Maria Johanssons memoarer – del 17

8.

Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat.

De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt så tillfredsställande som hon trodde. Och fan vad alla har bråkat med henne, både före och efter hennes kristliga ödmjukhet. Hon som är en så god människa. Att de som möter henne inte förstår det. Skenheliga horor hela bunten, oavsett om de sitter och leker goda i en källare eller pladdrar till Gud på gatorna.
Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. 
Men trots de tankarna bubblar Maria Johansson av upprymd, uppdämd glädje. Det är onsdag kväll och hon har klätt upp sig igen, lagt undan de vita kläderna. Hon kommer in på klubben utan problem. Känner sig med ens nästan oansenlig. Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. Hennes egna må vara mer udda, men de drunknar ändå i mängden. Och i de ständiga stötarna av rytm och ljus.

Hon köper en petflaska med vatten i baren. Hon har fortsatt med avhållsamheten från alkohol, förutom när hon råkade ta ett par öl till den där sega steken i fredags, då. Och nu ska hon ha riktigt roligt utan att dricka. Det är knappast vanligt, varken här eller i Sverige!

Just som hon vänder från baren griper någon tag i hennes axel.

– Are you Maria Johansen?

En mörk kille i trettioårsåldern med enorma ögon bakom tjocka bågar. Glasen förstorar dem än mer. En piercing mellan ögonen har han också.

Totalt okänd.

– I am Maria Johansson, svarar Maria Johansson.

– Ah, det var ju det jag sa!

Greppet om hennes arm hårdnar upphetsat.

Vem fan kan han vara? Någon från tatueringsstudion? Eller från Hare Krishna, han har en konstig tofs i nacken?

– Känner jag dig? frågar hon likgiltigt.

Killen har vänt sig bakåt, säger något till sina kompisar, musiken dränker vad. En av de andra kikar fram. Tyskt babbel babbel Brandenburger Tor, säger han.

– Va, säger Maria fast ett ljus börjar gå upp för henne.

– Are you the crazy … I mean are you the Swedish artist? skriker en tredje genom dunket, rakt in i Marias öra.

Hon rycker till, höjer armen till försvar.

– Du är så cool! säger den första killen. En svensk kompis har berättat om dig!

Maria sänker garden och dunket sjunker undan i bakgrunden. Suset i hennes huvud tar över. Jaha.

– Jo, säger hon nonchalant och tar en klunk vatten. Det är jag.

Killarna skrattar med varandra, nästan viskar. Maria vet fortfarande inte riktigt om hon ska placera dem i Fiender- eller Vänner-facket.

– Kan jag få din autograf? Här? säger en av dem, en rödhårig, och vänder sig tillbaka mot henne, med linnet uppdraget till hakan.

Framför Maria är plötsligt en ynglingakropp med en ring i vänstra bröstvårtan. Hans kompis flinar, tänderna lyser i det fluorescerande ljuset, håller fram en tjock penna.

Maria vill inget hellre än att ge honom det och mer därtill, men tänker efter en sekund.

– Ge mig din först, säger hon och lyfter upp sin egen tröja.

Gänget tjuter av förtjusning. Den rödhårige skriver ett skakigt BENNO på hennes vänstra bröst.

Sedan står de plötsligt tysta, som gripna av stundens allvar.

– Jag vill inte skriva nån autograf. Jag lurades, säger Maria och drar ned sin tröja.

Killarna verkar lyckliga ändå. Nästan ännu lyckligare än innan.

– Är det sant att du ordnade en stor orgie på stranden i Thailand? frågar den förste killen.

Maria rycker på axlarna.

– Kan det väl vara.

– Vad ska du göra nästa gång?

Maria rycker på axlarna. Hon känner att hon är kissnödig och hon känner att situationen inte är lika spännande som nyss.

– Nåt fantastiskt, svarar hon. Ni får väl vänta och se. Nu ska jag gå på toa, hej då.

Maria tar en ny klunk vatten och börjar tränga sig bort mot toaletterna. De beundrande blickarna värmer hennes rygg.

Tänk att allt är så enkelt nu för tiden. Maria drar sig undan med Gud en vecka, när hon kommer ut igen sitter världen och väntar, flåsande vid hennes fötter.
Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller.
Och när hon kommer ut från toaletten säger en kille med blått hår: Gapa! Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller, en nyans ljusare än håret, i hennes mun. Sekunden efter försvinner han in i pissoaren med ett skratt.

Intressant. Undrar vad som ska hända härnäst. Maria ser sig om i lokalen. Det allra mesta av den är ett enormt dansgolv. Ja, så klart hon ska dansa, ha roligt utan alkohol. Men hon ska förena nöjet med nytta också, dansen ska vara en rit, en frigörelse. Hon ska dansa med ett syfte, som en gud gör.

 

Musiken pumpar oavbrutet och Maria anstränger sig för att dansa helt i otakt och med de märkligaste rörelser hon kan komma på. Det här har hon tänkt på redan innan. Hur förväntas man inte dansa.

Men ingen verkar bry sig. De flesta runt omkring blundar faktiskt, verkar njuta, vara uppslukade.

Efter några låtar försvinner Maria i stället ned mot golvet. Ställer sig som om hon vore ett bord, magen uppåt, vaggar långsamt.

Det enda som händer är att det blir en liten tom cirkel runt henne.

Ställningen blir snabbt bara jobbig. Maria hoppar upp på fötter igen och bestämmer sig för att blunda, hon med. Det känns bra. Med ögonen slutna är det som att kroppen blir friare. Hon dansar på med slängiga, orgelbundna rörelser, i takt och otakt samtidigt.

Långsamt, dansande, tar hon av sig sin påfågelsfläckiga topp. Det känns rätt att klä av sig, helt rätt. Plötsligt njuter hon mer än hon tänker. Musiken letar sig in i varje skrymsle av kroppen med elektriska stötar. Och fötterna känns så lätta, de rör sig helt obekymrat.

Maria tittar ned. Det är otroligt att hon fortfarande har skor på sig. Hon sparkar av sig dem, och fötterna blir lättare än hon trott var möjligt. Hon sluter ögonen igen.

Något är underbart.

Tid går.

När Maria tittar upp igen har rummet ändrats. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är definitivt annorlunda. På ett bra sätt.

Trevlig liten tablett det där.

Fortfarande tittar ingen på Maria, som nu dansar med trosorna runt fotknölarna. Men det gör inget. Det här är ett bra ställe med goda människor. De ser henne ändå, på något sätt, känner hennes energi. Det måste de göra.

Tänk, i början av dansen planerade Maria Johansson att hon skulle kissa på golvet nästa gång hon behövde. Bara för att. Men nu har hon ångrat sig. De här människorna förtjänar bättre än att dansa i pisspölar. De är hennes beundrare, de älskar henne och hon älskar dem.

Timmarna går och Maria dansar. Allt är så lätt. Hon är fullkomlig. Det kommer komma nya stordåd. Allt kommer bli så bra, nej allt är redan bra. Nej inte bra, fantastiskt. Himmelskt. Hon berättar detta för alla som vill höra på. De ler tillbaka, förstår henne.

Timmarna går och Maria dansar och ingen slänger ut henne.

Nästa kväll är Maria Johansson tillbaka på klubben.

 

*

Blixt.

– Ja jag är Maria Johansson.

Dunk.

– Fast ändå inte, jag är ju en ny människa.

Blixt.

– Jag är pånyttfödd, en slags gud nästan.

Dunk.

– Ja så klart jag är konstnär!

Blixt.

– Men inte bara.

Dunk.

– Jag är allt.

Blixt.

– Har dina vänner sagt det? Var är dina vänner?

Dunk.

– Aha. Jag är här och nu.

Blixt.

– Och alla är ju vänner.

Dunk.

– Sa de det?

Blixt.

– Säg att jag älskar dem!

 

*

Maria Johanssons blogg, lördag den 6 februari, klockan 16.50:

 

Den Sanna Kärleken

Kära dagbok! Eller blogg menar jag. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag – jag har försvunnit ut i rymden lite de senaste dagarna.

Jag har helt slutat dricka alkohol, som sagt. Det är en destruktiv drog. Jag har hittat nya saker. Sådant som svenskarna är livrädda för, sådant som staten säger åt en att man dör av och ska sitta i fängelse för.

Ni är så lurade.

Kom nu inte med något tjafs om att jag ska bli ”beroende” av de där små pillren. Beroende sitter bara i hjärnan, och jag vet precis var jag har min hjärna nu. Och mitt hjärta. De är ett.

Jag äter kärlek och ljus och väldigt många bananer. Jag dricker vatten, men jag har nya vänner som hindrar mig från att dricka för mycket. Vi tar hand om varandra. I går gav en tjej mig en flaska med något antibakteriellt mirakelmedel, till piercingen i min hand som inte riktigt velat läka. Den känns redan bättre.

Och jag, jag gav en rakad tjej en av mina peruker, eftersom hon såg ut att frysa.

 

Jag lever kärlek. I alla bemärkelser.

Tänk, jag trodde att jag gjorde något revolutionerande, när jag började koppla bort sex från kärlek – men det är ju precis det hela samhället bygger på, bara man tittar utanför sitt eget sovrum! Sälja sex, anspela på sex, trösta sig med sex, köpa sex. Från runtknullande flator i Stockholm till ladyboys i Thailand och slampiga tatuerare i Berlin.

Och sedan, sedan försökte jag koppla bort sexet helt och hållet. Trodde att Guds kärlek krävde det.

Men nu har jag kopplat ihop allt igen. Så som det är menat att vara. Sex är kärlek och kärlek är sex och jag älskar världen och jag ÄR världen. Gud är med mig och i mig. Varje kväll förvandlas jag till en stor, pulserande, inbjudande vagina. Tänk att jag faktiskt funderade på att byta bort den mot en tråkig kuk!

 

Ja, jag har många nya vänner. Jag har köpt ett tyskt kontantkort till min telefon så att jag kan ha kontakt med dem, men ni gamla svenska hatare kan inte få tag i mig.

Jag behöver inte akta mig för att göra det jag vill längre. Inte undertrycka impulser. Äntligen har min vilja blivit fri på riktigt. Ett bevis på det är att min mens aldrig kom igång – jag ville inte ha den, och då blev det så.

Jag har nått det nya stadiet, fullkomligt. Bra att jag testade era futtiga religioner innan, nu vet jag att svaren inte finns där!

 

För svaret är: Allt är kärlek i alla former. Maria Johansson har de senaste dagarna legat med fler människor än i hela sitt hittillsvarande liv. Inte sällan samtidigt. Jag tror jag har satt något slags rekord. Jag har dokumenterat delar av det och en av mina nya vänner har lovat att skicka alltihop till Guinness Rekordbok.

 

Puss & hej

 

*

Musiken tystnar aldrig. Den glider över i annan musik, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. Precis som ens kropp.

Ens kropp dansar och sjuder och lever på dansgolvet, och dansgolvet gör samma sak. Enda skillnaden är nog att musiken är tung och ens kropp är så lätt, så lätt. Allt är elektriskt.

Vi pratar med varandra men ord behövs inte alltid. Dans är kommunikation. Blickar, leenden, tankar, kärlek, samlag är kommunikation.

Vi vet inte var våra egna kroppar börjar och slutar. De glider in i varandra. Ibland med ett mjukt klafsande, ibland med ett knastrande. Då tar vi ett piller till.

*

– Jo men du måste sluta … jag förstår att det är härligt men allt som är du försvinner ju!

– Isis, Isis … Försök inte. Du är ingen hämndgudinna. Ingen moralens väktare. Du är en gudinna av kärlek och fest. Man ska inte försöka vara något man inte är.

– Men det är ju du som försöker vara något du inte är! Vad händer med din konst? Vad har du gjort senaste tiden egentligen?

– Jag samlar inspiration. Och kärlek. En människa är aldrig mindre än sin största last. Kyss mig!

*

Ett papper lyser vitt på bardisken. En tiondels sekund senare lyser det grönt. Nej blått, nej orange, nej rosa gult grönorangeblått. Maria Johanssons pupiller fixerar papperet. Hennes hand håller stadigt i en penna. Det är inte svårt, inte alls. Att skriva är inte heller svårt, handstilen flödar nästan automatiskt.

Men att sedan förstå vad det står, det är svårare. Att aldrig stanna är knepet. Om hon börjar tänka på hur ett ord stavas eller vad den där färgen egentligen heter tar det stopp. Allt är obegripligt om man låter medvetandet närma sig det, och det är faktiskt ganska skrämmande.

– Vad gör du? frågar en oerhört glad, nästan hurtig, röst.

Maria tittar inte dit, hon fortsätter fixera sin blick på de slingrande orden. Hon vet ändå att rösten tillhör en tjej med orange hår och klitorispiercing.

– Poesi, svarar Maria.

Då är tjejen redan borta.

Orden blinkar.

Fortsätt, säger Maria åt sig själv. Skriv ned kärleken, detta fantastiska!

Tänk om stroboskopet bara finns i min hjärna, tänker hennes hjärna i stället.

– Vilken fantastisk hjärna du måste ha, säger en annan röst bredvid.

Rummet börjar blinka svart.

Blinda blinka stjärna, skriver Maria. Tror hon.

– Maria, älskling! säger en ung kille och griper hennes hand, tvingar bort hennes blick från papperet. Kom, du måste hälsa på Bennos nya kompis, hon är också konstnär!

Varför skriva poesi när man kan leva den. Knepet är att aldrig stanna.

*

Flimrande ljus. Sega sekunder då du undrar var du är. Skavsår och blodfyllda blygdläppar, ryggskott och sår runt munnen. Staden ylar som en varg utanför.

Andetag nära. Kanske är det mina. En kroppsdel sticker mig obekvämt i sidan.

De här sekunderna är början på resten av mitt liv. Varje dag. De fyller mig med lycka.

Varje, varje dag.

 

Jag är Maria Johansson och det här är min historia.

*

Ännu en mörk källare. Maria Johansson har landat lite, eller nej det har hon inte alls, men hon glidflyger närmare marken. I går ville kroppen plötsligt gå hem och lägga sig redan klockan ett på natten, ensam. Sedan sov den längre än på mycket länge. Sedan åt den lagad mat för första gången på nästan lika länge.

Den Nya Maria glömmer snabbt. Hon mindes knappt hur solljus kändes. Skavande tacksamt följde hon med ned i den mörka källaren tidigt på eftermiddagen.

Källaren påminner lite om tatueringsstudion den där första dagen i Berlin, men det tänker inte Maria Johansson på nu. Hon är inne i ett samtal som just börjar ta en ny vändning.
Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. 
”Vaniljsex”, har en svarthårig, blek och storbystad tyska i korsett och väldigt mycket svart smink just fnyst. Maria vet inte vad tjejen heter. Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. Men den här unga kvinnan är i alla fall bekant till några av dem som brukar hänga på klubbarna där Maria dansar nätterna igenom. Tillhör väl någon slags besläktad subkultur. Fast Maria tycker att de allihop ser ganska lika ut: Något svart (hår, smink, ett plagg) i skarp kontrast mot lila, grönt, rött. Piercade, lite tatuerade, ganska blek hud nästan oavsett hudfärg.

Maria Johansson delar numer sitt liv med de här människorna, och livet är ett rus. Allt är ett rus, men det är inte alls som alkohol, man vet vad man gör. Eller, man är i alla fall medveten om vad man gör. Och även om de senaste dygnen är lika, flyter in i varandra, så är det här en ny källare, innan kvällens klubbande börjar, och det kvinnan säger är nytt.

– Vadå? säger Maria.

– Vaniljsex, upprepar en annan tjej med lila hår.

Maria tänker, känner igen ordet men fattar inte riktigt hur det kan användas om henne. Tittar på den lilahåriga. Var det inte hon som hade lila fitthår också?

– Ja … är inte det … tråkigt sex? Du verkade inte ha så tråkigt senast! säger Maria med ett skratt och en blinkning åt den lila.

Den svarthåriga himlar med ögonen. Henne har Maria inte legat med. Tror hon.

– Ni tror att ni är så frigjorda! utbrister de svartmålade läpparna. Men ni gör samma saker som alla andra, har samma syn på vad sexuell njutning är. Enda skillnaden är att ni gör det tillsammans, och att alla inte är helt hetero. Jag tror du har lika tråkigt sex som alla andra, bara mer. Vanilj, konstaterar hon med en snabb blick åt Marias håll.

Blicken är en liten tändsticka och Maria är inte så flamsäker som hon vill inbilla sig.

Den där överlägsna jävla låtsasvampyren – sitter hon inte och försöker sätta etiketter på Maria Johansson?

På MARIA JOHANSSON!

Maria längtar efter att känna Den Stora Kärleken igen, tänk om någon här kan bjuda på något litet piller? Sudda ut det svarta hatet som inte passar i den nya tiden.

Men hon hör sin mun svara utan vare sig hat eller kärlek, snarare är den nästan ursäktande:

– Men vadå, jag har använt strap-ons och ibland handklovar också …

Ny fnysning.

– Så kryddar varenda hemmafru sitt sexliv nu för tiden! Ni tänker fel från början. Allt sitter i hjärnan. I relationerna och spelet. Jag har aldrig kunnat bli sexuellt tillfredsställd på annat sätt än att dominera äldre kvinnor. Inga könsorgan inblandade.

– Det låter tråkigt om något, säger Maria på svenska och tar en klunk vatten.

– Vad sa du?

Den svarthåriga har hårda ögon. Kanske vill hon dominera mig, tänker Maria och fnissar till. Sällan, bruden!

Fnissningen får ögonen att hårdna ännu mer och den svarta munnen som redan är spänd börjar spotta ur sig något, men då bryter den lilahåriga in:

– Jo Melka, jag vet vad du menar. Själv går jag ju egentligen mest igång på läder. Men jag kan anpassa mig, det är roligt med variation!

– Min kompis tänder bara på träd, hon blir kär i dem, säger en grönhårig kille som dittills varit ganska tyst.

Melka himlar med ögonen igen, men de är lite mindre hårda nu.

– Ja ja. Jag vill bara att du, Maria, ska fatta att normerna är hårda och drabbar oss som inte alls känner oss hemma i vaniljsex. Jag har inte känt mig så välkommen bland dina flatkompisar direkt.

– Jag skiter väl i var du känner dig hemma, säger Maria återigen på svenska och går till baren.

 

*

 

Anteckningsbok, torsdag den 11 februari:

 

Vaniljsex. Jaha jaha jaha. Så vad ska jag göra? Jag tänker inte fråga några gamar om råd på min blogg. Kommentarsfunktionen är avstängd, Maria Johansson är trött på folk som låtsas förstå henne.

Använd din fantasi, kom på något själv.

Fetischer, det skrev jag ju i listan.

Finns det någon fetisch som ingen annan har?

Det finns så mycket. Djur. Barn. Träd. Bajs. Fy fan.

Jag kräks på dig, mänsklighet. Jag ska överträffa dig.

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 20.23:

 

Frigörelsen Fortsätter

Min Odyssé av Sexuella Upptäckter pågår ännu för fullt, den tar mig och dem jag möter till nya höjder och nya avgrunder. Där finns mer att upptäcka än ni någonsin kunnat ana.

Tyskarna är ett frigjort folk. Kanske är de lite mindre trånga i hjärnan än ni hemma i Sverige. Ja, något annat går väl knappast att vara.

”Fetischism” skrev någon av er till mig förut, men det kan ju betyda vad som helst. Att man gillar lack och läder – som alla verkar göra här.

Jag ska bryta ny mark även här. Maria Johansson är inte bara frigjord, hon är så fri att ingen längre minns vad hon gjorde sig fri från. Hon är Gud och Gud är en sexgudinna och nu ska hon in och utföra sin magiska ritual på dansgolvet, omgiven av sina hängivna anhängare.

*

Rött orange gult grönt blått violett piller.

Isis har inte mitt nya telefonnummer.

*

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer

Kom ska jag dominera er

Jag knullar era hjärnor OCH PRECIS ALLT ANNAT JAG VILL

*

Klockan 05.43 söndag den 14 februari ljuder ett billarm över Schönhauser Allee. Inte så många bryr sig i denna stora stad, och hade de brytt sig hade de nog ändå inte fått en skymt av gärningskvinnan. Hon försvann illa kvickt, då hon har utvecklat en stor skräck för lagens väktare.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
5 hours sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad