Litteratur #42/2017

Historier som vill och måste fram

Eva F Dahlgren låter oss i Vad hände med barnen? ta del av livsödena för två flickor, födda med syfilis, som vistades på Lilla Hemmet (bilden) på Kungsholmen i Stockholm. Foto: I99pema/Wikimedia Commons

Till Lilla Hemmet invid Sankt Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm kom små barn som fötts med syfilis. Eva F Dahlgren låter oss i Vad hände med barnen? ta del av livsödena för två flickor som vistades på Lilla Hemmet i sin berättelse om Rut och Kerstin, bägge födda år 1921 utom äktenskapet. [BOK] Vad […]

Till Lilla Hemmet invid Sankt Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm kom små barn som fötts med syfilis. Eva F Dahlgren låter oss i Vad hände med barnen? ta del av livsödena för två flickor som vistades på Lilla Hemmet i sin berättelse om Rut och Kerstin, bägge födda år 1921 utom äktenskapet.


[BOK] Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara
Eva F Dahlgren
Forum, 2017

Kerstin var dotter till en av de prostituerade kvinnorna som suttit på Landskronaanstalten, dit kvinnor från hela landet skickades, vilka författaren skrivit om tidigare. Vad hände med barnen? avslutar Dahlgrens trilogi där titlarna Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor ingår.

Rut och Kerstin skulle komma att hamna på ”fosterbarnens ö” Gålö i Stockholms skärgård, där torpare var tvungna att ta emot fosterbarn på tioårskontrakt för att få behålla arrendet. Även om just själva Uppfostringsinrättningen på Gålö inte var vinstdrivande är den ekonomiska aspekten ständigt närvarande runt fosterbarnen. Däremot kom barnen att ses mindre som arbetskraft för att i stället efterfrågas för det emotionella en bit in på 1900-talet.

Trots en lag som infördes 1924,skedde även privat handel med barn – oklart är hur många som berördes. I tidningar annonserades såväl efter hem åt barn till ogifta mödrar som personer som kunde tänka sig att ta emot barn. Fattigdom och frånvaron av barnomsorg tas också upp som bidragande orsaker till att många ogifta mödrar inte kunde ta hand om barnen själva.

Dahlgren blandar de fakta hon finner i arkiven med fiktion, ett grepp som gör att man som läsare får en större inlevelse i människorna hon skildrar. Hon gör även avstickare från Rut och Kerstin bland de barn som framträder i arkivmaterialen. Jag får känslan av att det finns många historier som vill och måste fram, nästan som de skulle lösgjort sig ur journalerna och ivrigt ryckt i författarens ärm för att få hennes uppmärksamhet.

Men Ruts och Kerstins öden är de vi framför allt får följa genom boken, från den för många av barnen ödesdigra kvicksilverbehandlingen mot syfilis på Lilla Hemmet och genom deras uppväxt. Tydligt blir hur kön och fattigdom gjorde flickorna och kvinnorna dubbelt utsatta. För Kerstin, märkt som dottern till en syfilissmittad prostituerad inspärrad för lösdriveri, kan vi delvis ana följderna när hon hamnar i en sits där myndigheterna har ögonen på henne.

De historier vi möter i Vad hände med barnen? var som vi vet inte unika. Jag kan tänka mig att många i dag har släkthistorier som berörs.

Publicerad
18 hours sedan

Ledare #76/2023

Morgondagens papperslösa skapas i dag

Rabeya Lisu, som arbetar som städare, är en av dem som riskerar att utvisas när de nya kraven börjar gälla. Hon tror att många kommer att välja att gå under jorden. Foto: Julia Lindblom, Axel Green

Tidöregeringen säger sig vilja städa upp i skuggsamhället, men driver en politik som skickar fler och fler människor dit.

I fredags meddelade regeringen att en ny lägstalön för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU kommer att gälla från den 1 november. Det är en förändring som främst slår mot kvinnliga arbetskraftsinvandrare, som finns inom städ, vård och restaurang. Att au pairer är undantagna lönegolvet skvallrar om vems behov som är viktiga för regeringen.

Det är en klumpigt genomförd förändring som görs utan hänsyn till hur det drabbar människor som sedan många år lever, arbetar och betalar skatt i landet. Människor som inte kommer att kunna höja sina löner tillräckligt för att få ett förnyat arbetstillstånd, på grund av löneläget i de branscher de arbetar i.

Från arbetstillstånd till papperslös

I dag berättar Arbetaren om en av dessa personer: Rabeya Lisu, som arbetar som städare. Hon är en av många som etablerat sig på svensk arbetsmarknad, men snart kan bli tvingad att lämna landet. Hon tror att många kommer att gå under jorden och stanna som papperslösa.

Hon tillhör en stor grupp som har fått arbetstillstånd enligt andra regler, men nu inte kommer kunna få dem förlängda. Människor med familjer, som har barn i förskolor och skolor, som börjat bygga sina liv här.

Och det är just där skon klämmer. Vi har en regering som säger sig vilja ha integration, men absolut inte vill att människor ska etablera sig och bygga upp sina liv här. Permanenta uppehållstillstånd ska bort, fler arbets- och uppehållstillstånd ska återkallas.

Arbetskraft som en vara

Genomförandet vittnar om en fullständigt instrumentell syn på människor. Arbetskraften som en vara bland andra, den ska flöda fritt och komma just in time, när företagen behöver den. Men människorna ska hållas ute.

Det är drömmen om den cirkulära migrationen, om arbetare som jobbar, men inte stannar, som inte slår ner sina bopålar någonstans.

Det är visionen om arbetare som är just bara arbetare. Inte invånare som använder skolor, sjukvård och samhällsservice.

Men de som bygger landet måste också få leva i det.

I våras sa migrationsminister Maria Malmer Stenegard så här till SVT: ”Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om dem som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns.”

Har hon inte sett siffrorna? Arbetskraften räcker inte till, varken i Sverige eller EU. Det är det som är den stora paradoxen i Sveriges och EU:s migrationspolitik. Vi behöver arbetskraften, men gör allt för att göra oss av med människorna. Vi vill ha händerna, men inte liven som kommer med dem.

Papperslöshet politiskt skapat

Papperslöshet är ett politiskt skapat tillstånd. En betydande del av de som stannar som papperslösa efter ett avslag gör det för att de av olika skäl inte kan återvända till sina hemländer.

Asylprocessen är allt annat än rättssäker. Det är ett lotteri. Att få asyl i dag är ett krympande nålsöga. Alla rättsosäkra avslag skapar fler människor i papperslöshet. Godtyckligt indragna arbetstillstånd likaså. I tillståndet av papperslöshet blir människor än mer exploaterbara.

När nu detta lönegolv drivs igenom, utan hänsyn till de som kommit hit under andra regler, kommer människor som varit här i åratal, med barn, familjer och liv, tvingas ut. Inte för att vi inte behöver dem, utan för att deras händer för Sveriges del lika gärna kan ersättas av andras och deras liv bryr man sig inte om.

Publicerad
18 hours sedan

Reportage #76/2023

Oviss framtid: ”Det är en diskriminering som pågår”

34-åriga Rabeya Lisu arbetar som städare och drömmer om en framtid i Sverige. I november riskerar hon att förlora arbetstillståndet om det nya försörjningskravet träder i kraft. Foto: Julia Lindblom

Den 1 november träder ett nytt försörjningskrav i kraft, som endast berör arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Tusentals personer riskerar utvisning. Rabeya Lisu, som har två barn, har arbetat inom städbranschen i flera år och skulle precis ansöka om permanent uppehållstillstånd.
– Det känns som om allt mitt hårda arbete gått till spillo, säger hon till Arbetaren.

Åttaåriga Manha tar sats och springer upp för den hala rutschkanan. Hennes bror Mashfi, 12 år, dribblar med en fotboll på gräsmattan. Det är en solig söndag i Rinkeby i Stockholm. Barnen leker på innergården intill höghuset där Rabeyas familj bott de senaste åren. 

Rabeya Lisu arbetar sedan flera år som städare. Hon är ursprungligen från Bangladesh och en av de tusentals arbetskraftsinvandrare i Sverige som riskerar utvisning till följd av det nya försörjningskravet som ska träda i kraft den första november.

Ända sedan regeringen på en presskonferens i maj meddelade att lönegolvet ska höjas har vardagen förvandlats till en mardröm.

Numera äter Rabeya sömntabletter för att somna om kvällarna. 

Och hon är inte ensam om sin oro. De senaste månaderna har flera demonstrationer genomförts mot beslutet, senast mot angiverilagen i Stockholm i september.

Manha, 8 år, och Mashfi, 12 år, leker på gården. Foto: Julia Lindblom

Tidigare behövde arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU tjäna minst 13 000 i månaden för att få tillstånd, nu höjs summan till 27 360 kronor. Det gäller även anställda som ansöker om förlängning på ett redan befintligt arbetstillstånd. Försörjningskravet väntas sedan höjas gradvis varje år. I fredags publicerades ett pressmeddelande om beslutet på regeringens hemsida.

Migrationsministern tweetade om beslutet i fredags. Foto: Privat

I Sverige måste arbetskraftsinvandrare arbeta på samma arbetsplats i två år innan de får tillstånd att förnya sitt arbetstillstånd. Därefter, när arbetstillståndet förnyats, är det möjligt att byta till en annan arbetsplats, men inom samma bransch. 

Äntligen skulle jag ansöka om permanent uppehållstillstånd, men nu har allt mitt hårda arbete gått till spillo. 

Rabeya Lisu, städare

Anställda som Arbetaren talar med upplever det som ett slags modern livegenskap.

Rabeya Lisu har svårt att resa tillbaka till Bangladesh om lönegolvet införs, eftersom familjen har politiska problem i hemlandet. Situationen riskerar rentav att bli farlig. 

”Allt mitt hårda arbete går till spillo”

Familjen hyr i dag en större etta i Rinkeby i andra hand, men lönen från städföretaget täcker knappt utgifterna.

I fyra år har Rabeya Lisu arbetat hårt på ett av de mest etablerade städföretagen i branschen. Trots att företaget har kollektivavtal tjänar hon endast 21 000 kronor i månaden före skatt.

– Det är otroligt krävande. Även om du blir trött fysiskt av arbetet går det inte att byta bransch. Vi som är här på arbetstillstånd har inte begått något brott. Äntligen skulle jag ansöka om permanent uppehållstillstånd, men nu har allt mitt hårda arbete gått till spillo. 

Familjen Lisu riskerar att utvisas till Bangladesh. Foto: Julia Lindblom

Rabeya Lisu arbetar endast 87 procent, men arbetet på städföretaget är slitsamt och arbetsdagarna långa. Klockan sex varje morgon ringer alarmet och Rabeya förbereder frukost och får iväg barnen till skolan. 

Prick klockan åtta börjar arbetsdagen på andra sidan staden, ofta i en villa på Lidingö eller i Stocksund. 

Mellan klockan tolv och ett på dagen äter Rabeya lunch, oftast på en buss på väg till nästa adress. 

Hon kommer hem först vid sextiden på kvällen, och barnen måste ensamma gå hem från skolan. Det senaste året har hon fått problem med ryggen och äter smärtstillande medicin.

– Från utsidan kanske människor tänker att städning är ett enkelt jobb. Men att fysiskt arbeta varje dag tär på kroppen. Ibland vill jag ge upp, men varje morgon tänker jag på mina barns framtid och kämpar vidare, säger hon och tillägger:

– Jag betalar räkningar och skatt. Jag kan försörja mina barn och har gett dem allt de behöver i Sverige. Jag tänkte att jag skulle arbeta hårt i några år, och sedan arbeta med ett annat yrke för att bidra till samhället. Kanske som sociolog.

Försörjningskravet drabbar barnen

Hon menar att situationen bland hennes kollegor på städföretaget är desperat och betonar att det inte är enskilda personer som ska utvisas, utan hela familjer och framförallt barn.

– Det är en diskriminering som pågår, som drabbar människor som kommer från länder utanför Europa. Och de som riskerar att utvisas är framför allt kvinnor som arbetat hårt. De säger att endast 10–20 procent av alla människor med arbetstillstånd berörs, men de tänker inte på att de här människorna har barn och anhöriga. Det handlar om många fler.

I hemmet talar Rabeya endast engelska med barnen, och barnen pratar svenska med varandra. 

– Att byta land kommer innebära en mental tortyr för barnen. De kan inte ett ord bangla och skulle behöva lära sig alfabetet på nytt, säger hon.

Manha visar upp en teckning hon gjort i skolan. Foto: Julia Lindblom

Bakgrund eller utbildning spelar ingen roll 

Regeringen har bland annat motiverat beslutet med att mer kvalificerad arbetskraft ska komma in i landet och att kriminaliteten ska minska. Rabeya själv är utbildad sociolog vid universitetet i Dhaka, men hennes utbildning och erfarenheter från Bangladesh spelar ingen roll när arbetstillståndet ska förnyas. 

Hon tror också att kriminaliteten inte kommer att minska – utan snarare öka, då människor riskerar att utnyttjas om de stannar i landet illegalt. 

Människor riskerar att bli papperslösa

Rabeya menar att många människor med arbetstillstånd kommer att gå under jorden om lönegolvet blir verklighet. Många har inte möjlighet att åka tillbaka till sina hemländer, eftersom det inte är säkert för dem. 

– De kommer välja att arbeta svart, och många företag kommer att utnyttja dem. Kriminaliteten i Sverige kommer att öka, och det kommer innebära ännu större problem på arbetsmarknaden, säger hon. 

Det är också något Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC, instämmer i. 

– Problemet är inte vilka krav som sätts på papper. Problemen med arbetslivskriminalitet handlar om att ingen följer lagar och avtal. Därför riskerar reformen att bli ett slag i luften, säger Emil Boss.

Emil Boss, förhandlingssekretare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Migrationsverket: Upp till politikerna

När Arbetaren ringer Fredrik Bengtsson, regiondirektör på Migrationsverket Region Syd, säger han att det nya lönegolvet planeras att införas den 1 november. Han säger att Migrationsverket kommer att göra extra kontroller om arbetsgivaren höjer lönen kraftigt, till exempel från 17 000 till 28 000 kronor. 

– Man får ju titta på enskilda ärenden och göra bedömningarna utifrån det. Men det är inte bara att gå från en låg lön och sedan plötsligt nå upp till kravet. Då ringer varningsklockorna om att allt kanske inte står rätt till. Men vi har inte börjat pröva ärenden ännu, så jag vet ännu inte hur bedömningarna exakt kommer att gå till. 

Hur tänker Migrationsverket kring att beslutet drabbar kvinnor i städbranschen med barn som riskerar att slitas upp från sin trygghet? Tar Migrationsverket hänsyn till Barnkonventionen?

– Vi som myndighet tänker ingenting alls kring de frågorna. Den frågan får du ställa till politikerna. Vi verkställer bara den lagstiftning som finns. Vi prövar föräldrarnas rätt att vara i Sverige och arbeta. Att barn har varit här i fem år är inte ett skäl att inte titta på frågan om arbetstillstånd. Jag har full respekt och förståelse för den här frågan om vad som ska hända med barnen, men det är inte unikt att ett barn påbörjar en skolgång i ett land där man inte varit tidigare. Om familjer behöver skydd får de ansöka om asyl i stället.

Rabeya Lisu har arbetat hårt inom städbranschen för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Ingen hjälp från facket

Rabeya Lisu är själv medlem i facket Kommunal. Många av hennes kollegor har hört av sig till facket för att få hjälp, men utan framgång. 

– De säger att det är ett politiskt beslut och att de inte kan hjälpa oss ens om det går igenom, säger hon. 

Enligt den svenska modellen ska löner förhandlas mellan arbetsmarknadens parter, men i det här fallet när det handlar om migrantarbetare gör regeringen ett undantag.

Söndagseftermiddagen börjar lida mot sitt slut. Det är snart dags för en ny skolvecka och barnen ska återvända hem och läsa läxor. 

– För oss känns det omöjligt att återvända till Bangladesh och börja om från noll. Jag kan inte förklara situationen för mina barn. Man talar om att mänskliga rättigheter ska respekteras i Sverige, men var är de för oss arbetskraftsinvandrare? 

Arbetaren har sökt Kommunal men de har vid tidpunkten för publicering inte återkommit med svar.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Ledare #75/2023

Allt statsministern inte pratade om

Där samhället är svagt blir parallella maktstrukturer starka. Att Sverige och svensk välfärd har blivit svagare och monterats ner under regeringar av olika färg under samma tid som den pågående gängkriminella vågen byggts upp. Det ville statsministern inte prata om i sitt tal till nationen. Han hade sin syndabock klar.

12 döda på 18 dagar. Nivån på våldet och dess mänskliga kostnader är hjärtskärande och skrämmande. Och det krävs massiva insatser för att stoppa det.

Whatever it takes och allt ligger på bordet, sa statsministern i sitt tal i går kväll. Men riktigt allt ligger inte på bordet, det blir tydligt om man också lyssnar till vad statsministern inte pratade om.

Han pratade om barnfängelser, militärt våld mot civila, övervakning med ansiktsigenkänning, förvaringsstraff – alltså straff där vissa dömda aldrig mer kommer ut, samt utvisning utan dom. Rättsosäkra och repressiva förslag som inte hör hemma i en demokrati, men som kan komma att klubbas igenom fort medan befolkningen är i chock. Lagar ska ändras snabbt och de resurser som behövs ska sättas in.

SD:s problembild har blivit regeringens

När samhället inte längre fungerar måste någon bli syndabock. Ulf Kristersson har kalkerat Sverigedemokraternas problembild: Den grova kriminaliteten är invandringens fel och invandringen är Socialdemokraternas fel. På så sätt liknade talet mycket mer ett utspel i en febrig valrörelse än en “landsfaders” tal till nationen.

Att samhällets institutioner och välfärd underfinansierats och klassklyftor tillåtits skena pratade han så klart inte om, det är ju en utveckling han själv är med och driver. Att det är väl belagt inom forskning att detta är en utveckling som skapar grogrund för kriminalitet låtsas man inte om i dagens debatt. Hur länge ska vi ha en kriminalpolitisk debatt som inte vill ha en ärlig debatt om klassamhället och kriminalitetens orsaker? Som i stället använder den som en arena att plocka partipolitiska poäng och hetsa mot invandring?

Han pratade inte om att barnfattigdomen är akut. Trots att de som dödar och dödas ofta är just barn och alla som kan läsa vid det här laget borde veta att barnfattigdom är en stor riskfaktor när det kommer till kriminalitet. Och i år kommer barnfattigdomen öka ytterligare på grund av otillräckliga insatser för att kompensera inflationen.

Klassklyftorna och kriminalitetens orsaker

Han pratade inte om att Sverige, under den tid de senaste generationernas kriminella växt upp, har förvandlats till ett land med Västeuropas största förmögenhetskoncentration.

Han pratade inte om att köerna till BUP är milslånga. Barn väntar i månader och år på utredningar, hjälp och stöd.

Han pratade inte om att 7 av 10 av landets socialtjänster inte har resurser att arbeta uppsökande och brottsförebyggande.

Han pratade inte om att det i våras var 17 900 barn som inte klarade grundskolan och att vi har fått en skola som segregerar allt mer.

Han pratade inte om hur svårt det har blivit för fattiga människor att få hjälp av samhället, utbetalningarna av ekonomiskt bistånd och bostadsbidrag minskar stadigt.

Han pratade inte om att välfärden, under regeringar av olika färg, inte tillåtits växa i takt med befolkningen utan har underkastats en effektiviseringsdoktrin som gröpt ur den inifrån.

Repression – det enkla svaret

Skolan och socialtjänsten fick i talet endast ett tack och ett löfte om språkscreening och lovskola samt bruten sekretess. Här pratades det inte om att sätta in alla resurser som krävs.

Eftersom välfärd aldrig får kosta mer i morgon än vad den gör i dag, så återstår bara repression.

Stora delar av oppositionen jäktar med i kapprustningen. Militärer i förorterna ropar Socialdemokraterna. Den miljöpartistiske språkrörskandidaten Mattias Walving-Lundberg förespråkade i ett hårt kritiserat utspel, dödsstraff som svar på brottsutvecklingen. Regeringens samarbetspartner SD ropar på utegångsförbud och att frihetsberöva människor utan brottsmisstanke för att ”få bort dem från gatan”.

När alla rusar mot botten märker man snart att det inte finns någon.

Publicerad
5 days sedan

Inrikes #75/2023

Ökad samverkan med Irak bakom tvångs­deportation

I tisdags genomfördes den första tvångsutvisningen till Irak med chartrat plan sedan 2012. Foto: Janerik Henriksson / TT

I veckan tvångsutvisades irakier till Bagdad för första gången på elva år. Sverige har under året fått till ett närmare samarbete med Irak för ökat återvändande, bland annat genom att sända en EU-gemensam återvändandesambandsman, EURLO, till landet i våras. ”Irak är ur ett svenskt perspektiv ett prioriterat land när det kommer till återvändande”, skrev migrationsministerns pressekreterare till Arbetaren i våras.

Tidigt på tisdagsmorgonen lyfte ett chartrat plan från Arlanda. På planet satt 26 irakiska medborgare, som mot sin vilja deporterades till Bagdad. På planet fanns även poliser och personer från Kriminalvårdens transporttjänst.

Den senaste massdeportationen med ett chartrat plan till landet skedde 2012. Irak har sedan dess  haft som policy att inte ta emot medborgare som nekats asyl i Sverige, om de inte gått med på att återvända frivilligt. 

Varför Irak går med på detta nu är inte något som Migrationsministern Marit Malmer Stenergard vill kommentera. Ett som är säkert är däremot att Migrationsverket och polisen fått i uppdrag av Tidöregeringen att öka takten på utvisningar från Sverige.

Utrikesdepartementet, UD, svarar kortfattat på Arbetarens frågor via mejl:

”Det finns dialog och samarbete mellan Sverige och Irak på många olika områden. Inom ramen för samarbetet sker kontinuerliga samtal på olika nivåer. I övrigt vill vi i nuläget inte kommentera innehållet i dessa samtal”, skriver UD:s presstjänst.

Sverige sände EURLO till Irak i våras

Den 19 april skickades ett dokument ut av Sveriges dåvarande ordförandeskap i EU, som handlar om ett nytt svenskt initiativ att sända ut ambulerande återvändandesambandsmän till trejde land, som sedan publicerades av Statewatch. I dokumentet står att Sverige sänt en European Union Return Liaison Officer, EURLO, till Irak den 18 april för att arbeta för ett förbättrat samarbete när det kommer till deportationer av irakiska medborgare.

Skärmdump delar av det dokument som sändes ut av det svenska EU-ordförandeskapet i våras.

Målsättningen med utplaceringen av en EURLO är att öka det praktiska återvändandesamarbetet mellan EU:s medlemsstater och tredje land.

”Arbetsuppgifterna varierar från land till land men i stort handlar det om att bidra till att förbättra dialogen mellan beröra parter/myndigheter och praktiskt stötta i återvändandet, i alltifrån att begära landningstillstånd till att närvara på flygplatsen när personer som återvänder anländer”, skrev migrationsministerns pressekreterare Erik Engstrand till Arbetaren när tidningen grävde i detta tidigare i år. 

Varför har Sverige en person utstationerats i just Irak?

– Inom ramen för den operativa samordningsmekanismen för extern migration har en åtgärdsplan tagits fram för Irak. Åtgärdsplanen fokuserar till stor del på åtgärder för att få till stånd ett bättre återtagandesamarbete med Irak. En av de åtgärder EU enats om är att tillsätta en EURLO i Bagdad. Mot bakgrund av att Irak ur ett svenskt perspektiv är ett prioriterat land när det kommer till återvändande har Sverige valt att bistå med placering av en EURLO i Bagdad. Denne är nu på plats i Bagdad sedan drygt två månader, skrev Erik Engstrand i ett mejlsvaret tidigare i år. 

När Arbetaren kontaktar Erik Engstrand, migrationsministerns pressekreterare, igen för att fråga om korrelationen mellan utplaceringen i Irak och tvångsutvisningen i tisdag hänvisar han till Utrikesdepartementet som i sin tur svarar: ”Tack för din fråga. I nuläget har vi ingen ytterligare kommentar.”

Till Sveriges radio sade Joakim Jansson, biträdande chef för region nord på Migrationsverket, den 1 september att myndigheten fått ett bättre samarbete med Irak

– Det som hänt, och som påbörjades redan i våras, är ett samarbete mellan våra länder. Det finns i dag förutsättningar för att arbeta med de här ärendena där vi saknar frivillighet, sade han till Sveriges radio.

SD kommenterar med “Hejdå Hassan!”

Efter massutvisningen valde regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna att kommentera händelsen på X, tidigare Twitter, genom att lägga upp en bild på ett flygplan med texten ”Hejdå Hassan” och texten:

”Sverigedemokraterna och regeringen visar handlingskraft. Vi upprätthåller den reglerade invandringen, det som var helt omöjligt för vänsterregeringen är nu möjligt. Skillnaden kunde inte bli tydligare. Sverigedemokraterna gör skillnad på riktigt och paradigmskiftet rullar vidare.”

Ungefär trettio minuter senare var inlägget bortplockat. SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman säger till Svt att anledningen till att inlägget togs bort var att paritet inte hade möjlighet att moderera kommentarsfältet efter arbetstid. 

Arbetaren har försökt nå regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna för att fråga hur de ser på SD:s uttalande. Inget av partierna har valt att kommentera händelsen.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Kommentar #74/2023

Nazistattacken i Uppsala ett tecken på NMR:s svaghet

En kvinna misshandlades när hon protesterade mot NMR:s demonstration i Uppsala i lördags. Foto: Willam Brunius/TT och skärmdump X

Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.

Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal. 

Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.

Splittring och missnöje inom NMR

NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.

På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.

Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.

Nazistiskt nattsvart med andra ord.

När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.

– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.

Andra nazigrupper har tagit över

Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital. 

Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.

– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.

Minskad relevans

Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.

– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #74/2023

Finska fack i protestvåg mot regeringen 

I morgon inleds omfattande fackliga protester och stridsåtgärder mot regeringens politik och den budget som finansminister Riikka Purra varit med och tagit fram. Foto: Vesa Moilanen/TT

På tisdag läggs arbetet ned på flera arbetsplatser i norra Finland. Detta som en del av de stridsåtgärder som finska fack planerar mot att regeringen vill begränsa strejkrätten, försvaga anställningstryggheten och samtidigt skära ned på den sociala tryggheten i landet.

På tisdag inleder Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC, motsvarande LO, och dess fyra största medlemsförbund en tre veckor lång protestvåg mot den finska regeringens arbetarfientliga politik. 

Stridsåtgärderna inleds med att Industrifackets medlemmar lägger ned arbetet under en timme på flera arbetsplatser i landets norra delar. Arbetet kommer bland annat läggas ned på kärnkraftverket i Olkiluoto, Meyers varv i Åbo och på Valmet Automotives batterifabriker i Salo och Nystad. Under perioden planerar facken även olika former av protester och demonstrationer runt om i landet.

– Utmarscherna är vår protest och vårt nödrop. Regeringen skulle knäcka underskottet i statsfinanserna, men den gick in för att knäcka den finländska arbetstagaren. Därför har vi inget annat alternativ än att försvara våra medlemmar genom stridsåtgärder, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto till Hufvudstadsbladet.

Finska statsfinanser ur balans

Den finska regeringen, bestående av en koalition mellan Samlingspartiet, Sannfinländarna, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland, vill få landets ekonomi i balans genom omfattande nedskärningar i välfärden.

FFC anser att regeringens budget, som nyligen lagts fram, förvärrar situationen för de redan utsatta. 

Landets finansminister Riikka Purra från Sannfinländarna säger till Yle-programmet Morgonettan att FFC feltolkar regeringens avsikter ”avsiktligt eller oavsiktligt”. 

Hon menar även att de åtgärder som regeringen vill införa påminner om åtgärder som Sverige och Danmark införde redan på 1990-talet.  

– Regeringen vill handplocka försämringar från referensländerna, men utelämna förbättringarna, säger Katja Syvärinen, vice ordförande för fackcentralen FFC:s styrelse, till Hufvudstadsbladet. 

Budget som slår mot arbetarklassen

Den finska regeringens budget innebär bland annat en nedskärning av arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag.

”Försämringarna i regeringsprogrammet går ut över en och samma grupp: arbetstagarna. Bara förändringen av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet skär runt 350 euro i månaden för en industriarbetare”, skriver det finska Industrifacket på sin hemsida. 

Enligt FFC kommer nedskärningarna även resultera i att fattiga barnfamiljer kommer att få omkring 500 euro mindre i månaden. Detta samtidigt som regeringen inför skattelättnader för personer som tjänar mer än 10 000 euro i månaden.

– Arbetstagarnas utkomst utarmas nu från många håll. Det handlar om värderingar och visar att regeringen bryr sig mer om höginkomsttagarnas och näringslivets intressen än om låginkomsttagarna, säger Katja Syvärinen.

Inskränkning av strejkrätten

Utöver detta vill den finska regeringen inskränka strejkrätten i landet, bland annat genom att begränsa möjligheten till sympatistrejk och med kraftigt höjda böter för olovliga strejker. Den nya strejkrättslagstiftningen planeras vara klar den 15 oktober. 

– Begränsningen av strejkrätten genomförs snabbt så att arbetstagarna inte ska ha möjlighet att protestera och försvara sin intressen senare, säger Riku Aalto. 

Utöver detta vill regeringen även göra det lättare för arbetsköpare att sparka anställda samt göra den första sjukdagen oavlönad.  

Enligt Yle så kommer fackförbunden upphöra med stridsåtgärderna om regeringen slopar planerna på att skära i de sociala bidragen och begränsa strejkrätten. Om regeringen inte lyssnar på facken så är de däremot redo att expandera stridsåtgärderna. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Bok #74/2023

Lunabba ger plats åt de som räknats ut sedan födseln

Nicolas Lunabba är aktuell med sin andra bok Dagbok från 20-talet, som följer upp den hyllade debuten Blir du ledsen om jag dör? Foto: André de Loisted

Precis som tidigare arbetarlitteratur skapade ett utrymme för arbetarklassen i den litterära offentligheten lyckas Nicolas Lunabba med boken Dagbok från 20-talet karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om.

Det finns knappast någon grupp i Sverige som det pratas lika mycket om just nu som de unga män och pojkar som mördar och mördas. Samma dag som jag skriver detta misstänks ytterligare ett barn, en trettonåring, ha mördats.

Någon som också pratar om detta, men från ett radikalt annorlunda perspektiv än det gängse, är Nicolas Lunabba. Han är verksamhetsansvarig för Helamalmö, en organisation som arbetar med social rättvisa och aktiviteter i socioekonomiskt utsatta områden i Malmö.

Här om året kom hans bok Blir du ledsen om jag dör? som var en personlig skildring av hans arbete med dessa pojkar och särskilt en, Elijah, som under en period bodde hos Lunabba. Elijah klarade sig trots att han hade alla förutsättningar emot sig. Många andra gjorde det inte.

Dagbok från 20-talet, vars titel parafraserar Ivar Lo-Johanssons bok från hundra år tidigare, består av anteckningar från 2022. De handlar, liksom Blir du ledsen om jag dör?, om situationen för fattiga och rasifierade barn i förorten, på samma gång utpekade och uträknade redan från födseln. Men även om hur uppmärksamheten runt den förra boken och Lunabbas arbete och synlighet i media påverkar honom och hans familj. Om hur han hotas av både högerextrema och gängkriminella. Om att ena dagen mingla i Almedalen för att nästa undra om en ung mordmisstänkt man på flykt ska komma till bostaden och be om skydd.

Arbetarlitteratur som erövrar språket

Ordet ”dagbok” för tankarna till det privata och mycket är också privat, men undertiteln ”Om våld och språklöshet” och den tradition av arbetarlitteratur Nicolas Lunabba skriver in sig i med titeln markerar att detta är en politisk bok även när den rör sig kring det privata.

Vem får sätta ord på sina erfarenheter? Vem har språket till det, och vems språk lyssnar vi på? De direkta och implicita referenserna till äldre arbetarlitteratur påminner om hur arbetarklassen först fick erövra det skrivna språket och sedan den litterära offentligheten. Inte utan motstånd.

Nicolas Lunabba vill på ett liknande sätt karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om, och nästan alltid som om det vore de själva som var problemet och inte fattigdom och rasism.

De bästa styckena i Dagbok från 20-talet är de om den unga man som Lunabba här kallar Jacob: en person som både skadat och skadats och som nu är misstänkt för mord. Men också en person som Lunabba följt i många år och som förtjust tittar på bilder av hans lilla dotter. Det är förvisso inte ”Jacobs” egen röst vi får höra, men Lunabba kommer så nära det går och romantiserar inte.

Samtidigt är författaren medveten om att språket och litteraturen bara räcker så långt. Det gäller också, vilket är mest plågsamt för honom, hans engagemang för ungdomarna. I en scen försöker Lunabba, sann sitt ideal om arbetarlitteraturens kraft, räcka över en bok till Jacob av medborgarrättsaktivisten Eldridge Cleaver. ”Det funkar inte så, Nick”, klipper Jacob av.

Ingen tvärsäker Anders Carlberg-typ

Lunabba väjer inte undan från de egna tillkortakommandena såsom själviskhet, aggression och hämndlystnad, varken i denna bok eller den förra. Sättet att uppehålla sig vid dessa känns dock ibland självupptaget, vilket kanske är en del av poängen med det ofullkomliga ”jag” han vill gestalta. Här förstärks det draget dessutom av att texten, även om den är politisk, är väldigt ”meta”. En stor del av dagboken handlar ju om hur författaren tänker, agerar och påverkas i efterspelet av sin förra uppmärksammade bok.

Men det är befriande att han avvisar varje ansats till självhjälps- och framgångsnarrativ. Det finns alldeles för många tvärsäkra Anders Carlberg-typer som basunerar ut ur unga på glid ska ”räddas”.

I den mån Nicolas Lunabba över huvud taget gör anspråk på att ha lösningar finns dessa i politiken och kollektivet och inte hos individen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #73/2023

Vilt strejkande förare inleder hungerstrejk

I tisdagsmorse inledde trettio förare en hungerstrejk på en rastplats i Gräfenhausen, där en vild strejk pågått i över två månader. Förarna, som kört för ett polskt åkeri, kräver att få ut lönerna som arbetsköparen förvägrat dem. Foto: Daniel Kubirski/IMAGO/TT, Shukhrat Karimov

På en rastplats i Tyskland har nära hundra lastbilschaufförer strejkat vilt i snart tre månader. Nu har trettio förare inlett en hungerstrejk med hopp om att få ut sina löner.

Den vilda lastbilsstrejken i på en rastplats i tyska Gräfenhausen, söder om Frankfurt, har gått in i sin tredje månad. Lastbilschaufförerna, som kommer från bland annat Georgien och Uzbekistan, inledde strejken i juli genom att även att ta produktionsmedlen, alltså lastbilarna med innevarande gods, i pant.    

Förarna, som inte är organiserade i något fackförbund, kräver att få ut de löner som arbetsköparen vägrat betala. Flera av dem har inte fått ut sin lön på flera månader. I slutet av augusti låg löneskulden på över 500 000 euro, vilket motsvarar ungefär 6 000 000 kronor.  

Det polska åkeri de kör för ägs av Lukasz Mazur, som Arbetaren uppmärksammade i samband med en liknande strejk i våras. Han valde då att anlita ett polskt säkerhetsbolag som kallas ”Rutkowski patrol” som specialiserat sig på att föra tillbaka personer och egendom till Polen samt på att bryta upp fackföreningar. 

Föraren Shukhrat Karimov. Foto: Privat

Insatsen slutade med att polisen grep hela patrullen och strejken slutade med att förarna fick ut lönerna de begärt. 

Men den här gången har Mazur legat lågt. Föraren Shukhrat Karimov berättar att det var länge sedan de hörde något från honom, och att han inte tror att han kommer betala ut lönerna. I stället hoppas de nu att de kunder som de skulle leverera till väljer att köpa ut lasten och betalar dem istället för arbetsköparen.

“Hungerstrejk vårt sista hopp”

Stämningen på rastplatsen har blivit allt mer desperat och i tisdags inledde en tredjedel av förarna en hungerstrejk. Shukhrat Karimov är en av dem. 

– Det här är vårt sista hopp. Jag hade ingen aning om att det kunde gå till såhär i Europa. Vi har arbetat för vår lön och vi är fast beslutna att få ut pengarna vi har rätt till, säger han. 

Han berättar att de hungerstrejkande förarna har samlats i två tomma trailers, där de sover och vilar tillsammans.

– Vi försöker minimera våra rörelser för att spara energi, berättar han. 

Karimov berättar att han inte kunnat sända hem pengar på fyra månader och att familjen hemma i Uzbekistan är hungrig. 

– Det är bara jag som arbetar i familjen medan min fru tar hand om våra tre barn, säger han. 

Räddades undan självmordsförsök

Förra veckan försökte även en av de strejkande förarna begå självmord. 

Pelle Sunvisson
Pelle Sunvisson. Foto: Privat

– Han försökte hänga sig, men två andra förare skar ned repet och räddade honom. Han fördes till sjukhus och mår relativt bra nu. Han har kommit tillbaka till strejken, säger han. 

I slutet av augusti inrättade Solidariska byggare en internationell strejkkassa i Joe Hills minne, reserverad för strejkande migrantarbetare i Europa. Den första insamlingen går till lastbilschaufförerna i Gräfenhausen. 

– Vi har lyckats samla in 4 000 euro som vi skickat över till de strejkande arbetarna, men målet är satt till 98 000 euro, säger Pelle Sunvisson, organisatör och facklig förhandlare för Solidariska byggare och Stockholms LS av SAC.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984