Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 2

Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta henne hållas.

Hon blev smalare för varje dag som gick, så till den grad att hennes kindben nu var anstötligt markerade. Utan makeup såg hon ut som en sjukhuspatient. Hade det bara rört sig om ännu en kvinna som slutade äta kött för att gå ner i vikt hade jag inte oroat mig, men jag var övertygad om att det var något mer i görningen än bara simpel vegetarianism. Nej, det måste vara den där drömmen som låg i botten av det hela. Fast å andra sidan hade hon praktiskt taget slutat sova.

Ingen skulle beskriva min fru som särskilt omtänksam – de kvällar då jag kom hem sent brukade hon ofta redan ha somnat. Men nu kunde jag komma hem vid midnatt och inte ens efter att jag hade tvättat mig, bäddat upp och gått och lagt mig, kom hon in och lade sig bredvid mig. Hon satt inte och läste, chattade inte på internet eller tittade på tv. Det enda jag kunde föreställa mig var att hon måste ha jobbat med pratbubblorna till manhwa-serierna, men det kunde omöjligt uppta så mycket tid.

Hon gick inte och lade sig förrän vid femtiden, och inte ens då kunde jag avgöra om hon faktiskt sov följande timme eller ej. Rufsig i håret och tärd i ansiktet satt hon sedan vid frukostbordet och iakttog mig med röda, trötta ögon. Hon inte så mycket som rörde vid sin sked, än mindre åt hon någonting.

Men vad som bekymrade mig mer var att hon nu aktivt verkade undvika sex. Förut hade hon för det mesta ställt upp på mina fysiska krav, och någon enstaka gång hade det faktiskt hänt att hon tog initiativet. Men nu, även om hon inte gjorde någon stor affär av det, makade hon lugnt på sig om jag så mycket som snuddade vid hennes axel med handen. En dag bestämde jag mig för att konfrontera henne.

”Vad är problemet egentligen?”

”Jag är trött.”

”Då behöver du äta lite kött. Det är därför du inte har någon energi längre, eller hur? Du var inte sådan här förut, trots allt.”

”Det är faktiskt …”

”Vadå?”

”Det är lukten.”

”Lukten?”

”Köttlukten. Din kropp luktar kött.”

Detta var bara för löjligt.

”Såg du inte att jag tog en dusch nyss? Så varifrån skulle den där lukten komma? Va?”

”Från samma ställe som din svett”, svarade hon, på fullt allvar.

Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen.

Emellanåt upplevde jag allt detta som inte enbart löjligt utan också aningen illavarslande. Tänk om det här var tidiga symptom på något som inte skulle gå över? Om de tecken på hysteri, vanföreställningar, svaga nerver och så vidare, som jag tyckte mig ana i det hon sa, skulle utvecklas till något värre?

Ändå hade jag svårt att tro att hon verkligen höll på att bli tokig. För det mesta var hon lika tystlåten som vanligt och fortsatte att sköta hushållet som hon skulle. På helgerna lagade hon namul, kryddade grönsaksrätter, som vi kunde äta under veckan och även wokade glasnudlar med svamp i stället för det sedvanliga köttet. Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen. Utom när hon inte hade kunnat sova, när hennes ansikte såg ännu mer urgröpt ut än vanligt på morgnarna, som om hon hade pyst ihop inifrån, och jag frågade vad som var på tok, bara för att få ”Jag hade en dröm” till svar. Jag frågade aldrig om innehållet i den där drömmen. Jag hade redan en gång tvingats lyssna på de där galenskaperna om ladan i skogen, ansiktet som återspeglades i blodpölen och så vidare, och en gång räckte och blev över.

På grund av den där hemska drömmen, som jag var utestängd ifrån, som jag omöjligt kunde förstå och för övrigt inte ville förstå, fortsatte hon att gå ner i vikt. Till en början bantade hon ned sig tills hon var smal och senig som en dansare. Jag hade hoppats att det skulle sluta där, men vid det här laget påminde hennes kropp mest om en skelettartad sjuklings. Varje gång jag oroade mig över allt detta försökte jag lugna mig själv genom att gå igenom vad jag visste om min frus familj. Hennes far arbetade på ett sågverk i en liten stad långt ute på vischan och hennes mor drev ett litet lunchhak. Min svägerska och hennes man var vanliga, hyggliga människor båda två – så det verkade i varje fall inte finnas någon psykisk sjukdom i hennes släkt.

Jag kunde inte tänka på hennes familj utan att också minnas doften av grillat kött och stekt vitlök och ljudet av klingande snapsglas och kvinnornas högljudda samtal från köket. Allihop – i synnerhet min svärfar – var förtjusta i yuk hwe, en sorts råbiff. Jag hade sett min svärmor ta ur en levande fisk, och både min fru och hennes syster var skickliga när det gällde att stycka en kyckling med en köttyxa. Jag hade alltid gillat min frus jordnära stil, hur hon kunde döda kackerlackor genom att smälla till dem med handflatan. Hon hade verkligen varit den mest alldagliga kvinnan i världen.

Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Trots att hennes tillstånd var så ytterst oberäkneligt var jag inte beredd att ta henne till läkare, än mindre söka någon sorts behandling. Det är inget fel på henne, sa jag till mig själv, det hon lider av är inte ens någon riktig sjukdom. Jag motstod frestelsen att rannsaka mig själv. Denna besynnerliga situation hade inget med mig att göra.

Morgonen innan jag drömde den där drömmen hackade jag fryst kött. Minns du? Du blev arg.

”Vad fan är det med dig, vad står du och skruvar på dig för? Du har aldrig varit kräsmagad förut.”

Om du visste hur hårt jag alltid har behövt kämpa för att hålla nerverna i schack. Andra människor blir bara lite nervösa, men för mig blir allt förvirrat, går fortare och fortare. Handen som höll i kniven arbetade så snabbt att jag blev alldeles svettig i nacken. Min hand, skärbrädan, köttet, och så kniven som skar rätt in i fingret.

En röd blodsdroppe trängde redan fram ur såret. Rundare än rund. Att stoppa fingret i munnen lugnade mig. Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Senare samma dag, när du slog dig ner för en tallrik bulgogi, spottade du ut andra tuggan och plockade upp något blankt.

”Vad i helvete är det här?” skrek du. ”En flisa av kniven?”

Jag betraktade frånvarande ditt förvridna ansikte me-dan du rasade.

”Tänk på vad som kunde ha hänt om jag hade svalt den! Jag var så här nära att dö!”

Varför blev jag inte så upprörd som jag borde ha blivit? I stället blev jag ännu lugnare. En sval hand på min panna. Plötsligt började allt omkring mig glida i väg, som på en tidvattenvåg som drog sig tillbaka. Matsalsbordet, du, all köksinredning. Jag var ensam, det enda som fanns kvar i hela det oändliga universum.

I gryningen nästa dag. Blodpölen i ladan … det var där jag första gången såg ansiktet återspeglas.

”Vad är det för fel på dina läppar? Har du inte sminkat dig?”

Jag tog av mig skorna igen och drog med mig min nervösa fru, som redan hade satt på sig kappan, in i hallen.

”Tänkte du verkligen visa dig ute så där?” Vi reflekterades båda i tamburspegeln. ”Sminka dig igen.”

Hon viftade bort min hand, öppnade puderdosan och duttade med svampen på kinderna. Pudret fick ansiktet att se utsuddat ut, kornigt. Det korallröda läppstift som hon alltid brukade använda och utan vilket hennes läppar såg blodlösa ut, motverkade hennes sjukliga blekhet en aning. Jag var nöjd.

”Vi är sena. Kom nu, rappa på.”

Jag öppnade ytterdörren, föste ut henne och tittade otåligt på medan hon fumlade med sina mörkblå gymnastikskor. De matchade inte hennes svarta trenchcoat, men det kunde inte hjälpas. Hon hade inga snygga skor kvar eftersom hon hade slängt bort allt som var gjort av läder.

Så snart bilen gick igång satte jag på radion för att höra om det rapporterades om några trafikproblem i närheten av den koreansk-kinesiska restaurang där min chef hade bokat bord. När jag hade försäkrat mig om att det inte skulle gå snabbare att ta en annan väg spände jag fast säkerhetsbältet och släppte upp handbromsen. Min fru ordnade med kappan en stund och efter ett par misslyckade försök fick hon till sist på sig säkerhetsbältet.

”Det måste gå bra i kväll. Du vet att det är första gången som chefen har bjudit med mig på en av de här middagarna.”

Vi hann fram precis i tid, men bara för att jag hade kört som en tokig genom stan. Restaurangen, en tvåvånings-byggnad med en rymlig parkering på framsidan, var helt klart ett flott ställe.

Senvinterkylan höll envist i sig och min fru såg ut att frysa där hon stod på parkeringen i sin tunna vårkappa. Hon hade inte sagt ett ord på vägen dit, men jag intalade mig själv att det inte skulle vara något problem. Det är inte fel att vara tyst; traditionellt brukade väl kvinnor förväntas vara försynta och tillbakadragna?

Min chef, vd:n och vice vd:n hade redan anlänt tillsammans med sina fruar. Avdelningschefen och hans fru dök upp ett par minuter efter oss, och därmed var alla på plats. Vi utbytte nickar och leenden medan vi hälsade på varandra, tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem. Min chefs fru, en respektingivande kvinna med plockade ögonbryn och ett stort halsband i jade skramlande runt halsen, eskorterade mig och min fru till bordet, som redan var dukat för vad som såg ut att bli en överdådig måltid, och satte sig vid huvudändan. De andra verkade helt avslappnade, som stamgäster. Jag slog mig ner, noga med att inte fånstirra på det utsirade taket som var lika rikt deko-rerat som takskägget på en traditionell byggnad. Min blick fångades av några guldfiskar som lojt simmade i en glasskål. Jag vände mig om för att säga något till min fru, men det jag såg där fick orden att fastna i halsen.

Hon bar en rätt åtsmitande svart blus och till min förfäran såg jag att hennes bröstvårtor syntes tydligt genom tyget. Hon hade uppenbarligen gått ut utan behå. Medan de andra gästerna förstulet sträckte på halsen, utan tvekan för att försäkra sig om att de faktiskt såg det de trodde sig se, mötte vice vd:ns hustrus blick min. Med spelad fattning tog jag in nyfikenheten, häpnaden och föraktet som i tur och ordning avspeglades i hennes ögon.

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Pinsamt medveten om min fru, som hålögd satt där utan att försöka delta i de andra kvinnornas artiga småprat, lade jag band på mig och bestämde mig för att det bästa jag kunde göra, det enda jag kunde göra, var att bete mig som vanligt och låtsas att allt var som det skulle.

”Hade ni problem med att hitta hit?” frågade chefens fru.

”Nejdå, jag har varit förbi här ett par gånger förut. Jag hade faktiskt själv tänkt att gå hit någon gång.”

”Aha, jag förstår … ja, trädgården har blivit riktigt fin, inte sant? Ni måste försöka komma hit på dagen; man kan se rabatterna genom fönstret där borta.”

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Det första som ställdes fram var en utsökt rätt bestående av mungbönsgelé toppad med tunna strimlor av ärtgelé, svamp och biffkött. Fram till dess hade min fru bara suttit tyst och iakttagit skeendet, men just som servitören skulle lägga upp lite på hennes tallrik öppnade hon äntligen munnen.

”Jag tänker inte äta det där.”

Hon hade talat mycket dämpat, men de övriga gästerna upphörde genast med det de höll på med och kastade förbluffade och undrande blickar på hennes utmärglade kropp.

”Jag äter inte kött”, sa hon, något högre den här gången.

”Kära nån, så du är en sådan där vegetarian?” sa min chef. ”Jag vet ju att en del människor i andra länder följer en strikt vegetarisk diet. Och det verkar faktiskt som att det börjar bli lite vanligare här också. Till och från hör man någon som säger att kött inte är nyttigt … Men visst, att sluta med kött för att få ett långt liv är kanske inte så dumt tänkt, trots allt.”

”Men inte kan man väl leva utan att äta kött?” frågade hans hustru med ett leende.

”Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner…”

Servitören plockade raskt bort nio tallrikar, men lät min frus fortfarande tomma tallrik stå kvar på bordet. Samtalet fortsatte självfallet att röra sig kring vegetarianism.

”Minns ni de där mumifierade mänskliga kvarlevorna som de upptäckte häromsistens? Fem hundra tusen år gam–la, tydligen, och redan då jagade människan – det kun-de de avgöra på skeletten. Att äta kött är en grundläggande mänsklig instinkt, vilket innebär att vegetarianism går emot den mänskliga naturen, eller hur? Det är helt enkelt inte naturligt.”

”Förr blev folk oftast vegetarianer för att de var anhängare av en viss ideologi … Själv har jag gått till diverse läkare och tagit prover för att se om det var något specifikt jag borde undvika, men alla gav mig olika råd … hur som helst, jag har aldrig tyckt om idén med särskilda dieter. Jag tror inte att man ska vara för inskränkt när det gäller mat.”

”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, sa vice vd:ns fru. Hon hade kastat förstulna blickar på min frus bröst en lång stund vid det laget. ”En balanserad diet går hand i hand med ett balanserat psyke, håller ni inte med om det?” Och nu riktade hon udden direkt mot min fru. ”Hade ni något särskilt skäl till att bli vegetarian? Hälso-skäl, till exempel … eller religiösa kanske?”

”Nej.” Hennes oberörda svar visade att hon var fullständigt omedveten om hur känslig situationen hade blivit. Med ens for en rysning genom mig – jag kände på mig vad hon skulle säga härnäst.

”Jag hade en dröm.”

Jag skyndade mig att överrösta henne.

”Ni förstår, min fru brukade lida av en tarminflammation som var så akut att det störde hennes sömn. En dietist rådde henne att sluta med kött och symptomen blev betydligt bättre efter det.”

Nu först nickade de andra förstående.

”Nå, jag måste säga att jag är glad att jag ännu inte har suttit till bords med en äkta vegetarian. Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner … håller ni inte med?”

”Föreställ er att ni plockar upp en slingrande bläckfisk med ätpinnarna och tuggar ihjäl den – medan kvinnan som sitter mittemot blänger på er som om ni vore något slags odjur. Så måste det kännas att sitta och äta med en vegetarian!”

Gruppen brast i skratt, och jag var akut medveten om varje enskild skrattsalva. Min fru drog självfallet inte ens på munnen. Vid det här laget såg alla till att vara fullt upptagna med att äta, så att det inte skulle komma an på dem att försöka fylla de obekväma pauser som hela tiden uppstod i samtalet. Det var uppenbart att alla kände sig besvärade.

Nästa rätt var stekt kyckling i chili- och vitlökssås, och efter det rå tonfisk. Medan alla andra högg in på maten satt min fru orörlig; hennes bröstvårtor liknade två ekollon där de tryckte mot blustyget. Hon for med blicken över de andra gästernas malande munnar, utforskade varje vinkel och vrå som om hon ville suga åt sig varenda liten detalj.

När den sista av de tolv magnifika rätterna var upp-äten, hade min fru inte ätit mer än sallad och kimchi och lite squashgröt. Hon hade inte rört vid den klibbiga risgröten eftersom de hade använt ett speciellt recept som innehöll köttbuljong för att ge den en fyllig, läcker smak. Så småningom lärde sig de andra gästerna att ignorera henne och samtalet började flyta på igen. Då och då, kanske av medlidande, gjorde de ett försök att dra in mig, men innerst inne förstod jag att de ville hålla ett visst avstånd till mig.

Till dessert serverades frukt, men min fru tog bara en liten bit äpple och en enda apelsinklyfta.

”Är ni inte hungrig? Men kära hjärtanes, ni har ju nästan inte ätit någonting!” Det låg något storslaget över den vänliga ton med vilken chefens fru uttryckte sin omtanke. Men det förläget ursäktande leende som var det enda rimliga svaret kom aldrig, och utan att ens ha vett att se generad ut glodde min hustru bara på henne. Hennes beteende gjorde alla i sällskapet bestörta. Kunde hon inte ens se situationen som den var? Var det möjligt att hon inte begrep vilken status den eleganta medelålders kvinnan mittemot henne hade? Vilka mörka skrymslen doldes i hennes sinne, vilka hemligheter som jag aldrig hade haft en aning om? I den stunden var hon fullkomligt outgrundlig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att jag måste göra någonting.

Det var det dilemma som gnagde i mig medan jag körde hem. Min fru, å andra sidan, verkade helt obekymrad och till synes omedveten om hur skandalöst hon hade uppfört sig. Hon bara satt där med huvudet vilande mot bilfönstret och verkade vara på väg att slumra till. Jag blev naturligtvis förbannad. Ville hon få sin make sparkad? Vad i helvete trodde hon att hon sysslade med?

Men jag kände på mig att ingenting skulle göra någon som helst skillnad. Hon skulle inte låta sig påverkas av vare sig vrede eller övertalning, och jag skulle vara oförmögen att göra något åt saken.

När hon hade tvättat sig och satt på sig nattlinnet försvann hon in till sitt eget rum i stället för att gå och lägga sig i stora rummet som vi brukade göra. Jag gick och vankade fram och tillbaka när jag hörde att det ringde. Det var min svärmor.

”Hur är det med er? Det var så länge sedan jag hörde ifrån er …”

”Jag ber om ursäkt för det. Det är bara det att jag har haft så mycket att göra på sistone … är det bra med svärfar?”

”Med oss är allt som vanligt, här händer ingenting. Går det bra på jobbet?”

Jag tvekade. ”Det är bra med mig. Min fru däremot …”

”Vad är det med Yeong-hye, mår hon inte bra?” Rös-ten vibrerade av oro. Hon hade aldrig visat särskilt myck-et intresse för sin yngsta dotter, men ens barn är trots allt ens barn.

”Jo, men hon har slutat äta kött.”

”Vad sa du?”

”Hon har slutat med all sorts kött, till och med fisk – det enda hon lever på är grönsaker. Det har pågått i flera månader nu.”

”Vad är det för struntprat? Det är väl bara att säga åt henne att sluta upp med den dieten.”

”Jag har sagt åt henne, tro inte annat, men hon trotsar mig och fortsätter ändå. Och inte nog med det, hon har tvingat på mig den där absurda mathållningen också – jag kan inte minnas när jag senast fick kött i det här huset.”

Min svärmor var mållös och jag använde hennes tystnad som en chans att vrida åt skruven lite hårdare. ”Hon har blivit väldigt svag. Jag vet inte riktigt hur allvarligt det är …”

”Det här går inte. Är Yeong-hye där? Ge henne telefonen.”

”Hon har gått och lagt sig. Jag ber henne ringa i morgon bitti.”

”Nej, det behövs inte, jag ringer. Hur kan hon vara så halsstarrig? Åh, vad du måste skämmas för henne!”

Efter att jag hade lagt på bläddrade jag i min adressbok och slog numret till min svägerska.

”Hallå!” vrålade hennes lille son i örat på mig.

”Kan jag få prata med din mamma.”

In-hye, som snabbt tog luren från sin son, var mycket lik min fru, men hennes ögon var större och vackrare och hon var överlag mycket mer feminin.

”Hallå?”

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet.

Hennes röst i telefonen, som på något sätt var mer distinkt än när man träffade henne ansikte mot ansikte, gjorde mig ofelbart sexuellt upphetsad. Jag berättade för henne om min frus nyfunna vegetarianism precis som jag hade gjort för hennes mor, lyssnade till exakt samma förbluffade reaktioner följt av en ursäkt, och lade på efter att hon försäkrat mig om att allt skulle lösa sig. Jag funderade på att upprepa proceduren och ringa till min frus yngre bror, Yeong-ho, men bestämde mig för att det vore att överdriva.

Drömmar om mord.

Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. Ett ljud, det utdragna ögonblick då metallen träffar offrets huvud … skuggan som faller ihop glimmar kallt i mörkret.

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten. En vag känsla som jag inte kan sätta fingret på … men minns som blodisande definitiv.

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Denna skälvande, tarvliga, ohyggligt brutala känsla. Inget annat återstår. Mördare eller mördad, en upplevelse alltför levande för att inte vara verklig. Beslutsam, desillusionerad. Ljummen, likt aningen svalnat blod.

Allt börjar kännas obekant. Som om jag kommit fram till baksidan av någonting. Instängd bakom en dörr utan handtag. Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid har funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
11 timmar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO, och de andra stora förbunden, om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad