Del 4: Skuldberget

Några dagar före julafton 2016 lade finansminister Magdalena Andersson upp en bild på sig själv iförd solglasögon på Facebook, med kommentaren: ”Den nya prognosen för Sveriges statsfinanser är väldigt ljus.” Som finansminister i ett land där ordning och reda i statsfinanserna är ett budord hade Andersson skäl att vara nöjd. Det senaste året hade statsskulden minskat […]

Några dagar före julafton 2016 lade finansminister Magdalena Andersson upp en bild på sig själv iförd solglasögon på Facebook, med kommentaren: ”Den nya prognosen för Sveriges statsfinanser är väldigt ljus.” Som finansminister i ett land där ordning och reda i statsfinanserna är ett budord hade Andersson skäl att vara nöjd. Det senaste året hade statsskulden minskat med över 50 miljarder och alla prognoser pekade på en fortsatt minskning under resten av mandatperioden.

Men fanns det också en gnutta oro bakom de där solglasögonen?

Att statsskulden minskade med cirka 50 miljarder måste ju sättas i relation till att hushållens skulder ökade med över 230 miljarder samma år. I oktober 2016 uppgick hushållens skulder till nästan 3 500 miljarder, vilket kan jämföras med Sveriges samlade BNP på drygt 4 000 miljarder. På tjugo år har hushållens skuldkvot nästan fördubblats, från 90 procent av den disponibla årsinkomsten i mitten av 90-talet till 177 procent år 2015. Och medan statsfinansernas utveckling såg ljus ut pekade allt mot en fortsatt ökning av hushållens skulder.

Större delen av lånen består av bostadslån, som ökat med över 550 miljarder – eller 25 procent – bara de senaste tre åren. Att skulderna växer så snabbt hänger så klart ihop med de stigande bostadspriserna. Men det är inte hela förklaringen.

 

Bostaden som bankomat

En anledning till att det är missvisande att beskriva växande skulder som en följd av stigande bostadspriser är att en expanderande kreditgivning också kan vara en orsak till att priserna går upp. I House of Debt skriver ekonomerna Atif Mina och Amir Sufi om hur bostadsbubblan i USA medförde en våldsam kreditexpansion som var särskilt kraftig i områden där många av de boende hade låga inkomster och låg kreditvärdighet.

Genom att jämföra områden med snabbt stigande priser med områden där priserna inte stigit lika mycket kunde de göra en intressant iakttagelse: de riskabla lånen till hushåll med låg kreditvärdighet ökade ungefär lika mycket i de båda typerna av områden. Av det drar Mian och Sufi slutsatsen att kreditexpansionen berodde på andra orsaker än de stigande priserna.

Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp.

Dessutom går långt ifrån alla nya bostadslån till nya bostäder. Under bostadsbubblan i USA användes ungefär hälften av de nya bostadslånen till annat än bostadsköp. [99] I Sverige har situationen inte blivit så extrem, men även här beror en betydande del av det växande skuldberget på att vi lånat till annat än boendet. Tidningsrubriker som ”Här har vi tjänat pengar på att bo” [100] har omsatts i praktiken genom att många använt sin bostad som en bankomat.

Exakt statistik är svår att få fram, men flera undersökningar visar att fenomenet är mycket vanligt. En undersökning som TNS Sifo gjorde år 2010 visade att en tredjedel av låntagarna nyligen tagit nya lån utan att ha köpt en ny bostad. Oftast gick pengarna till renoveringar, men 16 procent använde lånet till annan konsumtion som att köpa en ny bil, en båt eller en motorcykel. [101] Enligt en annan studie hade nära hälften av alla låntagare någon gång höjt sitt bolån. [102] Det vanligaste skälet var köp av bil, båt eller fritidshus. En liten andel hade också använt lånet för att finansiera ett eget företag, bekosta en fest eller resa eller för att klara sina löpande kostnader.

I debatten om hushållens skuldsättning fästs ofta stor vikt vid hur många hushåll som amorterar på sina lån. Ändå säger det ganska lite om hur hushållens skulder faktiskt utvecklas över tid. Flera års amorteringar kan ju snabbt ätas upp av ett utökat lån som går till ett bilköp eller en köksrenovering. Statistik från Riksbanken visar också att runt en fjärdedel ökade sin skuld under vart och ett av åren 2011–2014. För en del handlar det så klart om att de tagit nya lån för köp av bostad, men eftersom långt ifrån var fjärde hushåll flyttar varje år har de flesta använt pengarna till annat.

Parallellt med de vanliga bostadslånen har också de så kallade blancolånen ökat snabbt – det vill säga lån utan säkerhet och med betydligt högre ränta. Mellan 2010 och 2016 ökade svenskarnas blancolån med över 50 procent, från 120 till 185 miljarder. Det är över tio miljarder om året, vilket för att få lite perspektiv kan jämföras med att den rödgröna regeringen anslagit tre miljarder om året i subventioner till byggande av hyreslägenheter.

Möjligheten att låna pengar snabbt utan säkerhet marknadsförs idag med ett språk som för tankarna till de svenska storbankernas aggressiva reklam i de baltiska länderna. ”Har du ett behov att få komma bort en stund och lämna alla måsten där hemma och på jobbet?” lockar Entercard Sverige på sin hemsida. ”Kanske längtar du efter en välbehövd semester och kroppen säger dig att det enda du vill är att ligga vilande i 25 plusgrader på en vacker sandstrand? Då är det bara att starta planeringen, snart sitter du på direktflyg till din drömdestination.”

Låntagaren upplyses också om att räntan ligger på mellan 5 och 20 procent, baserat på en ”personlig kreditprövning”. Att räntesatsen är rörlig och kan bli betydligt högre om Riksbanken höjer styrräntan eller om bankens finansieringskostnader ökar får man dock lusläsa den finstilta villkorsbilagan för att få veta.

Även Svea Ekonomi lockar kunder med sol och bad på kredit. ”Låna upp till 50 000 till semestern räntefritt!”, skriver de på sin hemsida. I själva verket är lånet bara räntefritt i någon månad, sedan uppgår räntan till mellan 7 och 27 procent. [103]

Medan det vanligaste fortfarande är att blancolån går till bilköp så har det blivit allt vanligare med blancolån för att finansiera kontantinsatsen till ett bostadsköp. Drygt var tjugonde ny bolånetagare har tagit ett blancolån de senaste åren men det är betydligt vanligare bland yngre köpare. Samtidigt har blancolånens storlek stadigt ökat och uppgick år 2015 till 150 000 kronor i snitt. [104]

På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst.
På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst. Foto: Henrik Montgomery/TT

Möjligheten att finansiera en kontantinsats med dyra blancolån är en av anledningarna till att de bolånetak som infördes 2010 inte tycks ha haft någon större effekt på hushållens skuldsättning eller bostadspriserna. Blancolånen innebär också att den faktiska belåningsgraden för många nya låntagare fortfarande uppgår till närmare 100 procent av bostadens värde, trots taket på 85 procent för nya bolån. Dessa hushåll kan hamna rejält ”under vattnet” om bostadspriserna skulle falla kraftigt.

En rad bolag har på senare år specialiserat sig på att låna ut till hushåll med osäker ekonomi som fått avslag på sin låneansökan från de större bankerna. I princip kan man se det som en motsvarighet till de ökända subprime-lånen till hushåll med låg kreditvärdighet i USA, något som blev allt vanligare under bostadsbubblan. Ett av de mer välkända och tydligt profilerade företagen i den här sektorn är Blue Step. På sin hemsida hävdar de att de kan ”säga ja där andra säger nej” för att de bryr sig mer om framtida betalningsförmåga än ekonomisk historik. Men i praktiken kompenserar de naturligtvis den högre risken genom att ta ut en betydligt högre ränta.

Bara under 2015 ökade utlåningen från de mindre finansbolagen med 18 procent. [105] Och trots stenhård konkurrens är det en lönsam affär. På bara några år har Svea Ekonomis ägare Lennart Ågren tagit ut cirka 100 miljoner i vinst medan Ewa Glennow fått drygt 30 miljoner i utdelning från sin finanskoncern Marginalen. [106] Exakt hur stora risker de här bolagen tagit i sin jakt på marknadsandelar vet bara de själva. Men historien lär oss att en snabb kreditexpansion till hushåll med låg kreditvärdighet ofta slutar med förskräckelse.

 

Riksbanken under attack

Riksbankens och Finansinspektionens oro för de svenska hushållens växande skulder delas inte av alla. Konflikter har funnits till och med inom de institutioner som har som uppgift att övervaka utvecklingen. Våren 2013 meddelade vice riksbankschefen Lars EO Svensson sin avgång efter att under lång tid inte fått gehör för sina krav på en mer expansiv räntepolitik.

Efter att ha lämnat sin post blev han än mer frispråkig och beskrev bankens rapporter som tendentiösa och vilseledande. [107] I en rad inlägg argumenterade han för att oron kring hushållens växande skuldsättning var obefogad. Lars EO Svensson var långtifrån ensam om sin kritik. De senaste åren har ledarskribenter, politiker och ekonomer både till vänster och höger ifrågasatt Riksbankens bild av riskerna på bostadsmarknaden. Så gott som alla åtgärder som föreslagits – lånetak, amorteringskrav eller skuldkvotstak – har mött hårt motstånd. Även bland dem som säger sig dela oron över de växande skulderna finns det många som menar att de föreslagna åtgärderna gör mer skada än nytta, genom att hämma bostadsbyggandet och försvåra för låginkomsttagare att ta sig in på bostadsmarknaden.

Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler.

Det finns också mäktiga aktörer med ett tydligt egenintresse som vill påverka debatten. Hösten 2015 sammanställde konsultbyrån Evidens många av de vanligaste invändningarna mot Riksbankens analyser i en rapport med titeln Den bedrägliga skuldkvoten, som beställts och finansierats av fastighetsbolagen Veidekke och Rikshem. [108] Även Sveriges Byggindustrier har kritiserat politiker och tjänstemän som med ”diffusa hänvisningar till risker för landets finansiella stabilitet” vill genomföra åtgärder som kommer att hämma bostadsbyggandet – och underförstått hota byggindustrins växande vinstmarginaler. [109]

Att åtgärder mot hushållens växande skuldsättning på kort sikt kan påverka både tillväxten och bostadsbyggandet negativt är helt sant, vilket vi ska återkomma till i nästa kapitel. Men just därför finns det också en uppenbar risk för önsketänkande.

De flesta vill ju ha både tillväxt och ökat bostadsbyggande, och även om det finns risker så kanske de är värda att ta? I ivern att avfärda skuldberget som en myt bortser en del kritiker – medvetet eller omedvetet – från både fakta och logik. Den avhoppade vice riksbankschefen Lars EO Svensson argumenterade våren 2014 på bloggen Ekonomistas för att en skuldkvot på 300 procent inte är problematisk. Poängen med resonemanget var dock svår att se eftersom en tredjedel av de befintliga låntagarna redan då hade en skuldkvot på över 450 procent. [110] Året därpå låg den genomsnittliga skuldkvoten för nya låntagare på 406 procent, och nästan var femte ny låntagare hade slagit i det skuldkvotstak på 600 procent av nettoinkomsten som Finansinspektionen diskuterat i syfte att dämpa skuldsättningen. [111] Lars EO Svenssons analys av hushållens skulder var inaktuell redan när den skrevs och framstod som hopplöst daterad inom ett år, eftersom den helt bortsåg från den pågående trenden.

Ett annat vanligt argument är att en stor del av skuldernas ökning beror på att allt fler svenskar äger sin bostad. Det ökade ägandet förklarar mycket riktigt cirka en fjärdedel av skuldernas ökning. [112] Samtidigt kan en sådan utveckling i sig medföra ökade risker – det visar inte minst utvecklingen i USA, där andelen av befolkningen som ägde sin bostad ökade snabbt under bubblan.

I USA var det hushåll som tidigare inte ansett sig ha råd att köpa en bostad som under bubblan lockades in på marknaden av låga räntor och stigande priser. Även i Sverige är det i allmänhet hushåll med relativt svag ekonomi som tvingas köpa en bostad när bristen på hyresrätter förvärras. Det gäller inte minst yngre bostadsköpare, som både har större lån i förhållande till sin inkomst och en betydligt mer optimistisk syn på framtida värdeökningar. [113] Köpare utan sparkapital är mer känsliga för ekonomiska chocker, samtidigt som den som köper en mindre ”förstalägenhet” för att bo i på några års sikt tar en större risk än ett par som köper en bostad på längre sikt. I värsta fall har marknaden fallit när det är dags att sälja och flytta till något större.

Ett annat grepp som konsultfirman Evidens tar till i rapporten Den bedrägliga skuldkvoten är att jämföra de samlade skulderna för alla ekonomins sektorer – hushåll, företag och offentlig sektor – snarare än bara hushållens. Den totala skuldkvoten i Sverige var 290 procent år 2014, bara strax över snittet på 280 procent i 22 jämförda avancerade ekonomier. [114] ”Både hushållsskulderna och de totala skulderna framstår därmed som genomsnittliga vid en internationell jämförelse”, skriver rapportförfattarna.

Men huruvida ett genomsnitt är ett gott betyg eller inte beror ju helt på vilka man jämför sig med. En närmare titt på vilka länder som har större skulder än Sverige visar att det nästan bara är länder som faktiskt har drabbats omfattande ekonomiska problem kopplade till offentliga eller privata skulder: Belgien, Japan, Grekland, Spanien, Singapore, Portugal, Irland, Holland och Danmark. Flera av dem har nyligen upplevt kostsamma bostadsbubblor, och Sverige ligger med sina 290 procent i total skuld betydligt närmare krisländer som Grekland, Spanien och Irland än länder som Tyskland, Faktum är att den rapport från McKinsey Global Institute som konsulterna på Evidens refererar till uttryckligen pekar ut Sverige som ett av sju länder där hushållens skulder utgör en potentiell risk. [115] Att Evidens drar rakt motsatt slutsats av samma statistik gör att man kan misstänka att de bestämt sig för sina slutsatser på förhand.

 

Goda marginaler?

Enligt Finansinspektionen har hushållen överlag goda marginaler att klara en ekonomisk chock i form av höjda räntor eller ökad arbetslöshet. Samtidigt visar myndighetens rapporter att vart tjugonde hushåll skulle få underskott i sin ”kvar att leva på-kalkyl” om räntan stiger med 5 procentenheter. [116] Om räntan går upp samtidigt som priserna faller med 20 procent skulle drygt 1 procent av hushållen både få underskott i budgeten och fastna med skulder som överstiger värdet på bostaden.

Det kan visserligen innebära stora problem för de som drabbas, men de är enligt Finansinspektionen inte tillräckligt många för att hota det finansiella systemets stabilitet.

Samtidigt finns det mycket som tyder på att bankerna har tummat en del på vad som anses säkert. Riksbanken konstaterade för några år sedan att bankernas schablonvärden för hushållens levnadsomkostnader var avsevärt lägre än hushållens faktiska kostnader enligt statistik från SCB. [117] Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med.

Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med.
Enligt en analys som utgick från de faktiska kostnaderna skulle nästan vart femte hushåll få underskott i vardagsbudgeten vid en räntehöjning med 5 procentenheter, alltså fyra gånger fler än vad Finansinspektionen räknade med. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Hushållens förmåga att betala räntor är dock bara en aspekt av risken med en växande skuldsättning. Som vi sett tidigare menar ekonomerna Mian och Sufi att den verkliga orsaken till recessionen i USA som föregick finanskrisen var att sjunkande bostadspriser fick högt belånade hushåll att kraftigt dra ner sin konsumtion. Det är också risken för ett kraftigt fall i konsumtionen vid ett prisfall som är det scenario som Finansinspektionen och Riksbanken pekar ut som den största faran med hushållens växande skulder. Ju högre belåningsgrad, desto mer kan hushållen förväntas dra ner på sin konsumtion om priserna faller.

De svenska hushållens höga sparande lyfts ofta fram som ett bevis för att skuldberget inte är något problem. Men det finns inget entydigt samband mellan nivån på sparandet och bostadsbubblor. Enligt en studie av Internationella valutafonden föregicks visserligen en majoritet av alla stora fall i huspriserna mellan åren 1981 och 2010 av ett historiskt lågt sparande i det aktuella landet, men det gäller långt ifrån alla fall. Enligt Riksbankens analys av samma länder ger en hög sparkvot dessutom bara ett begränsat skydd mot effekterna av ett boprisfall. [118]

En anledning till att det höga sparandet inte är något säkert skydd mot en skuldkris är att sparandet naturligtvis inte behöver vara jämnt fördelat. Växande klyftor kan i sig leda till ett högre sparande, eftersom de rikaste hushållen lägger en mindre del av sin inkomst på konsumtion. I rapporten Medelklass utan medel från Länsförsäkringar framgår också att många hushåll har en mycket liten eller obefintlig ekonomisk buffert. Nästan var tredje person som intervjuades för rapporten hade en buffert på mindre än 10 000 kronor. Även bland hushåll med en sammanlagd månadsinkomst strax över genomsnittet svarade nästan var femte att de skulle klara sig max en månad utan inkomst.

När SCB för ett antal år sedan undersökte hur sparandet fördelades mellan olika inkomstgrupper visade det sig också att den rikaste femtedelen har en sparkvot på nästan 20 procent (exklusive avsättningar till premie- och tjänstepensioner) medan den mellersta femtedelen har en sparkvot mycket nära noll. [119] För två femtedelar av hushållen var sparkvoten negativ.

Mer än halva befolkningen hade alltså ett negativt eller obefintligt finansiellt sparande, samtidigt som det totala sparandet var högt ur ett historiskt perspektiv.

Ett högt sparande kan också innebära helt olika saker för olika hushåll. Att amortera av sina lån är en betydligt mindre riskabel sparform än att investera i aktier och fonder. Hushåll som väljer det senare kan i bästa fall få högre avkastning samtidigt som de snabbare kan omsätta sitt kapital i pengar vid behov. Men de utsätter sig samtidigt för en större risk. I praktiken har de använt en belånad tillgång (bostaden) som hävstång för att köpa en annan (aktier). Om börsen går ned samtidigt som bostadspriserna faller drabbas de riskbenägna hushållen dubbelt.

I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden.

Risken att börsen också faller om bostadsmarknaden skulle gå ner kraftigt är naturligtvis relativt stor, eftersom de båda marknaderna historiskt sett ofta följt varandra åt. Men trots att vi nyligen upplevt en global finanskris väljer många ekonomer att bortse från den risken. I en kommentar till Finansinspektionens amorteringskrav menar nationalekonomerna Niels-Jakob Harbo Hansen och Erik Öberg att ett sådant innebär att hushållens förmögenhet blir mer koncentrerad till bostadsmarknaden: ”Även om minskad belåning i sig självt gör hushållets förmögenhet mer robust mot ett eventuellt värdefall i hushållets totala tillgångar, gör den sämre diversifieringen hushållet mindre robust mot ett fall i just bostadspriserna”. [120] Genom att investera i aktier ska hushåll alltså skydda sig mot ett scenario där enbart bostadspriserna faller utan att börsen påverkas. Enligt samma logik borde hushåll vars bostäder stigit i värde ta ut nya lån för att köpa aktier. Det är en strategi som mycket väl kan löna sig så länge räntorna är låga och börsen stiger, men som kan straffa sig ordentligt vid en allvarlig kris. I värsta fall kan de tvingas sälja aktier med förlust för att betala av lån på en bostad som sjunkit i värde.

 

Det finansiella överflödets dynamik

När experter från Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen tillsammans satte sig ner och analyserade vilka faktorer som driver hushållens växande skuldsättning konstaterade man att en sådan är att ”bankerna har kunnat expandera utlåningen snabbt då de haft god tillgång till marknadsfinansiering till låga räntor”. [121]

Det finns gott om fonder och andra finansbolag som är beredda att låna ut pengar till bankerna. Med andra ord är en av drivkrafterna bakom den ökade utlåningen att det funnits ett överflöd av kapital som sökt avkastning.

Varifrån kommer då detta överflöd av kapital? Ett svar är att växande inkomstklyftor och sänkta skatter i stora delar av västvärlden gjort det möjligt för de rikaste att samla på sig allt större förmögenheter. Ett annat svar är att möjligheterna till säkra och lönsamma investeringar är mer begränsade eftersom tillväxten i de ledande industriländerna länge varit relativt låg jämfört med årtiondena efter andra världskriget. Konkurrensen mellan världens ekonomier har ökat och viktiga sektorer som stål- och bilindustrin präglas av överkapacitet. Samtidigt har den moderna IT- och kommunikationsteknologin ännu inte banat väg för investeringar i infrastruktur och industrier som tidigare epokgörande uppfinningar, som järnvägen eller bilen. [122]

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet, trots helt olika förutsättningar vad gäller inkomstnivå, demografi, välfärdssystem och bostadsmarknadens funktion.

Det växande globala kapitalets rastlösa jakt på avkastning är alltså en möjlig förklaring till varför bostadsbubblor tycks ha uppstått mer eller mindre samtidigt i en lång rad länder i västvärlden på 2000-talet.

Ett annat viktigt svar är pensionsfondernas växande betydelse. I många länder har inslagen av fondering ökat i pensionssystem som tidigare byggt på pay–as–you–go, det vill säga att dagens pensioner finansieras med avgifter och skatter. De svenska pensionsfondernas tillgångar har till exempel växt från cirka 30 procent av BNP till 76 procent på bara femton år. [123] I OECD–länderna som helhet uppgår pensionsfondernas tillgångar till 85 procent av BNP.

Under samma period har en annan viktig förändring skett: så sent som 1998 motsvarade bankernas utlåning ungefär kundernas pengar i konton på banken. Men sedan dess har utlåningen ökat mycket snabbare än insättningarna, och år 2010 uppgick det så kallade ”inlåningsgapet” till över 3 000 miljarder.

Det ska dock inte tolkas som att det finns ett gap mellan sparande och utlåning i samhället i stort – snarare är det ett tecken på att mellanhänderna mellan sparare och låntagare blivit fler. Istället för att ha pengarna på ett bankkonto väljer många sparare att köpa andelar i fonder, som i sin tur investerar en del av pengarna i bankernas bostadsobligationer. Och intressant nog har inlåningsgapet ökat i ungefär samma takt som tillgångarna inom tjänste- och premiepensionssystemet.

Som ekonomer på Riksbanken konstaterar i en ekonomisk kommentar kan det nya svenska pensionssystemet alltså ha bidragit till att möjliggöra den snabba ökningen av hushållens skulder. [124] Dels genom att tvångssparandet i premiepensionssystemet fått hushållen att istället minska på annat sparande, dels genom att öka bankernas tillgång till billigt kapital.

Efter finanskrisen riktades mycket uppmärksamhet mot olika finansiella innovationer i form av komplexa derivat som påstods eliminera risker och fick högsta kreditbetyg, men som i själva verket dolde stora risker. Genom så kallad värdepapperisering kunde banker paketera bostadslån i särskilda obligationer där hela risken förs över till köparen. Föga förvånande har det visat sig att amerikanska banker blev mindre benägna att undersöka låntagares kreditvärdighet när de kunde sälja lånen vidare på det sättet. [125]

Men bankernas uppfinningsrikedom var inte bara ett utslag av kreativ jakt på maximal vinst. Den svarade mot ett växande behov av säkra investeringar, inte minst från stora institutionella investerare. Ekonomiska studier har visat hur denna efterfrågan lockade bankerna att skapa nya ”supersäkra tillgångar” i form av komplexa finansiella instrument baserade på riskabla bostadslån [126] – eller ”finansiella massförstörelsevapen” som de kallats av den välkände investeraren Warren Buffet.

Det finansiella överflödet var med andra ord en lika viktig drivkraft bakom den amerikanska bostadsbubblan som bankernas vårdslösa långivning.

 

Det stora experimentet

Att bedöma farorna med de svenska hushållens växande skuldsättning är uppenbarligen ingen enkel historia. Skuldkvoter och andra mått som används i debatten är för de flesta bara abstrakta siffror, som dessutom inte kan jämföras rakt av mellan olika länder med olika förutsättningar. Och det blir knappast lättare att navigera i snårskogen av argument när aktörer med starka ekonomiska intressen ger sig in i debatten.

En del av de som nyligen avfärdade faran för en bostadsbubbla i Sverige har idag ändrat sig. Och de kan så klart hävda att utvecklingen de senaste två eller tre åren inte gick att förutse.

Sanningen är dock att alla varningslampor blinkade rött redan före den globala finanskrisen. Stigande priser och snabbt ökande skuldsättning i kombination med en utbredd tro på att bostäder bara kan stiga i värde pekade i en tydlig riktning.

Kanske kan man säga att Sverige hade tur att finanskrisen kom vid den tidpunkt den gjorde. Under några år hade vi en chans att dra i bromsen, dra lärdomar av utvecklingen i andra länder och styra in på ett bättre spår. Men andrummet utnyttjades inte. Istället valde våra politiska makthavare att trampa gasen i botten.

Hösten 2014 sänktes styrräntan för första gången någonsin till noll, i ett försök att nå Riksbankens mål om en stabil inflation på 2 procent. Samtidigt konstaterade Riksbanken att det nya ränteläget gjorde det ”allt mer brådskande för andra politikområden att hantera riskerna med hushållens skuldsättning och utvecklingen på bostadsmarknaden”. Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Det var en tydlig vink till politikerna att det nu var upp till dem att agera för att förhindra en lånebubbla. Vilket de så klart inte gjorde.

Den extremt expansiva penningpolitiken medför risker på flera fronter. Den mest uppenbara är att de låga räntorna eldar på bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Som vi sett är det inte bara bostadslånen som växer snabbt i en miljö där det är nästan gratis att låna pengar, åtminstone på kort sikt.

Även de rena konsumtionslånen har exploderat, samtidigt som nya finansbolag riktar in sig specifikt på hushåll med sämre kreditvärdighet.

Det finns också mindre uppenbara risker med de extremt låga räntorna. En vanlig missuppfattning är att bankerna tjänar på låga räntor, eftersom de kan låna pengar ”gratis” från Riksbanken. I själva verket skapar den negativa styrräntan stora problem både för banker och andra finansiella institut. [127]

När räntorna på kundernas konton hamnar på noll samtidigt som bolåneräntorna pressas nedåt krymper bankernas räntemarginaler. För att skydda sin lönsamhet kan bankerna välja att införa negativ ränta även på insättningar, men de riskerar då att förlora kunder samtidigt som de måste söka annan finansiering som kan vara dyrare. Om kontantuttagen blir omfattande kan de också orsaka störningar i det finansiella systemet.

Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag.
Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Bankerna kan också välja att inte låta den negativa styrräntan slå igenom på sina egna utlåningsräntor fullt ut. Även här gör dock konkurrensen mellan bankerna det svårare att använda en sådan strategi fullt ut. Ett sista alternativ är att öka risktagandet, till exempel genom att lätta på utlåningsreglerna eller acceptera större valutarisker. Men lönsamheten kan också bevaras genom att de låga räntorna leder till att utlåningsvolymen ökar snabbt, utan att några särskilda beslut eller åtgärder vidtas. I praktiken innebär en sådan snabb kreditexpansion dock en ökad risk, bland annat genom att bankernas stora exponering mot bostadssektorn ökar ytterligare. Under 2015 uppgick bostadslånen för första gången till mer än hälften av de svenska bankernas totala utlåning till hushåll och företag. [128]

Även livförsäkringsbolag får problem på grund av de låga räntorna. De har garanterat en viss avkastning i sina pensionsförsäkringar, och när räntorna under lång tid är låga kan de få svårt att uppfylla sina åtaganden. En följd kan bli att de investerar i mer riskfyllda tillgångar. Samma beteende präglar även hushållen och företagen, som söker högre avkastning än på bankkontot genom att köpa aktier eller fondandelar. Sedan 2009 har de svenska fondernas storlek tredubblats, från 1 000 till 3 000 miljarder kronor. [129] Ungefär hälften av ökningen beror på att börserna gått upp, medan den andra hälften beror på det stora inflödet av pengar.

Både Internationella valutafonden och centralbankernas samarbetsorganisation BIS har uttryckt oro för det stora inflödet till fonderna. Eftersom fondsparare när som helst kan kräva in sina andelar kan ett stort utflöde leda till börsras. Det kan också skapa problem både för banker och andra företag som finansierar sig genom att ge ut obligationer som fonderna investerar i. Enligt Riksbanken har de svenska fonderna också ökat sitt innehav av mer riskfyllda tillgångar. Till exempel har svenska fonder övergett svenska statspapper till förmån för mindre säkra företagsobligationer som ger högre avkastning. [130]

Ju längre den extrema räntepolitiken fortsätter, desto mer ökar riskerna i det finansiella systemet. Både Riksbanken och politikerna är medvetna om det, men hoppas att vändningen ska komma innan det hela gått för långt. Nästa år kanske blir året då inflationen tar fart och ekonomin återgår till det ”normala”. Eller nästa. Under tiden fortsätter experimentet, med hela samhällsekonomin som insats.

 

Noter:

99. Mian och Sufi, House of Debt, s. 87.

100. ”Här har vi tjänat pengar på att bo”, Metro, 9 oktober 2014.

101. ”Höjt bolån fixar renoveringen”, SvD Näringsliv, 3 juni 2010.

102. SBAB, Bo & Låna 2016.

103. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

104. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016.

105. ”Fler lånar hos lågräntebolag – skuldberget växer”, SvD Näringsliv, 14 augusti 2016.

106. ”Småbankernas ägare tar ut mångmiljoner”, SvD Näringsliv, 11 augusti 2016.

107. https://ekonomistas.se/2014/01/28/tendentios-pm-fran-riksbanken/

108. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, 2015.

109. Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggande, Sveriges Byggindustrier, 2015.

110. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2015.

111. Finansinspektionen, Den svenska bolånemarknaden 2016, s. 9-10.

112. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

113. Se t.ex. Evidens, Är hushållens förväntningar på bostadsmarknaden realistiska?

114. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, sid 14.

115. McKinsey Global Institute, Debt and (not much) deleveraging, s. 8,

116. Detta gäller exklusive amorteringar. Motsvarande siffra är 7 procent om hushållen också måste fortsätta att amortera.

117. Riksbanken, Finansiell stabilitet 2013:2, s. 33-34.

118. Riksbanken, Sambandet mellan hushållens sparande och husprisfall, Ekonomiska kommentarer, nr 4:2011.

119. SCB, Hushållssektorn i nationalräkenskaperna – inkomster, konsumtion och sparande för olika hushållsgrupper, 2014.

120. https://ekonomistas.se/2014/11/14/makroekonomiska-risker-med-amorteringskrav/

121. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

122. För olika perspektiv på den här utvecklingen, se till exempel Richard Floridas bok Den stora omställningen (Daidalos, 2010) eller David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser (Tankekraft förlag, 2011).

123. OECDs pensionsdatabas.

124. Riksbanken, ”Det kollektiva pensionssparandets betydelse i det svenska finansiella systemet”, Ekonomisk kommentar nr 3/2014.

125. Mian och Sufi, House of Debt, s. 102.

126. Gourinchas och Jeanne ”Global Safe Assets”, BIS working paper 399, december 2012; Krishnamurthy ”Short-Term Debt and Financial Crisis: What can we learn from the U.S. Treasury Supply”, Working paper, Kellog school of manangement, may 2013.

127. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, Ekonomisk kommentar Nr 16, 2015.

128. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 13.

129. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 23.

130. Riksbanken, ”Svenska finansiella institut och låga räntor”, s. 26.

Publicerad
1 dag sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Foto: Johan Olsson, Anders Wiklund. Kollage: Arbetaren

Kritiken växer internt på Unionen: ”Saknar kollektivavtal”

Unionen, ett av Sveriges största fackförbund, kritiseras nu av sina egna anställda för att vägra teckna kollektivavtal. Detta samtidigt som facket lägger upp jobbannonser där de skriver att kollektivavtal tillämpas. Arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog beskriver Unionens upplägg med interna avtal som ”inavel”.

Unionen är ett av Sveriges största fackförbund. Under det senaste året har de drivit uppmärksammade förhandlingar med techjätten Klarna om att respektera den svenska modellen och teckna kollektivavtal.

Men anställda som Arbetaren har talat med menar att organisationen inte följer den svenska modellen och vägrar teckna kollektivavtal för sin egen personal.

I en av de lokala fackklubbarna i Stockholm finns runt 500 anställda, och totalt arbetar cirka 1 000 anställda på hela Unionen. Medlemmar som alltså i dag kan sakna kollektivavtal.

Tecknar villkor med sig själva“

På Linkedin och även på deras egna hemsida har Unionen lagt ut flera jobbannonser där de tydligt skriver att anställningsvillkoren sker ”enligt kollektivavtal”. 

En tjänst som ombudsman har utlysts på Linkedin i Borås. En annan tjänst som analytiker på Stockholmskontoret.

Unionen har en tjänst utlyst på sin hemsida, där de skriver att villkoren sker enligt kollektivavtal. Foto: Skärmdump

Unionen har i dagsläget ett upplägg som bygger på ett företagsavtal och ett samverkansavtal. Modellen bygger på avtal mellan Unionens förbundsanställda och Facksam, Facklig Samverkan, där förbundskontorsklubben och Förhandlingsorganisationen för arbetsgivarparten inom Unionen, FAU, ingår. Även FAU består av anställda på Unionen och högre chefer. 

– Jag tror många inte förstår att vi inte har ett kollektivavtal. När de sedan inser att Unionen tecknat villkor med sig själva blir många förvånade, säger en anställd på förbundskontoret, som vill vara anonym. 

Så sent som 2022 registrerar Unionen organisationen “Facklig Samverkan på Unionen”, Facksam, på Bolagsverket. Men till Arbetaren skriver Unionen att upplägget gällt sedan 2008. Ordförande för Facksam bekräftar senare i ett mejl att de inte skaffat ett eget organisationsnummer för Facksam förrän 2022.

– Om Facksam tecknat kollektivavtal utan att vara en juridisk organisation så skulle dessa kunna vara ogiltiga, säger Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Anställda lade fram motion

Arbetaren har tagit del av en motion som anställda på Unionen lagt fram på årsstämman på regionmötet. En motion som dock inte fick gehör.

I motionen står bland annat:

 “Vi har skiljenämnd uttalat i vårt avtal vid tvister! Vi har FAU som är intern! Vi har visselblåsarfunktion internt! Hur kan vi då vara transparenta när allt är internt? Vi bör ha bra villkor och ett riktigt kollektivavtal för oss internanställda med tanke på vad Unionen representerar och förespråkat utåt. Vi borde vara ansiktet utåt och föregå med gott exempel genom att följa det vi står för till våra medlemmar och inte vara sämre själva.”

– De menade att vi har ett kollektivavtal och att det då råder fredsplikt, och att vi inte får strejka. Men det går emot strejkrätten, med tanke på att vi inte har ett korrekt kollektivavtal, säger en annan anställd, som vill vara anonym, på förbundet som Arbetaren talar med.

Anställda menar att FAU omgärdas av tystnadskultur och att det saknas insyn i organisationen.

– Det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring FAU. Vi får inte ens veta vilka som sitter där. Men vi ser att enhetschefen Anna Bergqvist, som också är HR-chefernas chef, har signerat vårt så kallade kollektivavtal, säger en anställd som vill vara anonym.

Arbetaren har också tagit del av avtal som visar att enhetschefen skrivit under.

Arbetsrättsjuristen: Inavel”

Arbetaren har låtit Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist, granska avtalen som råder på Unionen.

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

– Facklig samverkan är enligt deras egna uppgifter en facklig organisation. Därmed skulle avtalen kunna vara kollektivavtal. Samtidigt kan tyckas att konstruktionen ger ett intryck av ”inavel”, eftersom allt sker inom Unionens egen organisation. I vilket fall är konstruktionen märklig utifrån partsrollerna på svensk arbetsmarknad, det vill säga att det ska finnas en tydlig arbetsgivarroll och en lika tydlig facklig roll. För mig som utomstående betraktare ger konstruktionen intryck av att Unionen vill vara både arbetsgivare och arbetstagarorganisation på samma gång.

Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

– Det här skulle kunna vara ett sätt att komma runt att man inte träffar kollektivavtal med sig själv. Det normala är att de anställda är med i en annan facklig organisation som har en klubb. Till exempel kanske anställda på Byggnads är med i ett annat fack, säger Tommy Iseskog. 

Måste följa Las

Tommy Iseskog menar att om man inte har kollektivavtal måste man följa bland annat semesterlagen och Las, lagen om anställningsskydd. Det går endast att göra avsteg från Las och MBL genom ett kollektivavtal.

– Man kan inte hänvisa till ett annat kollektivavtal, utan man måste själv ha ett kollektivavtal som reglerar de regler som är dispositiva. Man måste vara en fackförening för att göra avsteg från kollektivavtalet. Om detta inte är ett kollektivavtal så är det ett kollektivavtalsbrott. 

Vilka blir då konsekvenserna om Unionen bryter mot Las?

– Konverteringsregler och särskild visstidsanställning inträffar redan efter tolv månader. I Unionens avtal för deras anställda stod det 24 månader. Det går inte att frångå Las på det här sättet. För att detta ska vara giltigt så måste det handla om ett äkta kollektivavtal, säger Tommy Iseskog.

Iseskog menar vidare att varje person som blivit felaktigt behandlad kan hävda att man är tillsvidareanställd och att man avskedats på oriktiga grunder. 

– Har man avslutat anställningar trots Las så bryter man mot lagen mot anställningsskydd. Då kan det få stora rättsliga konsekvenser för Unionen, menar Tommy Iseskog och tillägger:

– Frågan är också varför Facklig samverkan gått med på ett sådant avtal. Varför ska man ha sämre villkor än Las?

Här svarar Anna Bergqvist, enhetschef på Unionens HR-avdelning, på kritiken:

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bakgrund: Israeliska flaggor och polisbild. Förgrund: Per-Anders Svärd
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren.  Foto: Ohad Zwigenberg/TT, Jan-Åke Eriksson. Kollage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Missnöjets väg till israelisk höger­populism

”Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse.” Per-Anders Svärd om vad vi kan lära oss av den auktoritära högerpopulismen i Israel när vi granskar populismen i våra egna länder.

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har Israels hämningslösa attacker mot Palestina dragit till sig hela världens uppmärksamhet. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för hur radikal Benjamin Netanyahus konservativa regeringskoalition är.

Mindre uppmärksammat är att politiken i Israel under flera årtionden har rört sig mot en alltmer auktoritär högerpopulism. Man skulle faktiskt kunna säga att Israel utgör ett typfall av hur populismen fungerar som politisk psykologi. 

Den tesen driver sociologen Eva Illouz driver i boken Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (Daidalos, 2023). Likt den marxistiske filosofen Theodor Adorno utgår Illouz från att auktoritarism och fascism inte är några sjukliga avvikelser från den liberala kapitalismens funktionssätt. Tvärtom innehåller kapitalismen själv de mekanismer som frambringar sådana tendenser.

Högerpopulistisk kapitalism

Den oreglerade kapitalismen leder till kapitalkoncentration i händerna på ett fåtal. Det innebär i sin tur att stora skikt som tidigare åtnjutit en viss status eller i alla fall haft en stabil tillvaro drabbas av social degradering. Med denna förlust av privilegier och mening följer harm och förbittring, vilket öppnar fältet för ”starka ledare” som utlovar upprättelse för de kränkningar folket fått utstå.

De högerpopulistiska ledarna bryter dock inte med kapitalismen. Tvärtom förvärrar de ofta situationen med sin nyliberala ekonomiska politik som ger näringslivet och lobbygrupper rätt att använda statens resurser som sina egna. Samtidigt stärker ledarna sitt grepp över samhället genom att underblåsa känslan av offerskap, sprida konspirationsteorier om vänstereliternas makt och piska upp rädsla för minoriteter.

Resultatet blir att folket alieneras från de demokratiska institutionerna och avvisar vänsterns frigörelsekamp. I stället uppmuntras ett förvrängt tänkande kring orsaker och skuld där kapitalismen helt försvinner som politiskt problem. 

Med Adornos ord skyller radikalhögerns anhängare sin ”hotande degradering inte på den apparat som driver fram den, utan på dem som var kritiska mot det system i vilket de en gång hade status”. På så sätt slås en klyfta upp mellan vänstern, som vill motarbeta orättvisor och ifrågasätter kapitalismen, och de grupper kapitalismen lovat att belöna men sedan svikit.

Tre källor till missnöjets politik

Enligt Illouz måste man förstå denna populistiska paradox som grundad i en kombination av verkliga sociala erfarenheter och affektladdade fantasier. Populismen fångar in verkliga upplevelser av missnöje men kör dem genom en snäv betydelseram där de konkretiseras till vissa specifika känslor och idéer. 

I Israels fall drar populismen kraft ur tre sådana historiska källor till missnöje.

För det första har den judiska erfarenheten av förföljelser och folkmord kodats om till en generaliserad rädsla. För Netanyahus ultrakonservativa allierade är antisemitismen inte ett socialt gift utan ett närmast metafysiskt fenomen – som vore judehatet en grundbult i själva kosmos. Denna rädslopolitik har lett till vad Illouz kallar en ”kognitiv militarism” som gjort det omöjligt att tänka på statens mål som något annat än styrka och överlevnad. I processen misstänkliggörs alla andra strävanden – som social rättvisa och mänskliga rättigheter – som existentiella hot mot nationens fortlevnad.

För det andra har erövringen av mark givit upphov till ideologiska konflikter och ekonomiska intressen som utnyttjar ett rasistiskt skillnadstänkande för att vinna legitimitet. Under 2000-talet har den israeliska politiken i stegrande omfattning kapats av ”äckelentreprenörer” som lever på att sprida avsky och dra upp gränser mellan ”rena” och ”orena” grupper.

Med äcklets intåg i politiken har politiken svängt bort från frågor om fördelningsrättvisa till en paranoid fixering vid besudling och kontaminering. Målet har blivit att upprätthålla en genuint judisk identitet och fördriva främmande objekt – främst araber och vänsterkritiker – från samhällskroppen.

För det tredje finner populismen en grogrund i det israeliska nationens inre splittring. Den styrande koalitionen bygger framför allt sin makt på att spela ut mizracher (judar med ursprung i Afrika och Asien) mot ashkenazer (judar med europeisk bakgrund). 

Klasskonflikt omstöpt i etniska termer

Ända sedan 1970-talet har den israeliska högern levt på att underblåsa känslan av förbittring och offerskap hos de historiskt diskriminerade mizracherna. I grunden handlar det om att en ekonomisk klasskonflikt omstöpts i etniska termer. Krav på jämlikhet har ersatts av ett löfte om symbolisk revansch mot den ashkenaziska eliten. I processen har en intensiv misstro växt fram mot de institutioner och idéer som förknippas med överheten: rättsstaten, utbildningssystemet och den liberala universalismen.

Enligt Illouz kännetecknas den israeliska populismen av att verkliga samhällsproblem och konflikter blandas med känsloladdade fantasier för att skapa en atmosfär av rädsla, äckel och förbittring. Resultatet blir en cocktail av affekter som undergräver systemkritiska allianser och kulminerar i lojalitet mot auktoritära ledare som Netanyahu.

Man kan förstås hävda att Israel utgör ett specialfall av auktoritär utveckling eftersom landet befunnit sig under ständig press från fientliga grannar och levt under ett nationellt undantagstillstånd ända sedan 1948. Rädslan som driver den nationalistiska säkerhetsstaten är på så sätt långt ifrån obefogad.

Fascistiserande logik i renodlad form

Samtidigt kan man säga att Israel erbjuder oss en bild av den populistiska och fascistiserande logiken i renodlad form. I Israel får vi ett typexempel på hur känslor kan manipuleras för att täcka över kapitalismens ojämlikhetsskapande mekanismer och mobilisera människor till försvar för samma privilegiesamhälle som är källan till deras frustration. I stället för att missnöjet riktas uppåt fungerar högerpopulismen som ett prisma som spaltar upp de negativa känslorna och riktar dem mot andra delar av folket.

När det gäller hoppet om fred i Palestina ger denna analys en dyster prognos. Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse. Här kommer det att behövas fortsatt internationell press på landets regering.

Under tiden gör vi klokt i att lära oss av det israeliska exemplet när vi granskar populismen i våra egna länder. På plats efter plats ser vi samma känslor mobiliseras av ytterhögern: rädsla för den andre, förbittring över historiska kränkningar, äckel inför motståndare och avvikande grupper, allt förenat med en ovillkorlig kärlek till auktoritära ledarfigurer. Det är dags att vända på det populistiska prismat och spåra dessa känslor tillbaka till deras verkliga källa – den kapitalistiska samhällsform som plågar oss alla.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

I dag är det den 9 juli. Dagen började med ett leende från Sama, som satt och väntade på att jag skulle vakna så att vi kunde börja leka. Vi började verkligen leka, och sedan förberedde jag frukost: några timjansmörgåsar, yoghurt och förberedde Cerelac till Sama.

Vi åt upp frukosten och jag städade mitt rum som vanligt. Jag har upprepat samma dag i nio månader nu. Här räknar vi dagarna i hopp om att återvända till livet före kriget, men om kriget tar slut, kommer vi då att återvända till det livet eller kommer lidandet att finnas kvar och fortsätta?

Kommer vi att vara bland dem som överlevde detta krig eller bland dem som omfamnas av jorden? Många stora frågor utan svar, eftersom vi inte har någon kunskap om det osynliga.

Under tiden försöker Sama lära sig att gå; ibland står hon upp, tar några steg och sätter sig ner på marken i protest, eller så bestämmer hon sig för att krypa. Jag tvättade våra kläder för hand, så vi återgick faktiskt till metoder från tiden före elektriciteten.

Jag tvättade färdigt och Sama somnade. Jag började förbereda lunchen: hummus fatteh, som är bröd med hummuspasta toppat med citron, salt, peppar och persilja.

Efter att ha förberett maten och städat upp efter lunchen vaknade Sama, bytte om och vi tog en promenad på de omgivande gatorna för att få lite underhållning. Vi träffade grannar och promenerade tillsammans. Sedan var det dags för min lilla dotter att sova, och så slutade dagen på samma sätt som under övriga nio månader som gått.

Lama Majdi

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

Idag är det den 8 juli. Det har varit en dag fylld av händelser ända från början. Sedan i morse har vi hört ljudet av granateld och nyheter om dödsoffer. Jag vaknade av ljudet av en drönare precis utanför mitt rumsfönster; det var en skräckinjagande syn som inte går att beskriva. Jag kände en fara som jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Lyckligtvis passerade den utan att skada oss.

Vi bevittnar extremt tuffa nyheter från norra Gaza, där armén har beordrat invånarna i Al-Remal, Al-Sabra och Tal Al-Hawa att evakuera till Deir Al-Balah.

I detta område bor nu över en och en halv miljon människor på en yta av bara 15 kvadratkilometer. Vi befann oss en gång i ett fängelse på 365 kvadratkilometer, nu i ett mindre fängelse. Det verkar som om de utför experiment på oss, som om vi vore laboratoriemöss.

Min grannes sons far dödades i vårt tillflyktsområde, och människor bröt ut i sorg när de hörde den fruktansvärda nyheten. Den som inte visste vad som hänt och hörde människors röster trodde att en vapenvila hade utlysts och började ana goda nyheter, medan en katastrof redan hade inträffat; säkerhetskaoset är resultatet av krigen, och detta är vår dagliga verklighet i Deir Al-Balah.

Gaza finns nu med på listan över de döda, människor bryr sig inte längre om oss på grund av deras regeringars ansträngningar att med våld tysta och fängsla dem som protesterade mot orättvisorna mot oss.

Vi har blivit en del av det förflutna; människor behöver nu mer än bara ett folkmord för att minnas Gaza och lyfta fram allvaret i frågan. Kanske kommer vår radering att återställa en del av den känsla som för närvarande har försvunnit, och jag slår vad om att interaktionen kommer att ske via sociala medier, några arga kommentarer och känslomässiga inlägg, sedan kommer allt att återgå till sitt normala tillstånd, det är så här världen har blivit en galen plats, utan känsla.

Upprepningen av vad som händer dagligen, och varje dag i en värre form än den föregående, har skapat en atmosfär av förtrogenhet för oss, så vi gråter inte längre när en älskad förloras, och vi fruktar inte heller när beskjutning sker; eftersom tårarna har torkat och rädslan har försvunnit från hjärtat, är det en känsla som inte längre är närvarande efter det.

Det var en svår dag, bland de svåra dagar som har passerat, vi åt frukost, lunch och middag som djur, kanske djur njuter av en del bortskämdhet och lyx som vi saknar här i Gaza.

I slutändan finns det ingen förlåtelse för dig, o värld, särskilt inte för dig som kan stoppa denna farsartade pjäs som vägrar att ta slut.

Lama Majdi

Måndag 8 juli, kl: 06:47

Idag är det den 7 juli. Dagen började annorlunda när jag vaknade upp till min dotters leende. Jag fick min dagbok publicerad i Sveriges största tidning, Aftonbladet, efter stora ansträngningar från mina vänner Johan och Julia, och tidningen Arbetaren som kontinuerligt sprider min historia och mina dagboksanteckningar.

Dessutom lyckades jag återfå mitt TikTok-konto som förbjöds för två dagar sedan; det har många visningar och 7800 följare.

Vi åt frukost tillsammans och min man åkte till jobbet för att försörja vår familj. Att göra någon form av affärer i dessa osäkra tider, där priserna fluktuerar varje ögonblick på dagen, innebär att det finns en möjlighet till förlust före vinst, även om vinsten är mycket liten.

Jag har inte fått tillräckligt med stöd på min GoFundMe för att försörja oss, men jag fortsätter att försöka och ger inte upp. Vår måltid idag var konserverade ärtor i sås, vilket var gott.

I slutet av dagen pratade jag med min mamma och vi utbytte tankar om den allmänna situationen. Senare kom min man hem sent från jobbet, åt sin middag sent och var mycket trött. Efter det gick vi alla och lade oss.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

De kämpar för migrantarbetares rättigheter i Jordanien

Linda Al Kalash grundade Tamkeen för att sätta migrantarbetares rättigheter på kartan i Jordanien. Sedan 2013 har organisationen hjälpt tusentals migrantarbetare i landet med juridisk rådgivning och stöd. Arbetaren besökte huvudkontoret i Amman.

– Jag startade den här organisationen för att jag ville att frågan om mänskliga rättigheter skulle gå från teori till praktik. 

Det säger Linda Al Kalash, grundare av migranträttsorganisationen Tamkeen i Jordanien. 

I snart tjugo år, sedan 2007, har organisationen bistått migrantarbetare i olika sektorer i Jordanien med bland annat juridisk hjälp och rådgivning. 

I dag har organisationen verksamhet i många städer i landet, i bland annat Zarqa, Irbet, Mafraq, Saifa och Jerash. Bara förra året hjälpte Tamkeen omkring 1 200 migrantarbetare.

Linda Al Kalash, grundare till Tamkeen Foto: Privat

– I Jordanien saknades det länge en organisation som enbart arbetar för migranters rättigheter. Det fanns organisationer som höll i kortare projekt med fokus på till exempel hushållsarbetares villkor. Men de här projekten varade bara något år och sedan upphörde de. Jag ville bygga något beständigt, berättar Linda Al Kalash.

Hon är jordanier med palestinsk bakgrund, född och uppvuxen i Egypten, som studerat arkitektur och internationell rätt på universitetet.

Tamkeens högkvarter ligger högt upp i en byggnad i den västra delen av Amman, intill en kraftigt trafikerad motorväg. Det är inte helt lätt för människor att hitta till mottagningen, och Tamkeen har därför valt att arbeta “uppsökande”.

– Vi går till exempel till gatan i Amman som kallas “Manila Street”, där många filippinska migrantarbetare bor. Vi har en filippinsk medarbetare som delar ut kort om Tamkeen på arbetarnas egna språk, och vi ger juridisk hjälp. Sedan sprider sig informationen om oss från mun till mun. Numera kan till och med ambassader rekommendera vår verksamhet, berättar Linda Al Kalash.

Tamkeens kontor ligger intill en tätt trafikerad motorväg. Foto: Julia Lindblom

Jordaniens ekonomi bygger på industrier där migrantarbetare sliter för låga löner. Särskilt lukrativ är textil- och konfektionssektorn, som står för en stor del av exporten. Många kvinnliga migrantarbetare i Jordanien arbetar även som hushållsarbetare. 

– De senaste decennierna har Jordanien blivit en vanlig destination för migrantarbetare, särskilt från Egypten och Sydostasien. De faller offer för exploatering och svåra arbetsförhållanden. I Jordanien har arbetsgivarna befogenhet att annullera visum och utvisa arbetare utan att det får konsekvenser, säger Linda Al Kalash.

Information om organisationen ges på olika språk. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.

– Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare. 

De officiella facken i Jordanien finns endast representerade i 17 sektorer, enligt ett beslut från arbetsmarknadsministeriet. 

– Det är ett stort problem. Till exempel finns det inget fack för arbetarna i jordbrukssektorn. De fick i stället gå med i ett annat fack för livsmedelsindustrin. Det här är fackföreningar som ska stötta arbetarna, men som i praktiken inte representerar dem. Det är redan svårt för jordanier att organisera sig fackligt, och ännu svårare för migrantarbetare.

En av Jordaniens många textilfabriker där det arbetar tusentals migrantarbetare, framförallt från sydostasiatiska länder som Bangladesh, Pakistan och Nepal. Foto: Julia Lindblom

Men sedan Tamkeen startades har de lyckats förbättra arbetsvillkoren i flera sektorer i Jordanien. 

– Vi lyckades till exempel förbättra reglerna för hushållsarbetare i Jordanien. Arbetsdagen får bara vara 8 timmar, och lediga veckodagar måste garanteras. Vi har även lyckats reglera lagstiftningen i jordbrukssektorn, berättar Linda Al Kalash. 

Svåra villkor i textilindustrin

Det senaste året har flera larm kommit om de svåra arbetsvillkoren inom textilindustrin i landet. I november tog en 21-årig kvinna från Bangladesh livet av sig efter att ha arbetat under svåra förhållanden på klädfabriken Fine Apparel. Fallet granskades nyligen av tidningen The Independent, som även intervjuade anhöriga. 

Efter självmordet genomfördes en spontan strejk bland arbetarna. Nu riskerar flera migrantarbetare böter för att ha deltagit i strejken. 

Linda Kalash berättar att Tamkeen de senaste åren tagit hand om flera fall i textilsektorn.

– De led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kunde inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren. 

Juristerna Mahmoud Alaqtash och Jommana Jamjoum hjälper migrantarbetare med juridisk rådgivning. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen har fått internationellt erkännande för sitt arbete med migranters rättigheter. De samarbetar med internationella stiftelser och är aktiva i flera nätverk för mänskliga rättigheter. Organisationen bjöds in till ett FN-möte för människorättsorganisationer i Genève i vintras, men Linda Al Kalash valde att inte åka.

– Jag bestämde mig för att inte åka till mötet i Genève i år på grund av det folkmord som pågår i Gaza. Det kändes fel att diskutera mänskliga rättigheter när det var så uppenbart att man tillämpade dubbla måttstockar i Gaza och Palestina.

Människohandel stort fokusområde

En stort fokusområde för Tamkeen handlar om människohandel. Organisationen försöker även förbättra lagstiftningen i landet för migrantarbetare och skriver regelbundet rapporter om situationen i landet.

– Ibland hittar du en bra rättslig ram, men det saknas praxis. Vi hoppas på att kunna åstadkomma verklig förändring.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den 2 juli blockerade demonstranter i Nairobi den vanligtvis vältrafikerade vägen mellan Nairobi och Mombasa i Kenya. Foto: TT/Brian Inganga

Demonstrant i Kenya: ”Vi är utan ledare och orädda”

Ett förslag om skatter på bland annat bröd och olja blev startskottet på den rörelse som nu kräver den kenyanska presidenten William Rutos avgång. Arbetaren har pratat med 29-åriga Brian som deltagit i protesterna.

– Förut led folk i det tysta, vi visste inte vad skulle göra. Nu har folk bestämt sig att komma samman som generation Z för att bli hörda av regeringen, säger Brian, 29 år, från Mombasa, Kenyas näst största stad. De senaste veckorna har han deltagit i de sociala protesterna i Kenya och av säkerhetsskäl vill han inte uppge sitt fulla namn.

Protesterna, som pågått i runt två veckor på flera platser i landet, handlade till en början om att stoppa ett lagförslag som skulle innebära höjda skatter på bland annat basvaror som bröd, olja och socker. Enligt Reuters är förslaget om höjda skatter en uppmaning från långivare till landet, som Internationella valutafonden, IMF, vilka anser att Kenya behöver minska sitt budgetunderskott.

Efter blodiga sammandrabbningar där polis skjutit demonstranter, kräver demonstranterna presidentens avgång. Minst 39 ska ha dött och 361 skadats enligt Kenyas nationella kommission för mänskliga rättigheter, KNCHR.

Bara i Mombasa har tre personer dött i samband med protesterna.

– Det har varit polisbrutalitet, de har skjutit folk. Det har varit mycket tårgas och vattenkanoner, säger Brian. 

Flest sköts till döds tisdagen den 25 juni i samband med att demonstranter försökte storma parlamentet, rapporterar Reuters.

Redan den 18 juni var det protester mot höjda skatter i Kenya. Foto: Andrew Kasuku/TT

Privatjettar provocerar arbetslös befolkning

– Folk är arbetslösa i Kenya och lider, berättar Brian.

Efter en femårig ingenjörsutbildning behöver han, precis som många andra kenyaner, ha flera arbeten för att få ekonomin att gå ihop. Han arbetar dels som fitness-instruktör och massageterapeut och utöver det kör han även taxi.

– En inkomst är inte tillräckligt, arbetslöshet är problemet, det är därför folk protesterar. Många har studerat, men det finns inga jobb.

Polis använder vattenkanoner mot demonstranter under en demonstration i Nairobi den 25 juni. Foto: tt/Brian Inganga
Polisen skjuter tårgas mot demonstranter i Nairobi under en protest mot höjda skatter 20 juni. Foto: TT/Andrew Kasuku

Brian påpekar att en av orsakerna till protesterna är den lyx som de unga ser att politiker och deras familjer lever i.

– De reser mycket, de köper dyra bilar, vissa har till och med sin egen privatjet. Även deras barn lever ett lyxliv, och studerar i europeiska länder, berättar han.

Skattehöjningarna, skriver Reuters, var ett försök från den Kenyanska regeringen att sänka landets budget underskott och belåning. Kenyas statsskuld står för 68 procent av BNP vilket är 55 procent mer än vad som rekommenderas av Världsbanken och Internationella Valuta Fonden, IMF.

Kenyas president William Ruto är pressad av å ena sidan långivare som IMF som uppmanar regeringen att minska underskottet, å andra sidan av en hårt utsatt befolkning.

IMF oroade

– IMF är en stor fiende till Kenya. IMF ger pengar till Kenya, men reglerna för när pengarnas betalas tillbaka är rätt hårda mot oss kenyaner, säger Brian och lägger till att detsamma gäller med Världsbanken.

I ett pressmeddelande säger IMF:s kommunikationsdirektör Julie Kozack att man är ”djupt oroade över de tragiska händelserna” samt att IMFs ”främsta fokus i att stötta Kenya är att hjälpa landet att överkomma de svåra ekonomiska utmaningar landet möter och öka dess ekonomiska utsikter och folkets välmående.”

Begravning för den 19-åriga Ibrahim Kamaus kropp som sköts under protesterna den 25 juni. Foto: TT/Brian Inganga

Onsdagen den 26 juni drog William Ruto tillbaka lagförslaget om skattehöjningar. Men de många dödsfallen, där polis dödat demonstranter, har lett till ytterligare protester och krav på presidentens avgång, rapporterar Reuters.

– Just nu vill folk att regeringen ska avgå, säger Brian och berättar att de unga demonstranterna planerar att demonstrera varje tisdag och torsdag tills att de blir hörda. 

– Vi är ledarlösa, stamlösa och orädda, säger han. En fras som tycks vara något av en slogan, för de unga demonstranterna. Även ”partilös” brukar läggas till.

Den 26 juni meddelar president William Ruto att lagförslaget om höjda skatter dras tillbaka. Foto: TT/Patrick Ngugi

President William Ruto sade i den kenyanska TV-kanalen Citizen TV Kenya att han välkomnar att unga engagerar sig i den politiska diskussionen. När det gällde stormningen av parlamentet var tonen hårdare.

– Kriminella och andra aktörer utnyttjade en legitim oro hos kenyaner, säger han i TV-kanalen, som även rapporterar att presidenten meddelat att man ska se över löneökningar för statliga tjänstemän utifrån behovet av åtstramningar och även agera mot det överflöd och lyx som vissa av dessa visar upp.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bakgrundsbild: Polis vid demonstranter som håller upp plakat med texten "SD trollar arbetaren" då Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar på Rådhustorget i Umeå, under sin EU-valturné. Amalthea Frantz i förgrunden.
Amalthea Frantz är Arbetarens ordinarie chefredaktör. Foto: Christine Olsson/TT. Kollage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
SD har avslöjat sitt förakt för väljarna

SD låtsas stå utanför ”etablissemanget”. Men de senaste månaderna har det avslöjats hur partiet ser ner på sina väljare – och kanske börjar det märkas i opinionen, skriver Amalthea Frantz.

Något har hänt i Sverigedemokraternas framgångssaga. Resultatet i EU-valet var en besvikelse för dem (som knappast lär uppvägas av att de blev största parti i det samtidiga skolvalet). Siffrorna spretar åt olika håll efter Kalla faktas avslöjande om partiets så kallade trollfabrik. Senast i slutet av juni visade väljarbarometern som Sveriges Radios Ekot låtit göra ett tapp på 3,9 procentenheter.

Var det hela landar är för tidigt att sia om. SD är vana att skaka av sig skandaler – men kanske har de nu visat sig alltför övermodiga. För Kalla faktas granskning avslöjade något mer, något som stora medier verkar ha förbisett: SD:s syn på sina egna väljare.

SD skäms inte för att lura sina egna

En stor del av SD:s framgångar har byggt på berättelsen om att de slår underifrån och ”säger vad folk egentligen tycker”. Förstås i kombination med den gamla ”invandrarna tar era jobb”-retoriken.

Men nu skiner deras förakt och ovanifrånperspektiv igenom. 

Det handlar om grunden i avslöjandena: att SD inte varit ärliga med när de själva är avsändare. Att delar av ”folket” på nätet har varit deras betalda tyckare. Influencers avlönade med partiets pengar, sköna reklamsnubbar på ett Stockholmskontor. 

Det gäller också konkreta detaljer. Som strategin att ge uppdrag åt unga, snygga tjejer för att locka äldre män, som sedan i sin tur ska få sina fruar att rösta. 

Ingen vill känna sig lurad. Eller idiotförklarad. Det är just sådana känslor, blandade med upplevda svek, som har fått många att rösta mot ”etablissemanget”. 

”Etablissemanget” förtjänar förakt

Detta har ”etablissemanget” på många sätt förtjänat. Partierna har i decennier tävlat i att svika, splittra och dumförklara större delen av befolkningen. Det gäller lika mycket gamla sossar som ”nya arbetarpartiet” Moderaterna. Oavsett vad väljarna har röstat på har de fått ökade klassklyftor och politiker som alltmer verkar leva i en helt egen värld.

Även SD har haft en borgerlig och arbetarfientlig ekonomisk politik. De har länge kommit undan med det. Kanske anade de att vinden var på väg att vända, när de inför förra valet till exempel lovade att inte medverka till sänkt a-kassa (ett löfte de snabbt bröt).

SD är förstås själva en del av etablissemanget – de är sedan länge en maktfaktor i svensk politik. Ändå vill de helst spela offer, i stället för att bemöta kritik. Det förstärker bara bilden av att SD tror att deras väljare går på vad än Jimmie Åkesson säger.

En rörelse måste tro på sina medlemmar

Alla rörelser med ledningar som ser ner på sina egna medlemmar är dömda att gå åt helvete. Det gäller även partivänstern, som länge varit delaktig i att idiotförklara alla som inte röstar ”rätt”. 

Vad vi i stället behöver är rörelser som tror på sig själva. Där människor tillsammans tar tillbaka makten över sina liv, oavsett om de är arbetande eller arbetslösa, eller sjuka, eller ungdomar eller pensionärer. Och förstås oavsett om de definieras som ”svenskar” eller ej.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin familj i det svårt krigshärjade Gaza.  Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 7 juli, kl: 06:07

Idag är det den 6 juli. Jag vaknade upp till min vackra dotter som försökte glömma den sorg och smärta jag går igenom. Min frukost bestod av kokta ägg; min dotter åt gulorna. Sedan diskade jag och städade; det är otroligt ansträngande.

Den här dagen har varit fylld av oändliga problem. Det har varit en mycket dålig dag – ingen stabilitet, ingen säkerhet, ingen sinnesfrid. Jag lider fruktansvärt av att jag aldrig lyckas säkra min position i en stark, ackrediterad institution; alla mina försök har misslyckats. Men jag vet inte om framgång är menat för mig eller inte, det verkar omöjligt att veta.

Dagen går och vi hör den ena nyheten efter den andra om att vi närmar oss ett eldupphör. Vi väntade till kvällen, men inget kom ut av dessa förhandlingar; de får oss att leva falska drömmar.

Jag kommer inte att förlåta dem som förde oss hit. Jag åt ingen middag; mitt psyke accepterar inte mat eller vatten överhuvudtaget. Vi lider, och ingen bryr sig om oss; det verkar som om världen kollektivt har glömt oss. Innan jag gick och lade mig satt jag med min man och utbytte fantasifulla förhoppningar om en okänd framtid.

Lama Majdi

Lördag 6 juli, kl: 18:33

Den femte juli i år är det min födelsedag. Min morgon började med att min lilla dotter vaknade och försökte stå upp, lutade sig mot mig för att få stöd. Vi lekte tillsammans en stund innan hennes pappa kom till oss.

Hon står inte ut med att se någon sova medan hon är vaken, hon vill leka med alla och kräver mer uppmärksamhet. Jag gick upp och gjorde frukost – timjansmörgåsar med yoghurt – och flingor till Sama.

Vi åt frukost medan vi tittade på hennes favoritlåt. Sedan bäddade jag sängen och när jag bläddrade i min telefon hittade jag ett meddelande från min mamma som gratulerade mig på födelsedagen, önskade mig ett långt liv och god hälsa och bad Gud att skydda mig för min lilla dotters skull.

Jag ringde henne för att lugna henne och tackade henne för att hon kom ihåg min födelsedag trots dessa svåra omständigheter. Jag lagade lunch och tog sedan med Sama på en promenad i vårt kvarter eftersom hon alltid blir uttråkad av att det inte finns några barn i hennes ålder här.

Vi återvände hem, jag gav min lilla dotter jordgubbsyoghurt till middag och la henne i sängen.

Nu kommer min privata tid – jag surfar på min telefon utan Samas kontroll. Jag tittar igenom mitt personliga fotoalbum, minns mina födelsedagar, minns hur alla brukade planera firanden för mig.

Jag minns mina viskade önskningar innan jag blåste ut födelsedagsljuset. Nu är min enda önskan att Gud ska skydda min familj och alla mina nära och kära och ge mig en bra möjlighet att bygga upp mitt liv på nytt.

Och nu passerar denna dag som alla andra, och jag går och lägger mig med hopp om att morgondagen ska bli ljusare.

Lama Majdi

Fredag 5 juli, kl: 17:49

I dag är det den 4 juli. Jag vaknade som vilken annan dag som helst, men det finns en sorts optimism eftersom jag fick nyheter om att min dagbok kan börja nå en bredare publik, vilket gjorde mig glad.

Min dotter, min man och jag åt frukost tillsammans. Matpriserna är ganska bra i södra Gaza, men rengöringsartiklar har blivit mycket dyra och många saknas, vilket leder till en omfattande ökning av sjukdomar och hudinfektioner, särskilt på grund av förorenat vatten och avfall överallt. 

Min högra hand har blivit bättre och min dotters öga har också blivit bättre med hjälp av ögondroppar. Till lunch åt jag pasta med sås och lite grön paprika, vilket var gott. 

Det stöd jag får för min kampanj är inte på långa vägar tillräckligt. Många människor får stöd från organisationer som Operation Olive Branch och uppnår sina mål. De fick 800 förfrågningar och stängde nya ansökningar sedan den 11 mars, men jag blev mer frustrerad när jag fick reda på att de stödde flera nya kampanjer samtidigt som de höll ansökningarna stängda. Personligen fann jag deras stöd för tre nya kampanjer.

De är en globalt erkänd institution med betydande stöd. Hur kan något sådant här hända? Det är en stor orättvisa, särskilt eftersom jag har kämpat i månader för att få stöd från någon organisation och inte hittar något.

På kvällen träffade jag mina systrar som kom på besök och vi hade en trevlig stund tillsammans innan de åkte hem innan det blev sent. Jag talade med min mamma i telefon och hon nämnde min kommande födelsedag, som inte har någon smak eller glädje. 

Vi klamrar oss fortfarande fast vid hoppet, även om det verkar mycket svagt, men som de säger, i morgon är en annan dag.

Lama Majdi

Torsdag 4 juli, kl: 15:47

I dag är det den 3 juli, och dagarna passerar medan vi uthärdar lidande utan något slut i sikte. Bombningar och förstörelse finns överallt. Föroreningarna är ofattbara, med sopor som är på gränsen till att orsaka en miljökatastrof i området. Vattnet är till 97 procent förorenat och sjukdomar sprids mer än någonsin sedan krigets början; situationen är katastrofal.

Jag vaknade och började dagen som vanligt med att städa, organisera och förbereda frukost åt min man och dotter. Dagen kändes som ett oändligt maratonlopp; hela dagen arbetade jag och städade på grund av de begränsade resurser som fanns tillgängliga.

Min dotter lider av ögonallergi och jag hittade till slut ögondroppar efter att ha letat i fem dagar. Min högra hand gör ont på grund av allt arbete och för att jag ofta bär min dotter. Jag tror att jag ska smörja in den med lite olivolja eftersom det hjälper till att mjuka upp och läka ben.

Ja, hungersnöden förvärras i norr, och våra släktingar där lider mycket. Här i söder finns det mat, men till orimliga priser, och folk har inte pengar att köpa mat för, så vi ser varor som blir dåliga utan köpare. Jag önskade att det skulle bli en vacker dag i morgon och somnade.

Lama Majdi

Onsdag 3 juli, kl: 13:28

Idag är det den 2 juli. För varje dag som går blir det värre. Det är en oändlig tornado, utan något slut i sikte snart.

Vaknade på morgonen, lagade frukost till min dotter och mig själv och började diska. Jag måste vara försiktig med vattenanvändningen eftersom det är ont om det och vi måste spara på det.

När jag var klar tog jag min dotter och lekte lite med henne och hjälpte henne att stå och gå, vilket verkar ta lite tid. Jag fyller år den 5 juli, om bara tre dagar. Det kommer att bli den sorgligaste födelsedagen i mitt liv.

Mina tidigare födelsedagar var underbara, med min familj som samlades för att fira med mig och överöste mig med presenter. Min första födelsedag efter äktenskapet var också underbar, fylld med presenter och fina minnen.

Men vad har jag nu? De värsta dagarna i mitt liv, utan någon som helst glädje. Det bor nu 1,8 miljoner människor i mitt flyktingområde, och faran har ökat.

Föroreningarna skenar, det är ont om vatten, sjukdomar sprider sig och människor är utspridda på gatorna utan skydd. Jag gick ut på min vanliga promenad för att muntra upp min dotter, men så fort jag kom tillbaka till vårt härbärge brast hon ut i gråt.

Hon älskar att gå ut så mycket nu, hon är 10 och en halv månad gammal, och jag vet inte hur jag lyckades lugna ner henne. Det får räcka såhär så länge. Hejdå.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad