Administrationens svårigheter med att tillsätta nyckelposter på olika nivåer i regeringens utrikespolitiska maskineri innebär stora möjligheter för de neokonservativa som inte varit alltför högljudda kritiker av Trump-kampanjen. Under Trumpadministrationens första 90 dagar framstår det som att det främst är militären som har haft störst inflytande över utrikespolitiska frågor, särskilt när det gäller Mellanöstern i vidare bemärkelse.

Den amerikanska militärens intressen och världsbild är väl representerade av general H.R. McMaster som är ny nationell säkerhetsrådgivare och general James Mattis som är USA:s försvarsminister, för att inte tala om olika militära veteraner vid USA:s nationella säkerhetsråd som leds av general Kenneth Kellogg. Deras inflytande är påtagligt. De senaste veckornas styrkedemonstrationer i Mellanöstern tycks ha utformats för att försäkra Washingtons allierade i regionen att USA inte tvekar att använda militär kraft.
Militären och de neokonservativa delar i viss utsträckning en varaktig fientlig inställning till vissa länder.
Steve Bannon förlorade sin plats i det nationella säkerhetsrådet strax efter att Jared Kushner, som är Donald Trumps svärson och seniorrådgivare i Vita huset, återvänt från ett plötsligt besök i Irak. Värd vid besöket var marinkårsgeneralen Joseph Dunford, som är ordförande för det högsta försvarsrådet i USA. Besöket uppges vara en del av Pentagons förförelsestrategi.

Militärens framträdande roll har ett antal konsekvenser och kan i vissa fall gynna de neokonservativa. Det finns flera områden där militären och de neokonservativa är eniga. Även om både militären och de neokonservativa uppger att de håller med om betydelsen av “mjuk makt” för att främja amerikanska intressen utomlands delar de uppfattningen att i slutänden är hård makt det enda som verkligen har betydelse. Precis som de neokonservativa vill de gärna ha stora militärbudgetar och har inga problem med tanken på att upprätthålla hundratals amerikanska militärbaser runt om i världen.

Militären och de neokonservativa delar i viss utsträckning en varaktig fientlig inställning till vissa länder. Pentagon är nöjt med ett fientligt förhållande till Ryssland, kanske för att det är något välbekant och tryggar europeisk anslutning till Nato.

Av samma skäl är militären generellt sett nöjd med en mestadels fientlig inställning till Iran. Det säkerställer starka band till Washingtons allierade i Gulfen (vars omättliga efterfrågan på amerikanska vapen hjälper till att upprätthålla den amerikanska militärens industriella bas samt ersättningen till pensionerade officerare som sitter i styrelser för amerikanska vapenföretag).

USA:s försvarsminister James Mattis har klargjort att han ser Iran som det största långsiktiga hotet mot USA:s intressen i regionen och välkomnar möjligheter att “slå tillbaka” mot det han kallar Teherans hegemoniska intressen. Allt detta är helt klart positivt för de neokonservativa vars motvilja mot både Iran och Ryssland är djupt rotad.

Militären hyser dock en misstro mot de neokonservativa. Det är en misstro som grundar sig på misslyckandet i Irak, vilket är en situation som militären fortfarande är fast i utan någon tydlig strategi för ett tillbakadragande. De flesta är dock ense om att, frånsett om det skulle ske en attack på det amerikanska fastlandet, så motsätter sig den amerikanska allmänheten ny inblandning i krig i Mellanöstern. Särskilt med tanke på den generella uppfattningen att Ryssland och Kina utgör allt större hot mot viktiga amerikanska intressen och allierade i Europa och Östasien, jämfört med fem eller sex år sedan.

De negativa erfarenheterna från krigen i Irak och Afghanistan avskräcker. Många inom militären har samma uppfattning som den tidigare försvarsministern Robert Gates som sade att “den president som drar in USA i ett nytt krig i Mellanöstern, Afrika eller Asien bör få sitt huvud undersökt”.

Militären kan förvisso komma att öka sin närvaro och lätta upp reglerna kring insatser i Mesopotamien, Afghanistan och även Jemen under de kommande månaderna, men inte så mycket att det skulle få bestående offentlig uppmärksamhet, trots de neokonservativas motsatta önskan.
Vissa neokonservativa har en islamofobisk attityd medan militären betraktar detta som en kontraproduktiv inställning.
Det finns andra skillnader. Trots erfarenheterna i Irak och Afghanistan har de neokonservativa länge hållit fast vid att stater utgör det största hotet mot USA:s nationella säkerhet medan militären menar att icke-statliga aktörer som al-Qaida, Islamiska staten, al-Shabaab eller Boko Haram utgör ett allvarligare hot. Dessa ägnar de neokonservativa nästan ingen uppmärksamhet.

Vissa neokonservativa har en islamofobisk attityd medan militären betraktar detta som en kontraproduktiv inställning. Även om både de neokonservativa och militären hyser en stark antipati mot Iran verkar dock bara militären erkänna att USA och Iran har gemensamma intressen.

USA:s försvarsminister James Mattis betraktar kärnenergiavtalet med Iran som bristfälligt men värt att bevara. De flesta neokonservativa vill riva upp det.

Det innebär att i den utsträckning som militärens världsbild dominerar under Donald Trump kommer de neokonservativa att ha svårt att få inflytande. Men i vissa frågor kan det finnas utrymme för de neokonservativa att påverka. Det kan gälla en större Pentagon-budget, en allt mer aggressivt attityd mot Ryssland, att i högre grad liera USA med sunniledda Gulfstater och verka för en mer konfrontativ hållning gentemot Iran.

FN-ambassadören Nikki Haley verkar ha blivit en favorit bland de neokonservativa för sina fördömanden av Ryssland, Syrien och FN självt. Att hon inledningsvis stöttade den neokonservativa senatorn Marco Rubio under hans presidentkandidatur och uttryckt starkt stöd för Israel ger hopp till neokonservativa som söker vägar till inflytande.

Ett annat sätt att påverka administrationen – kanske det mest effektiva – är genom kasinomiljardären Sheldon Adelson som donerade mest pengar till Trumpkampanjen och Donald Trumps presidentinstallation. Även om Sheldon Adelson har hållit en låg profil sedan installationen har han helt klart tillgång till både Jared Kushner och Donald Trump.

Även om de olika fraktionerna, institutionerna och olika individer tävlar om makten i den nya administrationen är det fortfarande pengar – särskilt kampanjpengar – som spelar störst roll i Washington. Det är något som de neokonservativa känt till länge.