Maria Johanssons memoarer – del 20

3.

Jag har vaknat nu.

Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag mår ta mig fan toppen.

 

Jag har tagit igen all missad sömn, sovit bort alla mina synder. Det är som att till och med min kropp har renats. Antagligen gjorde den verkligen det, när jag låg där i minusgraderna men ändå svettades inuti plastpåsarna.

Jag luktar ingenting längre.
Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död.
Det känns bra att vara renad. Över att ha varit död känner jag inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro. Tvärtom. Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död. Det är skönt att få det bekräftat.

(Men, kom på en smart grej också: Jag har ställt en kopp med smält snö bredvid mitt enkla läger. Så länge vattnet inte blir is, är det ingen fara.)

 

Jag är ren och lycklig. Här finns allt en människa, eller en gud, behöver. Kakelugn, lite spindelvävig ved, skogen full av pinnar, ett gäng konserver i skafferiet, och dricksvattnet faller från himlen. Vet ni hur gott smält snö smakar? Nä, det vet ni inte. Jag fattar inte varför jag ens pratar med er längre.

Håll käften.

*

En litet fritidshus ute på landet – det är ett eget ekosystem, ett eget universum. Här finns vatten, om än i frusen form, och finns det vatten så finns det liv.

Det finns till och med el. Men inga element. Det är ju en sommarstuga.

En sommarstuga på vintern. Finns den ens? En vinterstuga. Kretsloppet har slutits. Väntar i dvala på att öppna sig mot våren igen. Ingen borde vara här.

Maria Johansson är här.

I ett ekosystem finns det liv. Förvirrade flugor börjar surra. Och finns det liv så finns det död. En skata i skorstenen, en stor sork i ett hörn av källaren.

De är inte ruttna. Mer frystorkade. När de grillas i öppna spisen luktar det gott, bakterierna dör och det är helt naturligt att äta djuren. Att inte göra det vore vansinnigt.

 

Vinter, Sverige

Tiden går. Jag har ingen aning om hur, och det är en enorm befrielse.

Det finns inga taggar i mitt bakhuvud längre, inga alls – bara en vackert blommande buske. Även om vintern fortsätter omkring mig.

Vissa dagar skriver jag lappar. Ibland skriver jag flera. Jag dekorerar väggarna med dem. Ibland numrerar jag dem, ibland inte. Oftast bränner jag dem inte i kakelugnen.

Det här är den sjunde lappen.

 

Skulle jag lita till magkänslan är det kanske tio dagar som gått sedan jag kom till mitt frusna paradis. Här i paradiset finns inga män, ingen Eva, inga Marior. Inga hippies eller konstnärer eller horor.

Apropå magkänsla. Det enda jag önskar mig nu är att jag skulle slippa känna hunger, detta meningslösa molande. Men antagligen kommer jag dit i nästa steg, jag har ju varit i närheten av att lyckas med det förut; att slippa ifrån alla kroppsliga behov.

Jag tror faktiskt jag är där snart. Hungern har mattats av, likaså behovet av sömn. Jag tittar på stjärnorna, på snöflingorna, på grenarna medan dag-natt-töcknet kring mig växlar. Jag tröttnar inte.

Allt är vackert och vackrast av allt är jag.
Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan.
Men för att vara på den säkra sidan vad gäller det här löjliga matbehovet, har jag ändå gillrat några fällor. En snara, som jag är osäker på om den funkar, men även två fallgropar och två upp-och-nedvända, uppstagade lådor, samt en gammal råttfälla. Det är ont om bete, förstås, men jag tror det kommer funka ändå. Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan, och under de väntande lådorna lockar doftande trasor, som jag torkat ur konservburkarna med.

 

Det har varit mycket intressant att gillra fällorna. Jag har skuttat omkring därute som om jag vore ett djur själv, ett mycket intelligent djur då, burit och pillat och byggt och sjungit för mig själv.

Jag tror aldrig jag varit så lycklig någonsin förr. Inget annat existerar. Bara jag.

Vad var det nu jag hette?

*

Maria Johansson går i cirklar runt huset. Inte stora cirklar, de får inte bli för stora. Hon har sitt kungadöme där hon härskar lyckligt oinskränkt, men granntomten är inte långt borta. Även om ingen annan nog är här ute vid den här tiden på året.

Hon går runt. Hennes vita kläder är inte så vita längre. Dessutom bär hon en brokig mantel över dem, en av trasmattorna från köket. Den värmer mer än man kan tro. Kanske har det att göra med decenniers smutsiga, flottiga fötter som trampat den, liksom impregnerat den, men det vill Maria inte tänka på.

Hon går i cirklar. Hon nynnar små skogsljud. Ljuden tröstar henne och djuren som måste dö.

Våga inte titta på henne och tänka att hon är en narr.

Hon är den mest rationella varelsen inom flera mils radie.

 

*

 

Lapp nummer 9

I dag när vandrade runt i mitt universum fick jag en märklig impuls. Jag ställde mig på ett ben mitt i en glänta.

Vad gör du, frågade hjärnan kroppen. Jag gör ju det du tänkte på, svarade kroppen. Du gick runt och filosoferade om vad som fanns kvar. Vad som finns kvar att göra, och om något finns kvar utanför den här världen. Så då tänkte jag: Att stå på ett ben i en skogsglänta, iklädd en trasmatta, det har nog ingen annan någonsin gjort. Det här är första gången i evigheten.

Jag fnös åt mig själv. Hur kan jag veta det? Att göra det är väl inte så otroligt.

Kroppen fortsatte jävlas. Okej, sa den, nyp dig själv i ena bröstvårtan och yla som en varg samtidigt som du står här på ett ben!

Ylet lät ganska ensamt där i skogen. Det var tillfredsställande i ungefär två sekunder, sedan kände jag mig bara tom.

Jaha, sa jag åt mig själv. Nu har jag gjort det. Och?

Allt är redan gjort. Det om något har jag väl insett den senaste tiden.

Saker kan vara mer eller mindre vanliga, men inte fan är de unika.

Om jag nyper mig i andra bröstvårtan och gnäggar som en häst i stället så kanske det är ännu ovanligare. Men vem bryr sig?

Det enda unika är jag. Och ingen annan finns kvar som bryr sig.

 

Jag tänker inte låta dig hitta på dumheter, kropp. Det är jag som bestämmer nu.

Jag vill lägga mig ned och titta på hur glöden falnar i brasan. Det har säkert miljarder människor gjort sedan tidernas begynnelse. Precis som de trott på en gud. Än sedan? Jag står över dem, och dig.

*

Lapp nummer 11

En råtta!!!

*

Vinter, fortsättning

Jag tycker att solen stannar några minuter längre för varje dag. Jag betraktar skådespelet från min tron, en fåtölj jag ställt upp på den lilla trappen upp till stugan. För att få den att stå stadigt har jag kilat fast staplade, urätna konservburkar under frambenen. På fåtöljen alltså. Där sitter jag insvept i filtar och betraktar och behärskar världen.

Djuren har vant sig vid mig. Rådjur strosar förbi och tittar mig milt men respektfullt i ögonen. Dem försöker jag inte äta upp. Hararna springer förbi, livrädda, och ja det har de ju anledning att vara.

Alla lämnar de spår i den vita snön. Själv lämnar jag inga spår längre. Jag svävar en liten bit över marken.

Snön är där, men det är ett tunt täcke. Frågan är om det kommer så mycket mer i år. Men det måste ändå vara långt till våren, långt till sommarvattnet sätts på den sista april. Alltså kommer det dröja länge innan någon kommer hit. Grannar. Andra.

Men antagligen kommer de andra inte alls. Ingen är ju där och packar och fixar och tjatar och planerar och lirkar så det faktiskt blir av.

Fast just det. Mamma och pappa. Brorsan och hans ungar. Det är ju deras hus också.

Kanske borde jag gillra några större fällor.

Eller kanske borde jag bara sitta här då, helt lugnt. Säga Hej, här är jag. Den nygamla Maria Johansson.

Nej, ha ha, jag sätter skrattet i halsen bara av att skriva det där namnet – hon finns faktiskt inte längre! Jag känner det nu. Vet det. Hon finns inte, och därmed finns inte de där andra människorna i SCB-pdf:en heller. Inte alls.

Det finns nog inga Johanssonar kvar i hela Sverige.

Fast kanske ska jag gillra några fällor ändå. För Andersson och Pettersson och Lundström och jag

*

I ett av hörnen i det rum som Maria Johansson lever i, och försöker hålla uppvärmt, ligger en stor, smutsig, röd handväska. Den har hängt med ända sedan Berlin. Minst. Det finns saker i den. Maria slängde in den i hörnet när hon kom och har inte velat röra den sedan dess. Hon minns inte varför.

Efter sin grillade måltid en sen kväll får hon plötsligt för sig att hon visst ska titta i den. Hon vet inte varför.

Hon närmar sig den respektfullt, rituellt. Öppnar locket med båda händerna.

Där stirrar en liten bok, röd som orent blod, upp på henne.

Hennes pass.

Ett ljud spräcker tystnaden men Maria blir inte rädd, trots att skrattet är ovant. Ja, skrattet är hest och sprucket men ändå rymmer det så mycket: Lugn, vetskap, triumf, återseende, fullbordan.

Maria Johansson. Svensk kvinna. Som inte finns längre.
Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.
Något som däremot finns är meningen med att öppna väskan. Meningen var att hon skulle hitta den löjliga lilla boken och bränna den. Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Kakelugnens eviga eld. Pärmen bubblar och svartnar, stanken av bränd plast cirklar upp mot taket.

Lemmarna pirrar. Hon blundar och njuter, andas djupt medan lukten skingras.

Att bränna saker är roligt. Med en lycklig suck tar hon tag i väskan igen. Fast, den är faktiskt för stor för att hel och hållen bli inknölad i kakelugnen. I alla fall när den är full med saker. Hon vänder ut innehållet på golvet.

Den fåniga kronan hon fick av Filip. Ha! Och Uppländska folksagor. Herregud, har hon kvar den? Har den varit i Thailand och Tyskland? Skrattet kommer igen. Främmande lyror. Tänk att hon läste den här skiten. Tänk att hon brydde sig.

Hon tar ett omilt grepp om böckerna, de ska in i kakelugnen. Tappar en av dem på vägen, folksagorna, och den landar och den bakre pärmen öppnar sig och något fångar hennes öga, fast hon inte vill. En sådan där sida med stämplar, från tiden innan det datoriserade lånesystemet.

Ja, 1976 står det på den senaste stämpeln. Och innan den finns en handfull andra, utspridda över decennierna.

1976 är inte aldrig. Maria Johansson levde 1976.

Det kommer ett skri och hon blir inte rädd nu heller, för hon märker det inte. Det bara hänger i luften som rök. Inte ens de där böckerna kunde de tala sanning om. De var visst inte aldrig utlånade. Ett skratt blandar sig med skriet, statens stämpel bränner i hennes själ.

De ville göra allt omöjligt från början.

Men jag är här nu. Jag är möjlig.

 

En sekund senare brinner biblioteksböckerna. Röken sprider sig med ny frid.

Hon slänger med håret hon inte längre har och kan inte låta bli att titta på nästa sak ur väskan. Det är en tjock anteckningsbok och flera mindre block hopsatta med gummisnoddar och på dem står skrivet med blått läppstift: MARIA JOHANSSONS MEMOARER.

Och kvinnan som inte längre är någon Maria Johansson, som just har renat och rensat den sista resten av sitt gamla jag, skrattar så hon gråter och gråter och gråter.

 

 

4.

Det har börjat lukta vår i luften. Men det är ingen anledning till att oroa sig över den sista april. Det är en evighet dit.

Och eftersom en evighet är evig, kommer den sista april aldrig komma.

 

Kvinnan som en gång var Maria Johansson går i lite vidare cirklar i naturen. Trivs i sitt kungadöme, njuter av solglimtarna mot huden, pratar med djuren.

Djuren svarar på sina sätt. De har respekt för henne. De frågar inte vad hon heter eller vad hon gör här. Hon är så nöjd med att inte längre äga ett namn. Hon bara är.

Hon har även börjat röra sig på ett helt nytt sätt. Från början var det medvetet, betvingande, men nu har också det blivit en naturlig del av henne. Hon rör sig glidande, mjukt, tar långsamma danssteg.
Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse.
En dag har en hare äntligen, äntligen fastnat i snaran. Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse. Triumf fyller hennes hjärta, men friden stannar också kvar.

Haren är redan död, kanske av utmattning, kanske av skräck. Den stirrar blint på kvinnan, men hon kan ändå se i djurets blick att det har förlåtit henne. Haren förstår.

Hon lossar långsamt snaran och bär den lilla kroppen mot sitt bröst, mot den öppna planen framför huset, mot elden och tallriken. Hon sjunger lågt om vinter och vår och hur haren förstår. Djuren har respekt för henne, hon har respekt för dem. Synd att alla måste dö ibland.

*

Vårvinter

i Mitt Universum

I dag har solen lyst nästan hela dagen.

Jag fryser inte längre. Jag tror inte jag KAN frysa längre. Dels har jag vant mig, dels har jag fått rutin på det här med att samla pinnar och låta dem torka lite inomhus innan det är dags att skyffla in dem i brasan.

Jag tog en paus i att skriva mina lappar. Har inte känt något behov av det. Jag bara är.

Men de senaste dagarna har ändå varit lite annorlunda. Jag har ätit hare i tre dagar. En fest. Jag tror att det var för att fira vårdagjämningen. Jag kände precis nyss, när jag svalt den sista tuggan, att natt och dag varit exakt lika långa i dag. Solen gick ned i takt med mina hjärtslag. Jag har lärt mig känna sådant, jag är en del av naturen och universum.

Så då kände jag för att skriva ned det. Och mina ögon kom att falla på den tjocka, slemmiga bunten som ligger bredvid kakelugnen, den med titeln MARIA JOHANSSON MEMOARER. Jag fnittrade lite åt den. Jag bryr mig inte längre. Maria? Johansson? Vem är hon? Nä, här finns ingen med det namnet. Du har kommit fel.

*

Tiden tickar vidare, hjärtat tickar med.

Varför måste dagarna bli längre.

*

Nästa dag

Solen skiner längre och längre. Snön är bländande vacker, vitare än något hotellrum. Men allra vitast är mitt inre. Så rent, så lugnt och skönt. Äntligen.

Hela dagen har jag varit ute och vandrat i mina marker. Varje fotsteg fyller mig med lycka. Jag känner varken köld eller hunger längre. Visst, jag ser till att hålla plusgrader inomhus och stoppa i mig lite näring ibland, men det är bara för att kroppen inte ska försöka lura mig igen. Jag är hjärna, sinne, själ, och de är helt förnöjda. Jag är evig och jag kan leva för evigt här.

 

Jag har vandrat och förundrats över naturens skönhet, och min hjärna har arbetat i takt med den smältande snön. Jag har insett att jag inte bör känna avsmak för det jag skrivit förut. Inte undvika det, som en rädd vit mör harunge som aktar var den sätter sina små tassar bara för att det kan finnas ett bråddjup någonstans.

Solen dalar och allt är frid. Jag ska sätta mig nu och läsa i skymningsljuset. Läsa det jag skrivit. Det hon skrev, den där Maria Johansson.

Jag ska läsa med min nya frid och utan rädsla.

 

Senare

All denna vrede – var kom den ifrån? Det är som att läsa en annans liv, och ja, det är ju det jag gör. Så missnöjd hon var med allt, Maria Johansson. Så mycket hon brydde sig om andra. När hon själv egentligen var det enda viktiga i hela världen.

Så skönt det är att vara här, nu, jag. Ingen religion, inga konstiga idéer. Ingenting. Bara jag. Det räcker bra så, tack.

Solen är sedan länge nedgången nu. Jag ska sova, här i mitt sakta tinande lilla kungadöme, och i morgon ska jag läsa vidare. Pussla ihop allt i rätt ordning, begrunda, se hela bilden.

Mitt sinne är milt och jag ska befriad sjunka in i mörkret, sova gott, låta mig väckas av gryningsljuset.

 

 

5.

Mörker.

Kanelbullar, SCB, veckopeng, siffror, kaffe, köttfärssås, bibliotek, Olof Palme, rödblanka könsorgan, sprit sprit sprit, dunk dunk dunk, suget när planet lyfter, suget efter mer. Queen of the World, julafton, Aftonbladet, morgonblodet. Filip. Fredrik. Livsmål. Dödsångest. Svart. Mer blod. Nålen mot pannan, pennan mot papperet, kuken i fittan. Das ist so cool. Dunk dunk dunk bananer dunk dunk Brandenburger Tor dunk dans dans dunk dunk knark dunk kärlek dunk dunk. Dunk. Hjärtat vägrar sluta slå. Kom ner annars skjuter vi. Isis Wulff Kit. Tina? Gud. Döden. Fallet. Livet. Siffror.

Mörker.

*

Nu vaknar jag igen

Å nej

*

HELVETE!

VAD GJORDE DE MOT DENNA KVINNA?

VAD GJORDE NI?

MOT MIG?

Allt gav ni henne, men inget var det egentligen. Allt tog ni ifrån henne. Inget finns kvar. Det finns inget hon inte har gjort, inget nytt hon kan göra. Allt har hon gjort, allt har hon förlorat, allt har hon funnit.

Men vet ni? Hon är fortfarande inte nöjd.

*

Jag är Maria Johansson och det här är min historia och den är fan inte slut än.

Jag har min röda peruk, min krona och min gamla smarttelefon. Solen står högt nu och jag har kommit på en sak. Är det något svenska kvinnor gör väldigt sällan, man skulle kunna säga aldrig, så är det att SJÄLVMORDSBOMBA STATISTISKA CENTRALBYRÅNS HUVUDKONTOR.

 

Jag går mot det flimrande mörkret.

Den ljusnande framtid är min.

 

Hej & hej då.

 

 

 

Sedan

 

 

Äh, jag bara skojade.

 

 

 

 

 

 

 

…………………………………………………………………………………..

 

 

 

 

 

Fotnot

När SCB så småningom gjorde en ny sammanställning, drygt ett år efter att dessa memoarer avslutats, fann man att Andersson, för första gången på 60 år, gått om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn.

Publicerad
2 timmar sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt Allt Åt Alla Malmös lovande kampanj om etisk upphandling i Malmö stad. Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad