Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 2

Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta henne hållas.

Hon blev smalare för varje dag som gick, så till den grad att hennes kindben nu var anstötligt markerade. Utan makeup såg hon ut som en sjukhuspatient. Hade det bara rört sig om ännu en kvinna som slutade äta kött för att gå ner i vikt hade jag inte oroat mig, men jag var övertygad om att det var något mer i görningen än bara simpel vegetarianism. Nej, det måste vara den där drömmen som låg i botten av det hela. Fast å andra sidan hade hon praktiskt taget slutat sova.

Ingen skulle beskriva min fru som särskilt omtänksam – de kvällar då jag kom hem sent brukade hon ofta redan ha somnat. Men nu kunde jag komma hem vid midnatt och inte ens efter att jag hade tvättat mig, bäddat upp och gått och lagt mig, kom hon in och lade sig bredvid mig. Hon satt inte och läste, chattade inte på internet eller tittade på tv. Det enda jag kunde föreställa mig var att hon måste ha jobbat med pratbubblorna till manhwa-serierna, men det kunde omöjligt uppta så mycket tid.

Hon gick inte och lade sig förrän vid femtiden, och inte ens då kunde jag avgöra om hon faktiskt sov följande timme eller ej. Rufsig i håret och tärd i ansiktet satt hon sedan vid frukostbordet och iakttog mig med röda, trötta ögon. Hon inte så mycket som rörde vid sin sked, än mindre åt hon någonting.

Men vad som bekymrade mig mer var att hon nu aktivt verkade undvika sex. Förut hade hon för det mesta ställt upp på mina fysiska krav, och någon enstaka gång hade det faktiskt hänt att hon tog initiativet. Men nu, även om hon inte gjorde någon stor affär av det, makade hon lugnt på sig om jag så mycket som snuddade vid hennes axel med handen. En dag bestämde jag mig för att konfrontera henne.

”Vad är problemet egentligen?”

”Jag är trött.”

”Då behöver du äta lite kött. Det är därför du inte har någon energi längre, eller hur? Du var inte sådan här förut, trots allt.”

”Det är faktiskt …”

”Vadå?”

”Det är lukten.”

”Lukten?”

”Köttlukten. Din kropp luktar kött.”

Detta var bara för löjligt.

”Såg du inte att jag tog en dusch nyss? Så varifrån skulle den där lukten komma? Va?”

”Från samma ställe som din svett”, svarade hon, på fullt allvar.

Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen.

Emellanåt upplevde jag allt detta som inte enbart löjligt utan också aningen illavarslande. Tänk om det här var tidiga symptom på något som inte skulle gå över? Om de tecken på hysteri, vanföreställningar, svaga nerver och så vidare, som jag tyckte mig ana i det hon sa, skulle utvecklas till något värre?

Ändå hade jag svårt att tro att hon verkligen höll på att bli tokig. För det mesta var hon lika tystlåten som vanligt och fortsatte att sköta hushållet som hon skulle. På helgerna lagade hon namul, kryddade grönsaksrätter, som vi kunde äta under veckan och även wokade glasnudlar med svamp i stället för det sedvanliga köttet. Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen. Utom när hon inte hade kunnat sova, när hennes ansikte såg ännu mer urgröpt ut än vanligt på morgnarna, som om hon hade pyst ihop inifrån, och jag frågade vad som var på tok, bara för att få ”Jag hade en dröm” till svar. Jag frågade aldrig om innehållet i den där drömmen. Jag hade redan en gång tvingats lyssna på de där galenskaperna om ladan i skogen, ansiktet som återspeglades i blodpölen och så vidare, och en gång räckte och blev över.

På grund av den där hemska drömmen, som jag var utestängd ifrån, som jag omöjligt kunde förstå och för övrigt inte ville förstå, fortsatte hon att gå ner i vikt. Till en början bantade hon ned sig tills hon var smal och senig som en dansare. Jag hade hoppats att det skulle sluta där, men vid det här laget påminde hennes kropp mest om en skelettartad sjuklings. Varje gång jag oroade mig över allt detta försökte jag lugna mig själv genom att gå igenom vad jag visste om min frus familj. Hennes far arbetade på ett sågverk i en liten stad långt ute på vischan och hennes mor drev ett litet lunchhak. Min svägerska och hennes man var vanliga, hyggliga människor båda två – så det verkade i varje fall inte finnas någon psykisk sjukdom i hennes släkt.

Jag kunde inte tänka på hennes familj utan att också minnas doften av grillat kött och stekt vitlök och ljudet av klingande snapsglas och kvinnornas högljudda samtal från köket. Allihop – i synnerhet min svärfar – var förtjusta i yuk hwe, en sorts råbiff. Jag hade sett min svärmor ta ur en levande fisk, och både min fru och hennes syster var skickliga när det gällde att stycka en kyckling med en köttyxa. Jag hade alltid gillat min frus jordnära stil, hur hon kunde döda kackerlackor genom att smälla till dem med handflatan. Hon hade verkligen varit den mest alldagliga kvinnan i världen.

Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Trots att hennes tillstånd var så ytterst oberäkneligt var jag inte beredd att ta henne till läkare, än mindre söka någon sorts behandling. Det är inget fel på henne, sa jag till mig själv, det hon lider av är inte ens någon riktig sjukdom. Jag motstod frestelsen att rannsaka mig själv. Denna besynnerliga situation hade inget med mig att göra.

Morgonen innan jag drömde den där drömmen hackade jag fryst kött. Minns du? Du blev arg.

”Vad fan är det med dig, vad står du och skruvar på dig för? Du har aldrig varit kräsmagad förut.”

Om du visste hur hårt jag alltid har behövt kämpa för att hålla nerverna i schack. Andra människor blir bara lite nervösa, men för mig blir allt förvirrat, går fortare och fortare. Handen som höll i kniven arbetade så snabbt att jag blev alldeles svettig i nacken. Min hand, skärbrädan, köttet, och så kniven som skar rätt in i fingret.

En röd blodsdroppe trängde redan fram ur såret. Rundare än rund. Att stoppa fingret i munnen lugnade mig. Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Senare samma dag, när du slog dig ner för en tallrik bulgogi, spottade du ut andra tuggan och plockade upp något blankt.

”Vad i helvete är det här?” skrek du. ”En flisa av kniven?”

Jag betraktade frånvarande ditt förvridna ansikte me-dan du rasade.

”Tänk på vad som kunde ha hänt om jag hade svalt den! Jag var så här nära att dö!”

Varför blev jag inte så upprörd som jag borde ha blivit? I stället blev jag ännu lugnare. En sval hand på min panna. Plötsligt började allt omkring mig glida i väg, som på en tidvattenvåg som drog sig tillbaka. Matsalsbordet, du, all köksinredning. Jag var ensam, det enda som fanns kvar i hela det oändliga universum.

I gryningen nästa dag. Blodpölen i ladan … det var där jag första gången såg ansiktet återspeglas.

”Vad är det för fel på dina läppar? Har du inte sminkat dig?”

Jag tog av mig skorna igen och drog med mig min nervösa fru, som redan hade satt på sig kappan, in i hallen.

”Tänkte du verkligen visa dig ute så där?” Vi reflekterades båda i tamburspegeln. ”Sminka dig igen.”

Hon viftade bort min hand, öppnade puderdosan och duttade med svampen på kinderna. Pudret fick ansiktet att se utsuddat ut, kornigt. Det korallröda läppstift som hon alltid brukade använda och utan vilket hennes läppar såg blodlösa ut, motverkade hennes sjukliga blekhet en aning. Jag var nöjd.

”Vi är sena. Kom nu, rappa på.”

Jag öppnade ytterdörren, föste ut henne och tittade otåligt på medan hon fumlade med sina mörkblå gymnastikskor. De matchade inte hennes svarta trenchcoat, men det kunde inte hjälpas. Hon hade inga snygga skor kvar eftersom hon hade slängt bort allt som var gjort av läder.

Så snart bilen gick igång satte jag på radion för att höra om det rapporterades om några trafikproblem i närheten av den koreansk-kinesiska restaurang där min chef hade bokat bord. När jag hade försäkrat mig om att det inte skulle gå snabbare att ta en annan väg spände jag fast säkerhetsbältet och släppte upp handbromsen. Min fru ordnade med kappan en stund och efter ett par misslyckade försök fick hon till sist på sig säkerhetsbältet.

”Det måste gå bra i kväll. Du vet att det är första gången som chefen har bjudit med mig på en av de här middagarna.”

Vi hann fram precis i tid, men bara för att jag hade kört som en tokig genom stan. Restaurangen, en tvåvånings-byggnad med en rymlig parkering på framsidan, var helt klart ett flott ställe.

Senvinterkylan höll envist i sig och min fru såg ut att frysa där hon stod på parkeringen i sin tunna vårkappa. Hon hade inte sagt ett ord på vägen dit, men jag intalade mig själv att det inte skulle vara något problem. Det är inte fel att vara tyst; traditionellt brukade väl kvinnor förväntas vara försynta och tillbakadragna?

Min chef, vd:n och vice vd:n hade redan anlänt tillsammans med sina fruar. Avdelningschefen och hans fru dök upp ett par minuter efter oss, och därmed var alla på plats. Vi utbytte nickar och leenden medan vi hälsade på varandra, tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem. Min chefs fru, en respektingivande kvinna med plockade ögonbryn och ett stort halsband i jade skramlande runt halsen, eskorterade mig och min fru till bordet, som redan var dukat för vad som såg ut att bli en överdådig måltid, och satte sig vid huvudändan. De andra verkade helt avslappnade, som stamgäster. Jag slog mig ner, noga med att inte fånstirra på det utsirade taket som var lika rikt deko-rerat som takskägget på en traditionell byggnad. Min blick fångades av några guldfiskar som lojt simmade i en glasskål. Jag vände mig om för att säga något till min fru, men det jag såg där fick orden att fastna i halsen.

Hon bar en rätt åtsmitande svart blus och till min förfäran såg jag att hennes bröstvårtor syntes tydligt genom tyget. Hon hade uppenbarligen gått ut utan behå. Medan de andra gästerna förstulet sträckte på halsen, utan tvekan för att försäkra sig om att de faktiskt såg det de trodde sig se, mötte vice vd:ns hustrus blick min. Med spelad fattning tog jag in nyfikenheten, häpnaden och föraktet som i tur och ordning avspeglades i hennes ögon.

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Pinsamt medveten om min fru, som hålögd satt där utan att försöka delta i de andra kvinnornas artiga småprat, lade jag band på mig och bestämde mig för att det bästa jag kunde göra, det enda jag kunde göra, var att bete mig som vanligt och låtsas att allt var som det skulle.

”Hade ni problem med att hitta hit?” frågade chefens fru.

”Nejdå, jag har varit förbi här ett par gånger förut. Jag hade faktiskt själv tänkt att gå hit någon gång.”

”Aha, jag förstår … ja, trädgården har blivit riktigt fin, inte sant? Ni måste försöka komma hit på dagen; man kan se rabatterna genom fönstret där borta.”

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Det första som ställdes fram var en utsökt rätt bestående av mungbönsgelé toppad med tunna strimlor av ärtgelé, svamp och biffkött. Fram till dess hade min fru bara suttit tyst och iakttagit skeendet, men just som servitören skulle lägga upp lite på hennes tallrik öppnade hon äntligen munnen.

”Jag tänker inte äta det där.”

Hon hade talat mycket dämpat, men de övriga gästerna upphörde genast med det de höll på med och kastade förbluffade och undrande blickar på hennes utmärglade kropp.

”Jag äter inte kött”, sa hon, något högre den här gången.

”Kära nån, så du är en sådan där vegetarian?” sa min chef. ”Jag vet ju att en del människor i andra länder följer en strikt vegetarisk diet. Och det verkar faktiskt som att det börjar bli lite vanligare här också. Till och från hör man någon som säger att kött inte är nyttigt … Men visst, att sluta med kött för att få ett långt liv är kanske inte så dumt tänkt, trots allt.”

”Men inte kan man väl leva utan att äta kött?” frågade hans hustru med ett leende.

“Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner…”

Servitören plockade raskt bort nio tallrikar, men lät min frus fortfarande tomma tallrik stå kvar på bordet. Samtalet fortsatte självfallet att röra sig kring vegetarianism.

”Minns ni de där mumifierade mänskliga kvarlevorna som de upptäckte häromsistens? Fem hundra tusen år gam–la, tydligen, och redan då jagade människan – det kun-de de avgöra på skeletten. Att äta kött är en grundläggande mänsklig instinkt, vilket innebär att vegetarianism går emot den mänskliga naturen, eller hur? Det är helt enkelt inte naturligt.”

”Förr blev folk oftast vegetarianer för att de var anhängare av en viss ideologi … Själv har jag gått till diverse läkare och tagit prover för att se om det var något specifikt jag borde undvika, men alla gav mig olika råd … hur som helst, jag har aldrig tyckt om idén med särskilda dieter. Jag tror inte att man ska vara för inskränkt när det gäller mat.”

”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, sa vice vd:ns fru. Hon hade kastat förstulna blickar på min frus bröst en lång stund vid det laget. ”En balanserad diet går hand i hand med ett balanserat psyke, håller ni inte med om det?” Och nu riktade hon udden direkt mot min fru. ”Hade ni något särskilt skäl till att bli vegetarian? Hälso-skäl, till exempel … eller religiösa kanske?”

”Nej.” Hennes oberörda svar visade att hon var fullständigt omedveten om hur känslig situationen hade blivit. Med ens for en rysning genom mig – jag kände på mig vad hon skulle säga härnäst.

”Jag hade en dröm.”

Jag skyndade mig att överrösta henne.

”Ni förstår, min fru brukade lida av en tarminflammation som var så akut att det störde hennes sömn. En dietist rådde henne att sluta med kött och symptomen blev betydligt bättre efter det.”

Nu först nickade de andra förstående.

”Nå, jag måste säga att jag är glad att jag ännu inte har suttit till bords med en äkta vegetarian. Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner … håller ni inte med?”

”Föreställ er att ni plockar upp en slingrande bläckfisk med ätpinnarna och tuggar ihjäl den – medan kvinnan som sitter mittemot blänger på er som om ni vore något slags odjur. Så måste det kännas att sitta och äta med en vegetarian!”

Gruppen brast i skratt, och jag var akut medveten om varje enskild skrattsalva. Min fru drog självfallet inte ens på munnen. Vid det här laget såg alla till att vara fullt upptagna med att äta, så att det inte skulle komma an på dem att försöka fylla de obekväma pauser som hela tiden uppstod i samtalet. Det var uppenbart att alla kände sig besvärade.

Nästa rätt var stekt kyckling i chili- och vitlökssås, och efter det rå tonfisk. Medan alla andra högg in på maten satt min fru orörlig; hennes bröstvårtor liknade två ekollon där de tryckte mot blustyget. Hon for med blicken över de andra gästernas malande munnar, utforskade varje vinkel och vrå som om hon ville suga åt sig varenda liten detalj.

När den sista av de tolv magnifika rätterna var upp-äten, hade min fru inte ätit mer än sallad och kimchi och lite squashgröt. Hon hade inte rört vid den klibbiga risgröten eftersom de hade använt ett speciellt recept som innehöll köttbuljong för att ge den en fyllig, läcker smak. Så småningom lärde sig de andra gästerna att ignorera henne och samtalet började flyta på igen. Då och då, kanske av medlidande, gjorde de ett försök att dra in mig, men innerst inne förstod jag att de ville hålla ett visst avstånd till mig.

Till dessert serverades frukt, men min fru tog bara en liten bit äpple och en enda apelsinklyfta.

”Är ni inte hungrig? Men kära hjärtanes, ni har ju nästan inte ätit någonting!” Det låg något storslaget över den vänliga ton med vilken chefens fru uttryckte sin omtanke. Men det förläget ursäktande leende som var det enda rimliga svaret kom aldrig, och utan att ens ha vett att se generad ut glodde min hustru bara på henne. Hennes beteende gjorde alla i sällskapet bestörta. Kunde hon inte ens se situationen som den var? Var det möjligt att hon inte begrep vilken status den eleganta medelålders kvinnan mittemot henne hade? Vilka mörka skrymslen doldes i hennes sinne, vilka hemligheter som jag aldrig hade haft en aning om? I den stunden var hon fullkomligt outgrundlig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att jag måste göra någonting.

Det var det dilemma som gnagde i mig medan jag körde hem. Min fru, å andra sidan, verkade helt obekymrad och till synes omedveten om hur skandalöst hon hade uppfört sig. Hon bara satt där med huvudet vilande mot bilfönstret och verkade vara på väg att slumra till. Jag blev naturligtvis förbannad. Ville hon få sin make sparkad? Vad i helvete trodde hon att hon sysslade med?

Men jag kände på mig att ingenting skulle göra någon som helst skillnad. Hon skulle inte låta sig påverkas av vare sig vrede eller övertalning, och jag skulle vara oförmögen att göra något åt saken.

När hon hade tvättat sig och satt på sig nattlinnet försvann hon in till sitt eget rum i stället för att gå och lägga sig i stora rummet som vi brukade göra. Jag gick och vankade fram och tillbaka när jag hörde att det ringde. Det var min svärmor.

”Hur är det med er? Det var så länge sedan jag hörde ifrån er …”

”Jag ber om ursäkt för det. Det är bara det att jag har haft så mycket att göra på sistone … är det bra med svärfar?”

”Med oss är allt som vanligt, här händer ingenting. Går det bra på jobbet?”

Jag tvekade. ”Det är bra med mig. Min fru däremot …”

”Vad är det med Yeong-hye, mår hon inte bra?” Rös-ten vibrerade av oro. Hon hade aldrig visat särskilt myck-et intresse för sin yngsta dotter, men ens barn är trots allt ens barn.

”Jo, men hon har slutat äta kött.”

”Vad sa du?”

”Hon har slutat med all sorts kött, till och med fisk – det enda hon lever på är grönsaker. Det har pågått i flera månader nu.”

”Vad är det för struntprat? Det är väl bara att säga åt henne att sluta upp med den dieten.”

”Jag har sagt åt henne, tro inte annat, men hon trotsar mig och fortsätter ändå. Och inte nog med det, hon har tvingat på mig den där absurda mathållningen också – jag kan inte minnas när jag senast fick kött i det här huset.”

Min svärmor var mållös och jag använde hennes tystnad som en chans att vrida åt skruven lite hårdare. ”Hon har blivit väldigt svag. Jag vet inte riktigt hur allvarligt det är …”

”Det här går inte. Är Yeong-hye där? Ge henne telefonen.”

”Hon har gått och lagt sig. Jag ber henne ringa i morgon bitti.”

”Nej, det behövs inte, jag ringer. Hur kan hon vara så halsstarrig? Åh, vad du måste skämmas för henne!”

Efter att jag hade lagt på bläddrade jag i min adressbok och slog numret till min svägerska.

”Hallå!” vrålade hennes lille son i örat på mig.

”Kan jag få prata med din mamma.”

In-hye, som snabbt tog luren från sin son, var mycket lik min fru, men hennes ögon var större och vackrare och hon var överlag mycket mer feminin.

”Hallå?”

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet.

Hennes röst i telefonen, som på något sätt var mer distinkt än när man träffade henne ansikte mot ansikte, gjorde mig ofelbart sexuellt upphetsad. Jag berättade för henne om min frus nyfunna vegetarianism precis som jag hade gjort för hennes mor, lyssnade till exakt samma förbluffade reaktioner följt av en ursäkt, och lade på efter att hon försäkrat mig om att allt skulle lösa sig. Jag funderade på att upprepa proceduren och ringa till min frus yngre bror, Yeong-ho, men bestämde mig för att det vore att överdriva.

Drömmar om mord.

Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. Ett ljud, det utdragna ögonblick då metallen träffar offrets huvud … skuggan som faller ihop glimmar kallt i mörkret.

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten. En vag känsla som jag inte kan sätta fingret på … men minns som blodisande definitiv.

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Denna skälvande, tarvliga, ohyggligt brutala känsla. Inget annat återstår. Mördare eller mördad, en upplevelse alltför levande för att inte vara verklig. Beslutsam, desillusionerad. Ljummen, likt aningen svalnat blod.

Allt börjar kännas obekant. Som om jag kommit fram till baksidan av någonting. Instängd bakom en dörr utan handtag. Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid har funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad