Del 4: Skuldberget

Några dagar före julafton 2016 lade finansminister Magdalena Andersson upp en bild på sig själv iförd solglasögon på Facebook, med kommentaren: ”Den nya prognosen för Sveriges statsfinanser är väldigt ljus.” Som finansminister i ett land där ordning och reda i statsfinanserna är ett budord hade Andersson skäl att vara nöjd. Det senaste året hade statsskulden minskat med över 50 miljarder och alla prognoser pekade på en fortsatt minskning under resten av mandatperioden.

Men fanns det också en gnutta oro bakom de där solglasögonen?

Att statsskulden minskade med cirka 50 miljarder måste ju sättas i relation till att hushållens skulder ökade med över 230 miljarder samma år. I oktober 2016 uppgick hushållens skulder till nästan 3 500 miljarder, vilket kan jämföras med Sveriges samlade BNP på drygt 4 000 miljarder. På tjugo år har hushållens skuldkvot nästan fördubblats, från 90 procent av den disponibla årsinkomsten i mitten av 90-talet till 177 procent år 2015. Och medan statsfinansernas utveckling såg ljus ut pekade allt mot en fortsatt ökning av hushållens skulder.

Större delen av lånen består av bostadslån, som ökat med över 550 miljarder – eller 25 procent – bara de senaste tre åren. Att skulderna växer så snabbt hänger så klart ihop med de stigande bostadspriserna. Men det är inte hela förklaringen.

 

Bostaden som bankomat

En anledning till att det är missvisande att beskriva växande skulder som en följd av stigande bostadspriser är att en expanderande kreditgivning också kan vara en orsak till att priserna går upp. I House of Debt skriver ekonomerna Atif Mina och Amir Sufi om hur bostadsbubblan i USA medförde en våldsam kreditexpansion som var särskilt kraftig i områden där många av de boende hade låga inkomster och låg kreditvärdighet.

Genom att jämföra områden med snabbt stigande priser med områden där priserna inte stigit lika mycket kunde de göra en intressant iakttagelse: de riskabla lånen till hushåll med låg kreditvärdighet ökade ungefär lika mycket i de båda typerna av områden. Av det drar Mian och Sufi slutsatsen att kreditexpansionen berodde på andra orsaker än de stigande priserna.

Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp.

Dessutom går långt ifrån alla nya bostadslån till nya bostäder. Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp. [99] I Sverige har situationen inte blivit så extrem, men även här beror en betydande del av det växande skuldberget på att vi lånat till annat än boendet. Tidningsrubriker som ”Här har vi tjänat pengar på att bo” [100] har omsatts i praktiken genom att många använt sin bostad som en bankomat.

Exakt statistik är svår att få fram, men flera undersökningar visar att fenomenet är mycket vanligt. En undersökning som TNS Sifo gjorde år 2010 visade att en tredjedel av låntagarna nyligen tagit nya lån utan att ha köpt en ny bostad. Oftast gick pengarna till renoveringar, men 16 procent använde lånet till annan konsumtion som att köpa en ny bil, en båt eller en motorcykel. [101] Enligt en annan studie hade nära hälften av alla låntagare någon gång höjt sitt bolån. [102] Det vanligaste skälet var köp av bil, båt eller fritidshus. En liten andel hade också använt lånet för att finansiera ett eget företag, bekosta en fest eller resa eller för att klara sina löpande kostnader.

I debatten om hushållens skuldsättning fästs ofta stor vikt vid hur många hushåll som amorterar på sina lån. Ändå säger det ganska lite om hur hushållens skulder faktiskt utvecklas över tid. Flera års amorteringar kan ju snabbt ätas upp av ett utökat lån som går till ett bilköp eller en köksrenovering. Statistik från Riksbanken visar också att runt en fjärdedel ökade sin skuld under vart och ett av åren 2011–2014. För en del handlar det så klart om att de tagit nya lån för köp av bostad, men eftersom långt ifrån var fjärde hushåll flyttar varje år har de flesta använt pengarna till annat.

Parallellt med de vanliga bostadslånen har också de så kallade blancolånen ökat snabbt – det vill säga lån utan säkerhet och med betydligt högre ränta. Mellan 2010 och 2016 ökade svenskarnas blancolån med över 50 procent, från 120 till 185 miljarder. Det är över tio miljarder om året, vilket för att få lite perspektiv kan jämföras med att den rödgröna regeringen anslagit tre miljarder om året i subventioner till byggande av hyreslägenheter.

Möjligheten att låna pengar snabbt utan säkerhet marknadsförs idag med ett språk som för tankarna till de svenska storbankernas aggressiva reklam i de baltiska länderna. ”Har du ett behov att få komma bort en stund och lämna alla måsten där hemma och på jobbet?” lockar Entercard Sverige på sin hemsida. ”Kanske längtar du efter en välbehövd semester och kroppen säger dig att det enda du vill är att ligga vilande i 25 plusgrader på en vacker sandstrand? Då är det bara att starta planeringen, snart sitter du på direktflyg till din drömdestination.”

Låntagaren upplyses också om att räntan ligger på mellan 5 och 20 procent, baserat på en ”personlig kreditprövning”. Att räntesatsen är rörlig och kan bli betydligt högre om Riksbanken höjer styrräntan eller om bankens finansieringskostnader ökar får man dock lusläsa den finstilta villkorsbilagan för att få veta.

Även Svea Ekonomi lockar kunder med sol och bad på kredit. ”Låna upp till 50 000 till semestern räntefritt!”, skriver de på sin hemsida. I själva verket är lånet bara räntefritt i någon månad, sedan uppgår räntan till mellan 7 och 27 procent. [103]

Medan det vanligaste fortfarande är att blancolån går till bilköp så har det blivit allt vanligare med blancolån för att finansiera kontantinsatsen till ett bostadsköp. Drygt var tjugonde ny bolånetagare har tagit ett blancolån de senaste åren men det är betydligt vanligare bland yngre köpare. Samtidigt har blancolånens storlek stadigt ökat och uppgick år 2015 till 150 000 kronor i snitt. [104]

På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst.
På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst. Foto: Henrik Montgomery/TT

Möjligheten att finansiera en kontantinsats med dyra blancolån är en av anledningarna till att de bolånetak som infördes 2010 inte tycks ha haft någon större effekt på hushållens skuldsättning eller bostadspriserna. Blancolånen innebär också att den faktiska belåningsgraden för många nya låntagare fortfarande uppgår till närmare 100 procent av bostadens värde, trots taket på 85 procent för nya bolån. Dessa hushåll kan hamna rejält ”under vattnet” om bostadspriserna skulle falla kraftigt.

En rad bolag har på senare år specialiserat sig på att låna ut till hushåll med osäker ekonomi som fått avslag på sin låneansökan från de större bankerna. I princip kan man se det som en motsvarighet till de ökända subprime-lånen till hushåll med låg kreditvärdighet i USA, något som blev allt vanligare under bostadsbubblan. Ett av de mer välkända och tydligt profilerade företagen i den här sektorn är Blue Step. På sin hemsida hävdar de att de kan ”säga ja där andra säger nej” för att de bryr sig mer om framtida betalningsförmåga än ekonomisk historik. Men i praktiken kompenserar de naturligtvis den högre risken genom att ta ut en betydligt högre ränta.

Bara under 2015 ökade utlåningen från de mindre finansbolagen med 18 procent. [105] Och trots stenhård konkurrens är det en lönsam affär. På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst medan Ewa Glennow fått drygt 30 miljoner i utdelning från sin finanskoncern Marginalen. [106] Exakt hur stora risker de här bolagen tagit i sin jakt på marknadsandelar vet bara de själva. Men historien lär oss att en snabb kreditexpansion till hushåll med låg kreditvärdighet ofta slutar med förskräckelse.

 

Riksbanken under attack

Riksbankens och Finansinspektionens oro för de svenska hushållens växande skulder delas inte av alla. Konflikter har funnits till och med inom de institutioner som har som uppgift att övervaka utvecklingen. Våren 2013 meddelade vice riksbankschefen Lars EO Svensson sin avgång efter att under lång tid inte fått gehör för sina krav på en mer expansiv räntepolitik.

Efter att ha lämnat sin post blev han än mer frispråkig och beskrev bankens rapporter som tendentiösa och vilseledande. [107] I en rad inlägg argumenterade han för att oron kring hushållens växande skuldsättning var obefogad. Lars EO Svensson var långtifrån ensam om sin kritik. De senaste åren har ledarskribenter, politiker och ekonomer både till vänster och höger ifrågasatt Riksbankens bild av riskerna på bostadsmarknaden. Så gott som alla åtgärder som föreslagits – lånetak, amorteringskrav eller skuldkvotstak – har mött hårt motstånd. Även bland dem som säger sig dela oron över de växande skulderna finns det många som menar att de föreslagna åtgärderna gör mer skada än nytta, genom att hämma bostadsbyggandet och försvåra för låginkomsttagare att ta sig in på bostadsmarknaden.

Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler.

Det finns också mäktiga aktörer med ett tydligt egenintresse som vill påverka debatten. Hösten 2015 sammanställde konsultbyrån Evidens många av de vanligaste invändningarna mot Riksbankens analyser i en rapport med titeln Den bedrägliga skuldkvoten, som beställts och finansierats av fastighetsbolagen Veidekke och Rikshem. [108] Även Sveriges Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler. [109]

Att åtgärder mot hushållens växande skuldsättning på kort sikt kan påverka både tillväxten och bostadsbyggandet negativt är helt sant, vilket vi ska återkomma till i nästa kapitel. Men just därför finns det också en uppenbar risk för önsketänkande.

De flesta vill ju ha både tillväxt och ökat bostadsbyggande, och även om det finns risker så kanske de är värda att ta? I ivern att avfärda skuldberget som en myt bortser en del kritiker – medvetet eller omedvetet – från både fakta och logik. Den avhoppade vice riksbankschefen Lars EO Svensson argumenterade våren 2014 på bloggen Ekonomistas för att en skuldkvot på 300 procent inte är problematisk. Poängen med resonemanget var dock svår att se eftersom en tredjedel av de befintliga låntagarna redan då hade en skuldkvot på över 450 procent. [110] Året därpå låg den genomsnittliga skuldkvoten för nya låntagare på 406 procent, och nästan var femte ny låntagare hade slagit i det skuldkvotstak på 600 procent av nettoinkomsten som Finansinspektionen diskuterat i syfte att dämpa skuldsättningen. [111] Lars EO Svenssons analys av hushållens skulder var inaktuell redan när den skrevs och framstod som hopplöst daterad inom ett år, eftersom den helt bortsåg från den pågående trenden.

Ett annat vanligt argument är att en stor del av skuldernas ökning beror på att allt fler svenskar äger sin bostad. Det ökade ägandet förklarar mycket riktigt cirka en fjärdedel av skuldernas ökning. [112] Samtidigt kan en sådan utveckling i sig medföra ökade risker – det visar inte minst utvecklingen i USA, där andelen av befolkningen som ägde sin bostad ökade snabbt under bubblan.

I USA var det hushåll som tidigare inte ansett sig ha råd att köpa en bostad som under bubblan lockades in på marknaden av låga räntor och stigande priser. Även i Sverige är det i allmänhet hushåll med relativt svag ekonomi som tvingas köpa en bostad när bristen på hyresrätter förvärras. Det gäller inte minst yngre bostadsköpare, som både har större lån i förhållande till sin inkomst och en betydligt mer optimistisk syn på framtida värdeökningar. [113] Köpare utan sparkapital är mer känsliga för ekonomiska chocker, samtidigt som den som köper en mindre ”förstalägenhet” för att bo i på några års sikt tar en större risk än ett par som köper en bostad på längre sikt. I värsta fall har marknaden fallit när det är dags att sälja och flytta till något större.

Ett annat grepp som konsultfirman Evidens tar till i rapporten Den bedrägliga skuldkvoten är att jämföra de samlade skulderna för alla ekonomins sektorer – hushåll, företag och offentlig sektor – snarare än bara hushållens. Den totala skuldkvoten i Sverige var 290 procent år 2014, bara strax över snittet på 280 procent i 22 jämförda avancerade ekonomier. [114] ”Både hushållsskulderna och de totala skulderna framstår därmed som genomsnittliga vid en internationell jämförelse”, skriver rapportförfattarna.

Men huruvida ett genomsnitt är ett gott betyg eller inte beror ju helt på vilka man jämför sig med. En närmare titt på vilka länder som har större skulder än Sverige visar att det nästan bara är länder som faktiskt har drabbats omfattande ekonomiska problem kopplade till offentliga eller privata skulder: Belgien, Japan, Grekland, Spanien, Singapore, Portugal, Irland, Holland och Danmark. Flera av dem har nyligen upplevt kostsamma bostadsbubblor, och Sverige ligger med sina 290 procent i total skuld betydligt närmare krisländer som Grekland, Spanien och Irland än länder som Tyskland, Faktum är att den rapport från McKinsey Global Institute som konsulterna på Evidens refererar till uttryckligen pekar ut Sverige som ett av sju länder där hushållens skulder utgör en potentiell risk. [115] Att Evidens drar rakt motsatt slutsats av samma statistik gör att man kan misstänka att de bestämt sig för sina slutsatser på förhand.

 

Goda marginaler?

Enligt Finansinspektionen har hushållen överlag goda marginaler att klara en ekonomisk chock i form av höjda räntor eller ökad arbetslöshet. Samtidigt visar myndighetens rapporter att vart tjugonde hushåll skulle få underskott i sin ”kvar att leva på-kalkyl” om räntan stiger med 5 procentenheter. [116] Om räntan går upp samtidigt som priserna faller med 20 procent skulle drygt 1 procent av hushållen både få underskott i budgeten och fastna med skulder som överstiger värdet på bostaden.

Det kan visserligen innebära stora problem för de som drabbas, men de är enligt Finansinspektionen inte tillräckligt många för att hota det finansiella systemets stabilitet.

Samtidigt finns det mycket som tyder på att bankerna har tummat en del på vad som anses säkert. Riksbanken konstaterade för några år sedan att bankernas schablonvärden för hushållens levnadsomkostnader var avsevärt lägre än hushållens faktiska kostnader enligt statistik från SCB. [117] Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med.

Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med.
Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Hushållens förmåga att betala räntor är dock bara en aspekt av risken med en växande skuldsättning. Som vi sett tidigare menar ekonomerna Mian och Sufi att den verkliga orsaken till recessionen i USA som föregick finanskrisen var att sjunkande bostadspriser fick högt belånade hushåll att kraftigt dra ner sin konsumtion. Det är också risken för ett kraftigt fall i konsumtionen vid ett prisfall som är det scenario som Finansinspektionen och Riksbanken pekar ut som den största faran med hushållens växande skulder. Ju högre belåningsgrad, desto mer kan hushållen förväntas dra ner på sin konsumtion om priserna faller.

De svenska hushållens höga sparande lyfts ofta fram som ett bevis för att skuldberget inte är något problem. Men det finns inget entydigt samband mellan nivån på sparandet och bostadsbubblor. Enligt en studie av Internationella valutafonden föregicks visserligen en majoritet av alla stora fall i huspriserna mellan åren 1981 och 2010 av ett historiskt lågt sparande i det aktuella landet, men det gäller långt ifrån alla fall. Enligt Riksbankens analys av samma länder ger en hög sparkvot dessutom bara ett begränsat skydd mot effekterna av ett boprisfall. [118]

En anledning till att det höga sparandet inte är något säkert skydd mot en skuldkris är att sparandet naturligtvis inte behöver vara jämnt fördelat. Växande klyftor kan i sig leda till ett högre sparande, eftersom de rikaste hushållen lägger en mindre del av sin inkomst på konsumtion. I rapporten Medelklass utan medel från Länsförsäkringar framgår också att många hushåll har en mycket liten eller obefintlig ekonomisk buffert. Nästan var tredje person som intervjuades för rapporten hade en buffert på mindre än 10 000 kronor. Även bland hushåll med en sammanlagd månadsinkomst strax över genomsnittet svarade nästan var femte att de skulle klara sig max en månad utan inkomst.

När SCB för ett antal år sedan undersökte hur sparandet fördelades mellan olika inkomstgrupper visade det sig också att den rikaste femtedelen har en sparkvot på nästan 20 procent (exklusive avsättningar till premie- och tjänstepensioner) medan den mellersta femtedelen har en sparkvot mycket nära noll. [119] För två femtedelar av hushållen var sparkvoten negativ.

Mer än halva befolkningen hade alltså ett negativt eller obefintligt finansiellt sparande, samtidigt som det totala sparandet var högt ur ett historiskt perspektiv.

Ett högt sparande kan också innebära helt olika saker för olika hushåll. Att amortera av sina lån är en betydligt mindre riskabel sparform än att investera i aktier och fonder. Hushåll som väljer det senare kan i bästa fall få högre avkastning samtidigt som de snabbare kan omsätta sitt kapital i pengar vid behov. Men de utsätter sig samtidigt för en större risk. I praktiken har de använt en belånad tillgång (bostaden) som hävstång för att köpa en annan (aktier). Om börsen går ned samtidigt som bostadspriserna faller drabbas de riskbenägna hushållen dubbelt.

I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden.

Risken att börsen också faller om bostadsmarknaden skulle gå ner kraftigt är naturligtvis relativt stor, eftersom de båda marknaderna historiskt sett ofta följt varandra åt. Men trots att vi nyligen upplevt en global finanskris väljer många ekonomer att bortse från den risken. I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden: ”Även om minskad belåning i sig självt gör hushållets förmögenhet mer robust mot ett eventuellt värdefall i hushållets totala tillgångar, gör den sämre diversifieringen hushållet mindre robust mot ett fall i just bostadspriserna”. [120] Genom att investera i aktier ska hushåll alltså skydda sig mot ett scenario där enbart bostadspriserna faller utan att börsen påverkas. Enligt samma logik borde hushåll vars bostäder stigit i värde ta ut nya lån för att köpa aktier. Det är en strategi som mycket väl kan löna sig så länge räntorna är låga och börsen stiger, men som kan straffa sig ordentligt vid en allvarlig kris. I värsta fall kan de tvingas sälja aktier med förlust för att betala av lån på en bostad som sjunkit i värde.

 

Det finansiella överflödets dynamik

När experter från Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen tillsammans satte sig ner och analyserade vilka faktorer som driver hushållens växande skuldsättning konstaterade man att en sådan är att ”bankerna har kunnat expandera utlåningen snabbt då de haft god tillgång till marknadsfinansiering till låga räntor”. [121]

Det finns gott om fonder och andra finansbolag som är beredda att låna ut pengar till bankerna. Med andra ord är en av drivkrafterna bakom den ökade utlåningen att det funnits ett överflöd av kapital som sökt avkastning.

Varifrån kommer då detta överflöd av kapital? Ett svar är att växande inkomstklyftor och sänkta skatter i stora delar av västvärlden gjort det möjligt för de rikaste att samla på sig allt större förmögenheter. Ett annat svar är att möjligheterna till säkra och lönsamma investeringar är mer begränsade eftersom tillväxten i de ledande industriländerna länge varit relativt låg jämfört med årtiondena efter andra världskriget. Konkurrensen mellan världens ekonomier har ökat och viktiga sektorer som stål- och bilindustrin präglas av överkapacitet. Samtidigt har den moderna IT- och kommunikationsteknologin ännu inte banat väg för investeringar i infrastruktur och industrier som tidigare epokgörande uppfinningar, som järnvägen eller bilen. [122]

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet, trots helt olika förutsättningar vad gäller inkomstnivå, demografi, välfärdssystem och bostadsmarknadens funktion.

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet.

Ett annat viktigt svar är pensionsfondernas växande betydelse. I många länder har inslagen av fondering ökat i pensionssystem som tidigare byggt på pay–as–you–go, det vill säga att dagens pensioner finansieras med avgifter och skatter. De svenska pensionsfondernas tillgångar har till exempel växt från cirka 30 procent av BNP till 76 procent på bara femton år. [123] I OECD–länderna som helhet uppgår pensionsfondernas tillgångar till 85 procent av BNP.

Under samma period har en annan viktig förändring skett: så sent som 1998 motsvarade bankernas utlåning ungefär kundernas pengar i konton på banken. Men sedan dess har utlåningen ökat mycket snabbare än insättningarna, och år 2010 uppgick det så kallade ”inlåningsgapet” till över 3 000 miljarder.

Det ska dock inte tolkas som att det finns ett gap mellan sparande och utlåning i samhället i stort – snarare är det ett tecken på att mellanhänderna mellan sparare och låntagare blivit fler. Istället för att ha pengarna på ett bankkonto väljer många sparare att köpa andelar i fonder, som i sin tur investerar en del av pengarna i bankernas bostadsobligationer. Och intressant nog har inlåningsgapet ökat i ungefär samma takt som tillgångarna inom tjänste- och premiepensionssystemet.

Som ekonomer på Riksbanken konstaterar i en ekonomisk kommentar kan det nya svenska pensionssystemet alltså ha bidragit till att möjliggöra den snabba ökningen av hushållens skulder. [124] Dels genom att tvångssparandet i premiepensionssystemet fått hushållen att istället minska på annat sparande, dels genom att öka bankernas tillgång till billigt kapital.

Efter finanskrisen riktades mycket uppmärksamhet mot olika finansiella innovationer i form av komplexa derivat som påstods eliminera risker och fick högsta kreditbetyg, men som i själva verket dolde stora risker. Genom så kallad värdepapperisering kunde banker paketera bostadslån i särskilda obligationer där hela risken förs över till köparen. Föga förvånande har det visat sig att amerikanska banker blev mindre benägna att undersöka låntagares kreditvärdighet när de kunde sälja lånen vidare på det sättet. [125]

Men bankernas uppfinningsrikedom var inte bara ett utslag av kreativ jakt på maximal vinst. Den svarade mot ett växande behov av säkra investeringar, inte minst från stora institutionella investerare. Ekonomiska studier har visat hur denna efterfrågan lockade bankerna att skapa nya ”supersäkra tillgångar” i form av komplexa finansiella instrument baserade på riskabla bostadslån [126] – eller ”finansiella massförstörelsevapen” som de kallats av den välkände investeraren Warren Buffet.

Det finansiella överflödet var med andra ord en lika viktig drivkraft bakom den amerikanska bostadsbubblan som bankernas vårdslösa långivning.

 

Det stora experimentet

Att bedöma farorna med de svenska hushållens växande skuldsättning är uppenbarligen ingen enkel historia. Skuldkvoter och andra mått som används i debatten är för de flesta bara abstrakta siffror, som dessutom inte kan jämföras rakt av mellan olika länder med olika förutsättningar. Och det blir knappast lättare att navigera i snårskogen av argument när aktörer med starka ekonomiska intressen ger sig in i debatten.

En del av de som nyligen avfärdade faran för en bostadsbubbla i Sverige har idag ändrat sig. Och de kan så klart hävda att utvecklingen de senaste två eller tre åren inte gick att förutse.

Sanningen är dock att alla varningslampor blinkade rött redan före den globala finanskrisen. Stigande priser och snabbt ökande skuldsättning i kombination med en utbredd tro på att bostäder bara kan stiga i värde pekade i en tydlig riktning.

Kanske kan man säga att Sverige hade tur att finanskrisen kom vid den tidpunkt den gjorde. Under några år hade vi en chans att dra i bromsen, dra lärdomar av utvecklingen i andra länder och styra in på ett bättre spår. Men andrummet utnyttjades inte. Istället valde våra politiska makthavare att trampa gasen i botten.

Hösten 2014 sänktes styrräntan för första gången någonsin till noll, i ett försök att nå Riksbankens mål om en stabil inflation på 2 procent. Samtidigt konstaterade Riksbanken att det nya ränteläget gjorde det ”allt mer brådskande för andra politikområden att hantera riskerna med hushållens skuldsättning och utvecklingen på bostadsmarknaden”. Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Den extremt expansiva penningpolitiken medför risker på flera fronter. Den mest uppenbara är att de låga räntorna eldar på bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Som vi sett är det inte bara bostadslånen som växer snabbt i en miljö där det är nästan gratis att låna pengar, åtminstone på kort sikt.

Även de rena konsumtionslånen har exploderat, samtidigt som nya finansbolag riktar in sig specifikt på hushåll med sämre kreditvärdighet.

Det finns också mindre uppenbara risker med de extremt låga räntorna. En vanlig missuppfattning är att bankerna tjänar på låga räntor, eftersom de kan låna pengar ”gratis” från Riksbanken. I själva verket skapar den negativa styrräntan stora problem både för banker och andra finansiella institut. [127]

När räntorna på kundernas konton hamnar på noll samtidigt som bolåneräntorna pressas nedåt krymper bankernas räntemarginaler. För att skydda sin lönsamhet kan bankerna välja att införa negativ ränta även på insättningar, men de riskerar då att förlora kunder samtidigt som de måste söka annan finansiering som kan vara dyrare. Om kontantuttagen blir omfattande kan de också orsaka störningar i det finansiella systemet.

Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag.
Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Bankerna kan också välja att inte låta den negativa styrräntan slå igenom på sina egna utlåningsräntor fullt ut. Även här gör dock konkurrensen mellan bankerna det svårare att använda en sådan strategi fullt ut. Ett sista alternativ är att öka risktagandet, till exempel genom att lätta på utlåningsreglerna eller acceptera större valutarisker. Men lönsamheten kan också bevaras genom att de låga räntorna leder till att utlåningsvolymen ökar snabbt, utan att några särskilda beslut eller åtgärder vidtas. I praktiken innebär en sådan snabb kreditexpansion dock en ökad risk, bland annat genom att bankernas stora exponering mot bostadssektorn ökar ytterligare. Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag. [128]

Även livförsäkringsbolag får problem på grund av de låga räntorna. De har garanterat en viss avkastning i sina pensionsförsäkringar, och när räntorna under lång tid är låga kan de få svårt att uppfylla sina åtaganden. En följd kan bli att de investerar i mer riskfyllda tillgångar. Samma beteende präglar även hushållen och företagen, som söker högre avkastning än på bankkontot genom att köpa aktier eller fondandelar. Sedan 2009 har de svenska fondernas storlek tredubblats, från 1 000 till 3 000 miljarder kronor. [129] Ungefär hälften av ökningen beror på att börserna gått upp, medan den andra hälften beror på det stora inflödet av pengar.

Både Internationella valutafonden och centralbankernas samarbetsorganisation BIS har uttryckt oro för det stora inflödet till fonderna. Eftersom fondsparare när som helst kan kräva in sina andelar kan ett stort utflöde leda till börsras. Det kan också skapa problem både för banker och andra företag som finansierar sig genom att ge ut obligationer som fonderna investerar i. Enligt Riksbanken har de svenska fonderna också ökat sitt innehav av mer riskfyllda tillgångar. Till exempel har svenska fonder övergett svenska statspapper till förmån för mindre säkra företagsobligationer som ger högre avkastning. [130]

Ju längre den extrema räntepolitiken fortsätter, desto mer ökar riskerna i det finansiella systemet. Både Riksbanken och politikerna är medvetna om det, men hoppas att vändningen ska komma innan det hela gått för långt. Nästa år kanske blir året då inflationen tar fart och ekonomin återgår till det ”normala”. Eller nästa. Under tiden fortsätter experimentet, med hela samhällsekonomin som insats.

 

Noter:

99. Mian och Sufi, House of Debt, s. 87.

100. ”Här har vi tjänat pengar på att bo”, Metro, 9 oktober 2014.

101. ”Höjt bolån fixar renoveringen”, SvD Näringsliv, 3 juni 2010.

102. SBAB, Bo & Låna 2016.

103. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

104. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016.

105. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

106. ”Småbankernas ägare tar ut mångmiljoner”, SvD Näringsliv, 11 augusti 2016.

107. https://ekonomistas.se/2014/01/28/tendentios-pm-fran-riksbanken/

108. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, 2015.

109. Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggande, Sveriges Byggindustrier, 2015.

110. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2015.

111. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016, s. 9-10.

112. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

113. Se t.ex. Evidens, Är hushållens förväntningar på bostadsmarknaden realistiska?

114. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, sid 14.

115. McKinsey Global Institute, Debt and (not much) deleveraging, s. 8,

116. Detta gäller exklusive amorteringar. Motsvarande siffra är 7 procent om hushållen också måste fortsätta att amortera.

117. Riksbanken, Finansiell stabilitet 2013:2, s. 33-34.

118. Riksbanken, Sambandet mellan hushållens sparande och husprisfall, Ekonomiska kommentarer, nr 4:2011.

119. SCB, Hushållssektorn i nationalräkenskaperna – inkomster, konsumtion och sparande för olika hushållsgrupper, 2014.

120. https://ekonomistas.se/2014/11/14/makroekonomiska-risker-med-amorteringskrav/

121. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

122. För olika perspektiv på den här utvecklingen, se till exempel Richard Floridas bok Den stora omställningen (Daidalos, 2010) eller David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser (Tankekraft förlag, 2011).

123. OECDs pensionsdatabas.

124. Riksbanken, ”Det kollektiva pensionssparandets betydelse i det svenska finansiella systemet”, Ekonomisk kommentar nr 3/2014.

125. Mian och Sufi, House of Debt, s. 102.

126. Gourinchas och Jeanne ”Global Safe Assets”, BIS working paper 399, december 2012; Krishnamurthy ”Short-Term Debt and Financial Crisis: What can we learn from the U.S. Treasury Supply”, Working paper, Kellog school of manangement, may 2013.

127. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, Ekonomisk kommentar Nr 16, 2015.

128. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 13.

129. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 23.

130. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 26.

Publicerad
14 timmar sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad