Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta henne hållas.

Hon blev smalare för varje dag som gick, så till den grad att hennes kindben nu var anstötligt markerade. Utan makeup såg hon ut som en sjukhuspatient. Hade det bara rört sig om ännu en kvinna som slutade äta kött för att gå ner i vikt hade jag inte oroat mig, men jag var övertygad om att det var något mer i görningen än bara simpel vegetarianism. Nej, det måste vara den där drömmen som låg i botten av det hela. Fast å andra sidan hade hon praktiskt taget slutat sova.

Ingen skulle beskriva min fru som särskilt omtänksam – de kvällar då jag kom hem sent brukade hon ofta redan ha somnat. Men nu kunde jag komma hem vid midnatt och inte ens efter att jag hade tvättat mig, bäddat upp och gått och lagt mig, kom hon in och lade sig bredvid mig. Hon satt inte och läste, chattade inte på internet eller tittade på tv. Det enda jag kunde föreställa mig var att hon måste ha jobbat med pratbubblorna till manhwa-serierna, men det kunde omöjligt uppta så mycket tid.

Hon gick inte och lade sig förrän vid femtiden, och inte ens då kunde jag avgöra om hon faktiskt sov följande timme eller ej. Rufsig i håret och tärd i ansiktet satt hon sedan vid frukostbordet och iakttog mig med röda, trötta ögon. Hon inte så mycket som rörde vid sin sked, än mindre åt hon någonting.

Men vad som bekymrade mig mer var att hon nu aktivt verkade undvika sex. Förut hade hon för det mesta ställt upp på mina fysiska krav, och någon enstaka gång hade det faktiskt hänt att hon tog initiativet. Men nu, även om hon inte gjorde någon stor affär av det, makade hon lugnt på sig om jag så mycket som snuddade vid hennes axel med handen. En dag bestämde jag mig för att konfrontera henne.

”Vad är problemet egentligen?”

”Jag är trött.”

”Då behöver du äta lite kött. Det är därför du inte har någon energi längre, eller hur? Du var inte sådan här förut, trots allt.”

”Det är faktiskt …”

”Vadå?”

”Det är lukten.”

”Lukten?”

”Köttlukten. Din kropp luktar kött.”

Detta var bara för löjligt.

”Såg du inte att jag tog en dusch nyss? Så varifrån skulle den där lukten komma? Va?”

”Från samma ställe som din svett”, svarade hon, på fullt allvar.

Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen.

Emellanåt upplevde jag allt detta som inte enbart löjligt utan också aningen illavarslande. Tänk om det här var tidiga symptom på något som inte skulle gå över? Om de tecken på hysteri, vanföreställningar, svaga nerver och så vidare, som jag tyckte mig ana i det hon sa, skulle utvecklas till något värre?

Ändå hade jag svårt att tro att hon verkligen höll på att bli tokig. För det mesta var hon lika tystlåten som vanligt och fortsatte att sköta hushållet som hon skulle. På helgerna lagade hon namul, kryddade grönsaksrätter, som vi kunde äta under veckan och även wokade glasnudlar med svamp i stället för det sedvanliga köttet. Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen. Utom när hon inte hade kunnat sova, när hennes ansikte såg ännu mer urgröpt ut än vanligt på morgnarna, som om hon hade pyst ihop inifrån, och jag frågade vad som var på tok, bara för att få ”Jag hade en dröm” till svar. Jag frågade aldrig om innehållet i den där drömmen. Jag hade redan en gång tvingats lyssna på de där galenskaperna om ladan i skogen, ansiktet som återspeglades i blodpölen och så vidare, och en gång räckte och blev över.

På grund av den där hemska drömmen, som jag var utestängd ifrån, som jag omöjligt kunde förstå och för övrigt inte ville förstå, fortsatte hon att gå ner i vikt. Till en början bantade hon ned sig tills hon var smal och senig som en dansare. Jag hade hoppats att det skulle sluta där, men vid det här laget påminde hennes kropp mest om en skelettartad sjuklings. Varje gång jag oroade mig över allt detta försökte jag lugna mig själv genom att gå igenom vad jag visste om min frus familj. Hennes far arbetade på ett sågverk i en liten stad långt ute på vischan och hennes mor drev ett litet lunchhak. Min svägerska och hennes man var vanliga, hyggliga människor båda två – så det verkade i varje fall inte finnas någon psykisk sjukdom i hennes släkt.

Jag kunde inte tänka på hennes familj utan att också minnas doften av grillat kött och stekt vitlök och ljudet av klingande snapsglas och kvinnornas högljudda samtal från köket. Allihop – i synnerhet min svärfar – var förtjusta i yuk hwe, en sorts råbiff. Jag hade sett min svärmor ta ur en levande fisk, och både min fru och hennes syster var skickliga när det gällde att stycka en kyckling med en köttyxa. Jag hade alltid gillat min frus jordnära stil, hur hon kunde döda kackerlackor genom att smälla till dem med handflatan. Hon hade verkligen varit den mest alldagliga kvinnan i världen.

Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Trots att hennes tillstånd var så ytterst oberäkneligt var jag inte beredd att ta henne till läkare, än mindre söka någon sorts behandling. Det är inget fel på henne, sa jag till mig själv, det hon lider av är inte ens någon riktig sjukdom. Jag motstod frestelsen att rannsaka mig själv. Denna besynnerliga situation hade inget med mig att göra.

Morgonen innan jag drömde den där drömmen hackade jag fryst kött. Minns du? Du blev arg.

”Vad fan är det med dig, vad står du och skruvar på dig för? Du har aldrig varit kräsmagad förut.”

Om du visste hur hårt jag alltid har behövt kämpa för att hålla nerverna i schack. Andra människor blir bara lite nervösa, men för mig blir allt förvirrat, går fortare och fortare. Handen som höll i kniven arbetade så snabbt att jag blev alldeles svettig i nacken. Min hand, skärbrädan, köttet, och så kniven som skar rätt in i fingret.

En röd blodsdroppe trängde redan fram ur såret. Rundare än rund. Att stoppa fingret i munnen lugnade mig. Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Senare samma dag, när du slog dig ner för en tallrik bulgogi, spottade du ut andra tuggan och plockade upp något blankt.

”Vad i helvete är det här?” skrek du. ”En flisa av kniven?”

Jag betraktade frånvarande ditt förvridna ansikte me-dan du rasade.

”Tänk på vad som kunde ha hänt om jag hade svalt den! Jag var så här nära att dö!”

Varför blev jag inte så upprörd som jag borde ha blivit? I stället blev jag ännu lugnare. En sval hand på min panna. Plötsligt började allt omkring mig glida i väg, som på en tidvattenvåg som drog sig tillbaka. Matsalsbordet, du, all köksinredning. Jag var ensam, det enda som fanns kvar i hela det oändliga universum.

I gryningen nästa dag. Blodpölen i ladan … det var där jag första gången såg ansiktet återspeglas.

”Vad är det för fel på dina läppar? Har du inte sminkat dig?”

Jag tog av mig skorna igen och drog med mig min nervösa fru, som redan hade satt på sig kappan, in i hallen.

”Tänkte du verkligen visa dig ute så där?” Vi reflekterades båda i tamburspegeln. ”Sminka dig igen.”

Hon viftade bort min hand, öppnade puderdosan och duttade med svampen på kinderna. Pudret fick ansiktet att se utsuddat ut, kornigt. Det korallröda läppstift som hon alltid brukade använda och utan vilket hennes läppar såg blodlösa ut, motverkade hennes sjukliga blekhet en aning. Jag var nöjd.

”Vi är sena. Kom nu, rappa på.”

Jag öppnade ytterdörren, föste ut henne och tittade otåligt på medan hon fumlade med sina mörkblå gymnastikskor. De matchade inte hennes svarta trenchcoat, men det kunde inte hjälpas. Hon hade inga snygga skor kvar eftersom hon hade slängt bort allt som var gjort av läder.

Så snart bilen gick igång satte jag på radion för att höra om det rapporterades om några trafikproblem i närheten av den koreansk-kinesiska restaurang där min chef hade bokat bord. När jag hade försäkrat mig om att det inte skulle gå snabbare att ta en annan väg spände jag fast säkerhetsbältet och släppte upp handbromsen. Min fru ordnade med kappan en stund och efter ett par misslyckade försök fick hon till sist på sig säkerhetsbältet.

”Det måste gå bra i kväll. Du vet att det är första gången som chefen har bjudit med mig på en av de här middagarna.”

Vi hann fram precis i tid, men bara för att jag hade kört som en tokig genom stan. Restaurangen, en tvåvånings-byggnad med en rymlig parkering på framsidan, var helt klart ett flott ställe.

Senvinterkylan höll envist i sig och min fru såg ut att frysa där hon stod på parkeringen i sin tunna vårkappa. Hon hade inte sagt ett ord på vägen dit, men jag intalade mig själv att det inte skulle vara något problem. Det är inte fel att vara tyst; traditionellt brukade väl kvinnor förväntas vara försynta och tillbakadragna?

Min chef, vd:n och vice vd:n hade redan anlänt tillsammans med sina fruar. Avdelningschefen och hans fru dök upp ett par minuter efter oss, och därmed var alla på plats. Vi utbytte nickar och leenden medan vi hälsade på varandra, tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem. Min chefs fru, en respektingivande kvinna med plockade ögonbryn och ett stort halsband i jade skramlande runt halsen, eskorterade mig och min fru till bordet, som redan var dukat för vad som såg ut att bli en överdådig måltid, och satte sig vid huvudändan. De andra verkade helt avslappnade, som stamgäster. Jag slog mig ner, noga med att inte fånstirra på det utsirade taket som var lika rikt deko-rerat som takskägget på en traditionell byggnad. Min blick fångades av några guldfiskar som lojt simmade i en glasskål. Jag vände mig om för att säga något till min fru, men det jag såg där fick orden att fastna i halsen.

Hon bar en rätt åtsmitande svart blus och till min förfäran såg jag att hennes bröstvårtor syntes tydligt genom tyget. Hon hade uppenbarligen gått ut utan behå. Medan de andra gästerna förstulet sträckte på halsen, utan tvekan för att försäkra sig om att de faktiskt såg det de trodde sig se, mötte vice vd:ns hustrus blick min. Med spelad fattning tog jag in nyfikenheten, häpnaden och föraktet som i tur och ordning avspeglades i hennes ögon.

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Pinsamt medveten om min fru, som hålögd satt där utan att försöka delta i de andra kvinnornas artiga småprat, lade jag band på mig och bestämde mig för att det bästa jag kunde göra, det enda jag kunde göra, var att bete mig som vanligt och låtsas att allt var som det skulle.

”Hade ni problem med att hitta hit?” frågade chefens fru.

”Nejdå, jag har varit förbi här ett par gånger förut. Jag hade faktiskt själv tänkt att gå hit någon gång.”

”Aha, jag förstår … ja, trädgården har blivit riktigt fin, inte sant? Ni måste försöka komma hit på dagen; man kan se rabatterna genom fönstret där borta.”

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Det första som ställdes fram var en utsökt rätt bestående av mungbönsgelé toppad med tunna strimlor av ärtgelé, svamp och biffkött. Fram till dess hade min fru bara suttit tyst och iakttagit skeendet, men just som servitören skulle lägga upp lite på hennes tallrik öppnade hon äntligen munnen.

”Jag tänker inte äta det där.”

Hon hade talat mycket dämpat, men de övriga gästerna upphörde genast med det de höll på med och kastade förbluffade och undrande blickar på hennes utmärglade kropp.

”Jag äter inte kött”, sa hon, något högre den här gången.

”Kära nån, så du är en sådan där vegetarian?” sa min chef. ”Jag vet ju att en del människor i andra länder följer en strikt vegetarisk diet. Och det verkar faktiskt som att det börjar bli lite vanligare här också. Till och från hör man någon som säger att kött inte är nyttigt … Men visst, att sluta med kött för att få ett långt liv är kanske inte så dumt tänkt, trots allt.”

”Men inte kan man väl leva utan att äta kött?” frågade hans hustru med ett leende.

”Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner…”

Servitören plockade raskt bort nio tallrikar, men lät min frus fortfarande tomma tallrik stå kvar på bordet. Samtalet fortsatte självfallet att röra sig kring vegetarianism.

”Minns ni de där mumifierade mänskliga kvarlevorna som de upptäckte häromsistens? Fem hundra tusen år gam–la, tydligen, och redan då jagade människan – det kun-de de avgöra på skeletten. Att äta kött är en grundläggande mänsklig instinkt, vilket innebär att vegetarianism går emot den mänskliga naturen, eller hur? Det är helt enkelt inte naturligt.”

”Förr blev folk oftast vegetarianer för att de var anhängare av en viss ideologi … Själv har jag gått till diverse läkare och tagit prover för att se om det var något specifikt jag borde undvika, men alla gav mig olika råd … hur som helst, jag har aldrig tyckt om idén med särskilda dieter. Jag tror inte att man ska vara för inskränkt när det gäller mat.”

”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, sa vice vd:ns fru. Hon hade kastat förstulna blickar på min frus bröst en lång stund vid det laget. ”En balanserad diet går hand i hand med ett balanserat psyke, håller ni inte med om det?” Och nu riktade hon udden direkt mot min fru. ”Hade ni något särskilt skäl till att bli vegetarian? Hälso-skäl, till exempel … eller religiösa kanske?”

”Nej.” Hennes oberörda svar visade att hon var fullständigt omedveten om hur känslig situationen hade blivit. Med ens for en rysning genom mig – jag kände på mig vad hon skulle säga härnäst.

”Jag hade en dröm.”

Jag skyndade mig att överrösta henne.

”Ni förstår, min fru brukade lida av en tarminflammation som var så akut att det störde hennes sömn. En dietist rådde henne att sluta med kött och symptomen blev betydligt bättre efter det.”

Nu först nickade de andra förstående.

”Nå, jag måste säga att jag är glad att jag ännu inte har suttit till bords med en äkta vegetarian. Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner … håller ni inte med?”

”Föreställ er att ni plockar upp en slingrande bläckfisk med ätpinnarna och tuggar ihjäl den – medan kvinnan som sitter mittemot blänger på er som om ni vore något slags odjur. Så måste det kännas att sitta och äta med en vegetarian!”

Gruppen brast i skratt, och jag var akut medveten om varje enskild skrattsalva. Min fru drog självfallet inte ens på munnen. Vid det här laget såg alla till att vara fullt upptagna med att äta, så att det inte skulle komma an på dem att försöka fylla de obekväma pauser som hela tiden uppstod i samtalet. Det var uppenbart att alla kände sig besvärade.

Nästa rätt var stekt kyckling i chili- och vitlökssås, och efter det rå tonfisk. Medan alla andra högg in på maten satt min fru orörlig; hennes bröstvårtor liknade två ekollon där de tryckte mot blustyget. Hon for med blicken över de andra gästernas malande munnar, utforskade varje vinkel och vrå som om hon ville suga åt sig varenda liten detalj.

När den sista av de tolv magnifika rätterna var upp-äten, hade min fru inte ätit mer än sallad och kimchi och lite squashgröt. Hon hade inte rört vid den klibbiga risgröten eftersom de hade använt ett speciellt recept som innehöll köttbuljong för att ge den en fyllig, läcker smak. Så småningom lärde sig de andra gästerna att ignorera henne och samtalet började flyta på igen. Då och då, kanske av medlidande, gjorde de ett försök att dra in mig, men innerst inne förstod jag att de ville hålla ett visst avstånd till mig.

Till dessert serverades frukt, men min fru tog bara en liten bit äpple och en enda apelsinklyfta.

”Är ni inte hungrig? Men kära hjärtanes, ni har ju nästan inte ätit någonting!” Det låg något storslaget över den vänliga ton med vilken chefens fru uttryckte sin omtanke. Men det förläget ursäktande leende som var det enda rimliga svaret kom aldrig, och utan att ens ha vett att se generad ut glodde min hustru bara på henne. Hennes beteende gjorde alla i sällskapet bestörta. Kunde hon inte ens se situationen som den var? Var det möjligt att hon inte begrep vilken status den eleganta medelålders kvinnan mittemot henne hade? Vilka mörka skrymslen doldes i hennes sinne, vilka hemligheter som jag aldrig hade haft en aning om? I den stunden var hon fullkomligt outgrundlig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att jag måste göra någonting.

Det var det dilemma som gnagde i mig medan jag körde hem. Min fru, å andra sidan, verkade helt obekymrad och till synes omedveten om hur skandalöst hon hade uppfört sig. Hon bara satt där med huvudet vilande mot bilfönstret och verkade vara på väg att slumra till. Jag blev naturligtvis förbannad. Ville hon få sin make sparkad? Vad i helvete trodde hon att hon sysslade med?

Men jag kände på mig att ingenting skulle göra någon som helst skillnad. Hon skulle inte låta sig påverkas av vare sig vrede eller övertalning, och jag skulle vara oförmögen att göra något åt saken.

När hon hade tvättat sig och satt på sig nattlinnet försvann hon in till sitt eget rum i stället för att gå och lägga sig i stora rummet som vi brukade göra. Jag gick och vankade fram och tillbaka när jag hörde att det ringde. Det var min svärmor.

”Hur är det med er? Det var så länge sedan jag hörde ifrån er …”

”Jag ber om ursäkt för det. Det är bara det att jag har haft så mycket att göra på sistone … är det bra med svärfar?”

”Med oss är allt som vanligt, här händer ingenting. Går det bra på jobbet?”

Jag tvekade. ”Det är bra med mig. Min fru däremot …”

”Vad är det med Yeong-hye, mår hon inte bra?” Rös-ten vibrerade av oro. Hon hade aldrig visat särskilt myck-et intresse för sin yngsta dotter, men ens barn är trots allt ens barn.

”Jo, men hon har slutat äta kött.”

”Vad sa du?”

”Hon har slutat med all sorts kött, till och med fisk – det enda hon lever på är grönsaker. Det har pågått i flera månader nu.”

”Vad är det för struntprat? Det är väl bara att säga åt henne att sluta upp med den dieten.”

”Jag har sagt åt henne, tro inte annat, men hon trotsar mig och fortsätter ändå. Och inte nog med det, hon har tvingat på mig den där absurda mathållningen också – jag kan inte minnas när jag senast fick kött i det här huset.”

Min svärmor var mållös och jag använde hennes tystnad som en chans att vrida åt skruven lite hårdare. ”Hon har blivit väldigt svag. Jag vet inte riktigt hur allvarligt det är …”

”Det här går inte. Är Yeong-hye där? Ge henne telefonen.”

”Hon har gått och lagt sig. Jag ber henne ringa i morgon bitti.”

”Nej, det behövs inte, jag ringer. Hur kan hon vara så halsstarrig? Åh, vad du måste skämmas för henne!”

Efter att jag hade lagt på bläddrade jag i min adressbok och slog numret till min svägerska.

”Hallå!” vrålade hennes lille son i örat på mig.

”Kan jag få prata med din mamma.”

In-hye, som snabbt tog luren från sin son, var mycket lik min fru, men hennes ögon var större och vackrare och hon var överlag mycket mer feminin.

”Hallå?”

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet.

Hennes röst i telefonen, som på något sätt var mer distinkt än när man träffade henne ansikte mot ansikte, gjorde mig ofelbart sexuellt upphetsad. Jag berättade för henne om min frus nyfunna vegetarianism precis som jag hade gjort för hennes mor, lyssnade till exakt samma förbluffade reaktioner följt av en ursäkt, och lade på efter att hon försäkrat mig om att allt skulle lösa sig. Jag funderade på att upprepa proceduren och ringa till min frus yngre bror, Yeong-ho, men bestämde mig för att det vore att överdriva.

Drömmar om mord.

Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. Ett ljud, det utdragna ögonblick då metallen träffar offrets huvud … skuggan som faller ihop glimmar kallt i mörkret.

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten. En vag känsla som jag inte kan sätta fingret på … men minns som blodisande definitiv.

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Denna skälvande, tarvliga, ohyggligt brutala känsla. Inget annat återstår. Mördare eller mördad, en upplevelse alltför levande för att inte vara verklig. Beslutsam, desillusionerad. Ljummen, likt aningen svalnat blod.

Allt börjar kännas obekant. Som om jag kommit fram till baksidan av någonting. Instängd bakom en dörr utan handtag. Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid har funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

Fortsättning följer…