8.

Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat.

De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt så tillfredsställande som hon trodde. Och fan vad alla har bråkat med henne, både före och efter hennes kristliga ödmjukhet. Hon som är en så god människa. Att de som möter henne inte förstår det. Skenheliga horor hela bunten, oavsett om de sitter och leker goda i en källare eller pladdrar till Gud på gatorna.
Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. 
Men trots de tankarna bubblar Maria Johansson av upprymd, uppdämd glädje. Det är onsdag kväll och hon har klätt upp sig igen, lagt undan de vita kläderna. Hon kommer in på klubben utan problem. Känner sig med ens nästan oansenlig. Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. Hennes egna må vara mer udda, men de drunknar ändå i mängden. Och i de ständiga stötarna av rytm och ljus.

Hon köper en petflaska med vatten i baren. Hon har fortsatt med avhållsamheten från alkohol, förutom när hon råkade ta ett par öl till den där sega steken i fredags, då. Och nu ska hon ha riktigt roligt utan att dricka. Det är knappast vanligt, varken här eller i Sverige!

Just som hon vänder från baren griper någon tag i hennes axel.

– Are you Maria Johansen?

En mörk kille i trettioårsåldern med enorma ögon bakom tjocka bågar. Glasen förstorar dem än mer. En piercing mellan ögonen har han också.

Totalt okänd.

– I am Maria Johansson, svarar Maria Johansson.

– Ah, det var ju det jag sa!

Greppet om hennes arm hårdnar upphetsat.

Vem fan kan han vara? Någon från tatueringsstudion? Eller från Hare Krishna, han har en konstig tofs i nacken?

– Känner jag dig? frågar hon likgiltigt.

Killen har vänt sig bakåt, säger något till sina kompisar, musiken dränker vad. En av de andra kikar fram. Tyskt babbel babbel Brandenburger Tor, säger han.

– Va, säger Maria fast ett ljus börjar gå upp för henne.

– Are you the crazy … I mean are you the Swedish artist? skriker en tredje genom dunket, rakt in i Marias öra.

Hon rycker till, höjer armen till försvar.

– Du är så cool! säger den första killen. En svensk kompis har berättat om dig!

Maria sänker garden och dunket sjunker undan i bakgrunden. Suset i hennes huvud tar över. Jaha.

– Jo, säger hon nonchalant och tar en klunk vatten. Det är jag.

Killarna skrattar med varandra, nästan viskar. Maria vet fortfarande inte riktigt om hon ska placera dem i Fiender- eller Vänner-facket.

– Kan jag få din autograf? Här? säger en av dem, en rödhårig, och vänder sig tillbaka mot henne, med linnet uppdraget till hakan.

Framför Maria är plötsligt en ynglingakropp med en ring i vänstra bröstvårtan. Hans kompis flinar, tänderna lyser i det fluorescerande ljuset, håller fram en tjock penna.

Maria vill inget hellre än att ge honom det och mer därtill, men tänker efter en sekund.

– Ge mig din först, säger hon och lyfter upp sin egen tröja.

Gänget tjuter av förtjusning. Den rödhårige skriver ett skakigt BENNO på hennes vänstra bröst.

Sedan står de plötsligt tysta, som gripna av stundens allvar.

– Jag vill inte skriva nån autograf. Jag lurades, säger Maria och drar ned sin tröja.

Killarna verkar lyckliga ändå. Nästan ännu lyckligare än innan.

– Är det sant att du ordnade en stor orgie på stranden i Thailand? frågar den förste killen.

Maria rycker på axlarna.

– Kan det väl vara.

– Vad ska du göra nästa gång?

Maria rycker på axlarna. Hon känner att hon är kissnödig och hon känner att situationen inte är lika spännande som nyss.

– Nåt fantastiskt, svarar hon. Ni får väl vänta och se. Nu ska jag gå på toa, hej då.

Maria tar en ny klunk vatten och börjar tränga sig bort mot toaletterna. De beundrande blickarna värmer hennes rygg.

Tänk att allt är så enkelt nu för tiden. Maria drar sig undan med Gud en vecka, när hon kommer ut igen sitter världen och väntar, flåsande vid hennes fötter.
Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller.
Och när hon kommer ut från toaletten säger en kille med blått hår: Gapa! Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller, en nyans ljusare än håret, i hennes mun. Sekunden efter försvinner han in i pissoaren med ett skratt.

Intressant. Undrar vad som ska hända härnäst. Maria ser sig om i lokalen. Det allra mesta av den är ett enormt dansgolv. Ja, så klart hon ska dansa, ha roligt utan alkohol. Men hon ska förena nöjet med nytta också, dansen ska vara en rit, en frigörelse. Hon ska dansa med ett syfte, som en gud gör.

 

Musiken pumpar oavbrutet och Maria anstränger sig för att dansa helt i otakt och med de märkligaste rörelser hon kan komma på. Det här har hon tänkt på redan innan. Hur förväntas man inte dansa.

Men ingen verkar bry sig. De flesta runt omkring blundar faktiskt, verkar njuta, vara uppslukade.

Efter några låtar försvinner Maria i stället ned mot golvet. Ställer sig som om hon vore ett bord, magen uppåt, vaggar långsamt.

Det enda som händer är att det blir en liten tom cirkel runt henne.

Ställningen blir snabbt bara jobbig. Maria hoppar upp på fötter igen och bestämmer sig för att blunda, hon med. Det känns bra. Med ögonen slutna är det som att kroppen blir friare. Hon dansar på med slängiga, orgelbundna rörelser, i takt och otakt samtidigt.

Långsamt, dansande, tar hon av sig sin påfågelsfläckiga topp. Det känns rätt att klä av sig, helt rätt. Plötsligt njuter hon mer än hon tänker. Musiken letar sig in i varje skrymsle av kroppen med elektriska stötar. Och fötterna känns så lätta, de rör sig helt obekymrat.

Maria tittar ned. Det är otroligt att hon fortfarande har skor på sig. Hon sparkar av sig dem, och fötterna blir lättare än hon trott var möjligt. Hon sluter ögonen igen.

Något är underbart.

Tid går.

När Maria tittar upp igen har rummet ändrats. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är definitivt annorlunda. På ett bra sätt.

Trevlig liten tablett det där.

Fortfarande tittar ingen på Maria, som nu dansar med trosorna runt fotknölarna. Men det gör inget. Det här är ett bra ställe med goda människor. De ser henne ändå, på något sätt, känner hennes energi. Det måste de göra.

Tänk, i början av dansen planerade Maria Johansson att hon skulle kissa på golvet nästa gång hon behövde. Bara för att. Men nu har hon ångrat sig. De här människorna förtjänar bättre än att dansa i pisspölar. De är hennes beundrare, de älskar henne och hon älskar dem.

Timmarna går och Maria dansar. Allt är så lätt. Hon är fullkomlig. Det kommer komma nya stordåd. Allt kommer bli så bra, nej allt är redan bra. Nej inte bra, fantastiskt. Himmelskt. Hon berättar detta för alla som vill höra på. De ler tillbaka, förstår henne.

Timmarna går och Maria dansar och ingen slänger ut henne.

Nästa kväll är Maria Johansson tillbaka på klubben.

 

*

Blixt.

– Ja jag är Maria Johansson.

Dunk.

– Fast ändå inte, jag är ju en ny människa.

Blixt.

– Jag är pånyttfödd, en slags gud nästan.

Dunk.

– Ja så klart jag är konstnär!

Blixt.

– Men inte bara.

Dunk.

– Jag är allt.

Blixt.

– Har dina vänner sagt det? Var är dina vänner?

Dunk.

– Aha. Jag är här och nu.

Blixt.

– Och alla är ju vänner.

Dunk.

– Sa de det?

Blixt.

– Säg att jag älskar dem!

 

*

Maria Johanssons blogg, lördag den 6 februari, klockan 16.50:

 

Den Sanna Kärleken

Kära dagbok! Eller blogg menar jag. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag – jag har försvunnit ut i rymden lite de senaste dagarna.

Jag har helt slutat dricka alkohol, som sagt. Det är en destruktiv drog. Jag har hittat nya saker. Sådant som svenskarna är livrädda för, sådant som staten säger åt en att man dör av och ska sitta i fängelse för.

Ni är så lurade.

Kom nu inte med något tjafs om att jag ska bli ”beroende” av de där små pillren. Beroende sitter bara i hjärnan, och jag vet precis var jag har min hjärna nu. Och mitt hjärta. De är ett.

Jag äter kärlek och ljus och väldigt många bananer. Jag dricker vatten, men jag har nya vänner som hindrar mig från att dricka för mycket. Vi tar hand om varandra. I går gav en tjej mig en flaska med något antibakteriellt mirakelmedel, till piercingen i min hand som inte riktigt velat läka. Den känns redan bättre.

Och jag, jag gav en rakad tjej en av mina peruker, eftersom hon såg ut att frysa.

 

Jag lever kärlek. I alla bemärkelser.

Tänk, jag trodde att jag gjorde något revolutionerande, när jag började koppla bort sex från kärlek – men det är ju precis det hela samhället bygger på, bara man tittar utanför sitt eget sovrum! Sälja sex, anspela på sex, trösta sig med sex, köpa sex. Från runtknullande flator i Stockholm till ladyboys i Thailand och slampiga tatuerare i Berlin.

Och sedan, sedan försökte jag koppla bort sexet helt och hållet. Trodde att Guds kärlek krävde det.

Men nu har jag kopplat ihop allt igen. Så som det är menat att vara. Sex är kärlek och kärlek är sex och jag älskar världen och jag ÄR världen. Gud är med mig och i mig. Varje kväll förvandlas jag till en stor, pulserande, inbjudande vagina. Tänk att jag faktiskt funderade på att byta bort den mot en tråkig kuk!

 

Ja, jag har många nya vänner. Jag har köpt ett tyskt kontantkort till min telefon så att jag kan ha kontakt med dem, men ni gamla svenska hatare kan inte få tag i mig.

Jag behöver inte akta mig för att göra det jag vill längre. Inte undertrycka impulser. Äntligen har min vilja blivit fri på riktigt. Ett bevis på det är att min mens aldrig kom igång – jag ville inte ha den, och då blev det så.

Jag har nått det nya stadiet, fullkomligt. Bra att jag testade era futtiga religioner innan, nu vet jag att svaren inte finns där!

 

För svaret är: Allt är kärlek i alla former. Maria Johansson har de senaste dagarna legat med fler människor än i hela sitt hittillsvarande liv. Inte sällan samtidigt. Jag tror jag har satt något slags rekord. Jag har dokumenterat delar av det och en av mina nya vänner har lovat att skicka alltihop till Guinness Rekordbok.

 

Puss & hej

 

*

Musiken tystnar aldrig. Den glider över i annan musik, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. Precis som ens kropp.

Ens kropp dansar och sjuder och lever på dansgolvet, och dansgolvet gör samma sak. Enda skillnaden är nog att musiken är tung och ens kropp är så lätt, så lätt. Allt är elektriskt.

Vi pratar med varandra men ord behövs inte alltid. Dans är kommunikation. Blickar, leenden, tankar, kärlek, samlag är kommunikation.

Vi vet inte var våra egna kroppar börjar och slutar. De glider in i varandra. Ibland med ett mjukt klafsande, ibland med ett knastrande. Då tar vi ett piller till.

*

– Jo men du måste sluta … jag förstår att det är härligt men allt som är du försvinner ju!

– Isis, Isis … Försök inte. Du är ingen hämndgudinna. Ingen moralens väktare. Du är en gudinna av kärlek och fest. Man ska inte försöka vara något man inte är.

– Men det är ju du som försöker vara något du inte är! Vad händer med din konst? Vad har du gjort senaste tiden egentligen?

– Jag samlar inspiration. Och kärlek. En människa är aldrig mindre än sin största last. Kyss mig!

*

Ett papper lyser vitt på bardisken. En tiondels sekund senare lyser det grönt. Nej blått, nej orange, nej rosa gult grönorangeblått. Maria Johanssons pupiller fixerar papperet. Hennes hand håller stadigt i en penna. Det är inte svårt, inte alls. Att skriva är inte heller svårt, handstilen flödar nästan automatiskt.

Men att sedan förstå vad det står, det är svårare. Att aldrig stanna är knepet. Om hon börjar tänka på hur ett ord stavas eller vad den där färgen egentligen heter tar det stopp. Allt är obegripligt om man låter medvetandet närma sig det, och det är faktiskt ganska skrämmande.

– Vad gör du? frågar en oerhört glad, nästan hurtig, röst.

Maria tittar inte dit, hon fortsätter fixera sin blick på de slingrande orden. Hon vet ändå att rösten tillhör en tjej med orange hår och klitorispiercing.

– Poesi, svarar Maria.

Då är tjejen redan borta.

Orden blinkar.

Fortsätt, säger Maria åt sig själv. Skriv ned kärleken, detta fantastiska!

Tänk om stroboskopet bara finns i min hjärna, tänker hennes hjärna i stället.

– Vilken fantastisk hjärna du måste ha, säger en annan röst bredvid.

Rummet börjar blinka svart.

Blinda blinka stjärna, skriver Maria. Tror hon.

– Maria, älskling! säger en ung kille och griper hennes hand, tvingar bort hennes blick från papperet. Kom, du måste hälsa på Bennos nya kompis, hon är också konstnär!

Varför skriva poesi när man kan leva den. Knepet är att aldrig stanna.

*

Flimrande ljus. Sega sekunder då du undrar var du är. Skavsår och blodfyllda blygdläppar, ryggskott och sår runt munnen. Staden ylar som en varg utanför.

Andetag nära. Kanske är det mina. En kroppsdel sticker mig obekvämt i sidan.

De här sekunderna är början på resten av mitt liv. Varje dag. De fyller mig med lycka.

Varje, varje dag.

 

Jag är Maria Johansson och det här är min historia.

*

Ännu en mörk källare. Maria Johansson har landat lite, eller nej det har hon inte alls, men hon glidflyger närmare marken. I går ville kroppen plötsligt gå hem och lägga sig redan klockan ett på natten, ensam. Sedan sov den längre än på mycket länge. Sedan åt den lagad mat för första gången på nästan lika länge.

Den Nya Maria glömmer snabbt. Hon mindes knappt hur solljus kändes. Skavande tacksamt följde hon med ned i den mörka källaren tidigt på eftermiddagen.

Källaren påminner lite om tatueringsstudion den där första dagen i Berlin, men det tänker inte Maria Johansson på nu. Hon är inne i ett samtal som just börjar ta en ny vändning.
Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. 
”Vaniljsex”, har en svarthårig, blek och storbystad tyska i korsett och väldigt mycket svart smink just fnyst. Maria vet inte vad tjejen heter. Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. Men den här unga kvinnan är i alla fall bekant till några av dem som brukar hänga på klubbarna där Maria dansar nätterna igenom. Tillhör väl någon slags besläktad subkultur. Fast Maria tycker att de allihop ser ganska lika ut: Något svart (hår, smink, ett plagg) i skarp kontrast mot lila, grönt, rött. Piercade, lite tatuerade, ganska blek hud nästan oavsett hudfärg.

Maria Johansson delar numer sitt liv med de här människorna, och livet är ett rus. Allt är ett rus, men det är inte alls som alkohol, man vet vad man gör. Eller, man är i alla fall medveten om vad man gör. Och även om de senaste dygnen är lika, flyter in i varandra, så är det här en ny källare, innan kvällens klubbande börjar, och det kvinnan säger är nytt.

– Vadå? säger Maria.

– Vaniljsex, upprepar en annan tjej med lila hår.

Maria tänker, känner igen ordet men fattar inte riktigt hur det kan användas om henne. Tittar på den lilahåriga. Var det inte hon som hade lila fitthår också?

– Ja … är inte det … tråkigt sex? Du verkade inte ha så tråkigt senast! säger Maria med ett skratt och en blinkning åt den lila.

Den svarthåriga himlar med ögonen. Henne har Maria inte legat med. Tror hon.

– Ni tror att ni är så frigjorda! utbrister de svartmålade läpparna. Men ni gör samma saker som alla andra, har samma syn på vad sexuell njutning är. Enda skillnaden är att ni gör det tillsammans, och att alla inte är helt hetero. Jag tror du har lika tråkigt sex som alla andra, bara mer. Vanilj, konstaterar hon med en snabb blick åt Marias håll.

Blicken är en liten tändsticka och Maria är inte så flamsäker som hon vill inbilla sig.

Den där överlägsna jävla låtsasvampyren – sitter hon inte och försöker sätta etiketter på Maria Johansson?

På MARIA JOHANSSON!

Maria längtar efter att känna Den Stora Kärleken igen, tänk om någon här kan bjuda på något litet piller? Sudda ut det svarta hatet som inte passar i den nya tiden.

Men hon hör sin mun svara utan vare sig hat eller kärlek, snarare är den nästan ursäktande:

– Men vadå, jag har använt strap-ons och ibland handklovar också …

Ny fnysning.

– Så kryddar varenda hemmafru sitt sexliv nu för tiden! Ni tänker fel från början. Allt sitter i hjärnan. I relationerna och spelet. Jag har aldrig kunnat bli sexuellt tillfredsställd på annat sätt än att dominera äldre kvinnor. Inga könsorgan inblandade.

– Det låter tråkigt om något, säger Maria på svenska och tar en klunk vatten.

– Vad sa du?

Den svarthåriga har hårda ögon. Kanske vill hon dominera mig, tänker Maria och fnissar till. Sällan, bruden!

Fnissningen får ögonen att hårdna ännu mer och den svarta munnen som redan är spänd börjar spotta ur sig något, men då bryter den lilahåriga in:

– Jo Melka, jag vet vad du menar. Själv går jag ju egentligen mest igång på läder. Men jag kan anpassa mig, det är roligt med variation!

– Min kompis tänder bara på träd, hon blir kär i dem, säger en grönhårig kille som dittills varit ganska tyst.

Melka himlar med ögonen igen, men de är lite mindre hårda nu.

– Ja ja. Jag vill bara att du, Maria, ska fatta att normerna är hårda och drabbar oss som inte alls känner oss hemma i vaniljsex. Jag har inte känt mig så välkommen bland dina flatkompisar direkt.

– Jag skiter väl i var du känner dig hemma, säger Maria återigen på svenska och går till baren.

 

*

 

Anteckningsbok, torsdag den 11 februari:

 

Vaniljsex. Jaha jaha jaha. Så vad ska jag göra? Jag tänker inte fråga några gamar om råd på min blogg. Kommentarsfunktionen är avstängd, Maria Johansson är trött på folk som låtsas förstå henne.

Använd din fantasi, kom på något själv.

Fetischer, det skrev jag ju i listan.

Finns det någon fetisch som ingen annan har?

Det finns så mycket. Djur. Barn. Träd. Bajs. Fy fan.

Jag kräks på dig, mänsklighet. Jag ska överträffa dig.

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 20.23:

 

Frigörelsen Fortsätter

Min Odyssé av Sexuella Upptäckter pågår ännu för fullt, den tar mig och dem jag möter till nya höjder och nya avgrunder. Där finns mer att upptäcka än ni någonsin kunnat ana.

Tyskarna är ett frigjort folk. Kanske är de lite mindre trånga i hjärnan än ni hemma i Sverige. Ja, något annat går väl knappast att vara.

”Fetischism” skrev någon av er till mig förut, men det kan ju betyda vad som helst. Att man gillar lack och läder – som alla verkar göra här.

Jag ska bryta ny mark även här. Maria Johansson är inte bara frigjord, hon är så fri att ingen längre minns vad hon gjorde sig fri från. Hon är Gud och Gud är en sexgudinna och nu ska hon in och utföra sin magiska ritual på dansgolvet, omgiven av sina hängivna anhängare.

*

Rött orange gult grönt blått violett piller.

Isis har inte mitt nya telefonnummer.

*

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer

Kom ska jag dominera er

Jag knullar era hjärnor OCH PRECIS ALLT ANNAT JAG VILL

*

Klockan 05.43 söndag den 14 februari ljuder ett billarm över Schönhauser Allee. Inte så många bryr sig i denna stora stad, och hade de brytt sig hade de nog ändå inte fått en skymt av gärningskvinnan. Hon försvann illa kvickt, då hon har utvecklat en stor skräck för lagens väktare.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.