Vem har rätt till pengar?

Vi sägs vara på väg in i det kontantlösa samhället. Men för till exempel flyktingar och arbetslösa EU-medborgare är det i dag närmast omöjligt att ens öppna ett vanligt bankkonto. När samhällets förståelse av vad pengar är alltmer övergått från kontanter som skapas av Sveriges riksbank till något digitalt som skapas av vanliga banker, betyder det att det är vinstdrivande banker som bestämmer vem som har rätt att ha pengar.

Under en rökpaus utanför Folkteatern i Göteborg en iskall dag i februari sker ett sedvanligt möte med den sortens fattigdom som vi ofta försöker att inte tänka på. En liten skara tiggare märker oss och rör sig åt vårt håll med kupade handflator, en bön som öppnar sig till medmänniskor i stället för att försöka nå en gud, medmänniskor som har övat blicken för att ständigt undvika det som gör oss obekväma.

I dagstidningar och på internet florerar konspirationsteorier om hur tiggare inte behöver pengar, inte egentligen, om hur de tjänar så mycket pengar på att sitta i kylan i ett kontantlöst land, om hur det egentligen rör sig om någon sorts bysantinsk organiserad brottslighet som går ut på… ja, något skändligt. Alter­nativet till dessa teorier, att det faktiskt inte är mer komplicerat än det ser ut, att det finns människor vars liv är precis så svåröverlevda, verkar vara en för otäck tanke. Hellre fortsätta tro att det är människorna som det är något fel på, de som inte är som vi.

En ung kille, kanske 16, kommer fram och ber om en cigarett och några kronor. Medan han tänder cigaretten som jag ger fumlar jag förgäves i min rock efter mynt, varpå han säger att han även tar Swish. Men mitt mobilbatteri dog för några tim­­mar sedan och jag visar ursäktande mobi­lens svarta skärm.

Det är inte förrän nästa dag, på tåget på väg hem till Stockholm, som jag inser det ovanliga i det han sagt. Han sa sig ha Swish, en tjänst utvecklad av en handfull banker som kräver både tillgång till bank­konto och e-legitimation i form av bank-id, saker de flesta av oss tar för givna men som är närmast ouppnåeligt svåra att få tillgång till för samhällets mest utsatta. Såväl Finansinspektionen som Europaparlamentet har påpekat vikten av att ge arbetsberättigade flyktingar och EU-medborgare tillgång till bankkonton och bankkort, men i praktiken är fort­farande många i Sverige tvungna att an­vända sig endast av kontanter.

Detta borde egentligen inte leda till problem: i propositionen till den nu­varande riksbankslagen står det att ”var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning”, vilket torde innebära att butiker inte får vägra kontant­betalningar. Men det finns möjlig­heter att genom avtal kringgå detta: om ett bageri har en skylt där det står att de endast tar kort räcker det för att parterna skall ha anses ingått ett avtal att betalning ska ske med annat än kontanter.

Jag var medveten om att bussen inte tog kon­tanter, men jag märker att inte heller bageriet, blomsterhandeln, kaféet eller baren i mitt kvarter gör det.

För att känna av vikten av elektro­niska betalningsmetoder utför jag ett ex­pe­riment där jag tar ut pengar ur en banko­mat och försöker leva en vecka utan tillgång till vare sig bankkort, Swish eller några andra e-tjänster. Det visar sig vara svårare än jag hade inbillat mig: jag var medveten om att bussen inte tog kon­tanter, men jag märker att inte heller bageriet, blomsterhandeln, kaféet eller baren i mitt kvarter gör det. Lunchstället där jag brukar köpa nudlar accepterar visserligen kontantbetalningar, men de har ingen växel.

I slutet av veckan går jag till banken med de pengar som blir över för att sätta in dem på mitt konto igen. Då hänvisas jag till ett annat bankkontor eftersom min bank inte längre hanterar kontanter ”på grund av säkerhetsrisken”. Till och med när jag ska handla mat slås jag av att det nu bara finns en kassa som tar emot kontanter över huvud taget, och när den inte är bemannad måste jag hitta någon som jobbar där för att be om att få betala.
Följande vecka gör jag motsatt expe­riment: tillgång till kort men inte kon­tanter. Jag märker inte av någon be­grän­s­ning i mina handelsmönster över­ huvud taget. Den enda gången jag önskar att jag hade kontanter på mig är när jag går förbi tiggare.

Kvinnan som tigger utanför min mat­affär skramlar med en pappersmugg från 7-Eleven, i hopp om att någon av alla oss som ska gå in och handla ekologiska grönsaker för flera hundralappar har en eller två kronor över att ge henne. Den enda som ger henne pengar under den halv­timme som jag observerar ingången från kaféet mittemot är en äldre dam, och det är kanske mindre på grund av större empati än vad det är en följd av att folk som är äldre än 45 är mer benägna att faktiskt använda kontanter över huvud taget.

I en uppmärksammad dom från Högsta förvaltningsdomstolen inskränks av­tals­­friheten mellan köpare och säljare av tjänster när det gäller sjukvården: domstolen ansåg att ”landstinget har en skyldighet att ta emot betalning av patient­avgifter med kontanter”. Även om rättsfallet rörde vid faktumet att offentlig­rättsliga betalningar i vissa fall bör anses ha en samhällsnytta som överskrider avtalsfriheten berör målet i slutändan bara rättsförhållandet mellan vårdgivare och vårdtagare, och eftersom Högsta domstolen inte tagit upp något liknande mål är det svårt att veta rättsläget i övrigt, och Riksbankens jurister väntar på praxis som kan avgöra vad som gäller.

Riksbankens jurister väntar på praxis som kan avgöra vad som gäller.

Låt oss inte inbilla oss att kontanter på något sätt skulle vara överlägsna elektroniska betalningar. De har visser­ligen fördelar i och med att de är faktiska ting och inte beroende av någon digital infrastruktur (om ens mobilbatteri tar slut eller om det av någon anledning inte går att betala med bankkort, som skedde med Mastercard-kort kopplade till Swedbank tidigare under året, så är det plötsligt som att inte ha några pengar), men nackdelarna är ju uppenbara: kontantbetalningar krä­ver oftast växel, sedlar kan gå sönder, och de går lätt att tappa eller få stulna.

Att hävda, som riksbankschefen Stefan Ingves gjorde i en debattartikel i Dagens Nyheter förra året, att banker har ett ansvar att se till att kontanttjänster till­gängliggörs för bankkunder är visserligen positivt, men det är också att lägga fokus i fel ände av problemet: dels torde det vara mer gynnsamt för samhället i stort att i stället utveckla elektroniska betalningsmöjligheter som alltid fungerar och som alla i Sverige har tillgång till, dels löser detta inte problemet med att det finns många som av olika anledningar inte kan öppna ett bankkonto över huvud taget.

Riksbankens chef Stefan Ingves visar upp Sveriges nya mynt och sedlar. Men vad händer när ingen vill ta emot kontanterna?
Foto: Anders Wiklund/TT

Riksbankschefens uttalande tyder dock på att en förändring skett inom Sveriges riksbank de senaste åren: såväl regeringen som Riksbanken har tidigare varit väldigt passiva, och i stället velat att bankerna löser frågan själva. I en ekonomisk kommentar 2014 hävdade en av Riksbankens jurister, Anna Wilbe (tillsammans med Björn Segendorf),  ”den positiva samhällsekonomiska effek­ten av en stärkt skyldighet att acceptera och hantera kontanter vara förhållandevis liten”, medan Wilbe i ett särskilt yttrande till den offentliga utredningen om förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton år 2016 i stället menade att ”alternativ till kontanter är en klen tröst för den som av något skäl inte har tillgång till eller inte har förmåga att använda digitala betaltjänster. Om avvecklingen av kontanttjänster inte går i takt med tillgången till och användningen av digitala betaltjänster riskerar vissa grupper att helt stå utan möjlighet att betala och ta betalt.”

Det verkar ha uppdagats att kontan­ternas avsaknad av juridisk särställning i verkligheten ofta nog leder till problem för samhällets mest utsatta. Det finns visserligen ett EU-direktiv från 2014 som menar att alla EU-medborgare bör ha rätt till att öppna ett bankkonto och ha ”grundläggande funktioner” tillgängliga, vilket borde lösa många av de problem som exempelvis asylsökande möter i Sverige.
I praktiken är det dock inte så lätt. Jag besökte tre banker kring Hamngatan i Stockholm för att ansöka om ett nytt konto, sade att jag var svensk medborgare, och hävdade att jag inte hade någon inkomst, att jag precis flyttat tillbaka till Sverige efter en lång tid utomlands. SEB och Nordea kunde inte ens öppna ett konto åt mig, och bad mig återkomma när jag hade fast anställning. Swedbank kunde visserligen öppna ett konto men deras policy var att då inte ge mig tillgång till vare sig internetbank eller mobilt bank-id.

I en artikel av Negra Efendić i Svenska Dagbladet beräknas endast 10 procent av de asyl­sökande som får arbeta ha kunnat öppna ett konto hela nio månader efter att de nya reglerna infördes.

Att det är så svårt för någon ens med svenskt medborgarskap att öppna ett konto gör det närmast omöjligt för flyktingar och arbetslösa EU-medborgare. Fastän nya regler från Migrationsverket är tänkta att göra det lättare för flyktingar som får jobb i Sverige att öppna ett bankkonto – tidigare accepterade inte banker det av Migrationsverkets utförda LMA-kortet som identitetshandling, sam­tidigt som Migrationsverket tog alla andra identitetshandlingar i förvar under behandlingstiden – fortsätter det att vara svårt att öppna ett bankkonto, även om regeringen klargjort att asylsökande med tillfälliga id-handlingar ska kunna ha tillgång till bankkonton. I en artikel av Negra Efendić i Svenska Dagbladet beräknas endast 10 procent av de asyl­sökande som får arbeta ha kunnat öppna ett konto hela nio månader efter att de nya reglerna infördes.

Hur absurt det kan bli märks i den iranska författaren Samira Motazedis blogg, som finns på tidskriften Gläntas hemsida, där hon beskriver den svenska asylprocessen och dess tillhörande Kafkaliknande byråkrati. Efter att Motazedi äntligen fått uppehållstillstånd, och de nya reglerna implementerats, beger hon sig till ett bankkontor för att höra att även om reglerna har ändrats så kan banken fortfarande inte ge henne ett konto, trots att de gjort det för andra personer som haft exakt samma dokument som hon.

Efter flera veckor av försök säger en av bankens anställda att ”trots att du har med dig alla dessa dokument är det tyvärr omöjligt för oss att öppna ett konto åt dig så länge du inte har något pass, jag vet att din vän har öppnat ett med samma dokument som du nu har med dig och – ja, jag kan inte förklara hur det har gått till”. Även om hon hoppas få ett konto nu när hon äntligen fått de magiska fyra sista siffrorna och väntar på ett id-kort, har hon i dagsläget fortfarande inget bankkonto, och hur det ska gå att integrera sig och göra allt det där regeringen uppmanar flyktingar att göra utan tillgång till det mest väsentliga för ens överlevnad förblir ett mysterium. Det finns många andra fall, alla lika absurda.

Problemet ligger i att banker inte behöver göra någonting för att åtgärda detta. Till och med Riksbanken medger att det är bankernas rätt som företag att neka konton och tjänster i enlighet med deras egna regler. Så när samhällets förståelse av vad pengar är alltmer övergått från kontanter som skapas av Sveriges riksbank till något digitalt som skapas av vanliga banker (varje gång en bank godkänner ett lån så har ju lånesumman ”skapats”), betyder det att det är vinstdrivande banker som bestämmer vem som har rätt till att ha pengar: människor som inte har tillgång till bankkort eller bank-id har helt enkelt inte tillgång till pengar på samma sätt som de andra i samhället.

Sveriges centralbank Riksbankens huvudkontor i Stockholm. Riksbanken medger att det är bankernas rätt som företag att neka konton och tjänster i enlighet med deras egna regler.
Foto: Erik Mårtensson/TT

Svårigheter uppkommer särskilt när flyktingar får jobb: arbetsköpare behöver någonstans att sätta in en lön, och vissa har till och med vägrat anställa personer som inte har ett bankkonto till hands. Mer flexibla arbetsköpare har gett ut lönen i kontanter till de anställda som inte har konto – men vad hjälper kontanter i ett land där deras användarområde begränsas mer och mer? En återkommande lösning är att arbetsköpare i stället sätter in lönen på en väns konto, men detta kräver ju att arbetsköparen går med på detta till att börja med.

Om nu kontanter kommer att ersättas av kortbetalningar och e-lösningar må det så vara. Men såväl staten som Riksbanken måste i det fallet se till att tillgång till dessa lösningar är en rättighet, tillgänglig för alla som är bosatta i Sverige. Det är en skandal att vi kräver att de med minst pengar måste betala avgifter varje gång de gör en inbetalning enbart för att banker vägrar ge dessa människor tillgång till internetbanker. Det är trots allt inte bara sjukvården som är en samhällstjänst som borde vara tillgänglig för alla.

radar@arbetaren.se

 

LÄS MER:

Det kontantlösa samhället — rapport från ett forskningsprojekt
Niklas Arvidsson
KTH, 2013

Har kontanter någon framtid som lagligt betalningsmedel?
Björn Segendorf och Anna Wilbe
Sveriges riksbank, nr 9, 2014

Proposition 1986/87:143 om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoretSOU 2016:53: Betaltjänster, förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton

Rapport om kontanthanteringen
Sveriges riksbank, 2011

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grund-läg-gande funktioner

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 10 september 2015 i Mål nr 2793-14