Radar #47/2017

Vem har rätt till pengar?

Foto: Emil Langvad/TT

Vi sägs vara på väg in i det kontantlösa samhället. Men för till exempel flyktingar och arbetslösa EU-medborgare är det i dag närmast omöjligt att ens öppna ett vanligt bankkonto. När samhällets förståelse av vad pengar är alltmer övergått från kontanter som skapas av Sveriges riksbank till något digitalt som skapas av vanliga banker, betyder det att det är vinstdrivande banker som bestämmer vem som har rätt att ha pengar.

Under en rökpaus utanför Folkteatern i Göteborg en iskall dag i februari sker ett sedvanligt möte med den sortens fattigdom som vi ofta försöker att inte tänka på. En liten skara tiggare märker oss och rör sig åt vårt håll med kupade handflator, en bön som öppnar sig till medmänniskor i stället för att försöka nå en gud, medmänniskor som har övat blicken för att ständigt undvika det som gör oss obekväma.

I dagstidningar och på internet florerar konspirationsteorier om hur tiggare inte behöver pengar, inte egentligen, om hur de tjänar så mycket pengar på att sitta i kylan i ett kontantlöst land, om hur det egentligen rör sig om någon sorts bysantinsk organiserad brottslighet som går ut på… ja, något skändligt. Alter­nativet till dessa teorier, att det faktiskt inte är mer komplicerat än det ser ut, att det finns människor vars liv är precis så svåröverlevda, verkar vara en för otäck tanke. Hellre fortsätta tro att det är människorna som det är något fel på, de som inte är som vi.

En ung kille, kanske 16, kommer fram och ber om en cigarett och några kronor. Medan han tänder cigaretten som jag ger fumlar jag förgäves i min rock efter mynt, varpå han säger att han även tar Swish. Men mitt mobilbatteri dog för några tim­­mar sedan och jag visar ursäktande mobi­lens svarta skärm.

Det är inte förrän nästa dag, på tåget på väg hem till Stockholm, som jag inser det ovanliga i det han sagt. Han sa sig ha Swish, en tjänst utvecklad av en handfull banker som kräver både tillgång till bank­konto och e-legitimation i form av bank-id, saker de flesta av oss tar för givna men som är närmast ouppnåeligt svåra att få tillgång till för samhällets mest utsatta. Såväl Finansinspektionen som Europaparlamentet har påpekat vikten av att ge arbetsberättigade flyktingar och EU-medborgare tillgång till bankkonton och bankkort, men i praktiken är fort­farande många i Sverige tvungna att an­vända sig endast av kontanter.

Detta borde egentligen inte leda till problem: i propositionen till den nu­varande riksbankslagen står det att ”var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning”, vilket torde innebära att butiker inte får vägra kontant­betalningar. Men det finns möjlig­heter att genom avtal kringgå detta: om ett bageri har en skylt där det står att de endast tar kort räcker det för att parterna skall ha anses ingått ett avtal att betalning ska ske med annat än kontanter.

Jag var medveten om att bussen inte tog kon­tanter, men jag märker att inte heller bageriet, blomsterhandeln, kaféet eller baren i mitt kvarter gör det.

För att känna av vikten av elektro­niska betalningsmetoder utför jag ett ex­pe­riment där jag tar ut pengar ur en banko­mat och försöker leva en vecka utan tillgång till vare sig bankkort, Swish eller några andra e-tjänster. Det visar sig vara svårare än jag hade inbillat mig: jag var medveten om att bussen inte tog kon­tanter, men jag märker att inte heller bageriet, blomsterhandeln, kaféet eller baren i mitt kvarter gör det. Lunchstället där jag brukar köpa nudlar accepterar visserligen kontantbetalningar, men de har ingen växel.

I slutet av veckan går jag till banken med de pengar som blir över för att sätta in dem på mitt konto igen. Då hänvisas jag till ett annat bankkontor eftersom min bank inte längre hanterar kontanter ”på grund av säkerhetsrisken”. Till och med när jag ska handla mat slås jag av att det nu bara finns en kassa som tar emot kontanter över huvud taget, och när den inte är bemannad måste jag hitta någon som jobbar där för att be om att få betala.
Följande vecka gör jag motsatt expe­riment: tillgång till kort men inte kon­tanter. Jag märker inte av någon be­grän­s­ning i mina handelsmönster över­ huvud taget. Den enda gången jag önskar att jag hade kontanter på mig är när jag går förbi tiggare.

Kvinnan som tigger utanför min mat­affär skramlar med en pappersmugg från 7-Eleven, i hopp om att någon av alla oss som ska gå in och handla ekologiska grönsaker för flera hundralappar har en eller två kronor över att ge henne. Den enda som ger henne pengar under den halv­timme som jag observerar ingången från kaféet mittemot är en äldre dam, och det är kanske mindre på grund av större empati än vad det är en följd av att folk som är äldre än 45 är mer benägna att faktiskt använda kontanter över huvud taget.

I en uppmärksammad dom från Högsta förvaltningsdomstolen inskränks av­tals­­friheten mellan köpare och säljare av tjänster när det gäller sjukvården: domstolen ansåg att ”landstinget har en skyldighet att ta emot betalning av patient­avgifter med kontanter”. Även om rättsfallet rörde vid faktumet att offentlig­rättsliga betalningar i vissa fall bör anses ha en samhällsnytta som överskrider avtalsfriheten berör målet i slutändan bara rättsförhållandet mellan vårdgivare och vårdtagare, och eftersom Högsta domstolen inte tagit upp något liknande mål är det svårt att veta rättsläget i övrigt, och Riksbankens jurister väntar på praxis som kan avgöra vad som gäller.

Riksbankens jurister väntar på praxis som kan avgöra vad som gäller.

Låt oss inte inbilla oss att kontanter på något sätt skulle vara överlägsna elektroniska betalningar. De har visser­ligen fördelar i och med att de är faktiska ting och inte beroende av någon digital infrastruktur (om ens mobilbatteri tar slut eller om det av någon anledning inte går att betala med bankkort, som skedde med Mastercard-kort kopplade till Swedbank tidigare under året, så är det plötsligt som att inte ha några pengar), men nackdelarna är ju uppenbara: kontantbetalningar krä­ver oftast växel, sedlar kan gå sönder, och de går lätt att tappa eller få stulna.

Att hävda, som riksbankschefen Stefan Ingves gjorde i en debattartikel i Dagens Nyheter förra året, att banker har ett ansvar att se till att kontanttjänster till­gängliggörs för bankkunder är visserligen positivt, men det är också att lägga fokus i fel ände av problemet: dels torde det vara mer gynnsamt för samhället i stort att i stället utveckla elektroniska betalningsmöjligheter som alltid fungerar och som alla i Sverige har tillgång till, dels löser detta inte problemet med att det finns många som av olika anledningar inte kan öppna ett bankkonto över huvud taget.

Riksbankens chef Stefan Ingves visar upp Sveriges nya mynt och sedlar. Men vad händer när ingen vill ta emot kontanterna?
Riksbankens chef Stefan Ingves visar upp Sveriges nya mynt och sedlar. Men vad händer när ingen vill ta emot kontanterna? Foto: Anders Wiklund/TT

Riksbankschefens uttalande tyder dock på att en förändring skett inom Sveriges riksbank de senaste åren: såväl regeringen som Riksbanken har tidigare varit väldigt passiva, och i stället velat att bankerna löser frågan själva. I en ekonomisk kommentar 2014 hävdade en av Riksbankens jurister, Anna Wilbe (tillsammans med Björn Segendorf),  ”den positiva samhällsekonomiska effek­ten av en stärkt skyldighet att acceptera och hantera kontanter vara förhållandevis liten”, medan Wilbe i ett särskilt yttrande till den offentliga utredningen om förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton år 2016 i stället menade att ”alternativ till kontanter är en klen tröst för den som av något skäl inte har tillgång till eller inte har förmåga att använda digitala betaltjänster. Om avvecklingen av kontanttjänster inte går i takt med tillgången till och användningen av digitala betaltjänster riskerar vissa grupper att helt stå utan möjlighet att betala och ta betalt.”

Det verkar ha uppdagats att kontan­ternas avsaknad av juridisk särställning i verkligheten ofta nog leder till problem för samhällets mest utsatta. Det finns visserligen ett EU-direktiv från 2014 som menar att alla EU-medborgare bör ha rätt till att öppna ett bankkonto och ha ”grundläggande funktioner” tillgängliga, vilket borde lösa många av de problem som exempelvis asylsökande möter i Sverige.
I praktiken är det dock inte så lätt. Jag besökte tre banker kring Hamngatan i Stockholm för att ansöka om ett nytt konto, sade att jag var svensk medborgare, och hävdade att jag inte hade någon inkomst, att jag precis flyttat tillbaka till Sverige efter en lång tid utomlands. SEB och Nordea kunde inte ens öppna ett konto åt mig, och bad mig återkomma när jag hade fast anställning. Swedbank kunde visserligen öppna ett konto men deras policy var att då inte ge mig tillgång till vare sig internetbank eller mobilt bank-id.

I en artikel av Negra Efendić i Svenska Dagbladet beräknas endast 10 procent av de asyl­sökande som får arbeta ha kunnat öppna ett konto hela nio månader efter att de nya reglerna infördes.

Att det är så svårt för någon ens med svenskt medborgarskap att öppna ett konto gör det närmast omöjligt för flyktingar och arbetslösa EU-medborgare. Fastän nya regler från Migrationsverket är tänkta att göra det lättare för flyktingar som får jobb i Sverige att öppna ett bankkonto – tidigare accepterade inte banker det av Migrationsverkets utförda LMA-kortet som identitetshandling, sam­tidigt som Migrationsverket tog alla andra identitetshandlingar i förvar under behandlingstiden – fortsätter det att vara svårt att öppna ett bankkonto, även om regeringen klargjort att asylsökande med tillfälliga id-handlingar ska kunna ha tillgång till bankkonton. I en artikel av Negra Efendić i Svenska Dagbladet beräknas endast 10 procent av de asyl­sökande som får arbeta ha kunnat öppna ett konto hela nio månader efter att de nya reglerna infördes.

Hur absurt det kan bli märks i den iranska författaren Samira Motazedis blogg, som finns på tidskriften Gläntas hemsida, där hon beskriver den svenska asylprocessen och dess tillhörande Kafkaliknande byråkrati. Efter att Motazedi äntligen fått uppehållstillstånd, och de nya reglerna implementerats, beger hon sig till ett bankkontor för att höra att även om reglerna har ändrats så kan banken fortfarande inte ge henne ett konto, trots att de gjort det för andra personer som haft exakt samma dokument som hon.

Efter flera veckor av försök säger en av bankens anställda att ”trots att du har med dig alla dessa dokument är det tyvärr omöjligt för oss att öppna ett konto åt dig så länge du inte har något pass, jag vet att din vän har öppnat ett med samma dokument som du nu har med dig och – ja, jag kan inte förklara hur det har gått till”. Även om hon hoppas få ett konto nu när hon äntligen fått de magiska fyra sista siffrorna och väntar på ett id-kort, har hon i dagsläget fortfarande inget bankkonto, och hur det ska gå att integrera sig och göra allt det där regeringen uppmanar flyktingar att göra utan tillgång till det mest väsentliga för ens överlevnad förblir ett mysterium. Det finns många andra fall, alla lika absurda.

Problemet ligger i att banker inte behöver göra någonting för att åtgärda detta. Till och med Riksbanken medger att det är bankernas rätt som företag att neka konton och tjänster i enlighet med deras egna regler. Så när samhällets förståelse av vad pengar är alltmer övergått från kontanter som skapas av Sveriges riksbank till något digitalt som skapas av vanliga banker (varje gång en bank godkänner ett lån så har ju lånesumman ”skapats”), betyder det att det är vinstdrivande banker som bestämmer vem som har rätt till att ha pengar: människor som inte har tillgång till bankkort eller bank-id har helt enkelt inte tillgång till pengar på samma sätt som de andra i samhället.

Sveriges centralbank Riksbankens huvudkontor i Stockholm. Riksbanken medger att det är bankernas rätt som företag att neka konton och tjänster i enlighet med deras egna regler.
Sveriges centralbank Riksbankens huvudkontor i Stockholm. Riksbanken medger att det är bankernas rätt som företag att neka konton och tjänster i enlighet med deras egna regler. Foto: Erik Mårtensson/TT

Svårigheter uppkommer särskilt när flyktingar får jobb: arbetsköpare behöver någonstans att sätta in en lön, och vissa har till och med vägrat anställa personer som inte har ett bankkonto till hands. Mer flexibla arbetsköpare har gett ut lönen i kontanter till de anställda som inte har konto – men vad hjälper kontanter i ett land där deras användarområde begränsas mer och mer? En återkommande lösning är att arbetsköpare i stället sätter in lönen på en väns konto, men detta kräver ju att arbetsköparen går med på detta till att börja med.

Om nu kontanter kommer att ersättas av kortbetalningar och e-lösningar må det så vara. Men såväl staten som Riksbanken måste i det fallet se till att tillgång till dessa lösningar är en rättighet, tillgänglig för alla som är bosatta i Sverige. Det är en skandal att vi kräver att de med minst pengar måste betala avgifter varje gång de gör en inbetalning enbart för att banker vägrar ge dessa människor tillgång till internetbanker. Det är trots allt inte bara sjukvården som är en samhällstjänst som borde vara tillgänglig för alla.

[email protected]

 

LÄS MER:

Det kontantlösa samhället — rapport från ett forskningsprojekt
Niklas Arvidsson
KTH, 2013

Har kontanter någon framtid som lagligt betalningsmedel?
Björn Segendorf och Anna Wilbe
Sveriges riksbank, nr 9, 2014

Proposition 1986/87:143 om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoretSOU 2016:53: Betaltjänster, förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton

Rapport om kontanthanteringen
Sveriges riksbank, 2011

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grund-läg-gande funktioner

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 10 september 2015 i Mål nr 2793-14

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #39/2023

Därför är jag inte förvånad över att Seko blåste av strejken

Foto: Bertil Ericson/ TT, Henrik Montgomery/TT, privat

”Sekos styrelse må ha handlat förkastligt då de kastade lokförarna under bussen, men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen.” Lokföraren Viktor Boström om besvikelsen i järnvägssverige efter att Seko blåst av strejkvarslet och tecknat ett ”skitavtal” med Almega.

Det var många järnvägsarbetare som fick upp sina förhoppningar när LO-facket Seko, strax efter den vilda strejken i Stockholms pendeltrafik, varslade om strejk inom avtalsområdet spårtrafik. Nu skulle det stridas för anständiga scheman, bättre återhämtning, reglerade villkor för städpersonalen och inte minst bevarandet av tågvärdar i säkerhetstjänst på persontågen – precis samma fråga som förarna i Stockholm hade strejkat vilt för någon vecka tidigare.

Klubbarna laddade upp, medlemmar värvades och en kämparglöd man inte sett på länge började anas. 

Själv var jag milt skeptisk – märkt av tidigare varslade konflikter där LO-fack varit inblandade- men ville förstås inte vara den negativa surgubbe man lätt blir som hyfsat historieintresserad syndikalist. Vi lever ju ändå i en tid när våra grannar i väst, genom ett LO-fack tillkämpade sig reallöneökningar genom att använda sig av just strejkvapnet.

Medlemsomröstning vid strejk i norska LO

En skillnad mellan Norge och Sverige är dock att norska LO använder sig av medlemsomröstningar för att besluta om strejk, något som i Sverige används av SAC och Hamnarbetarförbundet – fackföreningar som LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallar extremister.

Här gällde det inte ens högre löner, utan reallönesänkning genom tillämpning av märket var en självklarhet. Det gällde i stället möjligheten att ha ett lite mindre oöverskådligt arbetsliv, rätten till lite mer återhämtning från den ofta väldigt slitsamma skiftgången och det gällde att ta strid för personalens och passagerarnas säkerhet. 

Sekos tidiga nedtonande av kravet på dubbelbemanning på persontågen, samt deras minst sagt styvmoderliga behandling av de vilt strejkande lokförarna, sänkte förväntningarna hos mig och många andra.

Seko vägrar rättshjälp

När man till och med, för första gången i svensk fackföreningshistoria, nekade dessa rättshjälp började jag tänka att man redan var på väg att lägga sig, att man svalt Almegas och Stockholms politikerbroilrars verklighetsbeskrivning med hull och hår.

Sen sköts varslet upp, två erfarna förhandlare ersattes med en politruk utan järnvägskunskaper och mycket riktigt skrev man måndagen den 15 maj på ett kollektivavtal med de vanliga gummiskrivningarna som inte binder till något annat än att ge arbetarna lite komptid vid sena schemaändringar. I frågan om tågstädet blev resultatet noll.

Besvikelsen i järnvägssverige lät inte vänta på sig.

I tidningar, på radio och internetforum breder missnöjet ut sig. Många är rentav chockerade. ”Hur kunde detta ske?!” frågade sig några. ”Så kan de väl inte göra?!” frågade sig andra. Problemet är bara att det är precis det de kan. Förbundsstyrelsen har handlat helt enligt den svenska modellens grundpremisser.

Ett centralstyrt LO

1938 slöts det legendariska huvudavtalet – Saltsjöbadsavtalet, som i modern historieskrivning fått ett mytiskt skimmer över sig som en framgångssaga för alla. När det hela utspelade sig var det dock många inom LO som motsatte sig ingående i avtalet eftersom det skulle avväpna arbetarrörelsen.

En förutsättning för saltsjöbadsavtalet var nämligen att införa centralstyre i LO och detta cementerades på LO-kongressen 1941. Sedan dess måste varje anslutet förbund ha toppstyre inskrivet i sina stadgar. I Sekos stadgar står mycket riktigt att läsa ”förbundsstyrelsen avgör slutgiltigt frågor som angår uppsägning av kollektivavtal, antagande eller förkastande av förslag till sådant avtal samt vidtagande av stridsåtgärder”.

Seko stängde av två ombudsmän

Sekos styrelse må alltså ha handlat förkastligt då de först kastade lokförarna under bussen, därefter stängde av två stridbara förhandlare och slutligen accepterade ett rent skitavtal. Men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen och förbundsstyrelsens ledamöter kan räkna med att njuta av ett fortsatt gott arbetsliv i fack, parti och näringsliv. 

Nu har det åter börjat lyftas att starta ett eget järnvägsarbetarfack. En del vill ha ett yrkesfack endast för lokförare. Själv tror jag förstås syndikalistisk organisering med lokala självstyrande driftsektioner och nationella branschfederationer är det bästa alternativet. Oavsett vad järnvägsarbetarna landar i förtjänar de bättre än LO:s och TCO:s ”demokratiska centralism” och deras verklighetsfrånvända pampstyre. 

Vi går onekligen intressanta tider till mötes. 

Viktor Boström arbetar som lokförare och radioloksoperatör och är medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Majoriteten av de som utsätts för människo­exploatering är kvinnor

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. Foto: Jessica Gow / TT

Majoriteten av de som utsätts för människoexploatering och människohandel i Sverige är kvinnor. Men antalet män ökar, där de flesta exploateras i arbete. Det visar Jämställdhetsmyndighetens senaste statistik på området.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel, placerad under Jämnstäldhetsmyndigheten, publicerar varje år statistik över misstänkta fall av människohandel och människoexploatering. Årets statistik visar att män och kvinnor exploateras för olika ändamål. 

Under förra året fattades misstanke om människohandel eller människoexploatering i 375 fall. Av dessa var 223 kvinnor och 139 män. 72 procent kvinnorna utsattes för sexuell exploatering, medan 68 procent av männen utnyttjades som arbetskraft. 

Allt fler män exploateras

Enligt statistiken identifieras allt fler vuxna män som utsatta, sedan människoexploatering infördes i svensk lag 2018, skriver myndigheten i ett pressmeddelande. 

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. 

Stort mörkertal

Nytt för årets rapport är branschstatistik över misstanke om exploatering i arbete. Enligt statistiken för 2022 är de tre vanligaste branscherna grön näring, bygg och hotell- och restaurang. 

– Det är viktigt att ha med sig att denna typ av brottsutsatthet identifieras där arbete och resurser finns. Mörkertalet är stort och personer utsatta för människohandel är inte själva benägna att rapportera det. Myndigheter måste aktivt leta för att hitta dessa individer, säger Paulina Bolton i pressmeddelandet. 

De fem vanligaste länderna som de identifierade kommit från är Rumänien, Ukraina, Thailand, Bulgarien och Nigeria – samma som tidigare år. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Analys #39/2023

Spanien: 30 års fängelse för fackliga blockader

Sex spanska syndikalister har blivit dömda till sammanlagt 30 års fängelse och 150 428 euro i böter. Konflikten började 2017 och innehåller en arbetsköpare med kontakter inom polisen, falska affischer och kändisadvokater. Men också kvinnor som vägrat backa. 

Brottet? Att facket krävde att existerande kollektivavtal skulle följas. Albert Herranz beskriver de senaste årens hårda repression mot fackligt och politiskt aktiva.

Vad har en kypare, en butiksanställd, en sångare, en taxichaufför, en undersjuksköterska och en lärare – en man och fem kvinnor – i spanska Asturien gemensamt? Jo, de har alla blivit dömda till 3 år och 6 månaders fängelse för att ha deltagit i lagliga fackliga demonstrationer och möten. 

Albert Herranz är författare, dokumentärfilmare, översättare och medlem i spanska CNT. Foto: Per Lindblom

För att försöka förstå varför måste vi backa till år 2017.

Ett kollektivavtal som inte följs

I början av 2017 söker en anställd på konditoriet La Suiza i Gijón upp syndikalistiska CNT:s lokala samorganisation, LS, i staden. Hon har då redan frågat runt bland andra fackföreningar, som hade avrått henne från att kämpa för sina rättigheter. 

För LS:et är det en intressant tid, facket växer i restaurangbranschen och ska komma att ha upp till 30 konflikter samtidigt. 

Vad kvinnan till en början berättar för facket är inte något ovanligt i en bransch där de anställda är mycket utsatta och ofta rättslösa. Hon radar upp problemen: hon är underbetald enligt kollektivavtalet, hon jobbar fler timmar än tillåtet och får inget betalt för de timmar hon jobbar över. 

Men med tiden kommer också en annan bild fram. Kvinnans chef antastar henne och kommer med kommentarer om hennes underkläder. Och när hon meddelar sin chef att hon är gravid får hon bära tunga mjölsäckar, vilket framkallar en blödning och nästan ett missfall. När hon börjar blöda tillåter inte chefen henne att lämna jobbet förrän hennes pass är slut. Då åker hon till sjukhuset tillsammans med sin sambo.

När hon meddelar sin chef att hon är gravid får hon bära tunga mjölsäckar, vilket framkallar en blödning och nästan ett missfall.

Stödgrupp och blockader

När facket får veta allt det här beslutar de att ta reda på mer om konditoriet: vilka är förhållandena, är chefens översittarstrategi något återkommande? Detta görs genom att prata med före detta anställda, med grannar till konditoriet och med kvinnans psykolog, för att fastslå om det utöver de ekonomiska aspekterna handlar om trakasserier och sexuellt ofredande. Facket bildar också en stödgrupp med kvinnor för den anställda. 

Sedan försöker de kontakta arbetsköparen – förgäves. Facket beslutar att genomföra två blockader. Man samlas utanför konditoriet, delar ut flygblad och pratar med folk. 

Efter det går arbetsköparen med på att ha ett möte, men det slutar utan att någon överenskommelse görs. LS fortsätter därför med blockaderna och lämnar dessutom in två stämningar: den ena till Arbetsdomstolen, för brott mot kollektivavtalet, och den andra för sexuellt ofredande och trakasserier. 

I september 2021 stängs konditoriet, som hade varit i salu sedan ett år tillbaka. Samtidigt täcks staden av affischer signerade av CNT, där facket skryter om att de har stängt konditoriet. Det är falska affischer – ett steg i den smutsiga kampen som ska följa. CNT anmäler affischerna.

Arbetsköparens anmälningar

Som svar på CNT:s stämningar anmäler arbetsköparen 30 personer, till stor del syndikalister men även några grannar till konditoriet, för förolämpning och förtal – arbetsköparen hade blivit kallad slavdrivare, översittare och antastare. 

Detta fall, ärende 721/2017, upptog 14 000 sidor och tog två år att utreda. 

Arbetsköparen gjorde tre anmälningar till, som blev till tre skilda rättegångar: i den första anklagades tre syndikalister för att försöka försvåra rättvisans arbete genom påtryckningar och hot. Dessa tre kvinnor anhölls, men släpptes sedan ur häktet. 

Detta fall upptog 14 000 sidor och tog två år att utreda.

Den andra anmälan handlade om att CNT skulle bedriva en olaglig verksamhet genom att med maffialiknande metoder driva in pengar från Gijóns arbetsköpare. Den tredje anmälan var mot Gijóns LS dåvarande generalsekreterare Héctor González, för att försöka försvåra rättvisans arbete.

Arbestköparen fick inte rätt i något av fallen, vilket också fastslogs av Oviedos provinsiella domstol (Audiencia Provincial de Oviedo).

En mardrömslik vändning 

När facket blir måltavla för en så stor rättslig offensiv är den första tanken att arbetsköparen har tappat greppet helt. Men när arbetsköparens son, som tagit en aktiv roll i repressionen mot CNT, skryter om att ha nära kontakter både inom Partido Popular (PP, det högerkonservativa partiet i Spanien) och i nationalpolisens högsta ledning tar det hela en mardrömslik vändning. 

Många av de anmälningar som görs från arbetsköparens håll sker enligt samma mönster: sonen känner igen en syndikalist eller någon deltagare i blockaderna mot La Suiza – Gijón är en liten stad – han ringer polisen, de kommer och identifierar personen i fråga, som ibland omhändertas och anmäls på polisstationen. 

Arbetsköparen har visat en stor fallenhet för att anmäla folk. Han anmälde även PP:s Gabino de Lorenzo, som var Asturiens landshövding (Delegado de Gobierno), för att inte göra sin plikt eftersom han enligt arbetsköparen borde förbjuda CNT:s demonstrationer. 

Det blev sex rättegångar till, mot sex syndikalister, anklagade för hypotetiska mordhot mot arbetsköparen och hans son. Bara en blev dömd, men inte för mordhot, utan för att ha sagt till sonen ¿Pa dónde vas, pincelín? (Vart är du på väg så där uppklädd?) vilket ansågs vara kränkande. 

Under processerna har arbetsköparen och hans son anlitat 14 olika advokater. Tre av dem är särskilt värda att nämna: Rafael Felgueroso (som mellan 2011 och 2015 hade befälet över kommunens polis), Teresa Bueyes som är känd som ”kändisarnas advokat”, och Javier Gómez Bermúdez, som jobbar för en advokatfirma som bland sina kunder har familjen Botín (ägarna till banken Banco de Santander). Hur kan en person som påstår att han är ruinerad av CNT ha pengar för att betala deras arvoden? 

Partiska poliser och munkavlelagen

Det har dessutom skett en hel drös oegentligheter som visar på att polisen hade order att tysta ner facket. Till exempel: CNT fick böter för att en festlig parad-demonstration, pasacalles, enligt polisen gick för sakta. En person fick böter utan att hans identitet var fastställd, som lagen föreskriver. Tre kvinnliga syndikalister blev anhålla vid sina hem utan att det fanns något underlag som rättfärdigade det. Och 28 personer har fått vänta på rättegång för att ha varit med i lagliga blockader. 

Allt detta kanske kan få en svensk läsare att höja på ögonbrynen. Men tyvärr är det i Spanien ganska vanligt att polis och domstolar används för att tysta oppositionen. Det är ett vanligt drag att anmäla motståndaren och är man konservativt lagd finns det stora chanser att vinna, hur absurda anmälningarna än kan te sig. 

En demonstration med fest och musik, en pasacalles, i stadsdelen Cimavilla i den asturiska staden. Polisen bötfällde CNT för att demonstrationen rört sig för sakta. Foto: Daniela Coen

I Spanien sitter en rapartist fängslad för att ha hyllat den baskiska separatistgruppen ETA samt för ”förtal och förolämpningar mot kungahuset”. Bland annat sade han att kung Juan Carlos I var ett fyllo och en tyrann. Ett annan artist är i exil i Belgien för att undgå fängelsestraff. Anledningen är att han i en låt har framfört att en lokal politiker för Vox (högerextremt parti) borde få en atombomb uppkörd i röven. 

Om något, så har repressionen ökat det senaste decenniet. Nyare statistik är svår att finna, men exempelvis 2014 hölls rättegångar mot cirka 200 fackmedlemmar för att ha deltagit i lagliga strejker och demonstrationer. Ungefär samtidigt infördes den så kallade munkavlelagen (la ley de la mordaza). 

Den nuvarande vänsterregeringen har lovat att avskaffa den hårt kritiserade lagen. Men än så länge gör lagen det praktiskt taget omöjligt att fälla en polis för våld eller hot.

Den nuvarande vänsterregeringen har lovat att avskaffa den hårt kritiserade lagen. Men än så länge gör lagen det praktiskt taget omöjligt att fälla en polis för våld eller hot, och polisen vet att de kan agera nästan hur som helst utan riskera straff. 

Domare och åklagare går inte heller fria från misstankar om partiskhet. Det blev tydligt under den så kallade katalanska processen – före, under och efter folkomröstningen i Katalonien 2017.

Och nyligen har Alberto Núñez Feijóo, PP:s kandidat i presidentvalet, haft ett möte inför valkampanjen med de konservativa domarna i Författningsdomstolen – det allra heligaste, och i teorin opartiska, som ska garantera de demokratiska rättigheterna för alla. 

Fackfientlig domare dömer till fängelse

Tillbaka till konditoriet La Suiza. Vad polisen och arbetsköparens son söker är en vänligt sinnad domare. Slutligen händer det: i juni 2021, i slutet av utredningen av ärende 721/2017, beslutar domstolen att utvidga anklagelserna med ”försök att försvåra rättvisans arbete, påtryckningar och hot”. Detta trots att det inte finns nya bevis eller omständigheter, och trots att en högre domstol redan beslutat att det inte fanns något brottsligt i CNT:s agerande. 

Av de från början 30 anklagade åtalas slutligen bara åtta, efter att blivit hörda. Trots att åklagarsidan under rättegången erkänner att det inte finns några bevis för att ett brott har begåtts, beslutar domaren Lino Rubio Mayo att döma sex av dem till fängelse. Två går fria. (Av dem hade den ena delat en video om fallet i sina sociala medier, och den andra läst ett manifest under en blockad.) 

Den här domaren är känd för att vara fientlig mot facket. År 2007 dömde han två framträdande fackföreningsmedlemmar till fängelse för att ha bränt upp en säkerhetskamera under en demonstration, trots att de lade fram bevis för att de, då detta hände, var i en annan del av demonstrationen. 

Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, skröt i mitten av maj i parlamentet om att Spanien nästan inte har några sociala konflikter. 

Detta påminner om domen mot två medlemmar i syndikalistiska CGT i Barcelona 2015. De anklagades för att ha satt eld på Barcelonas börshus. Trots vittnesmål, och trots att målsägande tog tillbaka sin anmälan, yrkade åklagaren på två och ett halvt år fängelse och 40 000 euro i böter. Det hela slutade dock med en överenskommelse och de två syndikalisterna slapp fängelse. 

Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, skröt i mitten av maj i parlamentet om att Spanien nästan inte har några sociala konflikter. Och han har rätt. Trots ekonomiska, ekologiska och samhälleliga kriser kvävs konflikterna just med böter och hot om fängelse. 

Färgstarka protester utanför konditoriet. Foto: CNT Xixón

”Trots att vi är rädda så backar vi inte”

Hur blev det då med CNT:s ursprungliga anmälningar mot arbetsköparen? När det gäller anmälan till Arbetsdomstolen, så har denna anmärkningsvärt nog bestämt att man inte kommer behandla ärendet förrän rättegången mot CNT:s medlemmar är klar. Trots att det alltså handlar om två skilda instanser, arbetsdomstol och brottmålsdomstol, och det ena inte borde påverka det andra.

CNT andra ärende, om ofredande och sexuella trakasserier, beslöt domstolen att inte pröva. Arbetsköparen friades, och anmälde då arbetaren för falska anklagelser. Detta avslogs dock.

CNT har fått stöd inte bara från de andra facken i staden, som tolkar det som har hänt som en allvarlig attack mot det fackliga arbetet och arbetarnas rättigheter. De har också fått stöd från olika föreningar; politiska, oberoende och kulturella. Det har dessutom varit stor uppslutning inom CNT på nationell nivå och solidaritetsyttringar från olika föreningar runtom i Spanien.

En aspekt i den här kampen, som har gjort att den har varit omtalat i Asturien, är att det inte handlar om garvade gruvarbetare eller sjömän ”som vanligt” utan att den har drivits av kvinnor. Och att de flesta som drabbats av repressionen är kvinnor. Från allra första början har det därför varit en både syndikalistisk och feministisk kamp. 

En av de dömda syndikalisterna sammanfattar det hela i tidningen El Salto med att: ”De dömer oss för att vara kvinnor som hjälper kvinnor, för att vi är stöd, för att vi inte förblir tysta, de dömer oss för att vi inte anpassar oss, för att varken våra kroppar eller vår värdighet är till salu, de dömer oss för att trots att vi är rädda så backar vi inte.”

Hopp om att slippa fängelse

Just nu är fallet hos Högsta domstolen – Tribunal Supremo – som bedömer om de ska behandla det. Om domstolen beslutar att ta upp fallet finns det en möjlighet för de dömda att slippa fängelse, om inte åklagarsidan kräver att domen verkställs. 

De säger att de gjorde det enda rätta och att de skulle göra det igen.

CNT och andra sociala rörelser jobbar nu med att sprida information och skapa ett tillräckligt opinionstryck, som skulle kunna omöjliggöra domens verkställande. Det är solidaritetens tur att prata, nu när domstolar och advokater har tystnat. 

När jag pratar med Sergio, från Gijóns LS, så berättar han att de sex personerna som väntar på att få sitt fall omprövat eller bli intagna i fängelse inte vill ställa upp på några intervjuer, de vill bara medverka i konkreta aktioner med CNT. Just nu är de skakade, sorgsna och oroade, i den ovisshet som de lever i. Men de säger att de gjorde det enda rätta och att de skulle göra det igen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag