Signerat #29/2017

Att ropa varg

Chanda Björk. Foto: Axel Green

Hårdare tag, hotad föreningsfrihet, godtyckliga id-kontroller. Att ryckas med av stämningar som råder för stunden skapar nya faror. Dagarna efter dådet i Stockholm har jag, liksom jag antar de flesta gjort, reagerat på hur snabbt saker sprids. Felaktig information, med eller utan uppsåt.

I måndags gick jag förbi T-Centralen och såg ett berg av blommor skymta utanför Åhléns. Det visade sig vara en polisbil under alla de där blommorna och där fanns ytterligare två bilar som folk överhöljt med blomster. Även på huvudena av ett par lejon, som fungerar som så kallade betongsuggor, låg varsin nejlika.

Det var svårt att inte bli berörd när jag passerade platsen för händelsen i fredags. Själv var jag ute och handlade den eftermiddagen. Jag fick telefonsamtal från närstående som ville få bekräftat att jag inte var mitt i city. Jag fick också ett kort sammandrag av vad som hänt.

När jag kom ut ur provrummet i en affär, fick jag ett sms som löd att jag nog borde ta mig hemåt. Jag hörde på pratet omkring mig bland butikens personal och kunder att händelserna ryktades inbegripa skottlossningar på flera platser i stan, varpå jag började känna en viss panikstämning komma insmygande.

Jag fick via telefon bekräftat från en person som följde nyheterna att de senare uppgifterna inte stämde, men jag skyndade ändå på stegen för säkerhets skull. Inte minst för att jag insåg att folk började strömma längs med de större gatorna, pratande i sina mobiltelefoner. Många verkade uppjagade. Sirener från utryckningsfordon hördes på flera håll, liksom helikoptrar i luften.

Hur potentiellt farlig anses en barnfamilj som gått under jorden?

Dagarna efter har jag, liksom jag antar de flesta gjort, reagerat på hur snabbt saker sprids. Felaktig information, med eller utan uppsåt. Bilder på döda och skadade som delas på sociala medier. Eller till och med konstruerade bilder i politiska syften.

Och jag tänker också på de diskussioner som förts de senaste dygnen. På den från en del håll ifrågasatta rätten till föreningsfrihet. Jag ser också en siffra på hur många som gömmer sig undan efter ett utvisningsbeslut, och tänker; skulle alla dessa människor anses vara potentiella våldsverkare? Gäller det kvinnorna och barnen också?

Hur potentiellt farlig anses en barnfamilj som gått under jorden? Och de som hjälper till att gömma flyktingar då, vilken sits hamnar de i?

När vi skrämmer upp varandra och skapar fiender, när vi rycks med av stämningen som råder för stunden, skapar vi också faror. Genom en enskilds handlande inspirerat av tidigare våldsdåd, riskerar hela grupper av människor att pekas ut som skyldiga. Något som denna gång snabbt också kom att utnyttjas politiskt genom att demonisera människor.

Att utmåla hotet om en gemensam fiende vi behöver skydda oss ifrån, ger legitimitet åt rösterna som ropar om ökad övervakning (kameraövervakning fanns som bekant redan på plats), godtyckliga id-kontroller och behov av att se över den nu grundlagsskyddade föreningsfriheten. Förslag som alla pekar åt samma håll.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp