Maria Johanssons memoarer – del 14

3. Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs. Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel. I tejpen fastnar […]

3.

Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs.

Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel.

I tejpen fastnar damm från golvet i det lilla rummet där hon fortfarande sover. Ingen ställer några frågor till henne. Hon får vara helt ifred. Äta sina bananer och koncentrera sig på sina färgpennor.

Hon somnar lycklig med golvet täckt av konst.

De tittar länge på henne. Uppifrån och ned.

På tisdagen ger hon sig ut på stan med sina hopvikta verk. Hon frågar en turistbyrå om något bra konstcentrum. De tittar länge på henne. Uppifrån och ned. Till slut hänvisar de henne till ett ställe på andra sidan Östberlin.

Maria tar en spårvagn. Kastar sig av när hon ser något som verkar vara kontrollanter. Vecklar upp sin karta, jo hon är ändå nära nu. Går på. Svettas lite fast hon inte borde. Vinden är iskall.

Huset är inte olikt det smutsiga hon för tillfället bor i. Graffitin är lite mer genomtänkt, bara. Maria stegar in genom första bästa dörr.

– Hej, jag vill sälja konstverk till er!

– Aha, säger kvinnan bakom disken allvarligt. Då ska du prata med Wulff.

Kvinnan försvinner in i ett rum. Maria väntar otåligt. Tiden tickar och på något sätt är det bråttom.

Men strax blir hon invisad i ett kontorsrum som känns långt från den sunkiga fasaden. En annan kvinna, med svart lugg och röda glasögon, tar emot henne, fattar hennes hand.

Är detta Wulff? Tydligen.

– God dag, säger kvinnan med ett litet leende. Hur kan jag stå till tjänst?

Maria slänger sig ned i en vinröd läderfåtölj, spretar självsäkert med benen.

– Jag är konstnär och vill sälja ett konstverk till er.

– Aha, aha, kvinnan nickar och sätter sig ned hon med. Har du någon överenskommelse sedan tidigare?

– Nej, säger Maria. Jag är en äkta konstnär, jag lever på gatan och jag går runt och säljer mina verk. Fast egentligen har jag ganska mycket pengar, jag tjänar bra på konsten.

– Aha, säger kvinnan igen.

Hennes ögon är otroligt intensiva bakom de röda plastbågarna. Maria gillar dem inte riktigt. De utforskar henne, som om de kan se saker hon inte själv ser.

– Jag är mycket känd i Sverige, tillägger Maria och slänger nonchalant ena benet över det andra.

– Sverige? Intressant, säger rödbågarna och nickar igen.

Maria kan inte avgöra vad hon egentligen tänker. Håll huvudet stilla och svara på frågan kärringjävel.

– Köp verket nu bara! vräker hon ur sig.

Kvinnan skrattar.

– Vad heter du?

– Maria Johansson.

Kvinnan gör en anteckning.

– Har du någon portfolio med dig?

Hon ser väl att jag inte har någon jävla portfölj.

– Jag har konsten, det är väl bättre!

Maria flyger upp, ser förnöjt i ögonvrån hur den välkontrollerade kvinnan faktiskt rycker till.

Bredbent vecklar hon ut sina papper, ett av de porträtt hon är mest nöjd med.

Ögon vidgas bakom plastbågarna.

– Intressant, säger kvinnan lågt och allvarligt.

Hon reser sig, tittar försiktigt.

– Det är du, konstaterar hon.

– Ja, säger Maria Johansson. Det är Maria Johansson.

Det blir tyst. Kvinnan betraktar verket koncentrerat. Marias handflator är klibbiga. Det pirrar i kroppen.

– Intressant, upprepar kvinnan. Maria, vi vill gärna stödja fria konstnärer, men vi har små resurser. De flesta som ställer ut här är en del av vårt kollektiv, eller är med i någon av våra systerorganisationer. Vilket pris har du satt på verket?

– Hundra euro.

Kvinnan rycker till igen, sliter blicken från teckningen och tittar på konstnären.

– Verkligen? Det var inte mycket, Maria.

– Jag vet att ni har små resurser. Det är ett vänskapspris.

Kvinnan nickar igen.

– Okej, säger hon. Vi köper gärna det här. Det är mycket intressant. Vet du, jag tänkte faktiskt i går på att vi borde inleda ett samarbete med några svenska moderna konstnärer. Det finns många spännande svenskar, inte minst här i Berlin.

Maria hör knappt meningen, hennes skalle är en ballong av triumf.

– Okej, säger hon nonchalant och slänger med hår hon inte har.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag den 19 januari klockan 14.30:

 

BÄÄÄÄST

Jag är så fantastiskt jävla bäst. Tänk, alla dessa år jag levde i osynlighet. Nej fy fan, tänk INTE på dem! De åren finns inte. Det var en annan som levde dem.

Jaha, i dag har jag sålt ett självporträtt till ett av Europas största konstgallerier. Sug på den. Sug Fågel Fenix fitta.

Pengarna ska jag investera i ett mer storslaget projekt.

Just nu firar jag med ett glas nypressad morotsjuice. Känner mig lika uppåt som för en vecka sedan, när jag tatuerade halsen. Ett stordåd i veckan, det är mitt motto.

Nu ska jag göra några nya tatueringar och sedan få mig ett ligg. Fittan har vaknat till liv. Den förtjänar lite förströelse.

*

Jag gick in på första bästa tatueringsstudio jag hittade. Det finns ganska många i den här stan. Tittade mig i spegeln och bestämde mig snabbt: Ett utropstecken i pannan. Punkten mellan ögonbrynen.

De tvekade först, men ändrade sig när jag tog av mig sjalen och visade Fågel Fenix på halsen.

Medan tatueraren skissade upp motivet direkt på huden frågade jag vilken piercing de mest sällan ombads göra.

– Hmm, sa den unga killen. Det måste väl vara … i handen. Mellan fingrarna. Jag har bara gjort en sån, de verkar ha väldigt svårt att läka!

– Aha, sa jag. Är det inte ovanligare med något i könsorganen, det trodde jag?

Han skrattade och lutade sig tillbaka.

– Nä, det har varannan ungdom ju! Har du inte undersökt det?

Mitt eget könsorgan pirrade till.

– Nä, tyvärr, sa jag. Har du själv såna?

Han skrattade igen, blinkade.

– Jodå, flera stycken.

Jag försökte ta mig i en närmare titt på honom – kort, chokladbrunt hår, och hade inte ögonen glimmat grönt? – men kanske kände han min blickar, för han vände sig bort. Jag tittade instinktivt ned mot hans skrev i stället, men det var svårt att se från stolen jag halvlåg i.

Han vände sig tillbaka, nu höll han i en plastflaska med pip.

– Okej, nu blir det kallt och blött här, sa han med en nick mot min panna.

– Bättre med varmt och blött, kontrade jag.

Han hejdade sig i rörelsen, skrattade igen, det lät ganska förtjust.

– Du är rolig du! Och modig, tillade han efter någon sekund. Ska vi sätta igång med där utropstecknet nu?

– Visst, sa jag. Och sen vill jag ha en piercing i handen.

Han skrattade igen och skakade på huvudet, men jag visste att jag skulle få honom att säga ja. Om ett litet tag.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Pannan gjorde faktiskt mindre ont än halsen att tatuera, på något märkligt sätt.

Handen gjorde ondare än jag föreställt mig. Den ryckte okontrollerat, som en fisk med dödsångest.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Men de kändes rätt bra.

Ja, så klart förförde jag honom. Där på britsen, när de andra som jobbade i studion gått hem. Det var lätt. Det har varit lätt länge nu.

Men jag ger er inga detaljer den här gången. Använd fantasin.

Den Pånyttfödda Maria behöver inte er bekräftelse. Inte någons.

*

Natten är mörk och dammig. Maria sover belåtet på sin smutsiga madrass, men har ändå en oro i kroppen. Lemmarna rör sig i sömnen, rycker och darrar, förutom den stackars svullna högerhanden som nu stillnat.

I drömmarna är hon i Stockholm. Hon går och går, hon letar efter en adress. En adress hon aldrig besökt, men som hon skrivit ned. Hon minns inte varför, bara att den är otroligt viktig.

Tunnelbanan vindlar, och trappor och gångtunnlar och dunkla gator. Överallt finns platser hon känner igen, men de ligger fel. Miljonprogrammen är insprängda i Östermalm. Skånegläntan mynnar ut i Årsta torg. Något tickar hårt och stressen stiger. Hon går och går, nej springer.

Tills något blänker i hennes ögonvrå och hon irriterat måste titta dit. Det är ju en kniv. Som hon håller i. En stor förskärare och den droppar av blod.

– Du har redan varit där! skriker någon ur ett fönster som smälls igen.

*

På onsdagen vaknar Maria med en känsla av hon måste ut. Det är snöblandat regn och elaka vindar, men hon känner att hon måste gå. Hon gör det. Hon irrar och försöker hitta frihetskänslan från första natten i Berlin. Från folkparken Jungfernheide till Sovjetmonumentet på andra sidan staden letar hon. Men allt skaver, inte minst hennes skor.

Precis innan stängningsdags kastar hon sig in i en liten kontorsaffär och köper en analog engångskamera. Tänk att sådana finns fortfarande.

*

Torsdag förmiddag återvänder hon till konsthallen som hon sålt sitt första verk till.

– Hej, jag undrar var ni hängt mitt porträtt.

Kvinnan bakom disken försöker titta Maria i ögonen utan att stirra på utropstecknet. Svårt. Kanske är det samma kvinna som förra gången. Vem bryr sig.

Maria Johansson spänner ögonen i henne och säger sitt namn. Kvinnan försvinner med flackande blick.

En tredje kommer ut bakom disken. För det är väl inte Wulff? Också lugg, men andra glasögon.

– Hej Maria Johansson, säger luggen en aning stelt. Tack så mycket för att vi fick köpa ditt konstverk till vår samling.

– Varsågod, säger Maria. Var är det?

– I vår samling.

Den första kvinnan, receptionisten, har dragit sig tillbaka, men verkar vakta på dem.

Maria fnyser.

– Ja ja, men var har ni satt upp det? Jag vill ta ett foto till min blogg.

– Vi har ingen plats just nu, vi har ju pågående utställningar, säger kvinnan lugnt. Men ditt porträtt finns i samlingen.

En sekund svart för Marias ögon, sedan bländande vitt.

– Vad i helvete! Hon slår näven i disken. Det skulle hängas upp på en gång. Det ingick i priset!

Ansiktet under luggen rycker till, knappt märkbart, men är strax stelt igen.

– Jaså, verkligen? Ja, just nu har vi ändå inte plats.

Hon vänder sig, som om hon vore på väg därifrån.

Ni tror ni kan lura mig igen. Betala mig skitsummor och slänga min konst i pappersinsamlingen.

– Det är klart ni har plats någonstans! Häng upp det så jag kan fota, annars stämmer jag er.

Kvinnan vänder sig halvt om igen.

– Hotar du mig? säger hon provocerande lugnt.

Receptionisten håller i en telefonlur. Från det bakre rummet kommer en tredje kvinna, lugg, röda glasögon, det måste vara Wulff, hon som köpte. Wulff säger något på tyska. Den andra svarar. Hetsigt ordutbyte följer.

Receptionisten står kvar med luren i handen, hennes ögon flackar mellan sina överordnade och Maria, hon skjuter in några försiktiga ord som drunknar i de båda andras skarpa röster.

Maria kastar en slängkyss nästa gång receptionistögonen flackar åt hennes håll.

Ögonen kommer inte tillbaka något mer.

Men sedan börjar orden svalna lite, och Wulff vänder sig mot Maria.

– Ursäkta missförståndet, säger hon med ett snett leende. Vi ska hänga ditt verk i vårt kafé så länge. Du kan komma tillbaka i eftermiddag om du vill fotografera!

I bakgrunden smäller en dörr, den första luggen har lämnat scenen.

Maria kastar en ny slängkyss.

 

4.

Jag är Maria Johansson. Just nu sitter jag på en bar nära någon stor horgata i centrala Östberlin. Och rätt nära konsthallen, dessutom. Ha. De fick vad de tålde. Lydigt hängde de upp mitt porträtt samma dag.

Androm till varnagel: Våga inte förminska konstnären Maria Johansson.

Jag sitter här och jag har bara druckit ett par öl faktiskt. Är trött. Försöker sammanfatta mina intryck av de första tio dagarna av mitt nya liv. Den här staden är så stor, så högljudd, så bred, så utbredd, så het och ändå så kall.

Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust.

Men jag trivs här. Känner mig hel. Jag är glad för det mesta, samtidigt som jag är arg. Låter det konstigt? Ja, det är väl inte lätt för er att fatta, stackare. Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust. De växlar, vibrerar framför mina ögonlock. Var inte det nazisternas färger förresten? Passande.

Apropå nazister så är tyskarna rätt lustiga. Fast mest tråkiga. De verkar självsäkra och nonchalanta, men det är bara på ytan. Alla viker de undan med blicken när jag tittar på dem. Särskilt i går när jag målade ett hakkors med rött läppstift på hakan.

Till och med invånarna i det fallfärdiga hus där jag fortfarande bor försöker ignorera mig, titta bort, undvika mina konversationer. Trots att de borde vara vana vid det mesta där.

Och när de väl pratar med mig, innan de slutar svara på tilltal – då verkar de allihop förutsätta att jag är någon slags punkare. Gillar det inte. Herregud, jag är snart 43!

 

För att ge ett annat intryck har jag börjat använda mina mer kvinnliga, snygga kläder igen. Små klänningar, röda, svarta. Så ser inte punktjejerna ut. De flesta av dem är osminkade, rufsiga, klädda i vad som helst. Alltför lika mig, insåg jag.

Och, jag har alltså återupptagit sminkningen. Men inte som förr. Jag tog upp min spegel en morgon och frågade mig: På vilket sätt sminkar sig ingen annan?

Jag förstärker numer mina näsborrar med blodrött läppstift och målar krigiska ränder över kinderna med mörkblå kajal. Ibland målar jag svart i munnen. Inte läpparnas konturer, utan just där de öppnar sig och blir fuktiga och svårare att måla på, och ofta färgar det av sig på tandköttet.

Effekten är verkligen slående. Jag är vacker, även om ni inte tror det, eller tror att ni tycker något annat. Mitt ansikte är som is och eld och det inger respekt. När jag går ut härifrån hoppas jag att det kommer fram någon karl och frågar vad jag kostar. Som i går kväll. Ni skulle ha sett hans min när jag vände ansiktet mot honom i gatlyktans sken.

Nu ska jag gå och hitta ett nattöppet internetkafé. Jag måste se mig om efter ett annat boende, har jag bestämt mig för. Hur bohemiskt det än är att sova bland damm och spindlar och aldrig duscha ordentligt i detta de kallar för squats, så är det dags att testa något nytt.

*

På den öppna platsen framför S-bahn-stationen hugger någon tag i Maria Johanssons arm. Hon snor runt, knytnäven beredd till slag.

– Hej, Maria!

Maria stirrar. Vem är detta? Hur vet hon mitt namn?

– Känner du inte igen mig? säger tjejen på engelska. Isis. Vi träffades på spelningen i 82:an, för en vecka sen.

Maria stirrar tomt.

– Drack massa öl. Och hånglade lite, tillägger tjejen med ett skratt.

Jaha. Spännande. Men jobbigt att inte minnas.

Det förväntade, tänker Maria Johansson, är att spela med, låtsas minnas henne.

– Det minns jag inte alls, säger Maria och sänker näven. Men det låter ju trevligt!

Tjejen skrattar igen. Hon har en enorm mun.

– Så kan det gå! Men kul att du hade trevligt. Vart är du på väg nu?

– Ingen särskild stans, säger Maria.

Tjejen som tydligen kallar sig Isis tar hennes arm igen, ler mångtydigt. Hon har dreadlocks uppsatta i en tofs, de ser äkta ut men hon ser inte afrikansk ut, snarare spansk. Latinamerikansk kanske. Inte direkt söt, men ett väldigt intressant utseende är det, tycker Maria. Hur kan hon ha glömt henne?

– Kom, säger Isis. Häng med på en konsert.

– Är det punk? säger Maria misstänksamt.

Munnen skrattar igen.

– Nä, det är nån slags singer-songwriter från Frankrike, skitbra. Kom med nu!

Maria följer villigt med. Den här tjejen känns som ett bra tecken.

Upp i pendeltågsstationen, byte, ned i tunnelbanan. Det är broar, mörker, stadsljus, vatten man bara anar. Halvrivna väggar med spretig graffiti som gradvis övergår till mer upputsade fasader.

Dämpat rött ljus.

Framme. Stället ser nästan ut som de andra punkställena, men stämningen är lugnare. Väggmålningar som ser en aning mer genomtänkta ut. Dämpat rött ljus.

De sätter sig i en sliten röd soffa. Isis köper rödvin. Rött, rött, allt är rött, som lust.

– Du är så cool, säger Isis plötsligt. Jag tror aldrig jag träffat nån friare människa än du.

Mot sin vilja får Maria en klump i halsen. Ja, så är det. Äntligen erkännande.

Hon börjar just formulera ett svar, när Isis lika plötsligt fortsätter:

– Vad tycker du om punkscenen här?

– Tja, säger Maria och rycker på axlarna, jag vet inte, det är liksom inte min scen.

– Jag vet vad du menar, nickar Isis vist och tar en klunk vin. De är så mycket mer konventionella än vad de tror. Väldigt mycket sexism och heteronormer fast de inte låtsas om det.

Maria nickar vagt, tar en klunk och tänker på sex.

Bandet går på. Mikrofonen sprakar, tjejen på scenen pratar, Isis verkar med ens uppslukad av artisten.

Maria sneglar på hennes stora mun. Hon skulle kunna svälja hela vinglaset.

Musiken är på en mycket behagligare nivå här. Sångerna är på franska, tyska och engelska, om vartannat. Ganska bra är de faktiskt, även om hon inte fattar det mesta av texterna. En verkar heta ungefär Kärleken har ingen färg, fast på tyska.

Publiken, inte mer än kanske tjugofem stycken, lyssnar allvarligt men det går att konversera viskande också, vilket några gör.

Maria Johansson för en dialog i sitt huvud i stället.

Varför drog jag inte med henne hem förra fredagen?

Vadå hem, till det smutsiga golvet?

Kanske försökte du. Du minns ju inte.

Maria tar en stor klunk vin.

Det blir paus i musiken.

Isis vänder sig genast mot Maria. Betraktar henne. Hennes ögon är ganska stora de med.

– Du är som en främmande fågel, säger hon. Till och med här, där alla ska vara alternativa. Jag älskar din tatuering på halsen.

– Jag är Fågel Fenix, säger Maria. Jag reser mig alltid. Jag är större än livet.

Nej, det är inte vinet som talar. Det är Den Pånyttfödda Maria. Men hon sätter ändå bestämt ned glaset.

Isis fortsätter titta beundrande på henne.

– Jag tror dig, säger hon allvarligt. Större än livet. Större än våra föreställningar om livet, och större än våra föreställningar om män och kvinnor.

Situationen glider ohjälpligt över i overklighet, alldeles oavsett alkoholen. Här sitter en ung vacker kvinna och säger poetiska saker om Maria Johanssons storhet.

– Ja, svarar Maria enkelt. Så är det.

Sedan kan hon inte låta bli att ta en klunk vin igen.

– Förresten, Maria, var bor du här i Berlin? säger Isis och lägger handen på hennes arm. Inte kvar där vi träffades förra veckan va?

– Jo, säger Maria nonchalant men mentalt skruvar hon på sig. Jag ska flytta snart. Vet inte vart bara.

– Verkligen? Vet du, jag känner några som bor i ett kollektiv, de har en fin gästdel de brukar hyra ut. Jag tror att den är ledig just nu. Och jag tror du skulle trivas där, de är också större än de flesta andra människor!

– Javisst, säger Maria.

Vad borde jag göra? säger en dimmig röst.

Ta erbjudandet så klart! Utan följdfrågor. Det blir väl spännande.

Den där stora munnen. Maria drar Isis till sig och kysser den.

*

Två dagar senare, söndagen den tjugofjärde januari, vaknade jag upp i en smal säng i ett fallfärdigt hus någonstans ännu mer nordöst i nordöstra Berlin.

Kanske är det orättvist av mig att tänka på det som fallfärdigt. Med svenska mått mätt ser det ut så, men detta hus är kärleksfullt lappat och lagat. Liksom dess invånare.

Allihop var transvestiter. Eller transsexuella.

Isis hade inte sagt något mer om vad det var för slags kollektiv. Hon visade mig dit på lördagseftermiddagen, presenterade mig för sin vän och de andra boende.

Hennes vän var en av de yngre. De andra var äldre än jag förväntat mig, tja, i min ålder. Minst. Det var lite svårt att avgöra. Allihop var transvestiter. Eller transsexuella. Män, egentligen. Äsch, vad dumt det låter. Maria Johansson, du måste öppna dina sinnen för andra, så som du öppnar deras. De var bedagade kvinnor med kuk, helt enkelt.

Hittills har jag låtit dem tro att jag också är det. Tror jag.

Jag gled in som den drottning jag är och packade lugnt upp mina saker. Egentligen ville jag falla på knä och kyssa deras högklackade 45:or, men det hade nog förtagit det majestätiska i mitt intåg.

I stället gick jag sedan runt och hälsade på alla och tog bilder med min lilla kamera, både på dem och mig och på några av oss tillsammans. Vi är så vackra. Bara en ville inte vara med på bild, för hon hade peruk-tvätt-dag i dag.

Men förstår ni – jag hade satt någon slags lesbisk storfamilj som mål på min lista, och alldeles av sig självt fick jag flytta in i något ännu bättre. Ett transkollektiv.

Det är ett tecken. Jag följer rätt väg.

Och 20 euro i veckan ska jag betala, det är ju ingenting.

Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen.

Hela resten av denna söndag har jag tillbringat med att skriva ifatt mina memoarer. Det händer så mycket. Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen. Jag är en virvelvind. Jag och mitt liv är ett. Jag skapar det själv och jag lever mer än ni någonsin kommer kunna greppa.

Och i morgon börjar en ny vecka, och då ska jag uträtta mitt tredje stordåd.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad