Vägen är gropig och våra steg får sandkorn att vispas upp i små moln runt fötterna. Solen står i zenit och värmen är obarmhärtig. Runt om oss reser sig gigantiska, till synes moderna, fabrikskomplex.

Vi befinner oss i Shwepyitha, en av Rangoons största industrizoner, belägen två timmar av sega bilköer utanför huvud­staden. Shwepyitha utgör även skådeplatsen för de dramatiska strejker som de senaste månaderna ridit Burmas textilindustri.

Den 28 januari 2015 gick 2 000 arbetare från fyra textilfabriker ut i vild strejk, med ett gemensamt krav om en löneförhöjning från 50 till 80 dollar i månaden. Efter en månads resultatlös strejk och flera förhandlingsrundor skickades polisen i februari att stänga ned strejklägren, vilket resulterade i att 14 strejkande greps och åtminstone ett hundratal sparkades.

Bara inom ett par månader efter det att den nya arbetslagstiftningen trädde i kraft i april 2012, som för första gången sedan militären tog makten i Burma 1962 tillät facklig organisering, hade runt 100 fackföreningar bildats.

Tre år senare är de bortåt 1 500. I den övervägande kvinnliga klädindustrin har tiotusentals börjat organisera sig och kräva ändringar i sina arbetsförhållanden. Mellan 2012 och 2014 har över 450 strejker registrerats, men mer spontana aktioner är inte ovanliga och det är de vilda strejkerna i Shwepyitha inte det första exemplet på.

Efter ett halvsekel av isolering och förtryck är den uppvaknande fackföre­ningsrörelsen ivrig men oerfaren och svag, och utmaningarna många.

– Burma har näst lägst löneläge i regionen, precis över Bangladesh. Men timmarna är ofta längre, dagar på 10–12 timmar är vanligt, säger Christopher Land Kazlauskas som jobbar med att främja fackföreningsfrihet och social dialog på ILO.

Studier av lokala organisationer och en rapport från klädföretaget GAP pekar också på problemen med övertid. Löneläget sträcker sig från så lite som 40 dollar i månaden för en outbildad arbetare, vilket tvingar många att jobba mer än 60 timmar veckan för att kunna tjäna ihop till en lön som de kan klara sig på.

Andra brister är avsaknad av rutiner för utbetalning av övertidsersättning, dåliga bostäder och osäkra fabriksmiljöer. Samtidigt är arbetsköparna ovana vid att behöva förhandla med en motpart, och att gå med i facket kan leda till repressalier och avstängning.

Ett stenkast från fabrikerna i Shwepyitha, i ett stillsamt bostadsområde, ligger något som man skulle kunna kalla motsatsen till de stora komplex som dominerar området. Inhyst i ett litet hus i trä och betong ligger en ovanlig fabrik, döpt till Myitta Yait, ungefär ”kärleksfull omsorg”.

Jag öppnade Myitta Yait med idén att anställa avskedade arbetare, utbilda dem så att de kan hitta ett nytt, bättre fabriksjobb samtidigt som de kan få en liten inkomst medan de letar.
Myo Myo Aye, aktivist och medlem i Myanmar Trade Union Federation

Det är söndag och i den lilla lokalen sitter fyra unga kvinnor djupt koncentrerade medan symaskinernas nålar smattrar. Myitta Yait startades i juli förra året, efter en stor strejk på en klädfabrik där många av dem som deltog i protesterna avskedades.

– De fick dåligt rykte, kallades ”heta potatisar” och kunde inte få ett nytt jobb. Så jag öppnade Myitta Yait med idén att anställa avskedade arbetare, utbilda dem så att de kan hitta ett nytt, bättre fabriksjobb samtidigt som de kan få en liten inkomst medan de letar, säger Myo Myo Aye, aktivist och medlem i Myanmar Trade Union Federation, MTUF.

– I de stora fabrikerna lär man sig bara att sy en eller två delar av plaggen. Men eftersom vi är så små måste en och samma person sy många delar, ibland hela plagg. På så sätt ökar deras färdigheter och de kan få bättre jobb. Fabriksägarna borde ta sitt ansvar för att utveckla arbetarnas kompetens så att de kan höja sina löner.

För den första kullen tog det sex månader att få nya jobb, men med kunskaperna de fått här har de flesta lyckats få bättre positioner och högre löner än tidigare. Fabriken har 15 symaskiner, men just nu jobbar bara sex kvinnor här, tre är arbetare som avskedats från E-Land, en av fabrikerna som  strejkade i februari, och tre är hemmafruar från området som sökt sig hit för att tjäna lite extra pengar.

–Men jag kan ordna fler maskiner om det behövs. Det kommer och går tjejer hela tiden, en del får snabbt nya jobb, andra återvänder till sina hemorter, några söker sig vidare till Kina, Malaysia,  Vietnam, säger Myo Myo Aye.

Under sin tid här erbjuds arbetarna mat och husrum för en nätt summa, men också utbildning i arbetsrätt, hur man startar ett fackförbund och bäst förhandlar för att få igenom sina krav.

Myo Myo Aye förklarar att det inom många fackföreningar saknas kunskap i hur en fackförening fungerar och hur en förhandling går till.

– En del fackföreningsledare tror att det är deras jobb att konstant ställa krav och gå ut i strejk, och förstår inte vikten av förhandling. Därför behövs utbildningsprogram, som de ILO ordnar och här på Myitta Yait, och MTUF och andra organisationer får ofta gå in och stötta i förhandlingar.

Men det finns också positiva exempel, berättar hon. Från början var det fyra fabriker som gick ut i strejk i februari, men en av dem lyckades efter att ha fått hjälp med att förhandla få igenom en löneförhöjning på 15 dollar, vilket de var nöjda med, och kunde snabbt avbryta strejken.

Där tvingades jag jobba från nio på morgonen till åtta på kvällen, och sedan övertid mellan nio på kvällen och fyra på morgonen. Sedan började det om. Jag stod inte ut så jag bestämde mig för att återvända till strejken.
Thazin Shwe, textilarbetare

Thazin Shwe är 18 år och en av de arbetare som avskedats från E-Land och kom till Myitta Yait två veckor efter strejken. Hon lärde sig att hantera en symaskin genom ett regeringsfinansierat program, som utbildar arbetslösa på landsbygden i symaskinsteknik för att förse textilfabrikerna med arbetskraft. Via programmet fick hon sedan jobb på E-Land i Rangoon.

– Jag hann jobba där i fyra månader och hade nyligen blivit medlem i fabrikens fackförening när strejkerna bröt ut. Mina äldre kollegor bad mig delta, de sa att om vi vinner så får vi bättre löner. Min lön var 60 dollar i månaden, det var inte tillräckligt, säger hon.

Men Thazin Shwe hann bara strejka i två dagar innan hennes chef klagade hos hennes gamla lärare, som skickade henne till en annan fabrik.

– Där tvingades jag jobba från nio på morgonen till åtta på kvällen, och sedan övertid mellan nio på kvällen och fyra på morgonen. Sedan började det om. Jag stod inte ut så jag bestämde mig för att återvända till strejken, säger hon.

När strejken var över återvände Thazin Shwe till jobbet på E-Land, men då fick hon veta att hon var avskedad. När hon sökte nytt jobb sade fabrikerna nej eftersom hon ansågs vara en bråkmakare. En vän tipsade om Myitta Yait och nu har hon varit här i några veckor.

– Just nu har vi en viktig order, men så fort jag kan ska jag ge mig ut för att söka nytt jobb. Snart är det burmesiskt nyår men efter det tror jag att det kommer att finnas många lediga platser, säger hon.

Kommer du att gå med i facket igen?

– Absolut. Det är ingen synd, det är en rättighet.

Innan sanktionerna mot Burma infördes 2003 var textilindustrin landets största exportindustri, värd 600 miljoner dollar. I dag är den uppe i runt 1,5 miljarder dollar, anställer 200 000 och de kommande åren väntas sektorn expandera ytterligare i takt med att internationella klädföretag vågar ge sig in i Burma.

Sektorn växer väldigt snabbt och stora marknader som EU och USA visar sitt intresse, men de ställer också höga krav.
Khine Khine Nwe, generalsekreterare på MGMA, Myanmar Garment Manufacturers Association

Amerikanska GAP var det första västerländska märket att börja använda Burma som leverantörsland, och förra året följde H&M, som köper kläder från ett tiotal fabriker, och Lindex efter. Men investerarna är försiktiga, inte bara på grund av det politiska läget. De skräms också av dålig infrastruktur, opålitlig elförsörjning och korruption.

Än är det en bit kvar innan textilindustrin i Burma kan bli samma ekonomiska motor den blivit för många av grannländerna.

– Tid, vårt land behöver tid på sig för att komma i nivå med internationella standarder och anpassa sig till investerarnas krav, säger Khine Khine Nwe, generalsekreterare på MGMA, Myanmar Garment Manufacturers Association.

– Sektorn växer väldigt snabbt och stora marknader som EU och USA visar sitt intresse, men de ställer också höga krav. Vi har förståelsen men måste snabbt förbättra vår kapacitet att hantera dem, säger hon.

Hon tillägger att lokala fabrikörer kulturellt sett har en annan syn på vad som är socialt ansvarstagande. Att anställa barn kan till exempel ses som ett sätt att stötta fattiga familjer.

Att få tillgång till de stora marknaderna är en av industrins stora utmaningar, menar Khine Khine Nwe, och berättar hur hon brukar be utländska företag att inte vänta tills fabrikerna kommer upp till en internationellt godkänd nivå, utan att arbeta långsiktigt och hjälpa fabrikerna nå dit genom att lägga ordrar. Inte minst eftersom fabrikerna måste ha möjlighet att finansiera förbättringarna.

I februari lanserade MGMA en frivillig uppförandekod som ska uppmuntra de 300 medlemmarna att uppfylla en miniminivå av krav och få investerare att känna sig mer trygga.

Samtidigt ligger det stora problemet någon annanstans, menar Christopher Land Kazlauskas, nämligen i den bristfälliga arbetslagstiftning som berett väg åt de infekterade relationerna mellan arbetsköpare och fackföreningar.

Till exempel måste en fackförening genast få med sig 10 procent av de anställda på en fabrik för att få starta, vilket är problematiskt på stora fabriker med tusentals arbetare.

Ett annat problem är en stor obalans i hur arbetsköpare respektive arbetare kan bestraffas om de gör fel. Medan fabriksägarna kan komma undan med 500 dollar för att göra sig av med fackföreningsledare eller bryta lagen på andra sätt, kan arbetare få fängelse eller böter på en tredjedel av årslönen.

– Då kan man inte säga att det finns någon rättssäkerhet, och det skapar knappast ett hälsosamt system. Det här måste korrigeras innan utvecklingen går mot ett ännu mer infekterat läge, säger Christopher Land Kazlauskas.

– Om inte relationerna mellan fabriks­ägarna och fackföreningarna förbättras och lagarna reformeras snarast kommer klädindustrin gå under. Jag skyller de här problemen på regeringen som inte justerar makt­obalansen, men också på fabriksägare som får panik och ignorerar fackföreningarna när de börjar ställa krav, säger Myo Myo Aye.

– Det får fackförenings­ledarna att tänka att om de följer reglerna kommer de att ignoreras, men om de tar till gatorna får de däremot uppmärksamhet och kan få igenom sina krav.

Christopher Land Kazlauskas anser att regeringens vilja att rätta till bristerna i systemet är avgörande för framtiden för Burmas klädindustri.

– Att lägga grunden för ett starkt fack och goda industriella relationer är en nyckelfaktor för att skapa goda framtidsutsikter för Burma. Regeringen ser företagen tveka och förstår kopplingen mellan en fungerande arbetsrätt och investeringar som leder till tillväxt. De börjar inse att det behövs reformer, för om strejkerna blir för urskillningslösa kommer utländska investerare att skrämmas bort.

Khine Khine Nwe på MGMA håller med om problemen:

– Vi har fortfarande möjlighet att prata med varandra och MGMA försöker uppmuntra till mer dialog på arbetsplatserna, men det tar tid. När fabriker och arbetare förstår lagen bättre kommer det att lugna ned sig.

Utanför Inseins domstolsbyggnad i rött tegel är stämningen orolig.

I dag ska de 14 arbetare som häktades efter strejkerna i februari få veta om de kommer att åtalas, och intill ingången har familjemedlemmar, vänner och kollegor samlats i en otålig väntan på att släppas in och för första gången på tio dagar träffa dem.

– Vilken förälder som helst skulle vara rädd, fängelset är ingen trevlig plats. De har inte begått något brott, de är inte politiskt engagerade, de vill bara uttrycka sina åsikter, säger en pappa innan han skyndar iväg för att träffa sin dotter.

Arbetarna arresterades för att regeringen var rädd att de skulle gå ihop med studenterna som protesterade samtidigt, och drog paralleller till studentprotesterna 1988.
Christopher Land Kazlauskas, jobbar med att främja fackföreningsfrihet och social dialog på ILO

Christopher Land Kazlauskas menar att det finns grupper av aktivister som ibland går in och ansluter med sina protester när en strejk uppstår, vilket skedde i detta fall.

– Arbetarna arresterades för att regeringen var rädd att de skulle gå ihop med studenterna som protesterade samtidigt, och drog paralleller till studentprotesterna 1988. Hur regeringen hanterat den här situationen är ett nederlag, säger han.

De 14 textilarbetarna åtalas för upplopp, vilket kan ge böter och upp till två års fängelse.

– De anklagas inte för brott mot arbetsrätten utan för störande av den allmänna ordningen, vilket är något många politiska fångar fälls för. Därför tror jag att de kommer få fängelse, säger Myo Myo Aye med en djup suck.