Stoppa henne …”

”Håll er undan!”

Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.

”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”

Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.

… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.

Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.

Fy på dig, varför bet du mig?

Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.

Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.

Fortsättning följer…

Publicerad
9 timmar sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
10 timmar sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
11 timmar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
13 timmar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
14 timmar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad