Det går att ta del av åtskilliga exempel på den starkes historieförfalskning genom tiderna. I sin iver att bedriva “objektiv” rapportering om skeenden är därtill inte den fjärde statsmakten sen med att bereda soffor, spaltmeter och eter åt dem som har stulit ihop stålar nog att bedriva sin egen propaganda.
Ett gott exempel i realtid är den verklighetsbeskrivning som arbetsköparen i Göteborgs containerhamn, APM Terminals, tillsammans med sin arbetsköparorganisation Sveriges Hamnar under lång tid tillåtits fylla svenska medier med.
Konflikten i Göteborgs containerhamn är en långdragen historia som inleddes för ett år sedan då en ny företagsledning kom på plats. Men det som i grunden handlar om att Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen – 85 procent – vill tillförsäkra sina medlemmar helt elementära lagstadgade fackliga rättigheter à la den svenska modellen, presenteras som att ett gäng upproriska och obstinata hamnsjåare sätter käppar i hjulen för svensk tillväxt, ja närmast ägnar sig åt samhällsfarlig verksamhet.
I pompösa utspel har hamnarbetarna till och med i vänsterpress beskyllts för “revolutionsromantik” och insinuationer och ryktesspridning om att de har allt för höga löner och därför bör hålla sig på mattan.
I går, efter att ett varsel om att 160 hamnarbetare kan få sparken lagts, fick arbetsköparna även draghjälp av socialdemokraten Ulrika Messing, ordförande för kommunala Göteborgs hamn, som för några år sedan sålde ut driften av hamnen till den internationella hamnkoncernen APM Terminals.
Messing hade givetvis kunnat välja att stå upp för gällande svensk arbetsrätt – men icke. I stället körde hon på kålsuparperspektivet och anklagade Hamnarbetarförbundet för att inte ta riskerna för svensk export och imports konkurrenskraft på “tillräckligt stort allvar”.
I hamnen i Göteborg innebär det i praktiken att överenskommelser som träffats med Hamnarbetarförbundet alltsedan 1970-talet gradvis rivits upp
Det APM Terminals och Sveriges hamnar, på inrådan av Svenskt Näringsliv, är i färd med att göra är att driva igenom en fullständigt oförblommerat antifacklig policy som syftar till att montera ned rätten för fackföreningar att förhandla för sina medlemmar om de saknar kollektivavtal. I hamnen i Göteborg innebär det i praktiken att överenskommelser som träffats med Hamnarbetarförbundet alltsedan 1970-talet gradvis rivits upp – i dagsläget kan Hamnfyran inte förhandla varken om uppsägningar, villkor och schemaläggning eller utse skyddsombud.
“Vi kämpar inte för en krona mer i lön utan för en vettig chans att förhandla för våra medlemmar och utse skyddsombud – det här är trots allt en ganska farlig arbetsplats, det är arbetare som dött här, så något annat vore ohållbart”, sade Hamnfyrans vice ordförande till Arbetaren i går efter att han mottagit arbetsköparnas varsel.
Det kommer ske i hamn efter hamn. Och sedan i bransch efter bransch. På arbetsplats efter arbetsplats.
Lyckas Svenskt Näringsliv med sin plan – att få politikerna att täppa igen den”lucka” som de påstår finns i arbetsrätten – kommer inte bara hamnarbetare i Göteborg att förlora rätten till att ta strid för en säker arbetsmiljö. Det kommer ske i hamn efter hamn. Och sedan i bransch efter bransch. På arbetsplats efter arbetsplats. För notan och riskerna står givetvis i vanlig ordning arbetarklassen.
SAC Syndikalisterna gick igår ut med stöduttalande för Hamnarbetarförbundets kamp i samband med uppsägningsvarslet. Och enskilda LO-fack har gjort det tidigare under konfliktens gång.
Om inte hela LO, som de facto förvägrat Hamnarbetarförbundet medlemsskap, gemensamt nu backar Hamnarbetarförbundet fullt ut binder de ris åt sina egna medlemmars ryggar – att stå sida vid sida med arbetarna i Göteborgs hamn är inte bara solidaritet utan ren och skär självbevarelsedrift.
