Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 3

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.

”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”

En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.

”Jag ber om ursäkt, svärfar.”

”Nej, det är jag som ska skämmas.”

Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.

”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”

Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.

Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.

Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.

Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.

Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.

Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.

Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.

”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.

”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.

Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.

”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.

”Ånga dem.”

”Allihop?”

”Mm-hm.”

Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.

”Jag var bara … hungrig.”

Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.

Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …

Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …

Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.

Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.

Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?

Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.

”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”

Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.

Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.

Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.

Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.

”Hur stor var handpenningen?”

”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”

”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”

”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”

Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.

”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”

Hon smålog mot mig.

”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”

Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.

”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”

Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”

Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”

Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.

”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”

”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.

”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”

Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.

En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”

”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”

Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.

”Jag vill inte äta det.”

För första gången var hennes röst klar och tydlig.

”Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.

”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”

Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.

Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.

Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.

”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”

Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.

”Jag äter inte kött, far.”

På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.

”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.

”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”

Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”

”Va?”

”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”

Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.

”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”

”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”

”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”

”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.

”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.

”Mm … mm … mm!”

Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.

Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.

”Far!”

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.

” … låt mig vara!”

Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.

”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

”Stoppa henne …”

”Håll er undan!”

Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.

”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”

Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.

… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.

Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.

Fy på dig, varför bet du mig?

Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.

Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.

Fortsättning följer…

Publicerad
6 timmar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad