Maria Johanssons memoarer – del 20

3.

Jag har vaknat nu.

Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag mår ta mig fan toppen.

 

Jag har tagit igen all missad sömn, sovit bort alla mina synder. Det är som att till och med min kropp har renats. Antagligen gjorde den verkligen det, när jag låg där i minusgraderna men ändå svettades inuti plastpåsarna.

Jag luktar ingenting längre.
Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död.
Det känns bra att vara renad. Över att ha varit död känner jag inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro. Tvärtom. Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död. Det är skönt att få det bekräftat.

(Men, kom på en smart grej också: Jag har ställt en kopp med smält snö bredvid mitt enkla läger. Så länge vattnet inte blir is, är det ingen fara.)

 

Jag är ren och lycklig. Här finns allt en människa, eller en gud, behöver. Kakelugn, lite spindelvävig ved, skogen full av pinnar, ett gäng konserver i skafferiet, och dricksvattnet faller från himlen. Vet ni hur gott smält snö smakar? Nä, det vet ni inte. Jag fattar inte varför jag ens pratar med er längre.

Håll käften.

*

En litet fritidshus ute på landet – det är ett eget ekosystem, ett eget universum. Här finns vatten, om än i frusen form, och finns det vatten så finns det liv.

Det finns till och med el. Men inga element. Det är ju en sommarstuga.

En sommarstuga på vintern. Finns den ens? En vinterstuga. Kretsloppet har slutits. Väntar i dvala på att öppna sig mot våren igen. Ingen borde vara här.

Maria Johansson är här.

I ett ekosystem finns det liv. Förvirrade flugor börjar surra. Och finns det liv så finns det död. En skata i skorstenen, en stor sork i ett hörn av källaren.

De är inte ruttna. Mer frystorkade. När de grillas i öppna spisen luktar det gott, bakterierna dör och det är helt naturligt att äta djuren. Att inte göra det vore vansinnigt.

 

Vinter, Sverige

Tiden går. Jag har ingen aning om hur, och det är en enorm befrielse.

Det finns inga taggar i mitt bakhuvud längre, inga alls – bara en vackert blommande buske. Även om vintern fortsätter omkring mig.

Vissa dagar skriver jag lappar. Ibland skriver jag flera. Jag dekorerar väggarna med dem. Ibland numrerar jag dem, ibland inte. Oftast bränner jag dem inte i kakelugnen.

Det här är den sjunde lappen.

 

Skulle jag lita till magkänslan är det kanske tio dagar som gått sedan jag kom till mitt frusna paradis. Här i paradiset finns inga män, ingen Eva, inga Marior. Inga hippies eller konstnärer eller horor.

Apropå magkänsla. Det enda jag önskar mig nu är att jag skulle slippa känna hunger, detta meningslösa molande. Men antagligen kommer jag dit i nästa steg, jag har ju varit i närheten av att lyckas med det förut; att slippa ifrån alla kroppsliga behov.

Jag tror faktiskt jag är där snart. Hungern har mattats av, likaså behovet av sömn. Jag tittar på stjärnorna, på snöflingorna, på grenarna medan dag-natt-töcknet kring mig växlar. Jag tröttnar inte.

Allt är vackert och vackrast av allt är jag.
Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan.
Men för att vara på den säkra sidan vad gäller det här löjliga matbehovet, har jag ändå gillrat några fällor. En snara, som jag är osäker på om den funkar, men även två fallgropar och två upp-och-nedvända, uppstagade lådor, samt en gammal råttfälla. Det är ont om bete, förstås, men jag tror det kommer funka ändå. Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan, och under de väntande lådorna lockar doftande trasor, som jag torkat ur konservburkarna med.

 

Det har varit mycket intressant att gillra fällorna. Jag har skuttat omkring därute som om jag vore ett djur själv, ett mycket intelligent djur då, burit och pillat och byggt och sjungit för mig själv.

Jag tror aldrig jag varit så lycklig någonsin förr. Inget annat existerar. Bara jag.

Vad var det nu jag hette?

*

Maria Johansson går i cirklar runt huset. Inte stora cirklar, de får inte bli för stora. Hon har sitt kungadöme där hon härskar lyckligt oinskränkt, men granntomten är inte långt borta. Även om ingen annan nog är här ute vid den här tiden på året.

Hon går runt. Hennes vita kläder är inte så vita längre. Dessutom bär hon en brokig mantel över dem, en av trasmattorna från köket. Den värmer mer än man kan tro. Kanske har det att göra med decenniers smutsiga, flottiga fötter som trampat den, liksom impregnerat den, men det vill Maria inte tänka på.

Hon går i cirklar. Hon nynnar små skogsljud. Ljuden tröstar henne och djuren som måste dö.

Våga inte titta på henne och tänka att hon är en narr.

Hon är den mest rationella varelsen inom flera mils radie.

 

*

 

Lapp nummer 9

I dag när vandrade runt i mitt universum fick jag en märklig impuls. Jag ställde mig på ett ben mitt i en glänta.

Vad gör du, frågade hjärnan kroppen. Jag gör ju det du tänkte på, svarade kroppen. Du gick runt och filosoferade om vad som fanns kvar. Vad som finns kvar att göra, och om något finns kvar utanför den här världen. Så då tänkte jag: Att stå på ett ben i en skogsglänta, iklädd en trasmatta, det har nog ingen annan någonsin gjort. Det här är första gången i evigheten.

Jag fnös åt mig själv. Hur kan jag veta det? Att göra det är väl inte så otroligt.

Kroppen fortsatte jävlas. Okej, sa den, nyp dig själv i ena bröstvårtan och yla som en varg samtidigt som du står här på ett ben!

Ylet lät ganska ensamt där i skogen. Det var tillfredsställande i ungefär två sekunder, sedan kände jag mig bara tom.

Jaha, sa jag åt mig själv. Nu har jag gjort det. Och?

Allt är redan gjort. Det om något har jag väl insett den senaste tiden.

Saker kan vara mer eller mindre vanliga, men inte fan är de unika.

Om jag nyper mig i andra bröstvårtan och gnäggar som en häst i stället så kanske det är ännu ovanligare. Men vem bryr sig?

Det enda unika är jag. Och ingen annan finns kvar som bryr sig.

 

Jag tänker inte låta dig hitta på dumheter, kropp. Det är jag som bestämmer nu.

Jag vill lägga mig ned och titta på hur glöden falnar i brasan. Det har säkert miljarder människor gjort sedan tidernas begynnelse. Precis som de trott på en gud. Än sedan? Jag står över dem, och dig.

*

Lapp nummer 11

En råtta!!!

*

Vinter, fortsättning

Jag tycker att solen stannar några minuter längre för varje dag. Jag betraktar skådespelet från min tron, en fåtölj jag ställt upp på den lilla trappen upp till stugan. För att få den att stå stadigt har jag kilat fast staplade, urätna konservburkar under frambenen. På fåtöljen alltså. Där sitter jag insvept i filtar och betraktar och behärskar världen.

Djuren har vant sig vid mig. Rådjur strosar förbi och tittar mig milt men respektfullt i ögonen. Dem försöker jag inte äta upp. Hararna springer förbi, livrädda, och ja det har de ju anledning att vara.

Alla lämnar de spår i den vita snön. Själv lämnar jag inga spår längre. Jag svävar en liten bit över marken.

Snön är där, men det är ett tunt täcke. Frågan är om det kommer så mycket mer i år. Men det måste ändå vara långt till våren, långt till sommarvattnet sätts på den sista april. Alltså kommer det dröja länge innan någon kommer hit. Grannar. Andra.

Men antagligen kommer de andra inte alls. Ingen är ju där och packar och fixar och tjatar och planerar och lirkar så det faktiskt blir av.

Fast just det. Mamma och pappa. Brorsan och hans ungar. Det är ju deras hus också.

Kanske borde jag gillra några större fällor.

Eller kanske borde jag bara sitta här då, helt lugnt. Säga Hej, här är jag. Den nygamla Maria Johansson.

Nej, ha ha, jag sätter skrattet i halsen bara av att skriva det där namnet – hon finns faktiskt inte längre! Jag känner det nu. Vet det. Hon finns inte, och därmed finns inte de där andra människorna i SCB-pdf:en heller. Inte alls.

Det finns nog inga Johanssonar kvar i hela Sverige.

Fast kanske ska jag gillra några fällor ändå. För Andersson och Pettersson och Lundström och jag

*

I ett av hörnen i det rum som Maria Johansson lever i, och försöker hålla uppvärmt, ligger en stor, smutsig, röd handväska. Den har hängt med ända sedan Berlin. Minst. Det finns saker i den. Maria slängde in den i hörnet när hon kom och har inte velat röra den sedan dess. Hon minns inte varför.

Efter sin grillade måltid en sen kväll får hon plötsligt för sig att hon visst ska titta i den. Hon vet inte varför.

Hon närmar sig den respektfullt, rituellt. Öppnar locket med båda händerna.

Där stirrar en liten bok, röd som orent blod, upp på henne.

Hennes pass.

Ett ljud spräcker tystnaden men Maria blir inte rädd, trots att skrattet är ovant. Ja, skrattet är hest och sprucket men ändå rymmer det så mycket: Lugn, vetskap, triumf, återseende, fullbordan.

Maria Johansson. Svensk kvinna. Som inte finns längre.
Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.
Något som däremot finns är meningen med att öppna väskan. Meningen var att hon skulle hitta den löjliga lilla boken och bränna den. Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Kakelugnens eviga eld. Pärmen bubblar och svartnar, stanken av bränd plast cirklar upp mot taket.

Lemmarna pirrar. Hon blundar och njuter, andas djupt medan lukten skingras.

Att bränna saker är roligt. Med en lycklig suck tar hon tag i väskan igen. Fast, den är faktiskt för stor för att hel och hållen bli inknölad i kakelugnen. I alla fall när den är full med saker. Hon vänder ut innehållet på golvet.

Den fåniga kronan hon fick av Filip. Ha! Och Uppländska folksagor. Herregud, har hon kvar den? Har den varit i Thailand och Tyskland? Skrattet kommer igen. Främmande lyror. Tänk att hon läste den här skiten. Tänk att hon brydde sig.

Hon tar ett omilt grepp om böckerna, de ska in i kakelugnen. Tappar en av dem på vägen, folksagorna, och den landar och den bakre pärmen öppnar sig och något fångar hennes öga, fast hon inte vill. En sådan där sida med stämplar, från tiden innan det datoriserade lånesystemet.

Ja, 1976 står det på den senaste stämpeln. Och innan den finns en handfull andra, utspridda över decennierna.

1976 är inte aldrig. Maria Johansson levde 1976.

Det kommer ett skri och hon blir inte rädd nu heller, för hon märker det inte. Det bara hänger i luften som rök. Inte ens de där böckerna kunde de tala sanning om. De var visst inte aldrig utlånade. Ett skratt blandar sig med skriet, statens stämpel bränner i hennes själ.

De ville göra allt omöjligt från början.

Men jag är här nu. Jag är möjlig.

 

En sekund senare brinner biblioteksböckerna. Röken sprider sig med ny frid.

Hon slänger med håret hon inte längre har och kan inte låta bli att titta på nästa sak ur väskan. Det är en tjock anteckningsbok och flera mindre block hopsatta med gummisnoddar och på dem står skrivet med blått läppstift: MARIA JOHANSSONS MEMOARER.

Och kvinnan som inte längre är någon Maria Johansson, som just har renat och rensat den sista resten av sitt gamla jag, skrattar så hon gråter och gråter och gråter.

 

 

4.

Det har börjat lukta vår i luften. Men det är ingen anledning till att oroa sig över den sista april. Det är en evighet dit.

Och eftersom en evighet är evig, kommer den sista april aldrig komma.

 

Kvinnan som en gång var Maria Johansson går i lite vidare cirklar i naturen. Trivs i sitt kungadöme, njuter av solglimtarna mot huden, pratar med djuren.

Djuren svarar på sina sätt. De har respekt för henne. De frågar inte vad hon heter eller vad hon gör här. Hon är så nöjd med att inte längre äga ett namn. Hon bara är.

Hon har även börjat röra sig på ett helt nytt sätt. Från början var det medvetet, betvingande, men nu har också det blivit en naturlig del av henne. Hon rör sig glidande, mjukt, tar långsamma danssteg.
Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse.
En dag har en hare äntligen, äntligen fastnat i snaran. Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse. Triumf fyller hennes hjärta, men friden stannar också kvar.

Haren är redan död, kanske av utmattning, kanske av skräck. Den stirrar blint på kvinnan, men hon kan ändå se i djurets blick att det har förlåtit henne. Haren förstår.

Hon lossar långsamt snaran och bär den lilla kroppen mot sitt bröst, mot den öppna planen framför huset, mot elden och tallriken. Hon sjunger lågt om vinter och vår och hur haren förstår. Djuren har respekt för henne, hon har respekt för dem. Synd att alla måste dö ibland.

*

Vårvinter

i Mitt Universum

I dag har solen lyst nästan hela dagen.

Jag fryser inte längre. Jag tror inte jag KAN frysa längre. Dels har jag vant mig, dels har jag fått rutin på det här med att samla pinnar och låta dem torka lite inomhus innan det är dags att skyffla in dem i brasan.

Jag tog en paus i att skriva mina lappar. Har inte känt något behov av det. Jag bara är.

Men de senaste dagarna har ändå varit lite annorlunda. Jag har ätit hare i tre dagar. En fest. Jag tror att det var för att fira vårdagjämningen. Jag kände precis nyss, när jag svalt den sista tuggan, att natt och dag varit exakt lika långa i dag. Solen gick ned i takt med mina hjärtslag. Jag har lärt mig känna sådant, jag är en del av naturen och universum.

Så då kände jag för att skriva ned det. Och mina ögon kom att falla på den tjocka, slemmiga bunten som ligger bredvid kakelugnen, den med titeln MARIA JOHANSSON MEMOARER. Jag fnittrade lite åt den. Jag bryr mig inte längre. Maria? Johansson? Vem är hon? Nä, här finns ingen med det namnet. Du har kommit fel.

*

Tiden tickar vidare, hjärtat tickar med.

Varför måste dagarna bli längre.

*

Nästa dag

Solen skiner längre och längre. Snön är bländande vacker, vitare än något hotellrum. Men allra vitast är mitt inre. Så rent, så lugnt och skönt. Äntligen.

Hela dagen har jag varit ute och vandrat i mina marker. Varje fotsteg fyller mig med lycka. Jag känner varken köld eller hunger längre. Visst, jag ser till att hålla plusgrader inomhus och stoppa i mig lite näring ibland, men det är bara för att kroppen inte ska försöka lura mig igen. Jag är hjärna, sinne, själ, och de är helt förnöjda. Jag är evig och jag kan leva för evigt här.

 

Jag har vandrat och förundrats över naturens skönhet, och min hjärna har arbetat i takt med den smältande snön. Jag har insett att jag inte bör känna avsmak för det jag skrivit förut. Inte undvika det, som en rädd vit mör harunge som aktar var den sätter sina små tassar bara för att det kan finnas ett bråddjup någonstans.

Solen dalar och allt är frid. Jag ska sätta mig nu och läsa i skymningsljuset. Läsa det jag skrivit. Det hon skrev, den där Maria Johansson.

Jag ska läsa med min nya frid och utan rädsla.

 

Senare

All denna vrede – var kom den ifrån? Det är som att läsa en annans liv, och ja, det är ju det jag gör. Så missnöjd hon var med allt, Maria Johansson. Så mycket hon brydde sig om andra. När hon själv egentligen var det enda viktiga i hela världen.

Så skönt det är att vara här, nu, jag. Ingen religion, inga konstiga idéer. Ingenting. Bara jag. Det räcker bra så, tack.

Solen är sedan länge nedgången nu. Jag ska sova, här i mitt sakta tinande lilla kungadöme, och i morgon ska jag läsa vidare. Pussla ihop allt i rätt ordning, begrunda, se hela bilden.

Mitt sinne är milt och jag ska befriad sjunka in i mörkret, sova gott, låta mig väckas av gryningsljuset.

 

 

5.

Mörker.

Kanelbullar, SCB, veckopeng, siffror, kaffe, köttfärssås, bibliotek, Olof Palme, rödblanka könsorgan, sprit sprit sprit, dunk dunk dunk, suget när planet lyfter, suget efter mer. Queen of the World, julafton, Aftonbladet, morgonblodet. Filip. Fredrik. Livsmål. Dödsångest. Svart. Mer blod. Nålen mot pannan, pennan mot papperet, kuken i fittan. Das ist so cool. Dunk dunk dunk bananer dunk dunk Brandenburger Tor dunk dans dans dunk dunk knark dunk kärlek dunk dunk. Dunk. Hjärtat vägrar sluta slå. Kom ner annars skjuter vi. Isis Wulff Kit. Tina? Gud. Döden. Fallet. Livet. Siffror.

Mörker.

*

Nu vaknar jag igen

Å nej

*

HELVETE!

VAD GJORDE DE MOT DENNA KVINNA?

VAD GJORDE NI?

MOT MIG?

Allt gav ni henne, men inget var det egentligen. Allt tog ni ifrån henne. Inget finns kvar. Det finns inget hon inte har gjort, inget nytt hon kan göra. Allt har hon gjort, allt har hon förlorat, allt har hon funnit.

Men vet ni? Hon är fortfarande inte nöjd.

*

Jag är Maria Johansson och det här är min historia och den är fan inte slut än.

Jag har min röda peruk, min krona och min gamla smarttelefon. Solen står högt nu och jag har kommit på en sak. Är det något svenska kvinnor gör väldigt sällan, man skulle kunna säga aldrig, så är det att SJÄLVMORDSBOMBA STATISTISKA CENTRALBYRÅNS HUVUDKONTOR.

 

Jag går mot det flimrande mörkret.

Den ljusnande framtid är min.

 

Hej & hej då.

 

 

 

Sedan

 

 

Äh, jag bara skojade.

 

 

 

 

 

 

 

…………………………………………………………………………………..

 

 

 

 

 

Fotnot

När SCB så småningom gjorde en ny sammanställning, drygt ett år efter att dessa memoarer avslutats, fann man att Andersson, för första gången på 60 år, gått om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn.

Publicerad
16 timmar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Klimat­process inledd i tingsrätten – ”Det räcker inte att ett gäng ungdomar stämmer staten”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Kommer ”brand­muren” mot AFD att hålla?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln