Maria Johanssons memoarer – del 17

8.

Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat.

De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt så tillfredsställande som hon trodde. Och fan vad alla har bråkat med henne, både före och efter hennes kristliga ödmjukhet. Hon som är en så god människa. Att de som möter henne inte förstår det. Skenheliga horor hela bunten, oavsett om de sitter och leker goda i en källare eller pladdrar till Gud på gatorna.
Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. 
Men trots de tankarna bubblar Maria Johansson av upprymd, uppdämd glädje. Det är onsdag kväll och hon har klätt upp sig igen, lagt undan de vita kläderna. Hon kommer in på klubben utan problem. Känner sig med ens nästan oansenlig. Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. Hennes egna må vara mer udda, men de drunknar ändå i mängden. Och i de ständiga stötarna av rytm och ljus.

Hon köper en petflaska med vatten i baren. Hon har fortsatt med avhållsamheten från alkohol, förutom när hon råkade ta ett par öl till den där sega steken i fredags, då. Och nu ska hon ha riktigt roligt utan att dricka. Det är knappast vanligt, varken här eller i Sverige!

Just som hon vänder från baren griper någon tag i hennes axel.

– Are you Maria Johansen?

En mörk kille i trettioårsåldern med enorma ögon bakom tjocka bågar. Glasen förstorar dem än mer. En piercing mellan ögonen har han också.

Totalt okänd.

– I am Maria Johansson, svarar Maria Johansson.

– Ah, det var ju det jag sa!

Greppet om hennes arm hårdnar upphetsat.

Vem fan kan han vara? Någon från tatueringsstudion? Eller från Hare Krishna, han har en konstig tofs i nacken?

– Känner jag dig? frågar hon likgiltigt.

Killen har vänt sig bakåt, säger något till sina kompisar, musiken dränker vad. En av de andra kikar fram. Tyskt babbel babbel Brandenburger Tor, säger han.

– Va, säger Maria fast ett ljus börjar gå upp för henne.

– Are you the crazy … I mean are you the Swedish artist? skriker en tredje genom dunket, rakt in i Marias öra.

Hon rycker till, höjer armen till försvar.

– Du är så cool! säger den första killen. En svensk kompis har berättat om dig!

Maria sänker garden och dunket sjunker undan i bakgrunden. Suset i hennes huvud tar över. Jaha.

– Jo, säger hon nonchalant och tar en klunk vatten. Det är jag.

Killarna skrattar med varandra, nästan viskar. Maria vet fortfarande inte riktigt om hon ska placera dem i Fiender- eller Vänner-facket.

– Kan jag få din autograf? Här? säger en av dem, en rödhårig, och vänder sig tillbaka mot henne, med linnet uppdraget till hakan.

Framför Maria är plötsligt en ynglingakropp med en ring i vänstra bröstvårtan. Hans kompis flinar, tänderna lyser i det fluorescerande ljuset, håller fram en tjock penna.

Maria vill inget hellre än att ge honom det och mer därtill, men tänker efter en sekund.

– Ge mig din först, säger hon och lyfter upp sin egen tröja.

Gänget tjuter av förtjusning. Den rödhårige skriver ett skakigt BENNO på hennes vänstra bröst.

Sedan står de plötsligt tysta, som gripna av stundens allvar.

– Jag vill inte skriva nån autograf. Jag lurades, säger Maria och drar ned sin tröja.

Killarna verkar lyckliga ändå. Nästan ännu lyckligare än innan.

– Är det sant att du ordnade en stor orgie på stranden i Thailand? frågar den förste killen.

Maria rycker på axlarna.

– Kan det väl vara.

– Vad ska du göra nästa gång?

Maria rycker på axlarna. Hon känner att hon är kissnödig och hon känner att situationen inte är lika spännande som nyss.

– Nåt fantastiskt, svarar hon. Ni får väl vänta och se. Nu ska jag gå på toa, hej då.

Maria tar en ny klunk vatten och börjar tränga sig bort mot toaletterna. De beundrande blickarna värmer hennes rygg.

Tänk att allt är så enkelt nu för tiden. Maria drar sig undan med Gud en vecka, när hon kommer ut igen sitter världen och väntar, flåsande vid hennes fötter.
Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller.
Och när hon kommer ut från toaletten säger en kille med blått hår: Gapa! Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller, en nyans ljusare än håret, i hennes mun. Sekunden efter försvinner han in i pissoaren med ett skratt.

Intressant. Undrar vad som ska hända härnäst. Maria ser sig om i lokalen. Det allra mesta av den är ett enormt dansgolv. Ja, så klart hon ska dansa, ha roligt utan alkohol. Men hon ska förena nöjet med nytta också, dansen ska vara en rit, en frigörelse. Hon ska dansa med ett syfte, som en gud gör.

 

Musiken pumpar oavbrutet och Maria anstränger sig för att dansa helt i otakt och med de märkligaste rörelser hon kan komma på. Det här har hon tänkt på redan innan. Hur förväntas man inte dansa.

Men ingen verkar bry sig. De flesta runt omkring blundar faktiskt, verkar njuta, vara uppslukade.

Efter några låtar försvinner Maria i stället ned mot golvet. Ställer sig som om hon vore ett bord, magen uppåt, vaggar långsamt.

Det enda som händer är att det blir en liten tom cirkel runt henne.

Ställningen blir snabbt bara jobbig. Maria hoppar upp på fötter igen och bestämmer sig för att blunda, hon med. Det känns bra. Med ögonen slutna är det som att kroppen blir friare. Hon dansar på med slängiga, orgelbundna rörelser, i takt och otakt samtidigt.

Långsamt, dansande, tar hon av sig sin påfågelsfläckiga topp. Det känns rätt att klä av sig, helt rätt. Plötsligt njuter hon mer än hon tänker. Musiken letar sig in i varje skrymsle av kroppen med elektriska stötar. Och fötterna känns så lätta, de rör sig helt obekymrat.

Maria tittar ned. Det är otroligt att hon fortfarande har skor på sig. Hon sparkar av sig dem, och fötterna blir lättare än hon trott var möjligt. Hon sluter ögonen igen.

Något är underbart.

Tid går.

När Maria tittar upp igen har rummet ändrats. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är definitivt annorlunda. På ett bra sätt.

Trevlig liten tablett det där.

Fortfarande tittar ingen på Maria, som nu dansar med trosorna runt fotknölarna. Men det gör inget. Det här är ett bra ställe med goda människor. De ser henne ändå, på något sätt, känner hennes energi. Det måste de göra.

Tänk, i början av dansen planerade Maria Johansson att hon skulle kissa på golvet nästa gång hon behövde. Bara för att. Men nu har hon ångrat sig. De här människorna förtjänar bättre än att dansa i pisspölar. De är hennes beundrare, de älskar henne och hon älskar dem.

Timmarna går och Maria dansar. Allt är så lätt. Hon är fullkomlig. Det kommer komma nya stordåd. Allt kommer bli så bra, nej allt är redan bra. Nej inte bra, fantastiskt. Himmelskt. Hon berättar detta för alla som vill höra på. De ler tillbaka, förstår henne.

Timmarna går och Maria dansar och ingen slänger ut henne.

Nästa kväll är Maria Johansson tillbaka på klubben.

 

*

Blixt.

– Ja jag är Maria Johansson.

Dunk.

– Fast ändå inte, jag är ju en ny människa.

Blixt.

– Jag är pånyttfödd, en slags gud nästan.

Dunk.

– Ja så klart jag är konstnär!

Blixt.

– Men inte bara.

Dunk.

– Jag är allt.

Blixt.

– Har dina vänner sagt det? Var är dina vänner?

Dunk.

– Aha. Jag är här och nu.

Blixt.

– Och alla är ju vänner.

Dunk.

– Sa de det?

Blixt.

– Säg att jag älskar dem!

 

*

Maria Johanssons blogg, lördag den 6 februari, klockan 16.50:

 

Den Sanna Kärleken

Kära dagbok! Eller blogg menar jag. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag – jag har försvunnit ut i rymden lite de senaste dagarna.

Jag har helt slutat dricka alkohol, som sagt. Det är en destruktiv drog. Jag har hittat nya saker. Sådant som svenskarna är livrädda för, sådant som staten säger åt en att man dör av och ska sitta i fängelse för.

Ni är så lurade.

Kom nu inte med något tjafs om att jag ska bli ”beroende” av de där små pillren. Beroende sitter bara i hjärnan, och jag vet precis var jag har min hjärna nu. Och mitt hjärta. De är ett.

Jag äter kärlek och ljus och väldigt många bananer. Jag dricker vatten, men jag har nya vänner som hindrar mig från att dricka för mycket. Vi tar hand om varandra. I går gav en tjej mig en flaska med något antibakteriellt mirakelmedel, till piercingen i min hand som inte riktigt velat läka. Den känns redan bättre.

Och jag, jag gav en rakad tjej en av mina peruker, eftersom hon såg ut att frysa.

 

Jag lever kärlek. I alla bemärkelser.

Tänk, jag trodde att jag gjorde något revolutionerande, när jag började koppla bort sex från kärlek – men det är ju precis det hela samhället bygger på, bara man tittar utanför sitt eget sovrum! Sälja sex, anspela på sex, trösta sig med sex, köpa sex. Från runtknullande flator i Stockholm till ladyboys i Thailand och slampiga tatuerare i Berlin.

Och sedan, sedan försökte jag koppla bort sexet helt och hållet. Trodde att Guds kärlek krävde det.

Men nu har jag kopplat ihop allt igen. Så som det är menat att vara. Sex är kärlek och kärlek är sex och jag älskar världen och jag ÄR världen. Gud är med mig och i mig. Varje kväll förvandlas jag till en stor, pulserande, inbjudande vagina. Tänk att jag faktiskt funderade på att byta bort den mot en tråkig kuk!

 

Ja, jag har många nya vänner. Jag har köpt ett tyskt kontantkort till min telefon så att jag kan ha kontakt med dem, men ni gamla svenska hatare kan inte få tag i mig.

Jag behöver inte akta mig för att göra det jag vill längre. Inte undertrycka impulser. Äntligen har min vilja blivit fri på riktigt. Ett bevis på det är att min mens aldrig kom igång – jag ville inte ha den, och då blev det så.

Jag har nått det nya stadiet, fullkomligt. Bra att jag testade era futtiga religioner innan, nu vet jag att svaren inte finns där!

 

För svaret är: Allt är kärlek i alla former. Maria Johansson har de senaste dagarna legat med fler människor än i hela sitt hittillsvarande liv. Inte sällan samtidigt. Jag tror jag har satt något slags rekord. Jag har dokumenterat delar av det och en av mina nya vänner har lovat att skicka alltihop till Guinness Rekordbok.

 

Puss & hej

 

*

Musiken tystnar aldrig. Den glider över i annan musik, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. Precis som ens kropp.

Ens kropp dansar och sjuder och lever på dansgolvet, och dansgolvet gör samma sak. Enda skillnaden är nog att musiken är tung och ens kropp är så lätt, så lätt. Allt är elektriskt.

Vi pratar med varandra men ord behövs inte alltid. Dans är kommunikation. Blickar, leenden, tankar, kärlek, samlag är kommunikation.

Vi vet inte var våra egna kroppar börjar och slutar. De glider in i varandra. Ibland med ett mjukt klafsande, ibland med ett knastrande. Då tar vi ett piller till.

*

– Jo men du måste sluta … jag förstår att det är härligt men allt som är du försvinner ju!

– Isis, Isis … Försök inte. Du är ingen hämndgudinna. Ingen moralens väktare. Du är en gudinna av kärlek och fest. Man ska inte försöka vara något man inte är.

– Men det är ju du som försöker vara något du inte är! Vad händer med din konst? Vad har du gjort senaste tiden egentligen?

– Jag samlar inspiration. Och kärlek. En människa är aldrig mindre än sin största last. Kyss mig!

*

Ett papper lyser vitt på bardisken. En tiondels sekund senare lyser det grönt. Nej blått, nej orange, nej rosa gult grönorangeblått. Maria Johanssons pupiller fixerar papperet. Hennes hand håller stadigt i en penna. Det är inte svårt, inte alls. Att skriva är inte heller svårt, handstilen flödar nästan automatiskt.

Men att sedan förstå vad det står, det är svårare. Att aldrig stanna är knepet. Om hon börjar tänka på hur ett ord stavas eller vad den där färgen egentligen heter tar det stopp. Allt är obegripligt om man låter medvetandet närma sig det, och det är faktiskt ganska skrämmande.

– Vad gör du? frågar en oerhört glad, nästan hurtig, röst.

Maria tittar inte dit, hon fortsätter fixera sin blick på de slingrande orden. Hon vet ändå att rösten tillhör en tjej med orange hår och klitorispiercing.

– Poesi, svarar Maria.

Då är tjejen redan borta.

Orden blinkar.

Fortsätt, säger Maria åt sig själv. Skriv ned kärleken, detta fantastiska!

Tänk om stroboskopet bara finns i min hjärna, tänker hennes hjärna i stället.

– Vilken fantastisk hjärna du måste ha, säger en annan röst bredvid.

Rummet börjar blinka svart.

Blinda blinka stjärna, skriver Maria. Tror hon.

– Maria, älskling! säger en ung kille och griper hennes hand, tvingar bort hennes blick från papperet. Kom, du måste hälsa på Bennos nya kompis, hon är också konstnär!

Varför skriva poesi när man kan leva den. Knepet är att aldrig stanna.

*

Flimrande ljus. Sega sekunder då du undrar var du är. Skavsår och blodfyllda blygdläppar, ryggskott och sår runt munnen. Staden ylar som en varg utanför.

Andetag nära. Kanske är det mina. En kroppsdel sticker mig obekvämt i sidan.

De här sekunderna är början på resten av mitt liv. Varje dag. De fyller mig med lycka.

Varje, varje dag.

 

Jag är Maria Johansson och det här är min historia.

*

Ännu en mörk källare. Maria Johansson har landat lite, eller nej det har hon inte alls, men hon glidflyger närmare marken. I går ville kroppen plötsligt gå hem och lägga sig redan klockan ett på natten, ensam. Sedan sov den längre än på mycket länge. Sedan åt den lagad mat för första gången på nästan lika länge.

Den Nya Maria glömmer snabbt. Hon mindes knappt hur solljus kändes. Skavande tacksamt följde hon med ned i den mörka källaren tidigt på eftermiddagen.

Källaren påminner lite om tatueringsstudion den där första dagen i Berlin, men det tänker inte Maria Johansson på nu. Hon är inne i ett samtal som just börjar ta en ny vändning.
Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. 
”Vaniljsex”, har en svarthårig, blek och storbystad tyska i korsett och väldigt mycket svart smink just fnyst. Maria vet inte vad tjejen heter. Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. Men den här unga kvinnan är i alla fall bekant till några av dem som brukar hänga på klubbarna där Maria dansar nätterna igenom. Tillhör väl någon slags besläktad subkultur. Fast Maria tycker att de allihop ser ganska lika ut: Något svart (hår, smink, ett plagg) i skarp kontrast mot lila, grönt, rött. Piercade, lite tatuerade, ganska blek hud nästan oavsett hudfärg.

Maria Johansson delar numer sitt liv med de här människorna, och livet är ett rus. Allt är ett rus, men det är inte alls som alkohol, man vet vad man gör. Eller, man är i alla fall medveten om vad man gör. Och även om de senaste dygnen är lika, flyter in i varandra, så är det här en ny källare, innan kvällens klubbande börjar, och det kvinnan säger är nytt.

– Vadå? säger Maria.

– Vaniljsex, upprepar en annan tjej med lila hår.

Maria tänker, känner igen ordet men fattar inte riktigt hur det kan användas om henne. Tittar på den lilahåriga. Var det inte hon som hade lila fitthår också?

– Ja … är inte det … tråkigt sex? Du verkade inte ha så tråkigt senast! säger Maria med ett skratt och en blinkning åt den lila.

Den svarthåriga himlar med ögonen. Henne har Maria inte legat med. Tror hon.

– Ni tror att ni är så frigjorda! utbrister de svartmålade läpparna. Men ni gör samma saker som alla andra, har samma syn på vad sexuell njutning är. Enda skillnaden är att ni gör det tillsammans, och att alla inte är helt hetero. Jag tror du har lika tråkigt sex som alla andra, bara mer. Vanilj, konstaterar hon med en snabb blick åt Marias håll.

Blicken är en liten tändsticka och Maria är inte så flamsäker som hon vill inbilla sig.

Den där överlägsna jävla låtsasvampyren – sitter hon inte och försöker sätta etiketter på Maria Johansson?

På MARIA JOHANSSON!

Maria längtar efter att känna Den Stora Kärleken igen, tänk om någon här kan bjuda på något litet piller? Sudda ut det svarta hatet som inte passar i den nya tiden.

Men hon hör sin mun svara utan vare sig hat eller kärlek, snarare är den nästan ursäktande:

– Men vadå, jag har använt strap-ons och ibland handklovar också …

Ny fnysning.

– Så kryddar varenda hemmafru sitt sexliv nu för tiden! Ni tänker fel från början. Allt sitter i hjärnan. I relationerna och spelet. Jag har aldrig kunnat bli sexuellt tillfredsställd på annat sätt än att dominera äldre kvinnor. Inga könsorgan inblandade.

– Det låter tråkigt om något, säger Maria på svenska och tar en klunk vatten.

– Vad sa du?

Den svarthåriga har hårda ögon. Kanske vill hon dominera mig, tänker Maria och fnissar till. Sällan, bruden!

Fnissningen får ögonen att hårdna ännu mer och den svarta munnen som redan är spänd börjar spotta ur sig något, men då bryter den lilahåriga in:

– Jo Melka, jag vet vad du menar. Själv går jag ju egentligen mest igång på läder. Men jag kan anpassa mig, det är roligt med variation!

– Min kompis tänder bara på träd, hon blir kär i dem, säger en grönhårig kille som dittills varit ganska tyst.

Melka himlar med ögonen igen, men de är lite mindre hårda nu.

– Ja ja. Jag vill bara att du, Maria, ska fatta att normerna är hårda och drabbar oss som inte alls känner oss hemma i vaniljsex. Jag har inte känt mig så välkommen bland dina flatkompisar direkt.

– Jag skiter väl i var du känner dig hemma, säger Maria återigen på svenska och går till baren.

 

*

 

Anteckningsbok, torsdag den 11 februari:

 

Vaniljsex. Jaha jaha jaha. Så vad ska jag göra? Jag tänker inte fråga några gamar om råd på min blogg. Kommentarsfunktionen är avstängd, Maria Johansson är trött på folk som låtsas förstå henne.

Använd din fantasi, kom på något själv.

Fetischer, det skrev jag ju i listan.

Finns det någon fetisch som ingen annan har?

Det finns så mycket. Djur. Barn. Träd. Bajs. Fy fan.

Jag kräks på dig, mänsklighet. Jag ska överträffa dig.

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 20.23:

 

Frigörelsen Fortsätter

Min Odyssé av Sexuella Upptäckter pågår ännu för fullt, den tar mig och dem jag möter till nya höjder och nya avgrunder. Där finns mer att upptäcka än ni någonsin kunnat ana.

Tyskarna är ett frigjort folk. Kanske är de lite mindre trånga i hjärnan än ni hemma i Sverige. Ja, något annat går väl knappast att vara.

”Fetischism” skrev någon av er till mig förut, men det kan ju betyda vad som helst. Att man gillar lack och läder – som alla verkar göra här.

Jag ska bryta ny mark även här. Maria Johansson är inte bara frigjord, hon är så fri att ingen längre minns vad hon gjorde sig fri från. Hon är Gud och Gud är en sexgudinna och nu ska hon in och utföra sin magiska ritual på dansgolvet, omgiven av sina hängivna anhängare.

*

Rött orange gult grönt blått violett piller.

Isis har inte mitt nya telefonnummer.

*

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer

Kom ska jag dominera er

Jag knullar era hjärnor OCH PRECIS ALLT ANNAT JAG VILL

*

Klockan 05.43 söndag den 14 februari ljuder ett billarm över Schönhauser Allee. Inte så många bryr sig i denna stora stad, och hade de brytt sig hade de nog ändå inte fått en skymt av gärningskvinnan. Hon försvann illa kvickt, då hon har utvecklat en stor skräck för lagens väktare.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
4 hours sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Forskaren bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Klimatdemonstration och Claes Eriksson i Göteborg
Med en vecka kvar till valet kräver Göteborg förändring. Den folkkära komikern och revyartisten Claes Eriksson är en av deltagarna i helgens stora klimatdemonstration. Foto: Jessica Gow/TT och Adam Ihse/TT

Stor uppslutning väntas när Göteborg organiserar för klimatet

Nu kraftsamlar även Göteborg för en bättre klimatpolitik. Listan på organisationer som ansluter sig till helgens stora demonstration växer så det knakar.

– Det här handlar inte längre bara om den traditionella klimatrörelsen. När vårdfack, kyrkor, läkare, forskare och klimataktivister går tillsammans säger det något om hur brett engagemanget har blivit.

Det säger Åsa Schöier som är en av arrangörerna från Nätverket Klimatmarschen Gbg till Arbetaren.

Demonstrationen hålls nu på söndag, en vecka före valet. Den sittande blåbruna regeringen har under sin mandatperiod fått svidande kritik för sin bristande klimatpolitik av både EU och oberoende experter.

– Detta val är det sista valet före år 2030, ett målår för flera avgörande svenska och europeiska klimatmål, och den sittande regeringens häpnadsväckande nonchalans i klimatfrågan har oroat och provocerat många, det är tydligt. Det har varit fyra förlorade år, om man uttrycker sig snällt, säger Åsa Schöier.

Därför är uppslutningen bakom helgens demonstration stor. Över femtio organisationer har hittills anmält sig och listan fylls fortfarande på.

50 000 tågade för klimatet

I Stockholm samlade klimatmarschen den 22 augusti en bra bit över 50 000 deltagare. Trots detta fick demonstrationen oproportionerligt lite uppmärksamhet i de stora medierna.

Åsa Schöier säger dock att deltagarantalet väcker hopp och att hon förväntar sig stor uppslutning även i Göteborg.

– Vi vill att folk som kommer ska känna att de inte är ensamma i sin oro och vi vill visa på bredden bland oss som kräver en mer kraftfull klimatpolitik. Hopp är något man aktivt måste bygga, för det går att få till en hållbar förändring.

Förutom tal av bland annat Greta Thunberg kommer även den folkkära revyartisten, komikern och skådespelaren Claes Eriksson att dyka upp på scenen.

Demonstrationen samlas vid Linnéplatsen kl 13.00 och tågar bort mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Men redan dagen innan startar aktiviteterna med Folkfest för Fred och Klimat på Bananpiren i Göteborg där bland annat artisterna Stefan Sundström och Daniel Lemma kommer att uppträda.

Publicerad
6 days sedan
Albert Viksten, Kårböle
Arbetarförfattaren, naturskildraren och miljödebattören Albert Viksten förutspådde långt innan bränderna i Hälsingland 2018 vad det industriella skogsbruket skulle leda till. Foto: Wikimedia commons och Pontus Lundahl/TT

Albert Viksten – arbetar­författare och tidig klimatkämpe

I en nyutkommen och alldeles fantastiskt fin bok samlar författaren och Ådalsbon Peter Söderlind sina tankar om en av Sveriges bortglömda giganter. Varningseld är en vacker samling texter om Albert Vikstens tankar kring allt från exploateringen av de svenska urskogarna till världsläget med krig, upprustning och allmänt elände.

När författaren, folkskildraren och den omtyckte miljödebattören Albert Viksten gick bort 80 år gammal sommaren 1969 var Peter Söderlind inte ens påtänkt. Ändå är det som att deras vägar hela tiden korsats. Bägge med rötterna i den ångermanländska Ådalsregionen och med samma brinnande entusiasm för berättandets kraft.

Peter Söderlind bor strax intill älven och är en av eldsjälarna bakom projektet med det maffiga Ådalens industrimuseum i den lilla orten Sandslån mitt emot Nyland, inte långt från Kramfors. Det är en mytomspunnen mark i den svenska arbetarrörelsens historia och vacker som ett vykort.

Klimatkris, upprustning och ekonomi

Här låg under rekordåret 1953 världen största timmerskilje där tiotals miljoner stockar från de norrländska skogarna sorterades av de nästan tusen anställda flottarna, märkestolkarna, huggarna och sumparna innan de skickades vidare ut i världen.

Har du vägarna förbi Höga kusten är ett besök i Sandslån väl värt en avstickare på någon timme eller två. Det är också Albert Vikstens författartorp, hans paradis på jorden som fortfarande står kvar, vid stranden till den lilla sjön Ängratörn i nordvästra Hälsingland.

Det är just där Peter Söderlinds nya bok Varningseld till stor del skrivits. En bok full av tankar kring vår tids stora frågor. Klimatkrisen, upprustningen och de ekonomiska krafter som styr våra liv i helt fel riktning.

Frågor som Albert Viksten i allra högsta grad förutsåg långt före sin samtid och som nu känns skrämmande aktuella.

Författartorpet som fortfarande står kvar är väl värt ett besök. Foto: Wikimedia Commons

Albert Viksten som civilisationskritiker

Varningseld är ingen biografi. Vare sig över Albert Viksten eller författarens eget liv. Snarare en betraktelse över nu- och dåtid. Men också framtid.

Peter Söderlind. Foto: Privat

Albert Viksten var en civilisationskritiker. Från de stormiga åren i slutet av 1910-talet med hungerkravaller och en radikaliserad arbetarrörelse till 1950-talets expansion, exploatering och storskaliga export av den svenska naturen.

Han var den brinnande socialisten som klarade av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt när världen för många andra sågs genom ett svartvitt filter. Aldrig Moskvatrogen kommunist, snarare folkligt frihetlig. Alltid klassmedveten. 

Han brann för berättandet. Ofta utifrån de egna erfarenheterna som skogsarbetare, rallare, sjöman och ansvarig utgivare på tidningen Nya Norrland där han flera gånger dömdes för brott mot tryckfrihetsordningen efter häftiga ordväxlingar och benhård kritik av den rådande ordningen.

Skogsbränderna sommaren 2018

Peter Söderlind lyckas på ett alldeles utomordentligt sett blanda berättelserna om Viksten med sina egna funderingar. 

Den som någon gång rest längs riksväg 84 från Ljusdal upp mot Härjedalen de senaste åren har knappast missat spåren av det Albert Viksten varnade för långt innan den där ödesdigra sommaren 2018. Det var då Hälsinglands inland drabbades av de enorma skogsbränderna som kom att förvandla landskapet för så lång tid framöver. Bränder som startade inte långt från Kårböle alldeles i närheten av just Ängratörn och som till stor del berodde på det industriella skogsbruket Viksten själv under hela sitt liv var så djupt kritisk till. 

De väldiga skogsbränderna i nordvästra Hälsinglands inland 2018 härjade inte långt från Albert Vikstens författartorp vid den lilla sjön Ängratörn utanför Kårböle. Foto: Mats Andersson/TT

På så många sätt var han därför en av de riktigt stora förgrundsgestalterna till den i dag växande klimat- och miljörörelsen. Men också en språklig, om än något bortglömd, gigant vars hem i Hälsingland blev mötesplats för dåtidens stora arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.

Varningseld är en reportagebok och en roadtrip genom ett Sverige där splittringarna är stora. Inte bara i samhället utom också inom oss själva. Det är tankar om en tid som flytt och ett här och nu som ter sig nästan obegripligt svårt att förstå. En värld i gungning men också, kanske, ett samhälle med hopp om förändring. Eller som Albert Viksten själv skrev: ”Det vore en skam över oss om kommande generationer skulle ha skäl att i stället för blommor strö förbannelser över våra gravar.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
John Nordmark i debatt om varför syndikalister ska rösta i riksdagsvalet.
John Nordmarks skriver ett inlägg till debatten om att rösta eller inte. Foto: Johan Apel Röstlund, Janerik Henriksson/ TT

Vår motståndare röstar – det gör vi med!

”Vår motståndare röstar. Det gör vi med – och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen”. John Nordmark kommenterar de tidigare debattinlägg i Arbetaren om syndikalisters syn på att rösta.

Bra med diskussion om röstning i Arbetaren. Jag tycker vår utgångspunkt  kan vara mycket enkel. Våra motståndare röstar, åtminstone av den anledningen bör vi också göra det.

Vanligt folks motståndare är de människor som är chefer och de som äger företagen och marken, kort sagt de som bestämmer. Deras beslut ger som  resultat den klassorättvisa och den miljöförstöring som vi alla lever med. Människorna med makt går och röstar i mycket högre grad än vanligt folk. I de riktigt rika områdena i Sverige, där cheferna och ägarna bor,  i Djursholm, Bromma, Vaxholm och Vellinge, går ofta långt fler än 90 procent av innevånarna och röstar. Varför, när de redan har all makt? För att de  vet att resultatet påverkar både samhället och dem själva.

Jag menar inte att vi som inte är chefer eller äger kapital behöver tro på partipolitiken och röstandet. Vi vet att det ekonomiska systemet inte kommer ändras efter valet. Vi alla fattar att långsiktiga förbättringar kräver grundlig och uthållig organisering utanför partierna. Det vet också kapitalägarna och cheferna.

Men jag menar att det är dumt att ge upp det som faktiskt kan uppnås med sin röst. Kanske detta?
Färre fascister i beslutande position – bra!
Mindre vinstintressen i välfärden – bra!
Resurser till folkhögskolor och kulturskolor – bra!
En klimatpolitik som inte är helt jävla tvärtemot all forskning – bra!
Nån från regeringen säger till Israel att det är dumt att de begär folkmord – ett fall framåt!
Lite humanare migrationsregler – ja, nån hjälper det alltid.
Kanske till och med att de närmaste fyra åren beslutas nån liten grej i riksdagen, som innebär en smula utjämning av helt sjuka klassklyftor – ja det visar ju i alla fall att det går…

Ok, nog med drömmande, här kommer sammanfattningen: vår motståndare röstar, det gör vi med och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen.

John Nordmark, skriver i egenskap av privatperson. Har varit fackligt aktiv under många år. Arbetar just nu som förtroendevald inom SAC.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kriminalvårdens anstalt i Kumla, säkerhetsklass 1. Fängelsemur med taggtråd och övervakningskamera.
Under Arbetarens vinjett Röster från rörelserna kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT, Fånggruppen. Montage: Arbetaren

Det är inte anstalten som gör voltan – det är folket!

Föreningen Fånggruppen har funnits sedan 2012 och har sedan dess arbetat för personer som suttit frihetsberövade, och deras anhöriga. De som driver Fånggruppen har erfarenhet av att avtjäna fängelsestraff, vara gripna, sitta häktade eller vara nära anhörig till någon som avtjänat ett fängelsestraff. ”Vi anser att hur vi som rörelse tar hand om varandra när någon sitter inne återspeglar till stor del hur själva rörelsen mår”. Arbetaren lämnar över pennan till Föreningen Fånggruppen.

Vårt arbete i dag präglas till stor del av att informera, anordna föreläsningar och att samla in pengar till personer som sitter inne och deras anhöriga. Även om vi till stor del har arbetat för att stötta personer som har dömts till vad som brukar kallas för politiskt motiverade brott så har vi även stöttat personer som har suttit av andra anledningar. Under vår mest aktiva tid drev vi vår egen tidning där tanken var att de kamrater som satt frihetsberövade skulle ha möjlighet att skriva egna texter, ta del av alternativa nyheter som inte når innanför murarna, möjliggöra kontakten mellan fångarna men även rörelsen som fanns på utsidan. Tidningen kom även att skickas till andra intagna som delade våra politiska åsikter men som inte satt för ett politiskt motiverat brott. 

Under de år som vi har varit aktiva har vi ofta slagits av insikten om hur lite den allmänna befolkningen vet om Sveriges fängelsesystem. Men också att människor som står politiskt till vänster, som kanske borde ha en kritisk blick till systemet, har en förvånansvärt hög tilltro till den svenska kriminalvården. Det är delvis därför som vi just nu arbetar med en bok som samlar erfarenheter av att sitta frihetsberövad i svenskt fängelse. Boken, som har fått titeln Att göra tid – En bok om att sitta i fängelse och att vara anhörig, bygger till viss del på boken Att leva i fängelse – En överlevnadshandbok för fångar som gavs ut av Andra Chansen år 2000. Även om den har några år på nacken är det mycket som stämmer in på dagens kriminalvård och dagens fängelse. Till stor del för att fängelsesystemet är detsamma. Ett system som bygger på att du ska foga dig till anstaltsledningens regler och beslut där du samtidigt har en ytterst begränsad möjlighet till delaktighet eller påverkan. En stramare kriminalpolitik som vi sett växa fram under de senaste åren har såklart inte gjort anstalterna bättre.

Förutom att boken bygger på en äldre bok innehåller den även en ordlista på användbara ord i fängelset, där finns bland annat ord som volta, plitkur, p18 och knall. Vi har även samlat intervjuer från personer som har avtjänat fängelsestraff – allt från några månader till flera år, både på så kallade öppna anstalter till klass 1 anstalter. I intervjuerna berättar personerna själva vad de anser en god fångkamp innebär, tips till dig som ska sitta inne och hur du förväntas bete dig inne på en anstalt. Boken kan läsas av dig som vill få en inblick i hur livet i fängelse fungerar men också som ett sätt att förbereda dig innan du ska avtjäna ett fängelsestraff. Både utifrån anstaltens regler och utifrån fängelsekulturen som är skapad av de som sitter. Men den kan också läsas av dig som anhörig och hur du kan förbereda dig för att vara kvar på utsidan. 

Här följer ett kort utdrag från boken:

Vad händer under en dag på ett fängelse?

Det skiljer sig så klart lite från anstalt till anstalt, mellan olika säkerhetsklasser och beroende på om det är en anstalt för män eller kvinnor. Vi kommer nu ändå att försöka att förklara vad du på ett ungefär kan förvänta dig av en dag på en anstalt.

På klass 1 och 2 anstalter låser plitarna upp avdelningen klockan 07.00. Då har du tillträde till köket eller matsalen där du kan äta frukost, som på de flesta anstalter betyder fil, smörgås och olika pålägg. På öppna anstalter blir du aldrig inlåst i din cell utan du kan röra dig fritt inom avdelningen vilken tid på dygnet som helst. 

Klockan 08.00 brukar det vara dags att gå till sysselsättningen och vad det innebär och vad du förväntas att göra under den tiden beror på vilken anstalt som du sitter på.

Runt 11.00 – 12.00 är det lunch, vilken antingen äts i en matsal eller på avdelningen. Därefter har du ungefär en timmes fritid och sedan är det dags att gå tillbaka till din sysselsättning. 

Runt 15.00 eller 16.00 är du tillbaka på avdelningen och därefter är det middag som, precis som med lunchen, antingen äts på avdelningen eller i matsalen. Vissa avdelningar har till exempel självförsörjning, vilket innebär att du eller någon av dina medfångar är ansvarig för att beställa och laga maten.

Rutinen är ungefär densamma på klass 1 och 2-anstalter men på en klass 1 äter du alltid på avdelningen. På klass 2 kan det finnas en gemensam matsal där hela anstalten äter eller så skickas maten från ett centralkök till respektive avdelning. Som sagt, det skiljer sig åt från anstalt till anstalt men på ett ungefär så ser rutinen ut på detta sätt. 

Sysselsättning

De flesta intagna går till sysselsättningen eftersom det är arbetsplikt. Att inte gå till sysselsättningen utan en giltig anledning, vilket till exempel kan vara om du är sjuk, resulterar i att plitarna skriver en rapport. Om du vid upprepade tillfällen inte går till din sysselsättning utan en giltig anledning får du en varning, vilket i sin tur kan leda till att du får påbackning på ditt straff. Att få påbackning på ditt straff innebär att du får extra dagar på ditt straff. Du kan också bli straffad genom att bli flyttad till en annan avdelning eller anstalt. 

Vissa anstalter har inte full sysselsättning. Det är via sysselsättningen som du får din “lön”, vilken är 17 kronor i timmen, vilket kan jämföras med priset för ett frimärke som är 22 kronor. Du behöver alltså jobba över en timme för att ha råd att skicka ett brev. Det är därför Fånggruppen alltid tjatar om att du som är på utsidan behöver skicka med frimärken om du vill ha svar på dina brev.

Alternativ till sysselsättning

På varje avdelning brukar det finnas så kallade förtroendejobb, vilket är till exempel ett städ- eller köksjobb. Ett förtroendejobb kan du bli tilldelad om plitarna anser att du skött dig och om du inte fått några rapporter under en period. Dessa jobb är oftast eftertraktade. 

Om du varken har en sysselsättning eller ett förtroendejobb så kan du exempelvis gå en utbildning, om det erbjuds på den anstalt där du sitter och i mån av plats. Du kan också söka om att få gå i skolan, i mån av plats. På manliga anstalter kan du ansöka om att få läsa på högskole- och universitetsnivå medan på kvinnliga anstalter tar det stopp vid gymnasieutbildningar. Det kan samtidigt vara bra att veta att Kriminalvården allt oftare nekar intagna att studera.

Cellen, kiosken och personliga tillhörigheter

Cellen är ditt hem och du ska aldrig gå in i någon annans cell utan att be om lov först. Nuförtiden är det i princip dubbelbeläggning på alla anstalter, kvinnliga som manliga. Sverige har cirka 6 000 fängelseplatser men med den förändrade kriminalpolitiken sitter, när detta skrivs, över 8 000 personer i fängelse. Detta har även gjort att många efter sin dom får börja att avtjäna sitt straff i häktet, eftersom det inte finns någon ledig plats på någon anstalt. Kriminalvården har även planer på att trippelbelägga de största cellerna. Det är inte fångarna som bestämmer eller väljer vilka de ska dela cell med utan du tilldelas en cell där det finns en ledig plats. I cellen finns det en tv och ett skrivbord, delar du cell med någon har ni varsin tv och du förväntas titta på din tv med hörlurar. Intagna under 18 år delar inte cell.

Att det finns en toalett i cellen är relativt vanligt, däremot är det ytterst ovanligt att det finns en dusch i cellen. Om något av dessa saknas i cellen så finns det i stället ute på avdelningen och då delar du dusch och toalett med de övriga fångarna på avdelningen. Avsaknaden av toalett i cellen innebär då att du inte kan gå på toaletten efter inlåsning. Detta innebär ju såklart även att du inte har tillgång till köket och du behöver tänka på att ta med dig saker som du vill äta under kvällen in till din cell innan inlåsning. Inlåsningen brukar ske strax innan 19.00 och därefter är du inlåst i din cell tills dess att plitarna låser upp igen klockan 7.00. (Det finns oftast tillgång till vatten i cellen, alltså ett handfat med en vattenkran).

Vad du får ha för personliga tillhörigheter varierar från anstalt till anstalt. På en klass 3 får du ha dina privata kläder men på 1 eller 2 måste du ha Kriminalvårdens kläder. På vissa anstalter finns det möjlighet att tvätta dina kläder själv medan på andra så måste du lämna in dina kläder till tvätteriet och hämta nya. Det är i princip alltid tillåtet att ha böcker i din cell, precis som papper, pennor, skor, hårtrimmer och smink. Men reglerna på anstalterna kan alltid förändras beroende på vad plitarna tar för beslut. Det du behöver komma ihåg är att om du vill få något skickat till dig behöver du alltid göra en hemställan för att kunna få upp det till avdelningen. Annars ligger det kvar i ditt förråd tills den dagen du muckar.

I kiosken kan du i princip bara köpa godis och läsk. Förr i tiden fanns det mat exempelvis som kyckling och tonfisk som du kunde tillaga om det fanns tillgång till ett kök. Numer är utbudet i kiosken nästan enbart begränsat till livsmedel med socker i.

Vi hoppas att boken kan gå till tryck i början på nästa år. Till dess ta hand om dina nära och kamrater som sitter och kom ihåg att skicka frimärken!

Publicerad Uppdaterad