Stress, indragna semesterveckor, ökad risk för utbrändhet och känslor av otillräcklighet. Läget inom vården ser minst sagt mörkt ut inför sommaren och är värre än föregående år – åtminstone i hälften av landets landsting. Situationen har gått så långt att ett särskilt behandlingsprogram för vårdpersonal med utmattningssyndrom, framför allt kvinnor, tagits fram.
Larmrapporterna och uppropen från sjuksköterskor, läkare och barnmorskor har avlöst varandra den senaste tiden. Läget inom vården beskrivs av många som akut. Situationen har gjort att många valt att lämna sina yrken, vilket leder till stor personalomsättning och kaos på landets hälsocentraler och sjukhus.
Enligt arbetsköparorganisationen Sveriges kommuner och landstings, SKL, egen kartläggning ser det värre ut än föregående år inom hälften av landets landsting. Samtliga medger också att bemanningssituationen inför just sommaren är ansträngd.
Särskilt svårt är det att få tag i specialistsjuksköterskor och barnmorskor, något som lett till en rad uppmärksammade fall den senaste tiden. Exempelvis tvingas anestesisjuksköterskorna på Lindesbergs lasarett till arbetspass på upp till 31 timmar i sträck, inklusive jourverksamhet.
I Västerbotten beviljas de redan hårt ansatta barnmorskorna endast tre veckors sammanhängande semesterledighet, vilket fått facket att gå i taket och kräva landstinget på höga skadestånd. Liknande exempel är många och inför just sommaren pressas situationen än mer för dem som jobbar ute på vårdavdelningar, förlossningsmottagningar och på akuten.
På vissa håll i landet lockar arbetsköparna med extra betalt för dem som orkar skjuta på sina semestrar till hösten. Samtidigt läggs få förslag fram på hur situationen, både för de närmaste månaderna och mer långsiktigt, ska lösas.
– Det här kommer att bli den värsta sommaren någonsin. Det har aldrig dragits ned på så många vårdplatser och ställts in så mycket operationer, vilket leder till ökade patientskador och längre väntetider på akutmottagningarna.
Det säger Darius Barimani som jobbar som läkare på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Han berättar om kollegor som sagt upp sig när de inte orkat mer, trots att de egentligen velat stanna kvar, och menar att problemen i vården rakt igenom är politiska.
– Därför måste vi lyssna på sjuksköterskorna i deras krav för bättre löner. Men cheferna vägrar att höja ens med några tusenlappar för politikerna är livrädda att det skulle sprida sig, med ökade kostnader för vården.
Darius Barimani beskriver läget som ett permanent kristillstånd och efterlyser, precis som många andra, fler sjuksköterskor med bättre betalt.
– Men tyvärr är man ju härdad och just under sommaren blir det extra illa.
Situationen känns igen från åtskilliga vittnesmål. Rapporterna om tillståndet för den svenska sjukvården duggar tätt.
Nyligen presenterades en avhandling från Karolinska institutet i Stockholm som visade att 74 procent av sjuksköterskorna uppgav att tidsbrist och stress gör att de missar nödvändig omvårdnad. Något som enligt avhandlingen leder till ökad dödlighet bland patienter.
– Arbetsmiljön är ju inte direkt den bästa. Många är oerhört stressade och jag upplever tyvärr bara att det blir värre och kan inte låta bli att tänka på hur det kommer att se ut om fem, tio år.
Det säger Jacqueline Mendez, som arbetar som sjuksköterska på Södertälje sjukhus, till Arbetaren.
Hon beskriver att det ofta är svårt att inte ta med jobbet hem när passet är slut.
– Landstingen måste göra något radikalt, helt enkelt erbjuda bättre arbetsmiljö och höja våra löner.
Just frågan om arbetsmiljön och de i jämförelse låga lönerna har gjort att många sjuksköterskor och barnmorskor lämnat sina yrken. Vissa har valt att jobba i Norge där villkoren är betydligt bättre, medan andra helt sadlat om.
Även bland landets sjuksköterskestudenter pyr missnöjet. Som Arbetaren flera gånger tidigare rapporterat sprids studentuppropet ”Inte under 30 000” för att pressa arbetsköparna till högre ingångslöner. Något Jacqueline Mendez, med lång yrkeserfarenhet inom vården, stödjer.
– Det är jättebra att studenterna ligger på.
Enligt Johan Larsson, vice förbundsordförande i Vårdförbundet, har både politiker och tjänstemän blundat länge för de problem som finns inom vården.
Däremot välkomnar han att arbetsköparna inom SKL nu öppet väljer att lyfta den tuffa situationen – men han vill se handling bakom orden.
– De har ju makten att åtgärda de här sakerna. Vi behöver fler sjuksköterskor och en bättre arbetsmiljö som gör att de med längre erfarenhet inom sina yrken stannar kvar, säger han.
Vi har i dag kunskap och fakta som säger att antalet sjuksköterskor ute på vårdavdelningarna spelar en helt avgörande roll för vilka resultat du får.
Johan Larsson, vice ordförande för Vårdförbundet
Nyligen skickade Vårdförbundet i Jämtland in en anmälan till Arbetsmiljöverket om den pressade situationen för de kommunala sjuksköterskorna i Härjedalen, som i snitt har 68 patienter per anställd att ta hand om i det geografiskt mycket stora området.
Bemanningsläget beskrivs som förtvivlat och facket menar att arbetsköparna totalt saknar handlingsplan inför sommaren.
Johan Larsson menar att situationen i hel landet försämrats avsevärt de senaste 20 åren och berättar om att medlemmar som arbetat länge knappt känner igen sig i yrket jämfört med hur det var när de började.
– Vi har i dag kunskap och fakta som säger att antalet sjuksköterskor ute på vårdavdelningarna spelar en helt avgörande roll för vilka resultat du får. Men när du inte låter de delarna styra då får du problem och det drabbar både patienter och anställda. Och det här är ju välkända faktorer. Men arbetsgivarna ryggar tillbaka för allt som kostar pengar, säger han, och suckar när han hör om SKL:s senaste rapport om bemanningsläget inför sommaren.
– Det ser ut att bli tufft i år också.
Vi är generellt väldigt stressade men i år tror jag det blir värre.
Hanna Nathansson, sjuksköterska
Hanna Nathansson jobbar som sjuksköterska på kirurgmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Hon har arbetat i snart fem år men har under våren bestämt sig för att sluta.
– Vi är generellt väldigt stressade men i år tror jag det blir värre. Jag vet flera kollegor som sagt upp sig just därför att de inte orkar med sommaren, säger hon.
– Jag kommer att säga upp mig. Även om jag trivs och tycker om mitt arbete känner jag mig tvingad. Det går bara inte längre och det känns inte som att någon lyssnar på oss.
Hon är en av dem som själv fått uppleva hur villkoren förändrats under de år hon arbetat. Stressen och den höga arbetsbelastningen blir allt mer påtaglig. Många mår dåligt och Hanna Nathansson förklarar hur hon och kollegorna sällan har tid över till rast eller ens ett toalettbesök.
– De flesta känner som jag och det måste hända något radikalt för att få folk att stanna kvar. Om de nu inte kan ge oss högre lön så kan de väl åtminstone erbjuda oss kortare arbetsvecka. Bara något som är attraktivt, för alla känner att det inte går längre. Folk är på väg bort.
Bilden bekräftas av Alexander Wilczek som är verksamhetschef på Ersta psykiatriska klinik.
Han möter dagligen vårdpersonal med utmattningssyndrom och stressrelaterad sjukdom.
– Jag ser situationen som mycket alarmerande, det har blivit som en ond cirkel inom vården, säger han.
Vi måste bli bättre på att uppmärksamma symptomen på stress, och kunskapsnivån om stressrelaterade sjukdomar måste höjas.
Alexander Wilczek, verksamhetschef på Ersta psykiatriska klinik
Alexander Wilczek påpekar att omkring 80 procent av klinikens patienter är kvinnor.
– Jag tror att man måste gå tillbaka i historien för att förstå det här. Om hur vi lever i efterdyningarna av 1980-talets marknadsliberala karneval med nedskärningar och applicerandet av new public management. Det har med ekonomiseringen av sjukvården att göra.
Han kallar utvecklingen obehaglig och berättar historier om vårdpersonal som gått in i väggen. Vaknat på morgnarna och inte orkat ta sig ur sängen. Eller satt sig på fel buss till jobbet. Om hur stressen och känslan av att inte räcka till på arbetet ofta går ut över privatlivet och den egna familjen.
– Det där är symptom man ofta stöter på, folk som tappar minnet och inte kan tänka klart. De får panik när de kommer hem och inte minns om de gett sina patienter medicin. Men många mörkar ofta att de inte orkar längre. I stället skär de bort allt från sitt liv som inte är absolut nödvändigt. Jag hör ofta från dem jag träffar att de slutat med sina fritidsaktiviteter och inte längre träffar sina vänner. De orkar helt enkelt inte.
Vilket ansvar har arbetsköparna, tycker du?
– Vi har naturligtvis ett stort ansvar. Det är inget snack om den saken. Vi måste bli bättre på att uppmärksamma symptomen på stress, och kunskapsnivån om stressrelaterade sjukdomar måste höjas – för det går att stoppa det här om man bara lyssnar på signalerna tidigt.
Alexander Wilczek säger att den som i dag sjukskrivs för utmattningssyndrom har det tufft att komma tillbaka. Rehabiliteringstiden är ofta lång. 21 procent av Ersta psykiatriska mottagnings patienter är fortfarande heltidssjukskrivna ett år efter det första mötet med en läkare.
– Folk slits ut för lång tid framöver och det är förfärligt. Inte bara för individen utan för hela samhället. Det här är tillstånd som dessutom leder till ökad dödsrisk eftersom stress kan utmynna i hjärt- och kärlsjukdomar. Och problemet inom vården är strukturellt – språket har bytts från ett medicinskt till ett ekonomiskt och våra politiker har lämnat de här frågorna till marknaden.
Även Hanna Nathansson är besviken på politikerna, som hon inte tycker ägnar sig tillräckligt åt vårdfrågan.
– Förtroendekapitalet är slut. Förra valet var det knappt någon som diskuterade läget och det känns inte som att någon lyssnar på oss. I stället bollas frågorna över till sjukhusdirektörerna, det är ett skämt tycker jag.
Hon understryker hur sorgligt det känns att nu säga upp sig, men menar att det inte finns någon återvändo. Även hennes privatliv har påverkats av situationen på jobbet.
– Arbetet tar upp så mycket tid och man vill ju att jobbet ska vara en trygg plats, men när det stormar som det ofta gör så går det ju tyvärr ut över familjen när man kommer hem.
