Det tog en hel dag att hitta rätt grav. Mannen på kyrkogårdsförvaltningen var hjälpsam men lite undrande: det där var gamla gravar, en del också omärkta, från spanska sjukans dagar. Flera av dem hade redan grävts om. Jag fick ett gravnummer och gav mig ut för att leta. Det var en varm sommardag och året var 1992, lite myggigt mellan trädstammarna på Västerviks nya kyrkogård, samma kyrkogård där min far låg begravd. Men spåret ledde ut mot raderna närmast vägen. Där stod mycket riktigt en liten grävskopa parkerad, och jag skyndade på stegen, som om det skulle spela någon roll.
Men gravlotten fanns kvar. Ingen gravsten. Hade det funnit ett litet träkors var det sedan länge borta. Men på den plats där graven skulle ha varit hade någon planterat en tall. Jag tänkte för mig själv: det där är en politisk tall. Någon har tänkt på att de har djupa och vida rötter och är lite svåra att få bort.
Den omärkta graven tillhörde Frans Johan Gustafsson. Det är kanske inte i syndikalistisk anda att resa monument – men här vore ett på sin plats. Gustafsson är, som jag ser saken, en av de personer som kom att spela en avgörande roll i Sveriges demokratisering. Han nämns inte i några historieböcker, och hela det skeende som ledde fram till författningsreformen hösten 1917 är i bästa fall vagt antydd. Ändå rör det sig om ett mycket dramatiskt skeende, fullt av spänning, och ett ögonblick då hela Sveriges historia kunde ha tagit en annan riktning. Och alltsammans började faktiskt just i Västervik, den 16 april.
Sedan flera dagar ligger generalstrejken i luften.
Runt hela Rådhustorget kretsar en folkhop och vandaliseringen hänger i luften. Handlare och affärsmän har spöats upp och saluhallen har plundrats av en grupp arga kvinnor som tömt en silltunna över fiskhandlaren. Sedan flera dagar ligger generalstrejken i luften: arbetarna på stadens industrier har organiserat sig och en grupp springpojkar löper mellan fabrikerna med besked om när det är dags.
Själva den formella anledningen till strejken är brist på så kallade ”påbrödskort”. Människor med tungt kroppsarbete har rätt till extra brödtilldelning under den pågående matransoneringen. Men sådana kort saknas. Och har man kort är det inte säkert att det finns något bröd att få. Världskriget pågår, och den svenska konservativa regeringen under Hjalmar Hammarskjöld – kallad ”Hungerskjöld” – har, åtminstone enligt västmakterna, spelat med den tyska sidan i kriget genom att lägga ut minor i Öresund.
Följden blir att svenska båtar beläggs med kvarstad, det vill säga hålls kvar i hamn, med följden att livsmedelsläget i Sverige snabbt förvärras. Livsmedelspriserna skenar. Och regeringen Hammarskjöld är inte situationen vuxen. Snabb sprider sig oron i landet. Det ska bli en upprörd sommar. Men ännu är det faktiskt vinter: långt in i april ligger isarna och träden står nakna. Det finns ett foto som föreställer arbetarna från en av Västerviks tändstickfabriker när de marscherar in till demonstrationen på Rådhustorget – och det är ett stelnat vinterlandskap man ser i en tid då träden redan hade kunnat ha knoppar. Men allt är ännu genomfryst. Men saker har börjat hända.
På eftermiddagen har stadens ”magistrat” – alltså kommunstyrelse – gått med på att förhandla med de strejkande arbetarna. En grupp bestående av socialdemokrater har gått in i rådhuset – men de syndikalistiska arbetarna, som var många i Västervik, nästan lika många som de LO-anslutna, fick inte delta. Sammanträdet därinne drar ut på tiden, och stämningen på torget blir alltmer upphetsad. Våldet ligger i luften.
Men nu infaller det som en paus i oroligheterna, något väntar på sin utlösning, allt balanserar. Nästan vad som helst kan hända. Det är bokstavligen ett avgörande ögonblick.
En man reser en potatislåda på högkant mitt på torget och klättrar upp på den. Höjer rösten och skriker allt han kan, med lungor plågade av tuberkolos, men med en märkvärdigt bärig röst: ”VI, SOM BÄR SAMHÄLLET PÅ VÅRA SKULDROR…”
Folk stannar upp, samlar sig kring honom, lyssnar. Någonting vänder.
Folk stannar upp, samlar sig kring honom, lyssnar.
Mannen på lådan var Frans Johan Gustafsson, sliperiarbetare vid AB Slipmaterial, sedermera SlipNaxos. Han var också den centrale ledargestalten i Västerviks LS. Född gotlänning var han tredje generationens industriarbetare, en ovanlig bakgrund i ett land där de flesta fabriksarbetare ännu rekryterades från landsbygden. Han har i stunden ett drygt år kvar att leva; hösten 1918 dör han, som så många andra, i spanska sjukan. Och hamnar i den omärkta graven på Nya kyrkogården. Men nu är det som om det som sker i landet Sverige denna vår och sommar kretsar kring honom och det där småstadstorget.
Vad är det då för land, detta Sverige i april 1917?
Det är ett land som är svårt märkt av ett krig det står utanför. Det är ett land som ännu inte är en demokrati: ännu gäller den ”fyrtiogradiga skalan”, enligt vilken antalet betalade skattekronor avgör hur många röster man innehar – det är det som versraderna i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” – som läses på varenda arbetarsammankomst dessa år – syftar på:
”Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar!”
Ännu gäller den ”fyrtiogradiga skalan”, enligt vilken antalet betalade skattekronor avgör hur många röster man innehar.
Sverige är också ett land på gränsen till en svältkatastrof. I mars tvingas regeringen Hammarskjöld avgå just på livsmedelsfrågan och ersättas av regeringen Swartz, lika konservativ men aningen mer pragmatisk. Det som blir den tändande gnistan är ransoneringen, där kroppsarbetare protesterar mot den dåliga utdelningen av bröd. Ransoneringskommittéerna i landets olika städer gör överlag ett bedrövligt arbete. Som oftast börjar de politiska protesterna hos kvinnorna, som i spontana demonstrationer skriker ut sin ilska över bristen på mat. Och i april har någon sorts kokpunkt nåtts.
Det kan nog betraktas som en slump att det hela börjar i Västervik. Men redan på lördagen den 14 hade en mer eller mindre spontan strejk brutit ut på stadens industrier, tändsticksfabriker, sågar och på AB Slipmaterial. Under måndagen var läget fortfarande oroligt. De utbrott av plundring och vandalisering som redan ägt rum hade kunnat växa till något farligare. En grupp fackföreningsrepresentanter sitter alltså och förhandlar med borgmästaren om extra tilldelning av mat. Det är medan LO-delegationen sitter bakom lyckta dörrar som Gustafsson reser sin potatislåda.
Ingen skrev ned hans tal, det finns bara bevarat i fragment. Man får tänka sig att de som befann sig på torget inte heller uppfattade mer än brottstycken. Vad Gustafsson säger, hopplockat av de få minnesbilder som finns, är ungefär följande:
”Vi har alla skuld i systemet försent, då vi ännu inte har gjort slut därpå.”
Vad Gustafsson säger är rakt på sak: skyll inte på någon annan. Organisera er. Han manar alla att samma kväll samlas i nykterhetslogens lokaler, där man skall resonera om den fortsatta utvecklingen. Sedan manar han alla att sluta med ett fyrfaldigt leve för den arbetande befolkningen; och det är under detta hurrande som delegationen kommer ut ur rådhuset och inser att de blivit akterseglade.
Vad Gustafsson säger är rakt på sak: skyll inte på någon annan. Organisera er.
Även Augustenburg står kvar. Under årens lopp har den tjänat flera syften, från IOGT-loge till mattaffär och, slutligen, grillkiosk. Men på kvällen den 16 april 1917 hålls det förmodligen mest välbesökta mötet av dem alla i den stora salen. Tusen personer tränger sig in i lokalen, tusen blir kvar utanför. På mötet genomdriver Gustafsson att den så kallade ”Västerviksresolutionen” antas som Västerviks arbetares gemensamma program: ett arbetarråd bildas också, bestående av både socialdemokrater och syndikalister. Resolutionen kräver skattebefrielse för låginkomsttagare, åtta timmars arbetsdag, återgång till de priser som rådde före kriget, spritransonering.
Det är den resolutionen som sedan sprids som en löpeld genom landet.
” …Dessutom rikta vi en uppmaning till alla arbetare att av arbetsgivare fordra höjning av lönerna så att minst samma standard uppnås som före kriget samt att samtidigt krav ställes på en förkortning av arbetstiden till 8 timmar.
Det är vår avsikt att om vi anse tillfället lämpligt sätta den makt bakom dessa fordringar, som vi äro i besittning av.
Samtidigt rikta vi en enträgen maning till alla Sveriges arbetare att instämma i dessa krav, eventuellt med arbetsnedläggelse i samma stil som härstädes.”
Under åren 1916–1919 går, i världskrigets spår, en våg av revolutioner över Europa; från Dublin 1916, över de båda ryska revolutionerna och inbördeskrigets Finland till Münchenrepublikens Tyskland. I historieböckerna ser det ut som om denna våg passerar obemärkt över Sverige.
Det är både sant och osant. Våren och sommaren 1917 är en märklig period. Gång på gång hettar det till, från Västervik och Göteborg till Seskarö och Ådalen. Det förekommer hungerkravaller och demonstrationer i tjugotalet städer och myteriungar på ett antal regementen; så monteras det till exempel upp en kulspruta i källaren på Nationalmuseum i Stockholm för att avskära vägen in till staden för meniga matroser från Skeppsholmen.
Så monteras det till exempel upp en kulspruta i källaren på Nationalmuseum i Stockholm för att avskära vägen in till staden för meniga matroser från Skeppsholmen.
Men var gång det håller på att gå över i naket våld är det som om ett kyligt politiskt förnuft griper in, från vänster eller höger. Det är vad som händer när Östermalms borgare beväpnar sig och bildar ”skyddskårer” inför 1 maj 1917 – regeringen tvingar dem, efter en infekterad debatt i riksdagen, att upplösas.
Det är samma märkliga, kyliga politiska förnuft som gör sig påmint den 21 april, när tusen arbetare omringar riksdagen och kräver att socialdemokratin skall anta kraven från Västervik som sitt program; ingen av de beväpnade poliserna på platsen ingriper. Men det kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
Demonstrationen var otillåten, men möjligen organiserad av de socialdemokratiska fackföreningsrörelserna, som vill återvinna initiativet från syndikalisterna. Ledande sossar som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson kallas ut för att tala. Hansson håller sig nära Västerviksresolutionens formuleringar, men leder över kraven mot en författningsreform: hans appell mynnar ut i ett krav på allmän rösträtt.
Det är under Per Albins tal som någonting håller på att ske som kunnat få svåra konsekvenser. Polisen, under ledning av Stockholms konservative polismästare Tamm, har med stöd av militär omringat hela riksdagsområdet. Tamm, som också var inblandad i bildandet av Stockholms skyddskår, ämnar avlysa demonstrationen med våld om så krävs och arrestera Per Albin för uppvigling.
Några hundra beväpnade soldater och poliser mot tusentalet obeväpnade arbetare. Situationen i centrala Stockholm hade med ens kunnat påminna om den i Petrograd. Närmast bakom den ännu talande Per Albin står Social-Demokratens reporter Nils Horney, som blir ögonvittne till vad som sker, något han inte berättar öppet förrän han 1969 ger ut sina memoarer:
”Bakom mig öppnades riksdagshusets port på glänt. Ut kom polismästare Tamm i guldsmidd uniform. (…) Jag såg att stora polisuppbåd anlänt och tagit ställningar bortom folkmassan. Polismästare Tamm höjde sin högra hand, i vilken han höll sina vita handskar. Det var tydligt att han ämnade ge signal till polisförstärkningarna. Hade dessa gått till angrepp i ryggen på de mellan riksdagshuset och Norrströms båda grenar packade folkmassorna, kunde resultatet ha blivit ohyggligt – och följderna oöverskådliga.”
Men:
”Just då Tamm höjde handen över den intet ont anande Per Albins hjässa, såg jag en annan och kraftigare näve fatta polismästarens arm och pressa den nedåt.”
Den som ingripit är ett annat polisbefäl, kommissarie Kempe. Inför Horneys ögon släpar Kempe sin högste chef tillbaka in i riksdagshuset. Därute avslutar Per Albin sitt tal med orden ”Bröd, mera bröd!”
Om vad han sett får Horney inte skriva i sin tidning. Ögonblicket var alltför laddat. Men det tycks vara fler som observerat det hela. Dagens Nyheters utsände lägger till en kryptisk mening i sitt reportage: ”Särskilt förtjänar poliskommissarien Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.”
Just ordningen, disciplineringen, är arbetarnas starkaste kort också under oroligheterna på Seskarö i maj. Och det svindlar åter till en aning när man bläddrar i ett nummer av DN från den 22 april 1917, och finner följande rubrik: ”Ungsocialistisk kravall i Göteborg.”. Artikeln inleds med följande ord: ”I Göteborg ha idag ägt rum oroligheter, som säkerligen kunde ha urartat till svåra kravaller, om ej polisen visat en mycket berömvärd självbehärskning och på alla sätt försökt lugna de irriterade folkmassorna…. Ungsocialisternas ledare har även de gjort sitt bästa för att gjuta olja på vågorna.”
Här, vid den parlamentariska demokratins genombrott, finns från högerhåll en stark rädsla för ”massan”, för ”pöbeln”. Hur ska makten kunna delas med den obildade, oskolade majoriteten, som syrdes av primitiva impulser? Den konservative före detta statsministern, nu landshövdingen i Uppsala Hjalmar Hammarskjöld ger uttryck för denna rädsla för demokratin när han i riksdagen samma höst beskriver den som ”förtryck underifrån”. Överklassen måste tillåtas beväpna sig och ”skydda” sig från den plundring och de härjningar som en odisciplinerad folkmassa alltid kommer att göra sig skyldig till.
Det är bara det att ”massan” visar sig vara allt annat än odisciplinerad. Vilket blir tydligt inte minst den 1 maj 1917, som av många inom borgerligheten inväntats med fasa. Men de olika arbetaretågen marscherar under fullkomlig ordning ut till talarstolarna på Gärdet. Talaren från SAC:s sida heter Frans Johan Gustafsson, och hans tal drar enligt Syndikalisten den största åhörarskaran av dem alla.
Ute på “gärdet” hade Stockholms L.S. och några kamrater från landsorten arrangerat sig en talarstol, mot polisens förbud. Tre väl förseglade paket, liknande projektiler, lågo på marken. Då de sista i tåget närmade sig öppnades paketen och tre väldiga standar med inskriptionerna: “Arbetare och soldater stå eniga! Ryssland kallar”; “Front mot ledarblacket och dess försök att kväva arbetarnas bröd”; “Den militariska socialismen har talat, svältens skaror börjar svara”, togos fram och restes samtidigt mot talarstolen, på vilken vår Västervikskämpe, F J Gustafsson genast uppenbarade sig. Och ögonblicket därefter ljöd hans kraftiga stämma ut över mängden som till ett antal av 15,000 genast slöto sig i en allt trängre skara omkring talaren, vars föredrag inleddes:
”Friheten är det mål som arbetarklassen ständigt eftersträvat”.
(…) Efter det att kamrat Gustafsson ytterligare framförallt upprepat nämnda krav på Amaltheamännens, Algot Rosbergs och Anton Nilssons frigivning, antogs Västerviksresolutionen enhälligt. Och vår kamrat Gustafsson, som till sist dragit en massa av åhörarna från vänstersocialisternas talarestol, där Lindhagen talade, erhöll ett nästan hejdlöst levorop och bravorop om vartannat.
Hemfärden gick i ett tåg genom staden. Våra fanor och standar fingo passera polisen oantastade. Tusentals rop och leven för revolutionen utkämpades.
Det slutade med ”leverop för revolutionen”. Det är detta politiska förnuft som i efterhand framstår som så märkligt. Hur ska det förstås? Varför slipper vi ett finskt inbördeskrig? Bägge sidor visar en märklig återhållsamhet.
Det finns ingen enkel och enhetlig förklaring. Man får välja bland flera olika, som alla täcker in varsin del av verkligheten. Men en viktig pusselbit handlar om den demokrati som nu, för första gången, framstår som en reell möjlighet. Den är ”det levande löftet. ”
Rösträttsreformen inleds, för att vara verklighet 1921.
Personligen är jag övertygad om att det är de överlag fredliga – blodvite uppstår här och där – och oftast väl genomförda hungerdemonstrationerna som är det slutgiltiga släggslag som krossar det fördemokratiska, oscarianska Sveriges stenfundament. Hösten 1917 tillträder den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén med Branting på en ministerpost. Och rösträttsreformen inleds, för att vara verklighet 1921, i det första val där såväl män som kvinnor deltar på lika villkor.
Under hösten 1917 är det över. Förnyade kravaller i Västervik i augusti leder ingenstans; man har uppnått vissa framgångar, men livsmedelsbristen blir tung även vintern 1918. Det finska inbördeskrigets nakna våld lägger en tung hand över alla protesthandlingar; Spanska sjukan slår sin lie över landet. Och när de svenska frivilliga på den vita sidan i Finska inbördeskriget går i land i Stockholm den 30 maj 1918 möts de av en flaggviftande folkmassa som hyllar deras ”hjältemod” i kriget mot de röda: de marscherar till Stockholms stadion, där de tas emot med en särskild hyllningskantat författad för tillfället av Erik Axel Karlfeldt. (En ung man i folkmassan arresteras för ”förargelseväckande beteende” då han skrikit ”mördare” till de förbipasserande officerarna. Hans namn var Ture Nerman.)
Ändock: moderniseringens stora maskin har rullat igång. Den ser länge ut att vara omöjlig att hejda.
Just våren 1918 står det klart att Frans Johan Gustafssons tuberkolos, i kombination med den stenlunga som förr eller senare drabbar alla sliperiarbetare, gör det omöjligt för honom att fortsätta i verkstaden på AB Slipmaterial. Det är nu företagsledningen visar ett stråk av genialitet. I stället för att avskeda sin revolutionäre men bevisligen driftige arbetare ger man honom istället ett nytt uppdrag: nu som resande försäljare. Man utrustar honom med en nymodighet: en Harley-Davidson-motorcykel. På dagarna kuskar han runt i hela Småland och säljer slipmaterial. På kvällarna agiterar han för syndikalismen runt om i landskapet.
Det blir han sista sommar. Men jag ser honom framför mig där han drar på genom tallskogarna, på dammande grusvägar på sin HD, uppfylld av att vara… på väg. Man måste tänka sig honom lycklig.
I dag ligger han på Västerviks Nya Kyrkogård, under en tall. Jag finner bristen på gravsten skamlig. På andra sidan grusgången står ett ordentligt stenmonument över kronofogden Lindeberg. Denne var Gustafssons motståndare under våren 1917 och Gustafsson fick honom avsatt från sin tjänst, då han ”inte längre hade den arbetande befolkningens förtroende.”
Frånvaron av minnesmärke blir till en bild av frånvaron av minne. Som om den politiska kraftansträngningen i att visa att ”folket” inte var vandaler och pöbel utan landets politiska subjekt inte är värd att minnas. Tror man inte att majoriteten av människor kan handla rationellt tror man inte på demokratin.
Och utan människor som Frans Johan Gustafsson hade den svenska demokratin kunnat få en betydligt blodigare inledning och skapat trauman av det slag som finska inbördeskriget eller irländska inbördeskriget fortfarande utgör. Och jag undrar ännu, sjutton år efter det där besöket på Västerviks nya kyrkogård, varför varken vänster eller borgerlighet tycks vilja minnas våren 1917.
