Maria Johanssons memoarer – del 20

3.

Jag har vaknat nu.

Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag mår ta mig fan toppen.

 

Jag har tagit igen all missad sömn, sovit bort alla mina synder. Det är som att till och med min kropp har renats. Antagligen gjorde den verkligen det, när jag låg där i minusgraderna men ändå svettades inuti plastpåsarna.

Jag luktar ingenting längre.

Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död.

Det känns bra att vara renad. Över att ha varit död känner jag inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro. Tvärtom. Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död. Det är skönt att få det bekräftat.

(Men, kom på en smart grej också: Jag har ställt en kopp med smält snö bredvid mitt enkla läger. Så länge vattnet inte blir is, är det ingen fara.)

 

Jag är ren och lycklig. Här finns allt en människa, eller en gud, behöver. Kakelugn, lite spindelvävig ved, skogen full av pinnar, ett gäng konserver i skafferiet, och dricksvattnet faller från himlen. Vet ni hur gott smält snö smakar? Nä, det vet ni inte. Jag fattar inte varför jag ens pratar med er längre.

Håll käften.

*

En litet fritidshus ute på landet – det är ett eget ekosystem, ett eget universum. Här finns vatten, om än i frusen form, och finns det vatten så finns det liv.

Det finns till och med el. Men inga element. Det är ju en sommarstuga.

En sommarstuga på vintern. Finns den ens? En vinterstuga. Kretsloppet har slutits. Väntar i dvala på att öppna sig mot våren igen. Ingen borde vara här.

Maria Johansson är här.

I ett ekosystem finns det liv. Förvirrade flugor börjar surra. Och finns det liv så finns det död. En skata i skorstenen, en stor sork i ett hörn av källaren.

De är inte ruttna. Mer frystorkade. När de grillas i öppna spisen luktar det gott, bakterierna dör och det är helt naturligt att äta djuren. Att inte göra det vore vansinnigt.

 

Vinter, Sverige

Tiden går. Jag har ingen aning om hur, och det är en enorm befrielse.

Det finns inga taggar i mitt bakhuvud längre, inga alls – bara en vackert blommande buske. Även om vintern fortsätter omkring mig.

Vissa dagar skriver jag lappar. Ibland skriver jag flera. Jag dekorerar väggarna med dem. Ibland numrerar jag dem, ibland inte. Oftast bränner jag dem inte i kakelugnen.

Det här är den sjunde lappen.

 

Skulle jag lita till magkänslan är det kanske tio dagar som gått sedan jag kom till mitt frusna paradis. Här i paradiset finns inga män, ingen Eva, inga Marior. Inga hippies eller konstnärer eller horor.

Apropå magkänsla. Det enda jag önskar mig nu är att jag skulle slippa känna hunger, detta meningslösa molande. Men antagligen kommer jag dit i nästa steg, jag har ju varit i närheten av att lyckas med det förut; att slippa ifrån alla kroppsliga behov.

Jag tror faktiskt jag är där snart. Hungern har mattats av, likaså behovet av sömn. Jag tittar på stjärnorna, på snöflingorna, på grenarna medan dag-natt-töcknet kring mig växlar. Jag tröttnar inte.

Allt är vackert och vackrast av allt är jag.

Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan.

Men för att vara på den säkra sidan vad gäller det här löjliga matbehovet, har jag ändå gillrat några fällor. En snara, som jag är osäker på om den funkar, men även två fallgropar och två upp-och-nedvända, uppstagade lådor, samt en gammal råttfälla. Det är ont om bete, förstås, men jag tror det kommer funka ändå. Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan, och under de väntande lådorna lockar doftande trasor, som jag torkat ur konservburkarna med.

 

Det har varit mycket intressant att gillra fällorna. Jag har skuttat omkring därute som om jag vore ett djur själv, ett mycket intelligent djur då, burit och pillat och byggt och sjungit för mig själv.

Jag tror aldrig jag varit så lycklig någonsin förr. Inget annat existerar. Bara jag.

Vad var det nu jag hette?

*

Maria Johansson går i cirklar runt huset. Inte stora cirklar, de får inte bli för stora. Hon har sitt kungadöme där hon härskar lyckligt oinskränkt, men granntomten är inte långt borta. Även om ingen annan nog är här ute vid den här tiden på året.

Hon går runt. Hennes vita kläder är inte så vita längre. Dessutom bär hon en brokig mantel över dem, en av trasmattorna från köket. Den värmer mer än man kan tro. Kanske har det att göra med decenniers smutsiga, flottiga fötter som trampat den, liksom impregnerat den, men det vill Maria inte tänka på.

Hon går i cirklar. Hon nynnar små skogsljud. Ljuden tröstar henne och djuren som måste dö.

Våga inte titta på henne och tänka att hon är en narr.

Hon är den mest rationella varelsen inom flera mils radie.

 

*

 

Lapp nummer 9

I dag när vandrade runt i mitt universum fick jag en märklig impuls. Jag ställde mig på ett ben mitt i en glänta.

Vad gör du, frågade hjärnan kroppen. Jag gör ju det du tänkte på, svarade kroppen. Du gick runt och filosoferade om vad som fanns kvar. Vad som finns kvar att göra, och om något finns kvar utanför den här världen. Så då tänkte jag: Att stå på ett ben i en skogsglänta, iklädd en trasmatta, det har nog ingen annan någonsin gjort. Det här är första gången i evigheten.

Jag fnös åt mig själv. Hur kan jag veta det? Att göra det är väl inte så otroligt.

Kroppen fortsatte jävlas. Okej, sa den, nyp dig själv i ena bröstvårtan och yla som en varg samtidigt som du står här på ett ben!

Ylet lät ganska ensamt där i skogen. Det var tillfredsställande i ungefär två sekunder, sedan kände jag mig bara tom.

Jaha, sa jag åt mig själv. Nu har jag gjort det. Och?

Allt är redan gjort. Det om något har jag väl insett den senaste tiden.

Saker kan vara mer eller mindre vanliga, men inte fan är de unika.

Om jag nyper mig i andra bröstvårtan och gnäggar som en häst i stället så kanske det är ännu ovanligare. Men vem bryr sig?

Det enda unika är jag. Och ingen annan finns kvar som bryr sig.

 

Jag tänker inte låta dig hitta på dumheter, kropp. Det är jag som bestämmer nu.

Jag vill lägga mig ned och titta på hur glöden falnar i brasan. Det har säkert miljarder människor gjort sedan tidernas begynnelse. Precis som de trott på en gud. Än sedan? Jag står över dem, och dig.

*

Lapp nummer 11

En råtta!!!

*

Vinter, fortsättning

Jag tycker att solen stannar några minuter längre för varje dag. Jag betraktar skådespelet från min tron, en fåtölj jag ställt upp på den lilla trappen upp till stugan. För att få den att stå stadigt har jag kilat fast staplade, urätna konservburkar under frambenen. På fåtöljen alltså. Där sitter jag insvept i filtar och betraktar och behärskar världen.

Djuren har vant sig vid mig. Rådjur strosar förbi och tittar mig milt men respektfullt i ögonen. Dem försöker jag inte äta upp. Hararna springer förbi, livrädda, och ja det har de ju anledning att vara.

Alla lämnar de spår i den vita snön. Själv lämnar jag inga spår längre. Jag svävar en liten bit över marken.

Snön är där, men det är ett tunt täcke. Frågan är om det kommer så mycket mer i år. Men det måste ändå vara långt till våren, långt till sommarvattnet sätts på den sista april. Alltså kommer det dröja länge innan någon kommer hit. Grannar. Andra.

Men antagligen kommer de andra inte alls. Ingen är ju där och packar och fixar och tjatar och planerar och lirkar så det faktiskt blir av.

Fast just det. Mamma och pappa. Brorsan och hans ungar. Det är ju deras hus också.

Kanske borde jag gillra några större fällor.

Eller kanske borde jag bara sitta här då, helt lugnt. Säga Hej, här är jag. Den nygamla Maria Johansson.

Nej, ha ha, jag sätter skrattet i halsen bara av att skriva det där namnet – hon finns faktiskt inte längre! Jag känner det nu. Vet det. Hon finns inte, och därmed finns inte de där andra människorna i SCB-pdf:en heller. Inte alls.

Det finns nog inga Johanssonar kvar i hela Sverige.

Fast kanske ska jag gillra några fällor ändå. För Andersson och Pettersson och Lundström och jag

*

I ett av hörnen i det rum som Maria Johansson lever i, och försöker hålla uppvärmt, ligger en stor, smutsig, röd handväska. Den har hängt med ända sedan Berlin. Minst. Det finns saker i den. Maria slängde in den i hörnet när hon kom och har inte velat röra den sedan dess. Hon minns inte varför.

Efter sin grillade måltid en sen kväll får hon plötsligt för sig att hon visst ska titta i den. Hon vet inte varför.

Hon närmar sig den respektfullt, rituellt. Öppnar locket med båda händerna.

Där stirrar en liten bok, röd som orent blod, upp på henne.

Hennes pass.

Ett ljud spräcker tystnaden men Maria blir inte rädd, trots att skrattet är ovant. Ja, skrattet är hest och sprucket men ändå rymmer det så mycket: Lugn, vetskap, triumf, återseende, fullbordan.

Maria Johansson. Svensk kvinna. Som inte finns längre.

Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Något som däremot finns är meningen med att öppna väskan. Meningen var att hon skulle hitta den löjliga lilla boken och bränna den. Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Kakelugnens eviga eld. Pärmen bubblar och svartnar, stanken av bränd plast cirklar upp mot taket.

Lemmarna pirrar. Hon blundar och njuter, andas djupt medan lukten skingras.

Att bränna saker är roligt. Med en lycklig suck tar hon tag i väskan igen. Fast, den är faktiskt för stor för att hel och hållen bli inknölad i kakelugnen. I alla fall när den är full med saker. Hon vänder ut innehållet på golvet.

Den fåniga kronan hon fick av Filip. Ha! Och Uppländska folksagor. Herregud, har hon kvar den? Har den varit i Thailand och Tyskland? Skrattet kommer igen. Främmande lyror. Tänk att hon läste den här skiten. Tänk att hon brydde sig.

Hon tar ett omilt grepp om böckerna, de ska in i kakelugnen. Tappar en av dem på vägen, folksagorna, och den landar och den bakre pärmen öppnar sig och något fångar hennes öga, fast hon inte vill. En sådan där sida med stämplar, från tiden innan det datoriserade lånesystemet.

Ja, 1976 står det på den senaste stämpeln. Och innan den finns en handfull andra, utspridda över decennierna.

1976 är inte aldrig. Maria Johansson levde 1976.

Det kommer ett skri och hon blir inte rädd nu heller, för hon märker det inte. Det bara hänger i luften som rök. Inte ens de där böckerna kunde de tala sanning om. De var visst inte aldrig utlånade. Ett skratt blandar sig med skriet, statens stämpel bränner i hennes själ.

De ville göra allt omöjligt från början.

Men jag är här nu. Jag är möjlig.

 

En sekund senare brinner biblioteksböckerna. Röken sprider sig med ny frid.

Hon slänger med håret hon inte längre har och kan inte låta bli att titta på nästa sak ur väskan. Det är en tjock anteckningsbok och flera mindre block hopsatta med gummisnoddar och på dem står skrivet med blått läppstift: MARIA JOHANSSONS MEMOARER.

Och kvinnan som inte längre är någon Maria Johansson, som just har renat och rensat den sista resten av sitt gamla jag, skrattar så hon gråter och gråter och gråter.

 

 

4.

Det har börjat lukta vår i luften. Men det är ingen anledning till att oroa sig över den sista april. Det är en evighet dit.

Och eftersom en evighet är evig, kommer den sista april aldrig komma.

 

Kvinnan som en gång var Maria Johansson går i lite vidare cirklar i naturen. Trivs i sitt kungadöme, njuter av solglimtarna mot huden, pratar med djuren.

Djuren svarar på sina sätt. De har respekt för henne. De frågar inte vad hon heter eller vad hon gör här. Hon är så nöjd med att inte längre äga ett namn. Hon bara är.

Hon har även börjat röra sig på ett helt nytt sätt. Från början var det medvetet, betvingande, men nu har också det blivit en naturlig del av henne. Hon rör sig glidande, mjukt, tar långsamma danssteg.

Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse.

En dag har en hare äntligen, äntligen fastnat i snaran. Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse. Triumf fyller hennes hjärta, men friden stannar också kvar.

Haren är redan död, kanske av utmattning, kanske av skräck. Den stirrar blint på kvinnan, men hon kan ändå se i djurets blick att det har förlåtit henne. Haren förstår.

Hon lossar långsamt snaran och bär den lilla kroppen mot sitt bröst, mot den öppna planen framför huset, mot elden och tallriken. Hon sjunger lågt om vinter och vår och hur haren förstår. Djuren har respekt för henne, hon har respekt för dem. Synd att alla måste dö ibland.

*

Vårvinter

i Mitt Universum

I dag har solen lyst nästan hela dagen.

Jag fryser inte längre. Jag tror inte jag KAN frysa längre. Dels har jag vant mig, dels har jag fått rutin på det här med att samla pinnar och låta dem torka lite inomhus innan det är dags att skyffla in dem i brasan.

Jag tog en paus i att skriva mina lappar. Har inte känt något behov av det. Jag bara är.

Men de senaste dagarna har ändå varit lite annorlunda. Jag har ätit hare i tre dagar. En fest. Jag tror att det var för att fira vårdagjämningen. Jag kände precis nyss, när jag svalt den sista tuggan, att natt och dag varit exakt lika långa i dag. Solen gick ned i takt med mina hjärtslag. Jag har lärt mig känna sådant, jag är en del av naturen och universum.

Så då kände jag för att skriva ned det. Och mina ögon kom att falla på den tjocka, slemmiga bunten som ligger bredvid kakelugnen, den med titeln MARIA JOHANSSON MEMOARER. Jag fnittrade lite åt den. Jag bryr mig inte längre. Maria? Johansson? Vem är hon? Nä, här finns ingen med det namnet. Du har kommit fel.

*

Tiden tickar vidare, hjärtat tickar med.

Varför måste dagarna bli längre.

*

Nästa dag

Solen skiner längre och längre. Snön är bländande vacker, vitare än något hotellrum. Men allra vitast är mitt inre. Så rent, så lugnt och skönt. Äntligen.

Hela dagen har jag varit ute och vandrat i mina marker. Varje fotsteg fyller mig med lycka. Jag känner varken köld eller hunger längre. Visst, jag ser till att hålla plusgrader inomhus och stoppa i mig lite näring ibland, men det är bara för att kroppen inte ska försöka lura mig igen. Jag är hjärna, sinne, själ, och de är helt förnöjda. Jag är evig och jag kan leva för evigt här.

 

Jag har vandrat och förundrats över naturens skönhet, och min hjärna har arbetat i takt med den smältande snön. Jag har insett att jag inte bör känna avsmak för det jag skrivit förut. Inte undvika det, som en rädd vit mör harunge som aktar var den sätter sina små tassar bara för att det kan finnas ett bråddjup någonstans.

Solen dalar och allt är frid. Jag ska sätta mig nu och läsa i skymningsljuset. Läsa det jag skrivit. Det hon skrev, den där Maria Johansson.

Jag ska läsa med min nya frid och utan rädsla.

 

Senare

All denna vrede – var kom den ifrån? Det är som att läsa en annans liv, och ja, det är ju det jag gör. Så missnöjd hon var med allt, Maria Johansson. Så mycket hon brydde sig om andra. När hon själv egentligen var det enda viktiga i hela världen.

Så skönt det är att vara här, nu, jag. Ingen religion, inga konstiga idéer. Ingenting. Bara jag. Det räcker bra så, tack.

Solen är sedan länge nedgången nu. Jag ska sova, här i mitt sakta tinande lilla kungadöme, och i morgon ska jag läsa vidare. Pussla ihop allt i rätt ordning, begrunda, se hela bilden.

Mitt sinne är milt och jag ska befriad sjunka in i mörkret, sova gott, låta mig väckas av gryningsljuset.

 

 

5.

Mörker.

Kanelbullar, SCB, veckopeng, siffror, kaffe, köttfärssås, bibliotek, Olof Palme, rödblanka könsorgan, sprit sprit sprit, dunk dunk dunk, suget när planet lyfter, suget efter mer. Queen of the World, julafton, Aftonbladet, morgonblodet. Filip. Fredrik. Livsmål. Dödsångest. Svart. Mer blod. Nålen mot pannan, pennan mot papperet, kuken i fittan. Das ist so cool. Dunk dunk dunk bananer dunk dunk Brandenburger Tor dunk dans dans dunk dunk knark dunk kärlek dunk dunk. Dunk. Hjärtat vägrar sluta slå. Kom ner annars skjuter vi. Isis Wulff Kit. Tina? Gud. Döden. Fallet. Livet. Siffror.

Mörker.

*

Nu vaknar jag igen

Å nej

*

HELVETE!

VAD GJORDE DE MOT DENNA KVINNA?

VAD GJORDE NI?

MOT MIG?

Allt gav ni henne, men inget var det egentligen. Allt tog ni ifrån henne. Inget finns kvar. Det finns inget hon inte har gjort, inget nytt hon kan göra. Allt har hon gjort, allt har hon förlorat, allt har hon funnit.

Men vet ni? Hon är fortfarande inte nöjd.

*

Jag är Maria Johansson och det här är min historia och den är fan inte slut än.

Jag har min röda peruk, min krona och min gamla smarttelefon. Solen står högt nu och jag har kommit på en sak. Är det något svenska kvinnor gör väldigt sällan, man skulle kunna säga aldrig, så är det att SJÄLVMORDSBOMBA STATISTISKA CENTRALBYRÅNS HUVUDKONTOR.

 

Jag går mot det flimrande mörkret.

Den ljusnande framtid är min.

 

Hej & hej då.

 

 

 

Sedan

 

 

Äh, jag bara skojade.

 

 

 

 

 

 

 

…………………………………………………………………………………..

 

 

 

 

 

Fotnot

När SCB så småningom gjorde en ny sammanställning, drygt ett år efter att dessa memoarer avslutats, fann man att Andersson, för första gången på 60 år, gått om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn.

Publicerad
4 dagar sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Anna Jörgensdotter utvisningar TIdö

Anna Jörgensdotter:
Vem är värdefull nog i Tidösverige?

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Återupprättelse för Chilo som städade hos Magdalena Andersson

Publicerad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln