Nästan varje vecka nås Arbetaren av ett pressmeddelande eller en nyhetsuppdatering om en ny allvarlig arbetsplatsolycka någonstans i Sverige. Ofta är den drabbade redan död när nyheten går ut. I andra fall skadad för livet.
Man stannar upp en stund, försöker se händelsen framför sig – sedan bestämmer man sig för om mejlet ska få följa med till nyhetsmappen eller om det börjar kännas fullt där, och så klickar man vidare till nästa e-postbrev.
Med otillräcklig arbetsutrustning och utan säkerhetslina skulle han och en kollega föra en takstol på plats på en ekonomibyggnad på gården.
Jag hade en relation till fenomenet arbetsplatsolycka innan jag ens riktigt visste vad ett arbete innebar.
Innan jag föddes hade min pappa skadat sig när han jobbade som byggnadsarbetare vid Hulterstad gård utanför Mjölby. Med otillräcklig arbetsutrustning och utan säkerhetslina skulle han och en kollega föra en takstol på plats på en ekonomibyggnad på gården. Någonting blev fel i hydrauliken i den hemmabyggda anordningen och min pappa träffades av takstolen i bröstet och störtade till marken. Han blev permanent förlamad från bröstet och nedåt och hamnade i rullstol.
Hulterstad gård, som ägts av samma friherrliga släkt sedan 1700-talet, dömdes att betala ett skadestånd till min pappa om 600 kronor årligen, som inte uppräknades med inflationen.
Från början var det en inte obetydlig slant, med åren blev den allt mer symbolisk.
Varje år när det var dags för utbetalning kom friherren – av mamma och pappa alltid omtalad rätt och slätt som “baron” – i sin bil, med en blomma och ett kuvert med de 600 kronorna i handen. Jag minns att det var enda gången som vuxna i min närhet inte sade “du” till varandra. Baron tilltalade min pappa med efternamn: “Jokkala ser ut att må bra”.
När man berättar om det låter det som hundra år sedan, men mina minnen är från 1980-talet.
Många år har nu gått sedan min pappas olycka. Ändå är beskrivningen av händelsen i skadeståndsdokumenten från den tiden som att läsa en statistisk typfallsbeskrivning av en allvarlig arbetsplatsolycka 2017: en händelse inom byggbranschen (alltjämt i topp när det gäller allvarliga arbetsskador) på en arbetsplats med ett smärre antal kontrakterade byggare (mindre byggverksamheter samt underentreprenörer är överrepresenterade när det gäller olyckor på arbetsplatsen) som saknar adekvat utrustning (fortfarande vanligt, trots stränga regler), som innebär fall från hög höjd (vanligaste byggarbetsolyckan) och som drabbar en anställd som inte har svenska som modersmål.
Flera decennier av systematiskt arbetsmiljö- och arbetarskyddsarbete har förflutit sedan olyckan i Hulterstad. Säkert har det inneburit stora förbättringar på många arbetsplatser. Samtidigt har nya riskfaktorer tillkommit: allt fler arbetare är indirekt anställda, hos underentreprenörer och i bemanningsföretag; många kommer från andra länder och får otillräcklig eller obefintlig skyddsinformation på ett språk som de behärskar.
Många kommer från andra länder och får otillräcklig eller obefintlig skyddsinformation på ett språk som de behärskar.
Som Arbetsmiljöverket konstaterade i ett pressmeddelande så sent som i förra veckan uppvisar bemanningsföretagen inte sällan stora brister när det gäller sådant som rutiner för riskbedömning, omsättning av skriftliga instruktioner i praktiskt arbete och riskgenomgång med ny personal. De anställda är ofta unga och har korta anställningstider, med liten erfarenhet av jobbet. Tre av fyra av Arbetsmiljöverket inspekterade arbetsställen fick krav på att åtgärda brister i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Och som vi skrivit om förut i Arbetaren: sällan medför de olyckor som sker någon kännbar påföljd för de ytterst ansvariga. Det statliga arbetsmiljöarbetet må vara ihärdigt, men så länge kostnaderna för arbetsköparen understiger de potentiella vinsterna lär arbetarskyddet hos många företag fortsätta att sättas på undantag.
Berättelsen om barons besök kan låta hundra år gammal. Men den verklighet den bottnar i är den vi lever i i dag.
Fotnot:
I början av 2000-talet, när jag under en period var aktiv i Stockholms universitets studentkår, var jag nominerad att sitta i universitetsstyrelsen. Det svindlade till när jag upptäckte att barons son, då moderat tjänsteman vid regeringskansliet, var en av ledamöterna. Men det var den andre nominerade till platsen som blev vald, så jag behövde inte grubbla mer över hur jag i ord skulle närma mig minnet av den äldre friherrens årliga utbetalningsbesök. Nu fick jag tillfälle.
