Maria Johanssons memoarer – del 17

8. Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat. De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt […]

8.

Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat.

De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt så tillfredsställande som hon trodde. Och fan vad alla har bråkat med henne, både före och efter hennes kristliga ödmjukhet. Hon som är en så god människa. Att de som möter henne inte förstår det. Skenheliga horor hela bunten, oavsett om de sitter och leker goda i en källare eller pladdrar till Gud på gatorna.

Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. 

Men trots de tankarna bubblar Maria Johansson av upprymd, uppdämd glädje. Det är onsdag kväll och hon har klätt upp sig igen, lagt undan de vita kläderna. Hon kommer in på klubben utan problem. Känner sig med ens nästan oansenlig. Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. Hennes egna må vara mer udda, men de drunknar ändå i mängden. Och i de ständiga stötarna av rytm och ljus.

Hon köper en petflaska med vatten i baren. Hon har fortsatt med avhållsamheten från alkohol, förutom när hon råkade ta ett par öl till den där sega steken i fredags, då. Och nu ska hon ha riktigt roligt utan att dricka. Det är knappast vanligt, varken här eller i Sverige!

Just som hon vänder från baren griper någon tag i hennes axel.

– Are you Maria Johansen?

En mörk kille i trettioårsåldern med enorma ögon bakom tjocka bågar. Glasen förstorar dem än mer. En piercing mellan ögonen har han också.

Totalt okänd.

– I am Maria Johansson, svarar Maria Johansson.

– Ah, det var ju det jag sa!

Greppet om hennes arm hårdnar upphetsat.

Vem fan kan han vara? Någon från tatueringsstudion? Eller från Hare Krishna, han har en konstig tofs i nacken?

– Känner jag dig? frågar hon likgiltigt.

Killen har vänt sig bakåt, säger något till sina kompisar, musiken dränker vad. En av de andra kikar fram. Tyskt babbel babbel Brandenburger Tor, säger han.

– Va, säger Maria fast ett ljus börjar gå upp för henne.

– Are you the crazy … I mean are you the Swedish artist? skriker en tredje genom dunket, rakt in i Marias öra.

Hon rycker till, höjer armen till försvar.

– Du är så cool! säger den första killen. En svensk kompis har berättat om dig!

Maria sänker garden och dunket sjunker undan i bakgrunden. Suset i hennes huvud tar över. Jaha.

– Jo, säger hon nonchalant och tar en klunk vatten. Det är jag.

Killarna skrattar med varandra, nästan viskar. Maria vet fortfarande inte riktigt om hon ska placera dem i Fiender- eller Vänner-facket.

– Kan jag få din autograf? Här? säger en av dem, en rödhårig, och vänder sig tillbaka mot henne, med linnet uppdraget till hakan.

Framför Maria är plötsligt en ynglingakropp med en ring i vänstra bröstvårtan. Hans kompis flinar, tänderna lyser i det fluorescerande ljuset, håller fram en tjock penna.

Maria vill inget hellre än att ge honom det och mer därtill, men tänker efter en sekund.

– Ge mig din först, säger hon och lyfter upp sin egen tröja.

Gänget tjuter av förtjusning. Den rödhårige skriver ett skakigt BENNO på hennes vänstra bröst.

Sedan står de plötsligt tysta, som gripna av stundens allvar.

– Jag vill inte skriva nån autograf. Jag lurades, säger Maria och drar ned sin tröja.

Killarna verkar lyckliga ändå. Nästan ännu lyckligare än innan.

– Är det sant att du ordnade en stor orgie på stranden i Thailand? frågar den förste killen.

Maria rycker på axlarna.

– Kan det väl vara.

– Vad ska du göra nästa gång?

Maria rycker på axlarna. Hon känner att hon är kissnödig och hon känner att situationen inte är lika spännande som nyss.

– Nåt fantastiskt, svarar hon. Ni får väl vänta och se. Nu ska jag gå på toa, hej då.

Maria tar en ny klunk vatten och börjar tränga sig bort mot toaletterna. De beundrande blickarna värmer hennes rygg.

Tänk att allt är så enkelt nu för tiden. Maria drar sig undan med Gud en vecka, när hon kommer ut igen sitter världen och väntar, flåsande vid hennes fötter.

Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller.

Och när hon kommer ut från toaletten säger en kille med blått hår: Gapa! Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller, en nyans ljusare än håret, i hennes mun. Sekunden efter försvinner han in i pissoaren med ett skratt.

Intressant. Undrar vad som ska hända härnäst. Maria ser sig om i lokalen. Det allra mesta av den är ett enormt dansgolv. Ja, så klart hon ska dansa, ha roligt utan alkohol. Men hon ska förena nöjet med nytta också, dansen ska vara en rit, en frigörelse. Hon ska dansa med ett syfte, som en gud gör.

 

Musiken pumpar oavbrutet och Maria anstränger sig för att dansa helt i otakt och med de märkligaste rörelser hon kan komma på. Det här har hon tänkt på redan innan. Hur förväntas man inte dansa.

Men ingen verkar bry sig. De flesta runt omkring blundar faktiskt, verkar njuta, vara uppslukade.

Efter några låtar försvinner Maria i stället ned mot golvet. Ställer sig som om hon vore ett bord, magen uppåt, vaggar långsamt.

Det enda som händer är att det blir en liten tom cirkel runt henne.

Ställningen blir snabbt bara jobbig. Maria hoppar upp på fötter igen och bestämmer sig för att blunda, hon med. Det känns bra. Med ögonen slutna är det som att kroppen blir friare. Hon dansar på med slängiga, orgelbundna rörelser, i takt och otakt samtidigt.

Långsamt, dansande, tar hon av sig sin påfågelsfläckiga topp. Det känns rätt att klä av sig, helt rätt. Plötsligt njuter hon mer än hon tänker. Musiken letar sig in i varje skrymsle av kroppen med elektriska stötar. Och fötterna känns så lätta, de rör sig helt obekymrat.

Maria tittar ned. Det är otroligt att hon fortfarande har skor på sig. Hon sparkar av sig dem, och fötterna blir lättare än hon trott var möjligt. Hon sluter ögonen igen.

Något är underbart.

Tid går.

När Maria tittar upp igen har rummet ändrats. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är definitivt annorlunda. På ett bra sätt.

Trevlig liten tablett det där.

Fortfarande tittar ingen på Maria, som nu dansar med trosorna runt fotknölarna. Men det gör inget. Det här är ett bra ställe med goda människor. De ser henne ändå, på något sätt, känner hennes energi. Det måste de göra.

Tänk, i början av dansen planerade Maria Johansson att hon skulle kissa på golvet nästa gång hon behövde. Bara för att. Men nu har hon ångrat sig. De här människorna förtjänar bättre än att dansa i pisspölar. De är hennes beundrare, de älskar henne och hon älskar dem.

Timmarna går och Maria dansar. Allt är så lätt. Hon är fullkomlig. Det kommer komma nya stordåd. Allt kommer bli så bra, nej allt är redan bra. Nej inte bra, fantastiskt. Himmelskt. Hon berättar detta för alla som vill höra på. De ler tillbaka, förstår henne.

Timmarna går och Maria dansar och ingen slänger ut henne.

Nästa kväll är Maria Johansson tillbaka på klubben.

 

*

Blixt.

– Ja jag är Maria Johansson.

Dunk.

– Fast ändå inte, jag är ju en ny människa.

Blixt.

– Jag är pånyttfödd, en slags gud nästan.

Dunk.

– Ja så klart jag är konstnär!

Blixt.

– Men inte bara.

Dunk.

– Jag är allt.

Blixt.

– Har dina vänner sagt det? Var är dina vänner?

Dunk.

– Aha. Jag är här och nu.

Blixt.

– Och alla är ju vänner.

Dunk.

– Sa de det?

Blixt.

– Säg att jag älskar dem!

 

*

Maria Johanssons blogg, lördag den 6 februari, klockan 16.50:

 

Den Sanna Kärleken

Kära dagbok! Eller blogg menar jag. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag – jag har försvunnit ut i rymden lite de senaste dagarna.

Jag har helt slutat dricka alkohol, som sagt. Det är en destruktiv drog. Jag har hittat nya saker. Sådant som svenskarna är livrädda för, sådant som staten säger åt en att man dör av och ska sitta i fängelse för.

Ni är så lurade.

Kom nu inte med något tjafs om att jag ska bli ”beroende” av de där små pillren. Beroende sitter bara i hjärnan, och jag vet precis var jag har min hjärna nu. Och mitt hjärta. De är ett.

Jag äter kärlek och ljus och väldigt många bananer. Jag dricker vatten, men jag har nya vänner som hindrar mig från att dricka för mycket. Vi tar hand om varandra. I går gav en tjej mig en flaska med något antibakteriellt mirakelmedel, till piercingen i min hand som inte riktigt velat läka. Den känns redan bättre.

Och jag, jag gav en rakad tjej en av mina peruker, eftersom hon såg ut att frysa.

 

Jag lever kärlek. I alla bemärkelser.

Tänk, jag trodde att jag gjorde något revolutionerande, när jag började koppla bort sex från kärlek – men det är ju precis det hela samhället bygger på, bara man tittar utanför sitt eget sovrum! Sälja sex, anspela på sex, trösta sig med sex, köpa sex. Från runtknullande flator i Stockholm till ladyboys i Thailand och slampiga tatuerare i Berlin.

Och sedan, sedan försökte jag koppla bort sexet helt och hållet. Trodde att Guds kärlek krävde det.

Men nu har jag kopplat ihop allt igen. Så som det är menat att vara. Sex är kärlek och kärlek är sex och jag älskar världen och jag ÄR världen. Gud är med mig och i mig. Varje kväll förvandlas jag till en stor, pulserande, inbjudande vagina. Tänk att jag faktiskt funderade på att byta bort den mot en tråkig kuk!

 

Ja, jag har många nya vänner. Jag har köpt ett tyskt kontantkort till min telefon så att jag kan ha kontakt med dem, men ni gamla svenska hatare kan inte få tag i mig.

Jag behöver inte akta mig för att göra det jag vill längre. Inte undertrycka impulser. Äntligen har min vilja blivit fri på riktigt. Ett bevis på det är att min mens aldrig kom igång – jag ville inte ha den, och då blev det så.

Jag har nått det nya stadiet, fullkomligt. Bra att jag testade era futtiga religioner innan, nu vet jag att svaren inte finns där!

 

För svaret är: Allt är kärlek i alla former. Maria Johansson har de senaste dagarna legat med fler människor än i hela sitt hittillsvarande liv. Inte sällan samtidigt. Jag tror jag har satt något slags rekord. Jag har dokumenterat delar av det och en av mina nya vänner har lovat att skicka alltihop till Guinness Rekordbok.

 

Puss & hej

 

*

Musiken tystnar aldrig. Den glider över i annan musik, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. Precis som ens kropp.

Ens kropp dansar och sjuder och lever på dansgolvet, och dansgolvet gör samma sak. Enda skillnaden är nog att musiken är tung och ens kropp är så lätt, så lätt. Allt är elektriskt.

Vi pratar med varandra men ord behövs inte alltid. Dans är kommunikation. Blickar, leenden, tankar, kärlek, samlag är kommunikation.

Vi vet inte var våra egna kroppar börjar och slutar. De glider in i varandra. Ibland med ett mjukt klafsande, ibland med ett knastrande. Då tar vi ett piller till.

*

– Jo men du måste sluta … jag förstår att det är härligt men allt som är du försvinner ju!

– Isis, Isis … Försök inte. Du är ingen hämndgudinna. Ingen moralens väktare. Du är en gudinna av kärlek och fest. Man ska inte försöka vara något man inte är.

– Men det är ju du som försöker vara något du inte är! Vad händer med din konst? Vad har du gjort senaste tiden egentligen?

– Jag samlar inspiration. Och kärlek. En människa är aldrig mindre än sin största last. Kyss mig!

*

Ett papper lyser vitt på bardisken. En tiondels sekund senare lyser det grönt. Nej blått, nej orange, nej rosa gult grönorangeblått. Maria Johanssons pupiller fixerar papperet. Hennes hand håller stadigt i en penna. Det är inte svårt, inte alls. Att skriva är inte heller svårt, handstilen flödar nästan automatiskt.

Men att sedan förstå vad det står, det är svårare. Att aldrig stanna är knepet. Om hon börjar tänka på hur ett ord stavas eller vad den där färgen egentligen heter tar det stopp. Allt är obegripligt om man låter medvetandet närma sig det, och det är faktiskt ganska skrämmande.

– Vad gör du? frågar en oerhört glad, nästan hurtig, röst.

Maria tittar inte dit, hon fortsätter fixera sin blick på de slingrande orden. Hon vet ändå att rösten tillhör en tjej med orange hår och klitorispiercing.

– Poesi, svarar Maria.

Då är tjejen redan borta.

Orden blinkar.

Fortsätt, säger Maria åt sig själv. Skriv ned kärleken, detta fantastiska!

Tänk om stroboskopet bara finns i min hjärna, tänker hennes hjärna i stället.

– Vilken fantastisk hjärna du måste ha, säger en annan röst bredvid.

Rummet börjar blinka svart.

Blinda blinka stjärna, skriver Maria. Tror hon.

– Maria, älskling! säger en ung kille och griper hennes hand, tvingar bort hennes blick från papperet. Kom, du måste hälsa på Bennos nya kompis, hon är också konstnär!

Varför skriva poesi när man kan leva den. Knepet är att aldrig stanna.

*

Flimrande ljus. Sega sekunder då du undrar var du är. Skavsår och blodfyllda blygdläppar, ryggskott och sår runt munnen. Staden ylar som en varg utanför.

Andetag nära. Kanske är det mina. En kroppsdel sticker mig obekvämt i sidan.

De här sekunderna är början på resten av mitt liv. Varje dag. De fyller mig med lycka.

Varje, varje dag.

 

Jag är Maria Johansson och det här är min historia.

*

Ännu en mörk källare. Maria Johansson har landat lite, eller nej det har hon inte alls, men hon glidflyger närmare marken. I går ville kroppen plötsligt gå hem och lägga sig redan klockan ett på natten, ensam. Sedan sov den längre än på mycket länge. Sedan åt den lagad mat för första gången på nästan lika länge.

Den Nya Maria glömmer snabbt. Hon mindes knappt hur solljus kändes. Skavande tacksamt följde hon med ned i den mörka källaren tidigt på eftermiddagen.

Källaren påminner lite om tatueringsstudion den där första dagen i Berlin, men det tänker inte Maria Johansson på nu. Hon är inne i ett samtal som just börjar ta en ny vändning.

Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. 

”Vaniljsex”, har en svarthårig, blek och storbystad tyska i korsett och väldigt mycket svart smink just fnyst. Maria vet inte vad tjejen heter. Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. Men den här unga kvinnan är i alla fall bekant till några av dem som brukar hänga på klubbarna där Maria dansar nätterna igenom. Tillhör väl någon slags besläktad subkultur. Fast Maria tycker att de allihop ser ganska lika ut: Något svart (hår, smink, ett plagg) i skarp kontrast mot lila, grönt, rött. Piercade, lite tatuerade, ganska blek hud nästan oavsett hudfärg.

Maria Johansson delar numer sitt liv med de här människorna, och livet är ett rus. Allt är ett rus, men det är inte alls som alkohol, man vet vad man gör. Eller, man är i alla fall medveten om vad man gör. Och även om de senaste dygnen är lika, flyter in i varandra, så är det här en ny källare, innan kvällens klubbande börjar, och det kvinnan säger är nytt.

– Vadå? säger Maria.

– Vaniljsex, upprepar en annan tjej med lila hår.

Maria tänker, känner igen ordet men fattar inte riktigt hur det kan användas om henne. Tittar på den lilahåriga. Var det inte hon som hade lila fitthår också?

– Ja … är inte det … tråkigt sex? Du verkade inte ha så tråkigt senast! säger Maria med ett skratt och en blinkning åt den lila.

Den svarthåriga himlar med ögonen. Henne har Maria inte legat med. Tror hon.

– Ni tror att ni är så frigjorda! utbrister de svartmålade läpparna. Men ni gör samma saker som alla andra, har samma syn på vad sexuell njutning är. Enda skillnaden är att ni gör det tillsammans, och att alla inte är helt hetero. Jag tror du har lika tråkigt sex som alla andra, bara mer. Vanilj, konstaterar hon med en snabb blick åt Marias håll.

Blicken är en liten tändsticka och Maria är inte så flamsäker som hon vill inbilla sig.

Den där överlägsna jävla låtsasvampyren – sitter hon inte och försöker sätta etiketter på Maria Johansson?

På MARIA JOHANSSON!

Maria längtar efter att känna Den Stora Kärleken igen, tänk om någon här kan bjuda på något litet piller? Sudda ut det svarta hatet som inte passar i den nya tiden.

Men hon hör sin mun svara utan vare sig hat eller kärlek, snarare är den nästan ursäktande:

– Men vadå, jag har använt strap-ons och ibland handklovar också …

Ny fnysning.

– Så kryddar varenda hemmafru sitt sexliv nu för tiden! Ni tänker fel från början. Allt sitter i hjärnan. I relationerna och spelet. Jag har aldrig kunnat bli sexuellt tillfredsställd på annat sätt än att dominera äldre kvinnor. Inga könsorgan inblandade.

– Det låter tråkigt om något, säger Maria på svenska och tar en klunk vatten.

– Vad sa du?

Den svarthåriga har hårda ögon. Kanske vill hon dominera mig, tänker Maria och fnissar till. Sällan, bruden!

Fnissningen får ögonen att hårdna ännu mer och den svarta munnen som redan är spänd börjar spotta ur sig något, men då bryter den lilahåriga in:

– Jo Melka, jag vet vad du menar. Själv går jag ju egentligen mest igång på läder. Men jag kan anpassa mig, det är roligt med variation!

– Min kompis tänder bara på träd, hon blir kär i dem, säger en grönhårig kille som dittills varit ganska tyst.

Melka himlar med ögonen igen, men de är lite mindre hårda nu.

– Ja ja. Jag vill bara att du, Maria, ska fatta att normerna är hårda och drabbar oss som inte alls känner oss hemma i vaniljsex. Jag har inte känt mig så välkommen bland dina flatkompisar direkt.

– Jag skiter väl i var du känner dig hemma, säger Maria återigen på svenska och går till baren.

 

*

 

Anteckningsbok, torsdag den 11 februari:

 

Vaniljsex. Jaha jaha jaha. Så vad ska jag göra? Jag tänker inte fråga några gamar om råd på min blogg. Kommentarsfunktionen är avstängd, Maria Johansson är trött på folk som låtsas förstå henne.

Använd din fantasi, kom på något själv.

Fetischer, det skrev jag ju i listan.

Finns det någon fetisch som ingen annan har?

Det finns så mycket. Djur. Barn. Träd. Bajs. Fy fan.

Jag kräks på dig, mänsklighet. Jag ska överträffa dig.

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 20.23:

 

Frigörelsen Fortsätter

Min Odyssé av Sexuella Upptäckter pågår ännu för fullt, den tar mig och dem jag möter till nya höjder och nya avgrunder. Där finns mer att upptäcka än ni någonsin kunnat ana.

Tyskarna är ett frigjort folk. Kanske är de lite mindre trånga i hjärnan än ni hemma i Sverige. Ja, något annat går väl knappast att vara.

”Fetischism” skrev någon av er till mig förut, men det kan ju betyda vad som helst. Att man gillar lack och läder – som alla verkar göra här.

Jag ska bryta ny mark även här. Maria Johansson är inte bara frigjord, hon är så fri att ingen längre minns vad hon gjorde sig fri från. Hon är Gud och Gud är en sexgudinna och nu ska hon in och utföra sin magiska ritual på dansgolvet, omgiven av sina hängivna anhängare.

*

Rött orange gult grönt blått violett piller.

Isis har inte mitt nya telefonnummer.

*

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer

Kom ska jag dominera er

Jag knullar era hjärnor OCH PRECIS ALLT ANNAT JAG VILL

*

Klockan 05.43 söndag den 14 februari ljuder ett billarm över Schönhauser Allee. Inte så många bryr sig i denna stora stad, och hade de brytt sig hade de nog ändå inte fått en skymt av gärningskvinnan. Hon försvann illa kvickt, då hon har utvecklat en stor skräck för lagens väktare.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad