Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 2

Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta henne hållas.

Hon blev smalare för varje dag som gick, så till den grad att hennes kindben nu var anstötligt markerade. Utan makeup såg hon ut som en sjukhuspatient. Hade det bara rört sig om ännu en kvinna som slutade äta kött för att gå ner i vikt hade jag inte oroat mig, men jag var övertygad om att det var något mer i görningen än bara simpel vegetarianism. Nej, det måste vara den där drömmen som låg i botten av det hela. Fast å andra sidan hade hon praktiskt taget slutat sova.

Ingen skulle beskriva min fru som särskilt omtänksam – de kvällar då jag kom hem sent brukade hon ofta redan ha somnat. Men nu kunde jag komma hem vid midnatt och inte ens efter att jag hade tvättat mig, bäddat upp och gått och lagt mig, kom hon in och lade sig bredvid mig. Hon satt inte och läste, chattade inte på internet eller tittade på tv. Det enda jag kunde föreställa mig var att hon måste ha jobbat med pratbubblorna till manhwa-serierna, men det kunde omöjligt uppta så mycket tid.

Hon gick inte och lade sig förrän vid femtiden, och inte ens då kunde jag avgöra om hon faktiskt sov följande timme eller ej. Rufsig i håret och tärd i ansiktet satt hon sedan vid frukostbordet och iakttog mig med röda, trötta ögon. Hon inte så mycket som rörde vid sin sked, än mindre åt hon någonting.

Men vad som bekymrade mig mer var att hon nu aktivt verkade undvika sex. Förut hade hon för det mesta ställt upp på mina fysiska krav, och någon enstaka gång hade det faktiskt hänt att hon tog initiativet. Men nu, även om hon inte gjorde någon stor affär av det, makade hon lugnt på sig om jag så mycket som snuddade vid hennes axel med handen. En dag bestämde jag mig för att konfrontera henne.

”Vad är problemet egentligen?”

”Jag är trött.”

”Då behöver du äta lite kött. Det är därför du inte har någon energi längre, eller hur? Du var inte sådan här förut, trots allt.”

”Det är faktiskt …”

”Vadå?”

”Det är lukten.”

”Lukten?”

”Köttlukten. Din kropp luktar kött.”

Detta var bara för löjligt.

”Såg du inte att jag tog en dusch nyss? Så varifrån skulle den där lukten komma? Va?”

”Från samma ställe som din svett”, svarade hon, på fullt allvar.

Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen.

Emellanåt upplevde jag allt detta som inte enbart löjligt utan också aningen illavarslande. Tänk om det här var tidiga symptom på något som inte skulle gå över? Om de tecken på hysteri, vanföreställningar, svaga nerver och så vidare, som jag tyckte mig ana i det hon sa, skulle utvecklas till något värre?

Ändå hade jag svårt att tro att hon verkligen höll på att bli tokig. För det mesta var hon lika tystlåten som vanligt och fortsatte att sköta hushållet som hon skulle. På helgerna lagade hon namul, kryddade grönsaksrätter, som vi kunde äta under veckan och även wokade glasnudlar med svamp i stället för det sedvanliga köttet. Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen. Utom när hon inte hade kunnat sova, när hennes ansikte såg ännu mer urgröpt ut än vanligt på morgnarna, som om hon hade pyst ihop inifrån, och jag frågade vad som var på tok, bara för att få ”Jag hade en dröm” till svar. Jag frågade aldrig om innehållet i den där drömmen. Jag hade redan en gång tvingats lyssna på de där galenskaperna om ladan i skogen, ansiktet som återspeglades i blodpölen och så vidare, och en gång räckte och blev över.

På grund av den där hemska drömmen, som jag var utestängd ifrån, som jag omöjligt kunde förstå och för övrigt inte ville förstå, fortsatte hon att gå ner i vikt. Till en början bantade hon ned sig tills hon var smal och senig som en dansare. Jag hade hoppats att det skulle sluta där, men vid det här laget påminde hennes kropp mest om en skelettartad sjuklings. Varje gång jag oroade mig över allt detta försökte jag lugna mig själv genom att gå igenom vad jag visste om min frus familj. Hennes far arbetade på ett sågverk i en liten stad långt ute på vischan och hennes mor drev ett litet lunchhak. Min svägerska och hennes man var vanliga, hyggliga människor båda två – så det verkade i varje fall inte finnas någon psykisk sjukdom i hennes släkt.

Jag kunde inte tänka på hennes familj utan att också minnas doften av grillat kött och stekt vitlök och ljudet av klingande snapsglas och kvinnornas högljudda samtal från köket. Allihop – i synnerhet min svärfar – var förtjusta i yuk hwe, en sorts råbiff. Jag hade sett min svärmor ta ur en levande fisk, och både min fru och hennes syster var skickliga när det gällde att stycka en kyckling med en köttyxa. Jag hade alltid gillat min frus jordnära stil, hur hon kunde döda kackerlackor genom att smälla till dem med handflatan. Hon hade verkligen varit den mest alldagliga kvinnan i världen.

Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Trots att hennes tillstånd var så ytterst oberäkneligt var jag inte beredd att ta henne till läkare, än mindre söka någon sorts behandling. Det är inget fel på henne, sa jag till mig själv, det hon lider av är inte ens någon riktig sjukdom. Jag motstod frestelsen att rannsaka mig själv. Denna besynnerliga situation hade inget med mig att göra.

Morgonen innan jag drömde den där drömmen hackade jag fryst kött. Minns du? Du blev arg.

”Vad fan är det med dig, vad står du och skruvar på dig för? Du har aldrig varit kräsmagad förut.”

Om du visste hur hårt jag alltid har behövt kämpa för att hålla nerverna i schack. Andra människor blir bara lite nervösa, men för mig blir allt förvirrat, går fortare och fortare. Handen som höll i kniven arbetade så snabbt att jag blev alldeles svettig i nacken. Min hand, skärbrädan, köttet, och så kniven som skar rätt in i fingret.

En röd blodsdroppe trängde redan fram ur såret. Rundare än rund. Att stoppa fingret i munnen lugnade mig. Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Senare samma dag, när du slog dig ner för en tallrik bulgogi, spottade du ut andra tuggan och plockade upp något blankt.

”Vad i helvete är det här?” skrek du. ”En flisa av kniven?”

Jag betraktade frånvarande ditt förvridna ansikte me-dan du rasade.

”Tänk på vad som kunde ha hänt om jag hade svalt den! Jag var så här nära att dö!”

Varför blev jag inte så upprörd som jag borde ha blivit? I stället blev jag ännu lugnare. En sval hand på min panna. Plötsligt började allt omkring mig glida i väg, som på en tidvattenvåg som drog sig tillbaka. Matsalsbordet, du, all köksinredning. Jag var ensam, det enda som fanns kvar i hela det oändliga universum.

I gryningen nästa dag. Blodpölen i ladan … det var där jag första gången såg ansiktet återspeglas.

”Vad är det för fel på dina läppar? Har du inte sminkat dig?”

Jag tog av mig skorna igen och drog med mig min nervösa fru, som redan hade satt på sig kappan, in i hallen.

”Tänkte du verkligen visa dig ute så där?” Vi reflekterades båda i tamburspegeln. ”Sminka dig igen.”

Hon viftade bort min hand, öppnade puderdosan och duttade med svampen på kinderna. Pudret fick ansiktet att se utsuddat ut, kornigt. Det korallröda läppstift som hon alltid brukade använda och utan vilket hennes läppar såg blodlösa ut, motverkade hennes sjukliga blekhet en aning. Jag var nöjd.

”Vi är sena. Kom nu, rappa på.”

Jag öppnade ytterdörren, föste ut henne och tittade otåligt på medan hon fumlade med sina mörkblå gymnastikskor. De matchade inte hennes svarta trenchcoat, men det kunde inte hjälpas. Hon hade inga snygga skor kvar eftersom hon hade slängt bort allt som var gjort av läder.

Så snart bilen gick igång satte jag på radion för att höra om det rapporterades om några trafikproblem i närheten av den koreansk-kinesiska restaurang där min chef hade bokat bord. När jag hade försäkrat mig om att det inte skulle gå snabbare att ta en annan väg spände jag fast säkerhetsbältet och släppte upp handbromsen. Min fru ordnade med kappan en stund och efter ett par misslyckade försök fick hon till sist på sig säkerhetsbältet.

”Det måste gå bra i kväll. Du vet att det är första gången som chefen har bjudit med mig på en av de här middagarna.”

Vi hann fram precis i tid, men bara för att jag hade kört som en tokig genom stan. Restaurangen, en tvåvånings-byggnad med en rymlig parkering på framsidan, var helt klart ett flott ställe.

Senvinterkylan höll envist i sig och min fru såg ut att frysa där hon stod på parkeringen i sin tunna vårkappa. Hon hade inte sagt ett ord på vägen dit, men jag intalade mig själv att det inte skulle vara något problem. Det är inte fel att vara tyst; traditionellt brukade väl kvinnor förväntas vara försynta och tillbakadragna?

Min chef, vd:n och vice vd:n hade redan anlänt tillsammans med sina fruar. Avdelningschefen och hans fru dök upp ett par minuter efter oss, och därmed var alla på plats. Vi utbytte nickar och leenden medan vi hälsade på varandra, tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem. Min chefs fru, en respektingivande kvinna med plockade ögonbryn och ett stort halsband i jade skramlande runt halsen, eskorterade mig och min fru till bordet, som redan var dukat för vad som såg ut att bli en överdådig måltid, och satte sig vid huvudändan. De andra verkade helt avslappnade, som stamgäster. Jag slog mig ner, noga med att inte fånstirra på det utsirade taket som var lika rikt deko-rerat som takskägget på en traditionell byggnad. Min blick fångades av några guldfiskar som lojt simmade i en glasskål. Jag vände mig om för att säga något till min fru, men det jag såg där fick orden att fastna i halsen.

Hon bar en rätt åtsmitande svart blus och till min förfäran såg jag att hennes bröstvårtor syntes tydligt genom tyget. Hon hade uppenbarligen gått ut utan behå. Medan de andra gästerna förstulet sträckte på halsen, utan tvekan för att försäkra sig om att de faktiskt såg det de trodde sig se, mötte vice vd:ns hustrus blick min. Med spelad fattning tog jag in nyfikenheten, häpnaden och föraktet som i tur och ordning avspeglades i hennes ögon.

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Pinsamt medveten om min fru, som hålögd satt där utan att försöka delta i de andra kvinnornas artiga småprat, lade jag band på mig och bestämde mig för att det bästa jag kunde göra, det enda jag kunde göra, var att bete mig som vanligt och låtsas att allt var som det skulle.

”Hade ni problem med att hitta hit?” frågade chefens fru.

”Nejdå, jag har varit förbi här ett par gånger förut. Jag hade faktiskt själv tänkt att gå hit någon gång.”

”Aha, jag förstår … ja, trädgården har blivit riktigt fin, inte sant? Ni måste försöka komma hit på dagen; man kan se rabatterna genom fönstret där borta.”

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Det första som ställdes fram var en utsökt rätt bestående av mungbönsgelé toppad med tunna strimlor av ärtgelé, svamp och biffkött. Fram till dess hade min fru bara suttit tyst och iakttagit skeendet, men just som servitören skulle lägga upp lite på hennes tallrik öppnade hon äntligen munnen.

”Jag tänker inte äta det där.”

Hon hade talat mycket dämpat, men de övriga gästerna upphörde genast med det de höll på med och kastade förbluffade och undrande blickar på hennes utmärglade kropp.

”Jag äter inte kött”, sa hon, något högre den här gången.

”Kära nån, så du är en sådan där vegetarian?” sa min chef. ”Jag vet ju att en del människor i andra länder följer en strikt vegetarisk diet. Och det verkar faktiskt som att det börjar bli lite vanligare här också. Till och från hör man någon som säger att kött inte är nyttigt … Men visst, att sluta med kött för att få ett långt liv är kanske inte så dumt tänkt, trots allt.”

”Men inte kan man väl leva utan att äta kött?” frågade hans hustru med ett leende.

“Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner…”

Servitören plockade raskt bort nio tallrikar, men lät min frus fortfarande tomma tallrik stå kvar på bordet. Samtalet fortsatte självfallet att röra sig kring vegetarianism.

”Minns ni de där mumifierade mänskliga kvarlevorna som de upptäckte häromsistens? Fem hundra tusen år gam–la, tydligen, och redan då jagade människan – det kun-de de avgöra på skeletten. Att äta kött är en grundläggande mänsklig instinkt, vilket innebär att vegetarianism går emot den mänskliga naturen, eller hur? Det är helt enkelt inte naturligt.”

”Förr blev folk oftast vegetarianer för att de var anhängare av en viss ideologi … Själv har jag gått till diverse läkare och tagit prover för att se om det var något specifikt jag borde undvika, men alla gav mig olika råd … hur som helst, jag har aldrig tyckt om idén med särskilda dieter. Jag tror inte att man ska vara för inskränkt när det gäller mat.”

”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, sa vice vd:ns fru. Hon hade kastat förstulna blickar på min frus bröst en lång stund vid det laget. ”En balanserad diet går hand i hand med ett balanserat psyke, håller ni inte med om det?” Och nu riktade hon udden direkt mot min fru. ”Hade ni något särskilt skäl till att bli vegetarian? Hälso-skäl, till exempel … eller religiösa kanske?”

”Nej.” Hennes oberörda svar visade att hon var fullständigt omedveten om hur känslig situationen hade blivit. Med ens for en rysning genom mig – jag kände på mig vad hon skulle säga härnäst.

”Jag hade en dröm.”

Jag skyndade mig att överrösta henne.

”Ni förstår, min fru brukade lida av en tarminflammation som var så akut att det störde hennes sömn. En dietist rådde henne att sluta med kött och symptomen blev betydligt bättre efter det.”

Nu först nickade de andra förstående.

”Nå, jag måste säga att jag är glad att jag ännu inte har suttit till bords med en äkta vegetarian. Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner … håller ni inte med?”

”Föreställ er att ni plockar upp en slingrande bläckfisk med ätpinnarna och tuggar ihjäl den – medan kvinnan som sitter mittemot blänger på er som om ni vore något slags odjur. Så måste det kännas att sitta och äta med en vegetarian!”

Gruppen brast i skratt, och jag var akut medveten om varje enskild skrattsalva. Min fru drog självfallet inte ens på munnen. Vid det här laget såg alla till att vara fullt upptagna med att äta, så att det inte skulle komma an på dem att försöka fylla de obekväma pauser som hela tiden uppstod i samtalet. Det var uppenbart att alla kände sig besvärade.

Nästa rätt var stekt kyckling i chili- och vitlökssås, och efter det rå tonfisk. Medan alla andra högg in på maten satt min fru orörlig; hennes bröstvårtor liknade två ekollon där de tryckte mot blustyget. Hon for med blicken över de andra gästernas malande munnar, utforskade varje vinkel och vrå som om hon ville suga åt sig varenda liten detalj.

När den sista av de tolv magnifika rätterna var upp-äten, hade min fru inte ätit mer än sallad och kimchi och lite squashgröt. Hon hade inte rört vid den klibbiga risgröten eftersom de hade använt ett speciellt recept som innehöll köttbuljong för att ge den en fyllig, läcker smak. Så småningom lärde sig de andra gästerna att ignorera henne och samtalet började flyta på igen. Då och då, kanske av medlidande, gjorde de ett försök att dra in mig, men innerst inne förstod jag att de ville hålla ett visst avstånd till mig.

Till dessert serverades frukt, men min fru tog bara en liten bit äpple och en enda apelsinklyfta.

”Är ni inte hungrig? Men kära hjärtanes, ni har ju nästan inte ätit någonting!” Det låg något storslaget över den vänliga ton med vilken chefens fru uttryckte sin omtanke. Men det förläget ursäktande leende som var det enda rimliga svaret kom aldrig, och utan att ens ha vett att se generad ut glodde min hustru bara på henne. Hennes beteende gjorde alla i sällskapet bestörta. Kunde hon inte ens se situationen som den var? Var det möjligt att hon inte begrep vilken status den eleganta medelålders kvinnan mittemot henne hade? Vilka mörka skrymslen doldes i hennes sinne, vilka hemligheter som jag aldrig hade haft en aning om? I den stunden var hon fullkomligt outgrundlig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att jag måste göra någonting.

Det var det dilemma som gnagde i mig medan jag körde hem. Min fru, å andra sidan, verkade helt obekymrad och till synes omedveten om hur skandalöst hon hade uppfört sig. Hon bara satt där med huvudet vilande mot bilfönstret och verkade vara på väg att slumra till. Jag blev naturligtvis förbannad. Ville hon få sin make sparkad? Vad i helvete trodde hon att hon sysslade med?

Men jag kände på mig att ingenting skulle göra någon som helst skillnad. Hon skulle inte låta sig påverkas av vare sig vrede eller övertalning, och jag skulle vara oförmögen att göra något åt saken.

När hon hade tvättat sig och satt på sig nattlinnet försvann hon in till sitt eget rum i stället för att gå och lägga sig i stora rummet som vi brukade göra. Jag gick och vankade fram och tillbaka när jag hörde att det ringde. Det var min svärmor.

”Hur är det med er? Det var så länge sedan jag hörde ifrån er …”

”Jag ber om ursäkt för det. Det är bara det att jag har haft så mycket att göra på sistone … är det bra med svärfar?”

”Med oss är allt som vanligt, här händer ingenting. Går det bra på jobbet?”

Jag tvekade. ”Det är bra med mig. Min fru däremot …”

”Vad är det med Yeong-hye, mår hon inte bra?” Rös-ten vibrerade av oro. Hon hade aldrig visat särskilt myck-et intresse för sin yngsta dotter, men ens barn är trots allt ens barn.

”Jo, men hon har slutat äta kött.”

”Vad sa du?”

”Hon har slutat med all sorts kött, till och med fisk – det enda hon lever på är grönsaker. Det har pågått i flera månader nu.”

”Vad är det för struntprat? Det är väl bara att säga åt henne att sluta upp med den dieten.”

”Jag har sagt åt henne, tro inte annat, men hon trotsar mig och fortsätter ändå. Och inte nog med det, hon har tvingat på mig den där absurda mathållningen också – jag kan inte minnas när jag senast fick kött i det här huset.”

Min svärmor var mållös och jag använde hennes tystnad som en chans att vrida åt skruven lite hårdare. ”Hon har blivit väldigt svag. Jag vet inte riktigt hur allvarligt det är …”

”Det här går inte. Är Yeong-hye där? Ge henne telefonen.”

”Hon har gått och lagt sig. Jag ber henne ringa i morgon bitti.”

”Nej, det behövs inte, jag ringer. Hur kan hon vara så halsstarrig? Åh, vad du måste skämmas för henne!”

Efter att jag hade lagt på bläddrade jag i min adressbok och slog numret till min svägerska.

”Hallå!” vrålade hennes lille son i örat på mig.

”Kan jag få prata med din mamma.”

In-hye, som snabbt tog luren från sin son, var mycket lik min fru, men hennes ögon var större och vackrare och hon var överlag mycket mer feminin.

”Hallå?”

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet.

Hennes röst i telefonen, som på något sätt var mer distinkt än när man träffade henne ansikte mot ansikte, gjorde mig ofelbart sexuellt upphetsad. Jag berättade för henne om min frus nyfunna vegetarianism precis som jag hade gjort för hennes mor, lyssnade till exakt samma förbluffade reaktioner följt av en ursäkt, och lade på efter att hon försäkrat mig om att allt skulle lösa sig. Jag funderade på att upprepa proceduren och ringa till min frus yngre bror, Yeong-ho, men bestämde mig för att det vore att överdriva.

Drömmar om mord.

Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. Ett ljud, det utdragna ögonblick då metallen träffar offrets huvud … skuggan som faller ihop glimmar kallt i mörkret.

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten. En vag känsla som jag inte kan sätta fingret på … men minns som blodisande definitiv.

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Denna skälvande, tarvliga, ohyggligt brutala känsla. Inget annat återstår. Mördare eller mördad, en upplevelse alltför levande för att inte vara verklig. Beslutsam, desillusionerad. Ljummen, likt aningen svalnat blod.

Allt börjar kännas obekant. Som om jag kommit fram till baksidan av någonting. Instängd bakom en dörr utan handtag. Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid har funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad