Nationell säkerhet, global osäkerhet

Obama har bombat nästan dubbelt så många länder än sin företrädare, deporterat fler människor än någonsin, slagit rekord i vapenförsäljning, ökat anslagen till ockupationsmakten Israel, möjliggjort ett angreppskrig i Jemen och anfallit Libyen. För att bara nämna några av punkterna på den svarta meritlistan. Även om Trump med stor sannolikhet kommer att vara värre bör vi inte förfalska bilden av Obamas våldsamma tid vid makten. Det menar debattören Markus Bohlers.

Debatt
Under sitt åttonde och sista State of the Union-tal hörde vi sedan president Obama bravera över det faktum att USA för närvarande ”spenderar mer på [sin] militär än de nästkommande åtta länderna gör tillsammans”. Jämförelsevis uppgår detta till ett högre belopp än vad militärbudgeten i genomsnitt låg på under Kalla Kriget.
Foto: Win McNamee/TT

Det är fullt begripligt, men djupt beklagligt att så många inom vänstern på sistone har valt att glorifiera Obama och hans tid i Vita Huset. Med Bush som föregångare och Trump som efterträdare lär även historien minnas den nu utträdda presidenten med blida ögon. Men om vi för en gång skull försöker blicka bortom karisman och retoriken och i stället granskar hur Obama faktiskt har förvaltat sin maktposition, då avslöjas dessvärre en annan verklighet.

För Obama var aldrig något undantag. Tvärtom har han i många avseenden inte bara tagit vid där Bush slutade, utan faktiskt befäst och utvidgat politiken. Detta gäller framför allt frågor som faller under paraplyet ’nationell säkerhet’. Och jag talar inte bara om övervakning, utan om krigsföring. Exempelvis hade USA under fjolåret trupper stationerade i 70 procent av världens länder, vilket är en ökning på runt 130 procent från när Bush satt i Vita Huset.

Obama-administrationen har också bombat nästan dubbelt så många länder som föregångaren; deporterat mer människor än någonsin tidigare, slagit rekord i vapenförsäljning med en ”nästintill monopolistisk” dominans av den globala marknaden; förlängt ockupationen av Afghanistan; ökat det redan makalöst stora biståndet till ockupationen av Palestina; och samtidigt bistått Gulfstatsdiktaturer till den grad att man under de senaste två åren rentav möjliggjort ett angreppskrig i Jemen.

Sedan har vi angreppet av Libyen 2011. Detta var visserligen inte ens i närheten lika kriminellt som invasionen av Irak var, som Obama också var motståndare till, men det går ändå att identifiera en del likheter. Med diktaturen som bakgrund kan man exempelvis lyfta ett argument för att störtandet av Khadaffi, precis som fallet Saddam Hussein, var rättfärdigat. Något som västerländska politiker förstås också gjorde, utan att någonsin inflika hur brutalt allierade stater, såsom Bahrain och Saudiarabien, krossade motsvarande demonstrationer under den ”Arabiska Våren”.

Att ge sig in i ett land utan en befintlig post-interventionsplan, störta regeringsmakten, bomba sönder viktig infrastruktur och samtidigt ösa in vapen till olika inte-så-moderata rebellgrupper har dessutom inte bara bidragit till att eskalera konflikter i närliggande länder utan, föga förvånande, också lagt grunden till blodiga inbördesstrider i Libyen självt, där många av de semi-autonoma lokalstyren som fungerat som en egendomlig motpol till diktaturen har fallit samman.

Vad som innan 2011 var Afrikas allra mest välutvecklade land (enligt Human Development Index), har nu förvandlats till en fallerad stat och en hamn för utländska jihadister.

Därtill kommer rekordhöga en triljon dollar att hostas upp under de närmsta 30 åren för att uppgradera USA:s kärnvapenprogram. Detta har Obama sett till, fredspristagaren som blev vald som president mot löften om nedrustning.

Och när vi ändå är inne på ämnet ”regimskifte” bör det inflikas att Washington av allt att döma spelade en viktig roll i arrangemanget inför statskuppen i Ukraina. Något som inte bara har banat väg för en minst sagt oroväckande polarisering med världens näst största kärnvapenmakt, Ryssland, utan också resulterat i ett scenario där Obama-administrationen i praktiken finansierat paramilitära nynazister.

Som av en händelse röstade man dessutom ned en FN-resolution som uppmanade till att begränsa nazismens framväxt globalt. I övrigt har administrationen använt sin makt i FN för att bevara handelsembargot mot Kuba, förhindra att Palestina erkänns som stat, underminera såväl försök till att upprätta en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, som förbud mot militarisering av rymden och utveckling av nya typer av massförstörelsevapen.

Under sitt åttonde och sista State of the Union-tal hörde vi sedan president Obama bravera över det faktum att USA för närvarande ”spenderar mer på [sin] militär än de nästkommande åtta länderna gör tillsammans”. Jämförelsevis uppgår detta till ett högre belopp än vad militärbudgeten i genomsnitt låg på under Kalla Kriget.

Därtill kommer rekordhöga en triljon dollar att hostas upp under de närmsta 30 åren för att uppgradera USA:s kärnvapenprogram. Detta har Obama sett till, fredspristagaren som blev vald som president mot löften om nedrustning.

Bombningsmålen bygger på en hemlig, ständigt växande lista över löst definierade misstänkta eller potentiellt misstänkta terrorister.

Den mest skrämmande och anmärkningsvärda aspekten av Obamas styre är nog dock de utökade förmågor som har knutits till regeringsmakten, och som nu lämnats över till Mr. Trump. Faktum är att Trump inte bara har anförtrotts rätten och möjligheten att spionera på vem som helst, gripa vem som helst och hålla dem på obestämd tid, utan också att avrätta vem som helst utan åtal eller rättegång: Jag talar om lönnmordskampanjen, bättre känd som drönarprogrammet, samt de utomrättsliga institutionella ramverk som Obama-administrationen har upprättat runtom.

Detta ramverk har nämligen gjort det möjligt för Obama att personligen auktorisera oräkneliga bombningar i länder som USA inte officiellt har förklarat krig med, och dessutom göra det utan översyn ifrån den amerikanska kongressen. Bombningsmålen bygger på en hemlig, ständigt växande lista över löst definierade misstänkta eller potentiellt misstänkta terrorister.

Och den enda anledningen att förespråkare för programmet kan hävda att de civila dödstalen är så låga är på grund av en nyligen avslöjad intern rutin som designerar alla dödsoffer som ’fiende dödad i strid’, även om det i själva verket är fel personer som has ihjäl, vilket oftast tycks vara fallet.

På det hela taget tycks Obama ha varit ungefär lika lukrativ för USA:s globala säkerhetspolitik som han har varit destruktiv för resten av världen. Och även om Trump med största sannolikhet kommer att vara mycket värre så bör vi, avslutningsvis, inte ha några illusioner om Obamas fruktansvärda meritlista.