Några dagar före julafton 2016 lade finansminister Magdalena Andersson upp en bild på sig själv iförd solglasögon på Facebook, med kommentaren: ”Den nya prognosen för Sveriges statsfinanser är väldigt ljus.” Som finansminister i ett land där ordning och reda i statsfinanserna är ett budord hade Andersson skäl att vara nöjd. Det senaste året hade statsskulden minskat […]

Några dagar före julafton 2016 lade finansminister Magdalena Andersson upp en bild på sig själv iförd solglasögon på Facebook, med kommentaren: ”Den nya prognosen för Sveriges statsfinanser är väldigt ljus.” Som finansminister i ett land där ordning och reda i statsfinanserna är ett budord hade Andersson skäl att vara nöjd. Det senaste året hade statsskulden minskat med över 50 miljarder och alla prognoser pekade på en fortsatt minskning under resten av mandatperioden.

Men fanns det också en gnutta oro bakom de där solglasögonen?

Att statsskulden minskade med cirka 50 miljarder måste ju sättas i relation till att hushållens skulder ökade med över 230 miljarder samma år. I oktober 2016 uppgick hushållens skulder till nästan 3 500 miljarder, vilket kan jämföras med Sveriges samlade BNP på drygt 4 000 miljarder. På tjugo år har hushållens skuldkvot nästan fördubblats, från 90 procent av den disponibla årsinkomsten i mitten av 90-talet till 177 procent år 2015. Och medan statsfinansernas utveckling såg ljus ut pekade allt mot en fortsatt ökning av hushållens skulder.

Större delen av lånen består av bostadslån, som ökat med över 550 miljarder – eller 25 procent – bara de senaste tre åren. Att skulderna växer så snabbt hänger så klart ihop med de stigande bostadspriserna. Men det är inte hela förklaringen.

 

Bostaden som bankomat

En anledning till att det är missvisande att beskriva växande skulder som en följd av stigande bostadspriser är att en expanderande kreditgivning också kan vara en orsak till att priserna går upp. I House of Debt skriver ekonomerna Atif Mina och Amir Sufi om hur bostadsbubblan i USA medförde en våldsam kreditexpansion som var särskilt kraftig i områden där många av de boende hade låga inkomster och låg kreditvärdighet.

Genom att jämföra områden med snabbt stigande priser med områden där priserna inte stigit lika mycket kunde de göra en intressant iakttagelse: de riskabla lånen till hushåll med låg kreditvärdighet ökade ungefär lika mycket i de båda typerna av områden. Av det drar Mian och Sufi slutsatsen att kreditexpansionen berodde på andra orsaker än de stigande priserna.

Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp.

Dessutom går långt ifrån alla nya bostadslån till nya bostäder. Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp. [99] I Sverige har situationen inte blivit så extrem, men även här beror en betydande del av det växande skuldberget på att vi lånat till annat än boendet. Tidningsrubriker som ”Här har vi tjänat pengar på att bo” [100] har omsatts i praktiken genom att många använt sin bostad som en bankomat.

Exakt statistik är svår att få fram, men flera undersökningar visar att fenomenet är mycket vanligt. En undersökning som TNS Sifo gjorde år 2010 visade att en tredjedel av låntagarna nyligen tagit nya lån utan att ha köpt en ny bostad. Oftast gick pengarna till renoveringar, men 16 procent använde lånet till annan konsumtion som att köpa en ny bil, en båt eller en motorcykel. [101] Enligt en annan studie hade nära hälften av alla låntagare någon gång höjt sitt bolån. [102] Det vanligaste skälet var köp av bil, båt eller fritidshus. En liten andel hade också använt lånet för att finansiera ett eget företag, bekosta en fest eller resa eller för att klara sina löpande kostnader.

I debatten om hushållens skuldsättning fästs ofta stor vikt vid hur många hushåll som amorterar på sina lån. Ändå säger det ganska lite om hur hushållens skulder faktiskt utvecklas över tid. Flera års amorteringar kan ju snabbt ätas upp av ett utökat lån som går till ett bilköp eller en köksrenovering. Statistik från Riksbanken visar också att runt en fjärdedel ökade sin skuld under vart och ett av åren 2011–2014. För en del handlar det så klart om att de tagit nya lån för köp av bostad, men eftersom långt ifrån var fjärde hushåll flyttar varje år har de flesta använt pengarna till annat.

Parallellt med de vanliga bostadslånen har också de så kallade blancolånen ökat snabbt – det vill säga lån utan säkerhet och med betydligt högre ränta. Mellan 2010 och 2016 ökade svenskarnas blancolån med över 50 procent, från 120 till 185 miljarder. Det är över tio miljarder om året, vilket för att få lite perspektiv kan jämföras med att den rödgröna regeringen anslagit tre miljarder om året i subventioner till byggande av hyreslägenheter.

Möjligheten att låna pengar snabbt utan säkerhet marknadsförs idag med ett språk som för tankarna till de svenska storbankernas aggressiva reklam i de baltiska länderna. ”Har du ett behov att få komma bort en stund och lämna alla måsten där hemma och på jobbet?” lockar Entercard Sverige på sin hemsida. ”Kanske längtar du efter en välbehövd semester och kroppen säger dig att det enda du vill är att ligga vilande i 25 plusgrader på en vacker sandstrand? Då är det bara att starta planeringen, snart sitter du på direktflyg till din drömdestination.”

Låntagaren upplyses också om att räntan ligger på mellan 5 och 20 procent, baserat på en ”personlig kreditprövning”. Att räntesatsen är rörlig och kan bli betydligt högre om Riksbanken höjer styrräntan eller om bankens finansieringskostnader ökar får man dock lusläsa den finstilta villkorsbilagan för att få veta.

Även Svea Ekonomi lockar kunder med sol och bad på kredit. ”Låna upp till 50 000 till semestern räntefritt!”, skriver de på sin hemsida. I själva verket är lånet bara räntefritt i någon månad, sedan uppgår räntan till mellan 7 och 27 procent. [103]

Medan det vanligaste fortfarande är att blancolån går till bilköp så har det blivit allt vanligare med blancolån för att finansiera kontantinsatsen till ett bostadsköp. Drygt var tjugonde ny bolånetagare har tagit ett blancolån de senaste åren men det är betydligt vanligare bland yngre köpare. Samtidigt har blancolånens storlek stadigt ökat och uppgick år 2015 till 150 000 kronor i snitt. [104]

Möjligheten att finansiera en kontantinsats med dyra blancolån är en av anledningarna till att de bolånetak som infördes 2010 inte tycks ha haft någon större effekt på hushållens skuldsättning eller bostadspriserna. Blancolånen innebär också att den faktiska belåningsgraden för många nya låntagare fortfarande uppgår till närmare 100 procent av bostadens värde, trots taket på 85 procent för nya bolån. Dessa hushåll kan hamna rejält ”under vattnet” om bostadspriserna skulle falla kraftigt.

En rad bolag har på senare år specialiserat sig på att låna ut till hushåll med osäker ekonomi som fått avslag på sin låneansökan från de större bankerna. I princip kan man se det som en motsvarighet till de ökända subprime-lånen till hushåll med låg kreditvärdighet i USA, något som blev allt vanligare under bostadsbubblan. Ett av de mer välkända och tydligt profilerade företagen i den här sektorn är Blue Step. På sin hemsida hävdar de att de kan ”säga ja där andra säger nej” för att de bryr sig mer om framtida betalningsförmåga än ekonomisk historik. Men i praktiken kompenserar de naturligtvis den högre risken genom att ta ut en betydligt högre ränta.

Bara under 2015 ökade utlåningen från de mindre finansbolagen med 18 procent. [105] Och trots stenhård konkurrens är det en lönsam affär. På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst medan Ewa Glennow fått drygt 30 miljoner i utdelning från sin finanskoncern Marginalen. [106] Exakt hur stora risker de här bolagen tagit i sin jakt på marknadsandelar vet bara de själva. Men historien lär oss att en snabb kreditexpansion till hushåll med låg kreditvärdighet ofta slutar med förskräckelse.

 

Riksbanken under attack

Riksbankens och Finansinspektionens oro för de svenska hushållens växande skulder delas inte av alla. Konflikter har funnits till och med inom de institutioner som har som uppgift att övervaka utvecklingen. Våren 2013 meddelade vice riksbankschefen Lars EO Svensson sin avgång efter att under lång tid inte fått gehör för sina krav på en mer expansiv räntepolitik.

Efter att ha lämnat sin post blev han än mer frispråkig och beskrev bankens rapporter som tendentiösa och vilseledande. [107] I en rad inlägg argumenterade han för att oron kring hushållens växande skuldsättning var obefogad. Lars EO Svensson var långtifrån ensam om sin kritik. De senaste åren har ledarskribenter, politiker och ekonomer både till vänster och höger ifrågasatt Riksbankens bild av riskerna på bostadsmarknaden. Så gott som alla åtgärder som föreslagits – lånetak, amorteringskrav eller skuldkvotstak – har mött hårt motstånd. Även bland dem som säger sig dela oron över de växande skulderna finns det många som menar att de föreslagna åtgärderna gör mer skada än nytta, genom att hämma bostadsbyggandet och försvåra för låginkomsttagare att ta sig in på bostadsmarknaden.

Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler.

Det finns också mäktiga aktörer med ett tydligt egenintresse som vill påverka debatten. Hösten 2015 sammanställde konsultbyrån Evidens många av de vanligaste invändningarna mot Riksbankens analyser i en rapport med titeln Den bedrägliga skuldkvoten, som beställts och finansierats av fastighetsbolagen Veidekke och Rikshem. [108] Även Sveriges Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler. [109]

Att åtgärder mot hushållens växande skuldsättning på kort sikt kan påverka både tillväxten och bostadsbyggandet negativt är helt sant, vilket vi ska återkomma till i nästa kapitel. Men just därför finns det också en uppenbar risk för önsketänkande.

De flesta vill ju ha både tillväxt och ökat bostadsbyggande, och även om det finns risker så kanske de är värda att ta? I ivern att avfärda skuldberget som en myt bortser en del kritiker – medvetet eller omedvetet – från både fakta och logik. Den avhoppade vice riksbankschefen Lars EO Svensson argumenterade våren 2014 på bloggen Ekonomistas för att en skuldkvot på 300 procent inte är problematisk. Poängen med resonemanget var dock svår att se eftersom en tredjedel av de befintliga låntagarna redan då hade en skuldkvot på över 450 procent. [110] Året därpå låg den genomsnittliga skuldkvoten för nya låntagare på 406 procent, och nästan var femte ny låntagare hade slagit i det skuldkvotstak på 600 procent av nettoinkomsten som Finansinspektionen diskuterat i syfte att dämpa skuldsättningen. [111] Lars EO Svenssons analys av hushållens skulder var inaktuell redan när den skrevs och framstod som hopplöst daterad inom ett år, eftersom den helt bortsåg från den pågående trenden.

Ett annat vanligt argument är att en stor del av skuldernas ökning beror på att allt fler svenskar äger sin bostad. Det ökade ägandet förklarar mycket riktigt cirka en fjärdedel av skuldernas ökning. [112] Samtidigt kan en sådan utveckling i sig medföra ökade risker – det visar inte minst utvecklingen i USA, där andelen av befolkningen som ägde sin bostad ökade snabbt under bubblan.

I USA var det hushåll som tidigare inte ansett sig ha råd att köpa en bostad som under bubblan lockades in på marknaden av låga räntor och stigande priser. Även i Sverige är det i allmänhet hushåll med relativt svag ekonomi som tvingas köpa en bostad när bristen på hyresrätter förvärras. Det gäller inte minst yngre bostadsköpare, som både har större lån i förhållande till sin inkomst och en betydligt mer optimistisk syn på framtida värdeökningar. [113] Köpare utan sparkapital är mer känsliga för ekonomiska chocker, samtidigt som den som köper en mindre ”förstalägenhet” för att bo i på några års sikt tar en större risk än ett par som köper en bostad på längre sikt. I värsta fall har marknaden fallit när det är dags att sälja och flytta till något större.

Ett annat grepp som konsultfirman Evidens tar till i rapporten Den bedrägliga skuldkvoten är att jämföra de samlade skulderna för alla ekonomins sektorer – hushåll, företag och offentlig sektor – snarare än bara hushållens. Den totala skuldkvoten i Sverige var 290 procent år 2014, bara strax över snittet på 280 procent i 22 jämförda avancerade ekonomier. [114] ”Både hushållsskulderna och de totala skulderna framstår därmed som genomsnittliga vid en internationell jämförelse”, skriver rapportförfattarna.

Men huruvida ett genomsnitt är ett gott betyg eller inte beror ju helt på vilka man jämför sig med. En närmare titt på vilka länder som har större skulder än Sverige visar att det nästan bara är länder som faktiskt har drabbats omfattande ekonomiska problem kopplade till offentliga eller privata skulder: Belgien, Japan, Grekland, Spanien, Singapore, Portugal, Irland, Holland och Danmark. Flera av dem har nyligen upplevt kostsamma bostadsbubblor, och Sverige ligger med sina 290 procent i total skuld betydligt närmare krisländer som Grekland, Spanien och Irland än länder som Tyskland, Faktum är att den rapport från McKinsey Global Institute som konsulterna på Evidens refererar till uttryckligen pekar ut Sverige som ett av sju länder där hushållens skulder utgör en potentiell risk. [115] Att Evidens drar rakt motsatt slutsats av samma statistik gör att man kan misstänka att de bestämt sig för sina slutsatser på förhand.

 

Goda marginaler?

Enligt Finansinspektionen har hushållen överlag goda marginaler att klara en ekonomisk chock i form av höjda räntor eller ökad arbetslöshet. Samtidigt visar myndighetens rapporter att vart tjugonde hushåll skulle få underskott i sin ”kvar att leva på-kalkyl” om räntan stiger med 5 procentenheter. [116] Om räntan går upp samtidigt som priserna faller med 20 procent skulle drygt 1 procent av hushållen både få underskott i budgeten och fastna med skulder som överstiger värdet på bostaden.

Det kan visserligen innebära stora problem för de som drabbas, men de är enligt Finansinspektionen inte tillräckligt många för att hota det finansiella systemets stabilitet.

Samtidigt finns det mycket som tyder på att bankerna har tummat en del på vad som anses säkert. Riksbanken konstaterade för några år sedan att bankernas schablonvärden för hushållens levnadsomkostnader var avsevärt lägre än hushållens faktiska kostnader enligt statistik från SCB. [117] Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med.

Hushållens förmåga att betala räntor är dock bara en aspekt av risken med en växande skuldsättning. Som vi sett tidigare menar ekonomerna Mian och Sufi att den verkliga orsaken till recessionen i USA som föregick finanskrisen var att sjunkande bostadspriser fick högt belånade hushåll att kraftigt dra ner sin konsumtion. Det är också risken för ett kraftigt fall i konsumtionen vid ett prisfall som är det scenario som Finansinspektionen och Riksbanken pekar ut som den största faran med hushållens växande skulder. Ju högre belåningsgrad, desto mer kan hushållen förväntas dra ner på sin konsumtion om priserna faller.

De svenska hushållens höga sparande lyfts ofta fram som ett bevis för att skuldberget inte är något problem. Men det finns inget entydigt samband mellan nivån på sparandet och bostadsbubblor. Enligt en studie av Internationella valutafonden föregicks visserligen en majoritet av alla stora fall i huspriserna mellan åren 1981 och 2010 av ett historiskt lågt sparande i det aktuella landet, men det gäller långt ifrån alla fall. Enligt Riksbankens analys av samma länder ger en hög sparkvot dessutom bara ett begränsat skydd mot effekterna av ett boprisfall. [118]

En anledning till att det höga sparandet inte är något säkert skydd mot en skuldkris är att sparandet naturligtvis inte behöver vara jämnt fördelat. Växande klyftor kan i sig leda till ett högre sparande, eftersom de rikaste hushållen lägger en mindre del av sin inkomst på konsumtion. I rapporten Medelklass utan medel från Länsförsäkringar framgår också att många hushåll har en mycket liten eller obefintlig ekonomisk buffert. Nästan var tredje person som intervjuades för rapporten hade en buffert på mindre än 10 000 kronor. Även bland hushåll med en sammanlagd månadsinkomst strax över genomsnittet svarade nästan var femte att de skulle klara sig max en månad utan inkomst.

När SCB för ett antal år sedan undersökte hur sparandet fördelades mellan olika inkomstgrupper visade det sig också att den rikaste femtedelen har en sparkvot på nästan 20 procent (exklusive avsättningar till premie- och tjänstepensioner) medan den mellersta femtedelen har en sparkvot mycket nära noll. [119] För två femtedelar av hushållen var sparkvoten negativ.

Mer än halva befolkningen hade alltså ett negativt eller obefintligt finansiellt sparande, samtidigt som det totala sparandet var högt ur ett historiskt perspektiv.

Ett högt sparande kan också innebära helt olika saker för olika hushåll. Att amortera av sina lån är en betydligt mindre riskabel sparform än att investera i aktier och fonder. Hushåll som väljer det senare kan i bästa fall få högre avkastning samtidigt som de snabbare kan omsätta sitt kapital i pengar vid behov. Men de utsätter sig samtidigt för en större risk. I praktiken har de använt en belånad tillgång (bostaden) som hävstång för att köpa en annan (aktier). Om börsen går ned samtidigt som bostadspriserna faller drabbas de riskbenägna hushållen dubbelt.

I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden.

Risken att börsen också faller om bostadsmarknaden skulle gå ner kraftigt är naturligtvis relativt stor, eftersom de båda marknaderna historiskt sett ofta följt varandra åt. Men trots att vi nyligen upplevt en global finanskris väljer många ekonomer att bortse från den risken. I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden: ”Även om minskad belåning i sig självt gör hushållets förmögenhet mer robust mot ett eventuellt värdefall i hushållets totala tillgångar, gör den sämre diversifieringen hushållet mindre robust mot ett fall i just bostadspriserna”. [120] Genom att investera i aktier ska hushåll alltså skydda sig mot ett scenario där enbart bostadspriserna faller utan att börsen påverkas. Enligt samma logik borde hushåll vars bostäder stigit i värde ta ut nya lån för att köpa aktier. Det är en strategi som mycket väl kan löna sig så länge räntorna är låga och börsen stiger, men som kan straffa sig ordentligt vid en allvarlig kris. I värsta fall kan de tvingas sälja aktier med förlust för att betala av lån på en bostad som sjunkit i värde.

 

Det finansiella överflödets dynamik

När experter från Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen tillsammans satte sig ner och analyserade vilka faktorer som driver hushållens växande skuldsättning konstaterade man att en sådan är att ”bankerna har kunnat expandera utlåningen snabbt då de haft god tillgång till marknadsfinansiering till låga räntor”. [121]

Det finns gott om fonder och andra finansbolag som är beredda att låna ut pengar till bankerna. Med andra ord är en av drivkrafterna bakom den ökade utlåningen att det funnits ett överflöd av kapital som sökt avkastning.

Varifrån kommer då detta överflöd av kapital? Ett svar är att växande inkomstklyftor och sänkta skatter i stora delar av västvärlden gjort det möjligt för de rikaste att samla på sig allt större förmögenheter. Ett annat svar är att möjligheterna till säkra och lönsamma investeringar är mer begränsade eftersom tillväxten i de ledande industriländerna länge varit relativt låg jämfört med årtiondena efter andra världskriget. Konkurrensen mellan världens ekonomier har ökat och viktiga sektorer som stål- och bilindustrin präglas av överkapacitet. Samtidigt har den moderna IT- och kommunikationsteknologin ännu inte banat väg för investeringar i infrastruktur och industrier som tidigare epokgörande uppfinningar, som järnvägen eller bilen. [122]

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet, trots helt olika förutsättningar vad gäller inkomstnivå, demografi, välfärdssystem och bostadsmarknadens funktion.

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet.

Ett annat viktigt svar är pensionsfondernas växande betydelse. I många länder har inslagen av fondering ökat i pensionssystem som tidigare byggt på pay–as–you–go, det vill säga att dagens pensioner finansieras med avgifter och skatter. De svenska pensionsfondernas tillgångar har till exempel växt från cirka 30 procent av BNP till 76 procent på bara femton år. [123] I OECD–länderna som helhet uppgår pensionsfondernas tillgångar till 85 procent av BNP.

Under samma period har en annan viktig förändring skett: så sent som 1998 motsvarade bankernas utlåning ungefär kundernas pengar i konton på banken. Men sedan dess har utlåningen ökat mycket snabbare än insättningarna, och år 2010 uppgick det så kallade ”inlåningsgapet” till över 3 000 miljarder.

Det ska dock inte tolkas som att det finns ett gap mellan sparande och utlåning i samhället i stort – snarare är det ett tecken på att mellanhänderna mellan sparare och låntagare blivit fler. Istället för att ha pengarna på ett bankkonto väljer många sparare att köpa andelar i fonder, som i sin tur investerar en del av pengarna i bankernas bostadsobligationer. Och intressant nog har inlåningsgapet ökat i ungefär samma takt som tillgångarna inom tjänste- och premiepensionssystemet.

Som ekonomer på Riksbanken konstaterar i en ekonomisk kommentar kan det nya svenska pensionssystemet alltså ha bidragit till att möjliggöra den snabba ökningen av hushållens skulder. [124] Dels genom att tvångssparandet i premiepensionssystemet fått hushållen att istället minska på annat sparande, dels genom att öka bankernas tillgång till billigt kapital.

Efter finanskrisen riktades mycket uppmärksamhet mot olika finansiella innovationer i form av komplexa derivat som påstods eliminera risker och fick högsta kreditbetyg, men som i själva verket dolde stora risker. Genom så kallad värdepapperisering kunde banker paketera bostadslån i särskilda obligationer där hela risken förs över till köparen. Föga förvånande har det visat sig att amerikanska banker blev mindre benägna att undersöka låntagares kreditvärdighet när de kunde sälja lånen vidare på det sättet. [125]

Men bankernas uppfinningsrikedom var inte bara ett utslag av kreativ jakt på maximal vinst. Den svarade mot ett växande behov av säkra investeringar, inte minst från stora institutionella investerare. Ekonomiska studier har visat hur denna efterfrågan lockade bankerna att skapa nya ”supersäkra tillgångar” i form av komplexa finansiella instrument baserade på riskabla bostadslån [126] – eller ”finansiella massförstörelsevapen” som de kallats av den välkände investeraren Warren Buffet.

Det finansiella överflödet var med andra ord en lika viktig drivkraft bakom den amerikanska bostadsbubblan som bankernas vårdslösa långivning.

 

Det stora experimentet

Att bedöma farorna med de svenska hushållens växande skuldsättning är uppenbarligen ingen enkel historia. Skuldkvoter och andra mått som används i debatten är för de flesta bara abstrakta siffror, som dessutom inte kan jämföras rakt av mellan olika länder med olika förutsättningar. Och det blir knappast lättare att navigera i snårskogen av argument när aktörer med starka ekonomiska intressen ger sig in i debatten.

En del av de som nyligen avfärdade faran för en bostadsbubbla i Sverige har idag ändrat sig. Och de kan så klart hävda att utvecklingen de senaste två eller tre åren inte gick att förutse.

Sanningen är dock att alla varningslampor blinkade rött redan före den globala finanskrisen. Stigande priser och snabbt ökande skuldsättning i kombination med en utbredd tro på att bostäder bara kan stiga i värde pekade i en tydlig riktning.

Kanske kan man säga att Sverige hade tur att finanskrisen kom vid den tidpunkt den gjorde. Under några år hade vi en chans att dra i bromsen, dra lärdomar av utvecklingen i andra länder och styra in på ett bättre spår. Men andrummet utnyttjades inte. Istället valde våra politiska makthavare att trampa gasen i botten.

Hösten 2014 sänktes styrräntan för första gången någonsin till noll, i ett försök att nå Riksbankens mål om en stabil inflation på 2 procent. Samtidigt konstaterade Riksbanken att det nya ränteläget gjorde det ”allt mer brådskande för andra politikområden att hantera riskerna med hushållens skuldsättning och utvecklingen på bostadsmarknaden”. Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Den extremt expansiva penningpolitiken medför risker på flera fronter. Den mest uppenbara är att de låga räntorna eldar på bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Som vi sett är det inte bara bostadslånen som växer snabbt i en miljö där det är nästan gratis att låna pengar, åtminstone på kort sikt.

Även de rena konsumtionslånen har exploderat, samtidigt som nya finansbolag riktar in sig specifikt på hushåll med sämre kreditvärdighet.

Det finns också mindre uppenbara risker med de extremt låga räntorna. En vanlig missuppfattning är att bankerna tjänar på låga räntor, eftersom de kan låna pengar ”gratis” från Riksbanken. I själva verket skapar den negativa styrräntan stora problem både för banker och andra finansiella institut. [127]

När räntorna på kundernas konton hamnar på noll samtidigt som bolåneräntorna pressas nedåt krymper bankernas räntemarginaler. För att skydda sin lönsamhet kan bankerna välja att införa negativ ränta även på insättningar, men de riskerar då att förlora kunder samtidigt som de måste söka annan finansiering som kan vara dyrare. Om kontantuttagen blir omfattande kan de också orsaka störningar i det finansiella systemet.

Bankerna kan också välja att inte låta den negativa styrräntan slå igenom på sina egna utlåningsräntor fullt ut. Även här gör dock konkurrensen mellan bankerna det svårare att använda en sådan strategi fullt ut. Ett sista alternativ är att öka risktagandet, till exempel genom att lätta på utlåningsreglerna eller acceptera större valutarisker. Men lönsamheten kan också bevaras genom att de låga räntorna leder till att utlåningsvolymen ökar snabbt, utan att några särskilda beslut eller åtgärder vidtas. I praktiken innebär en sådan snabb kreditexpansion dock en ökad risk, bland annat genom att bankernas stora exponering mot bostadssektorn ökar ytterligare. Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag. [128]

Även livförsäkringsbolag får problem på grund av de låga räntorna. De har garanterat en viss avkastning i sina pensionsförsäkringar, och när räntorna under lång tid är låga kan de få svårt att uppfylla sina åtaganden. En följd kan bli att de investerar i mer riskfyllda tillgångar. Samma beteende präglar även hushållen och företagen, som söker högre avkastning än på bankkontot genom att köpa aktier eller fondandelar. Sedan 2009 har de svenska fondernas storlek tredubblats, från 1 000 till 3 000 miljarder kronor. [129] Ungefär hälften av ökningen beror på att börserna gått upp, medan den andra hälften beror på det stora inflödet av pengar.

Både Internationella valutafonden och centralbankernas samarbetsorganisation BIS har uttryckt oro för det stora inflödet till fonderna. Eftersom fondsparare när som helst kan kräva in sina andelar kan ett stort utflöde leda till börsras. Det kan också skapa problem både för banker och andra företag som finansierar sig genom att ge ut obligationer som fonderna investerar i. Enligt Riksbanken har de svenska fonderna också ökat sitt innehav av mer riskfyllda tillgångar. Till exempel har svenska fonder övergett svenska statspapper till förmån för mindre säkra företagsobligationer som ger högre avkastning. [130]

Ju längre den extrema räntepolitiken fortsätter, desto mer ökar riskerna i det finansiella systemet. Både Riksbanken och politikerna är medvetna om det, men hoppas att vändningen ska komma innan det hela gått för långt. Nästa år kanske blir året då inflationen tar fart och ekonomin återgår till det ”normala”. Eller nästa. Under tiden fortsätter experimentet, med hela samhällsekonomin som insats.

 

Noter:

99. Mian och Sufi, House of Debt, s. 87.

100. ”Här har vi tjänat pengar på att bo”, Metro, 9 oktober 2014.

101. ”Höjt bolån fixar renoveringen”, SvD Näringsliv, 3 juni 2010.

102. SBAB, Bo & Låna 2016.

103. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

104. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016.

105. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

106. ”Småbankernas ägare tar ut mångmiljoner”, SvD Näringsliv, 11 augusti 2016.

107. https://ekonomistas.se/2014/01/28/tendentios-pm-fran-riksbanken/

108. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, 2015.

109. Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggande, Sveriges Byggindustrier, 2015.

110. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2015.

111. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016, s. 9-10.

112. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

113. Se t.ex. Evidens, Är hushållens förväntningar på bostadsmarknaden realistiska?

114. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, sid 14.

115. McKinsey Global Institute, Debt and (not much) deleveraging, s. 8,

116. Detta gäller exklusive amorteringar. Motsvarande siffra är 7 procent om hushållen också måste fortsätta att amortera.

117. Riksbanken, Finansiell stabilitet 2013:2, s. 33-34.

118. Riksbanken, Sambandet mellan hushållens sparande och husprisfall, Ekonomiska kommentarer, nr 4:2011.

119. SCB, Hushållssektorn i nationalräkenskaperna – inkomster, konsumtion och sparande för olika hushållsgrupper, 2014.

120. https://ekonomistas.se/2014/11/14/makroekonomiska-risker-med-amorteringskrav/

121. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

122. För olika perspektiv på den här utvecklingen, se till exempel Richard Floridas bok Den stora omställningen (Daidalos, 2010) eller David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser (Tankekraft förlag, 2011).

123. OECDs pensionsdatabas.

124. Riksbanken, ”Det kollektiva pensionssparandets betydelse i det svenska finansiella systemet”, Ekonomisk kommentar nr 3/2014.

125. Mian och Sufi, House of Debt, s. 102.

126. Gourinchas och Jeanne ”Global Safe Assets”, BIS working paper 399, december 2012; Krishnamurthy ”Short-Term Debt and Financial Crisis: What can we learn from the U.S. Treasury Supply”, Working paper, Kellog school of manangement, may 2013.

127. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, Ekonomisk kommentar Nr 16, 2015.

128. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 13.

129. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 23.

130. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 26.