Maria Johanssons memoarer – del 18

9.

 

Maria Johanssons blogg, tisdag den 9 februari klockan 11.27:

 

Hej igen!

Kära dagbok! Eller jag menar jävla blogg. Nu har jag slutat knarka. Höll på i sådär tio dagar kanske. Men nu får det räcka, och då lägger jag av bara. Ni ser, inte så svårt va?

Min fria vilja är ju numera frigjord på riktigt. Som sagt.

Det har varit roliga dagar. Jag har justerat samlagspartnersiffran till fantastiska höjder. Och jag skulle kunna fortsätta knarka-dansa-knulla för evigt, om jag ville. Men det ska jag inte. När ens vilja är helt frigjord följer nytt ansvar också: att visa för er hur man kan välja. Om man vill.

Just nu väljer jag att gå och titta på konst. Inte bara för att jag vill. Utan också för att jag borde.

 

*

Maria Johansson klampar på i det ovana solljuset. Det är nog också ovanligt soligt i dag.

Måndagen var en svår dag. Hon minns den knappt. Hon vaknade hemma hos någon annan och önskade att hon varit hemma hos sig. Något rev i hennes inälvor. Hon saknade konsten och stordåden. Hennes mun smakade kväljande gammal banan. Kanske saknade hon Isis också. Maria vet inte, och hon försökte inte ringa Isis, men hon blev förvånad och störd över att där inte heller fanns någon liten lapp från Isis instucken under dörrspringan, när Maria äntligen kom hem till transhuset. Sedan sov Maria utan att riktigt sova, och hon kräktes utan att få upp något.

På tisdag morgon bestämde sig Maria Johansson för att sluta gå på klubbar och äta piller, bara för att testa hur det kändes. Inte för att hon borde. Bara för att hon ville. Så skrev hon i alla fall på ett löst papper och nålade upp bredvid sin säng.
Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.
Nu ska det bli konst. Konst med stort K. Där framme finns den.

Fasaden är vit och intetsägande och huset är något högre än de omkringliggande. Ser inte mycket ut för världen, men det är en ganska ny och mycket omskriven konsthall. Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.

Hon går förbi kassan utan att betala. Ingen peruk i dag, utropstecknet lyser i pannan.

Flickorna bakom disken ser ut som frågetecken. De viskar, men de stoppar inte Maria.

 

Interiören är vit den med. Ja, helt vit faktiskt. Bara kala väggar. Maria ser sig omkring, kämpar mot känslan av att vara lurad. Det är just det som de jävlarna vill.

Spridda besökare. Maria rör sig i en halvcirkel, anstränger sig för att hålla stegen stadiga men lagom nonchalanta. Bestämmer sig för att inte alls snegla på de andra besökarna, inte bevärdiga dem med blickar. Men trots det så registrerar hon att ett par av dem står stilla och tittar upp i taket och då gör också Maria Johansson det, reflexmässigt, utan att hinna välja.

Där stirrar en galen kvinna på henne. Efter två sekunder inser hon att taket är en spegel. En enda, stor spegel. På den blanka ytan är enkla svarta symboler målade: utropstecken, frågetecken, semikolon. Och tomma pratbubblor. Jaha. Det var det som var konsten, konstaterar Maria Johansson. Rätt trist.

Hon släntrar vidare genom rummen. Speglarna fortsätter, samma sak. Fantasilöst. Fast, det där med utropstecknet var ju lite kul. Kanske är konstnären inspirerad av Maria Johansson. Kanske trodde museipersonalen att Maria Johansson var en del av utställningen.
En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.
Denna sista tanke finns kvar i Marias huvud när hon rundar ett fjärde hörn, men avbryts tvärt då hon, återigen ofrivilligt, rycker till. Här är väggarna svarta och på hela högra kortsidan loopar en stum, svartvit film. Bara några sekunder, om och om igen. En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.

Maria Johansson blir först äcklad. Sedan förundrad. Reflekterar ett ögonblick över vad konsten vill förmedla, antagligen något med identitet och livets mening.

Sedan blir hon förbannad. Hon misstänker att det här är precis de reaktioner konstnären velat framkalla. Att hon själv reagerar som alla andra.

Hon bestämmer sig för att göra något själv. Ett stordåd.

Men vad?

Första idén är att skära sönder filmduken. Fast där finns ingen duk, bara vägg, och det var ändå en rätt trist idé. Skära upp en åder i armen och besudla Ålderdomen på väggen med Den Stora Konstnären Marias livgivande blod? Nja, det känns som något som upphovspersonen själv skulle kunna gilla. Slöseri med blod vore det också.

Så slår det henne: Hon ska spela med. Spela med och spela över och förstöra verket på det viset. Ha.

 

Maria går tillbaka, runt hörnet hon kom ifrån, stirrar tomt ut över det nästan tomma rummet och börjar högljutt beklaga sig på en blandning av engelska och låtsastyska.

– Ååå, det är så fruktansvärt! Akta er när ni tittar bakom hörnet, det är en äcklig film där! Motbjudande! Den visar hur vi alla blir när vi är gamla, tänk så hemskt. Åå, så äcklig filmen är. Achtung!

Rummets två besökare stannar upp och stirrar förskräckt. Medan de står där och glor kommer tre nya runt hörnet, kanske lockade av ljudet – något händer i denna intetsägande och upphaussade konsthall. De nya tittar mer nyfiket.

Maria fortsätter sitt klagande, ögonen ömsom slutna, ömsom stirrande mot taket, handen mot pannan i en gest av lidande. Efter att ha lyssnat ett litet tag går de tre förbi henne, in till filmen. De andra två vänder och går.

 

Strax kommer de tre, en kvinna och två män, tillbaka från filmrummet. Maria Johansson är uppenbarligen med ens intressantare än konsten de betalat för. Maria Johansson är konsten. Och mycket nöjd med det.

– Intressant, säger en av de unga männen som varit vid filmen och vänt. Får man kommunicera?

– The air is free, svarar Maria med sin vanliga röst.

Männen utbyter blickar, förbryllade men förtjusta.

– Är meningen med ditt sätt att kommunicera med publiken att avdramatisera döden? säger kvinnan i sällskapet på engelska.

– Nej nej, säger Maria. Döden är mycket dramatisk. Åå, så hemsk den är! Precis som på filmen!

En av männen viskar något till kvinnan. Dennas ögon vidgas.

– Det är ju du! utbrister den tredje, en kille med röda glasögon och välansat skägg, på äktsvensk gnällbältiska. Maria Johansson!

Maria Johansson biter ihop om nästa fras. Vad är nu detta.

– You are so cool! säger kvinnan med ett stort leende. My friend has told me everything!

Maria Johansson ger henne en värdig nick. Men varför darrar händerna så.

– Det är ju inte klokt! utbrister svensken i sällskapet exalterat. Vet du hur många som försökt kartlägga var du bor, få tag i dig, och så springer jag på dig här!

– Va, hör Maria Johansson sin mun säga.

– Jag måste dela det här på en gång, mumlar killen och dyker ned i sin telefon.

– I helvete heller! säger Maria som börjar återvinna fattningen. Jag delar med mig av mig, du delar inte med dig av mig!

– What? säger den tredje killen.

– Vem fan har kartlagt mig? fräser Maria.

Svensken har backat några steg, ser inte lika lycklig ut längre.

– Alltså, alla, på nätet, och så står det ju i tidningarna … gnäller han.

Runt hörnet kommer tre nya figurer. De två unga kvinnorna från kassan, och en vakt.

De stirrar tyst. En kamera klickar någonstans till höger. Luftkonditionering surrar.

– We think you should leave now, säger en av kassakvinnorna gällt.
Det är skillnad på konsthallar och krogar.
Det går tre sekunder. Alla står avvaktande. Vakten attackerar inte den här gången, det är skillnad på konsthallar och krogar.

Vad är nästa replik, nästa drag, vad fan är nästa drag, hon måste härifrån och de får inte hålla fast henne. Vad de än gör så får de inte hålla fast henne.

Den fjärde sekunden ringer det i den öronbedövande tystnaden. En gud ur maskinen, eller snarare ur Maria Johanssons behå: ett sorl av höga människor på ett dunkande dansgolv som hon spelat in. Alla rycker till. Maria fiskar tacksamt upp luren, försöker hålla sin hand stadig.

Gör det oväntade. Låt dem inte omringa dig.

– Hallå? säger hon nonchalant.

– Är detta Maria Johansson? säger ännu en svensk röst, denna gång skånsk.

– Vafanereom?

– Ursäkta?

– Kanske det.

Maria tittar upp i taket, som om hon inte kunde bry sig mindre om den obeslutsamme vakten tre meter bort. Tur att där finns speglar. Du rör dig inte en millimeter utan att jag ser det, vaktjävel.

Efter några få sekunders tystnad säger luren:

– Jag heter Mårten Jonsson och ringer från Expressen. Vi betalar bra för en exklusiv intervju.

– Hur har ni fått mitt tyska nummer, säger Maria lugnt. Säg vem som lämnat ut det så ska den lilla horan få en exklusiv betalning av mig.

– Nej, det säger jag inte, svarar journalisten lika lugnt. Men Maria, du vill väl bli uppmärksammad – om man tänker på allt det du gjort, och att hundratusentals människor har läst din blogg? Ännu fler skulle läsa intervjun!

– Berget kom till Muhammed, säger Maria med blicken fortfarande i taket. Sedan kanske Muhammed sprängde berget.

De sex människorna runt henne står fortfarande tysta, lyssnande, tvekande.

Hundratusen, tänker Maria. Hundra tusen ögon.

– Vad menar du med det? säger Expressen.

– Vad menar du med att störa min konstrunda? svarar Maria sammanbitet.

– Är det du själv som spritt ut porrbilderna?

Kontrollen börjar glida henne ur händerna igen. Maria kväver sitt ”va”.

– Jag antar att det är det? fortsätter Expressen. Är inte det ett ganska billigt knep? Hur går det ihop med allt du skrivit på din blogg?

– Den Gudomliga Maria behöver inte förklara sig för er dödliga. Ni får ingen intervju!

Ganska nöjd med svaret tänker hon lägga på och ta itu med den mer akuta situationen. Men ur den lilla luren, på väg bort från örat, säger Mårten Jonsson:

– Vi har redan fått den, tack så mycket!

Och lägger själv på.

Maria Johansson stirrar in i Maria Johanssons ögon där i taket och det är en tankebubbla precis snett ovanför hennes högra tinning och nu, efter klicket, sjunker det in i henne. Vad gnällsvensken sagt och vad Expressen sagt och allt vad det innebär.

Hon sänker sakta blicken. Det är en scen. Allt är en scen. De vita väggarna, Maria i mitten, telefonen i hennes hand, de tre besökarna till vänster, de avvaktande konsthallsanställda till höger. Allt är en teater och Maria Johansson faller, genom det vita golvet, ned i det svarta.

 

 

10.

 

Lugn. Behåll ditt lugn. Det handlar bara om att vilja.

Men så här är det. Så här har den så kallade verkligheten fortsatt, helt utan mitt godkännande, medan jag var upptagen med större saker:

Där ute i cyberrymden finns bloggar i mitt namn som inte är jag, det finns unga kvinnor som härmar mitt utseende och fotar sig själva, det finns anonyma personer som hävdar att de utfört mina stordåd, och konstnärer som försöker kopiera mig.

Jag orkar inte. Resa mig ur askan. Igen. Fast jo, det måste hon ju göra. Historien är inte slut än.
Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten.
Jag mår fysiskt illa när jag krafsar ned detta men jag måste också det. Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten: En kulturkrönika i Dagens Nyheter.

En kvinna runt trettio hade skrivit den. Glasögon och lagom slarvigt hår, enligt det tecknade lilla bylineporträttet.

Hon skrev om en Maria Johansson som på rekordtid uppnått kultstatus. Idolstatus. Hatad och älskad och hatälskad. Som var ett slags internetfenomen, en abstraktion, som det antagligen inte alls fanns någon riktig människa bakom. ”Moralpaniken är noga kalkylerad och fyller sitt syfte – Maria Johansson har blivit en kändis”, påstod skribenten.

Sedan gjorde hon jämförelser med andra kvinnor, med så kallade konstnärspersonas, med namn jag inte kände igen. Uppmärksamhet, bekräftelse, sex, gränslöshet. Hon hävdade att Maria Johansson är fixerad vid den egna kroppen och intrycket hon gör på andra – typiskt kvinnligt, kallade hon det, och fortsatte med ”men vad gäller kvinnliga konstnärer har de oftast under historien velat göra sin fysiska kropp osynlig – det är ganska nyligen de börjat exploatera den i sin egen konst, på ett traditionellt manligt sätt. Att göra det på det extrema Maria Johansson-sättet ligger helt rätt i tiden.”

 

Hon fortsatte med att – är det inte lite MOTSÄGELSEFULLT? – påstå att Maria Johanssons ”attribut” var långt ifrån nya. Att tabubelagda symboler har använts länge av såväl konstnärer som subkulturer. Att raka av sig håret är ett klassiskt sätt för kvinnor att få uppmärksamhet och signalera förändring, ”eller till och med botgöring”, från antiken till dagens popstjärnor. Och så slog den lilla förståsigpåaren knut på sig själv en gång till och skrev att det dessutom fanns en lika välkalkylerad dubbel betydelse i en rakad kvinnoskalle: Straff. Straff för horor och lägerfångar. Snaggad skalle och hakkors och tatueringar på en kvinna för tankarna till såväl nazism som nazismens offer, tyckte hon. Och ”… att scenen som denna extrem-performance-artist valt är just Tyskland, är knappast en slump. Här finns konstlivet, här finns Europas största historiska trauma, och här låter konstnären det moderna samhällets monsterbarn födas”.

 

”För,” – och denna avslutning är det värsta i hela skiten – ”Maria Johansson är en personifiering av vår tid. Av oss och det vi inte vill kännas vid med oss själva. Hon är inte en individ, och därmed är det också ointressant om hon existerar i vanlig mening – hon existerar i och med att hon är vi. Vad säger det om oss?”

 

Om er? Frågan är väl vad det säger om mig, Maria fucking Johansson, din lilla pennsugande rövslickande prettofitta. Det är du som är horan och lägerfången.

 

Och jag – I HELVETE ATT JAG KNAPPT FINNS,

ATT JAG SKULLE VARA EN SATANS SAMMANFATTNING AV ER!

JAG ÄR INTE EN AV ER

TROR NI JAG TILLÅTER

ATT NI FÖRSÖKER VARA MIG??

 

Jag så mycket större än er.

Jag skiter väl i er, och vad ni tycker om mig.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
6 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad