Maria Johanssons memoarer – del 14

3.

Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs.

Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel.

I tejpen fastnar damm från golvet i det lilla rummet där hon fortfarande sover. Ingen ställer några frågor till henne. Hon får vara helt ifred. Äta sina bananer och koncentrera sig på sina färgpennor.

Hon somnar lycklig med golvet täckt av konst.
De tittar länge på henne. Uppifrån och ned.
På tisdagen ger hon sig ut på stan med sina hopvikta verk. Hon frågar en turistbyrå om något bra konstcentrum. De tittar länge på henne. Uppifrån och ned. Till slut hänvisar de henne till ett ställe på andra sidan Östberlin.

Maria tar en spårvagn. Kastar sig av när hon ser något som verkar vara kontrollanter. Vecklar upp sin karta, jo hon är ändå nära nu. Går på. Svettas lite fast hon inte borde. Vinden är iskall.

Huset är inte olikt det smutsiga hon för tillfället bor i. Graffitin är lite mer genomtänkt, bara. Maria stegar in genom första bästa dörr.

– Hej, jag vill sälja konstverk till er!

– Aha, säger kvinnan bakom disken allvarligt. Då ska du prata med Wulff.

Kvinnan försvinner in i ett rum. Maria väntar otåligt. Tiden tickar och på något sätt är det bråttom.

Men strax blir hon invisad i ett kontorsrum som känns långt från den sunkiga fasaden. En annan kvinna, med svart lugg och röda glasögon, tar emot henne, fattar hennes hand.

Är detta Wulff? Tydligen.

– God dag, säger kvinnan med ett litet leende. Hur kan jag stå till tjänst?

Maria slänger sig ned i en vinröd läderfåtölj, spretar självsäkert med benen.

– Jag är konstnär och vill sälja ett konstverk till er.

– Aha, aha, kvinnan nickar och sätter sig ned hon med. Har du någon överenskommelse sedan tidigare?

– Nej, säger Maria. Jag är en äkta konstnär, jag lever på gatan och jag går runt och säljer mina verk. Fast egentligen har jag ganska mycket pengar, jag tjänar bra på konsten.

– Aha, säger kvinnan igen.

Hennes ögon är otroligt intensiva bakom de röda plastbågarna. Maria gillar dem inte riktigt. De utforskar henne, som om de kan se saker hon inte själv ser.

– Jag är mycket känd i Sverige, tillägger Maria och slänger nonchalant ena benet över det andra.

– Sverige? Intressant, säger rödbågarna och nickar igen.

Maria kan inte avgöra vad hon egentligen tänker. Håll huvudet stilla och svara på frågan kärringjävel.

– Köp verket nu bara! vräker hon ur sig.

Kvinnan skrattar.

– Vad heter du?

– Maria Johansson.

Kvinnan gör en anteckning.

– Har du någon portfolio med dig?

Hon ser väl att jag inte har någon jävla portfölj.

– Jag har konsten, det är väl bättre!

Maria flyger upp, ser förnöjt i ögonvrån hur den välkontrollerade kvinnan faktiskt rycker till.

Bredbent vecklar hon ut sina papper, ett av de porträtt hon är mest nöjd med.

Ögon vidgas bakom plastbågarna.

– Intressant, säger kvinnan lågt och allvarligt.

Hon reser sig, tittar försiktigt.

– Det är du, konstaterar hon.

– Ja, säger Maria Johansson. Det är Maria Johansson.

Det blir tyst. Kvinnan betraktar verket koncentrerat. Marias handflator är klibbiga. Det pirrar i kroppen.

– Intressant, upprepar kvinnan. Maria, vi vill gärna stödja fria konstnärer, men vi har små resurser. De flesta som ställer ut här är en del av vårt kollektiv, eller är med i någon av våra systerorganisationer. Vilket pris har du satt på verket?

– Hundra euro.

Kvinnan rycker till igen, sliter blicken från teckningen och tittar på konstnären.

– Verkligen? Det var inte mycket, Maria.

– Jag vet att ni har små resurser. Det är ett vänskapspris.

Kvinnan nickar igen.

– Okej, säger hon. Vi köper gärna det här. Det är mycket intressant. Vet du, jag tänkte faktiskt i går på att vi borde inleda ett samarbete med några svenska moderna konstnärer. Det finns många spännande svenskar, inte minst här i Berlin.

Maria hör knappt meningen, hennes skalle är en ballong av triumf.

– Okej, säger hon nonchalant och slänger med hår hon inte har.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag den 19 januari klockan 14.30:

 

BÄÄÄÄST

Jag är så fantastiskt jävla bäst. Tänk, alla dessa år jag levde i osynlighet. Nej fy fan, tänk INTE på dem! De åren finns inte. Det var en annan som levde dem.

Jaha, i dag har jag sålt ett självporträtt till ett av Europas största konstgallerier. Sug på den. Sug Fågel Fenix fitta.

Pengarna ska jag investera i ett mer storslaget projekt.

Just nu firar jag med ett glas nypressad morotsjuice. Känner mig lika uppåt som för en vecka sedan, när jag tatuerade halsen. Ett stordåd i veckan, det är mitt motto.

Nu ska jag göra några nya tatueringar och sedan få mig ett ligg. Fittan har vaknat till liv. Den förtjänar lite förströelse.

*

Jag gick in på första bästa tatueringsstudio jag hittade. Det finns ganska många i den här stan. Tittade mig i spegeln och bestämde mig snabbt: Ett utropstecken i pannan. Punkten mellan ögonbrynen.

De tvekade först, men ändrade sig när jag tog av mig sjalen och visade Fågel Fenix på halsen.

Medan tatueraren skissade upp motivet direkt på huden frågade jag vilken piercing de mest sällan ombads göra.

– Hmm, sa den unga killen. Det måste väl vara … i handen. Mellan fingrarna. Jag har bara gjort en sån, de verkar ha väldigt svårt att läka!

– Aha, sa jag. Är det inte ovanligare med något i könsorganen, det trodde jag?

Han skrattade och lutade sig tillbaka.

– Nä, det har varannan ungdom ju! Har du inte undersökt det?

Mitt eget könsorgan pirrade till.

– Nä, tyvärr, sa jag. Har du själv såna?

Han skrattade igen, blinkade.

– Jodå, flera stycken.

Jag försökte ta mig i en närmare titt på honom – kort, chokladbrunt hår, och hade inte ögonen glimmat grönt? – men kanske kände han min blickar, för han vände sig bort. Jag tittade instinktivt ned mot hans skrev i stället, men det var svårt att se från stolen jag halvlåg i.

Han vände sig tillbaka, nu höll han i en plastflaska med pip.

– Okej, nu blir det kallt och blött här, sa han med en nick mot min panna.

– Bättre med varmt och blött, kontrade jag.

Han hejdade sig i rörelsen, skrattade igen, det lät ganska förtjust.

– Du är rolig du! Och modig, tillade han efter någon sekund. Ska vi sätta igång med där utropstecknet nu?

– Visst, sa jag. Och sen vill jag ha en piercing i handen.

Han skrattade igen och skakade på huvudet, men jag visste att jag skulle få honom att säga ja. Om ett litet tag.
Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.
Pannan gjorde faktiskt mindre ont än halsen att tatuera, på något märkligt sätt.

Handen gjorde ondare än jag föreställt mig. Den ryckte okontrollerat, som en fisk med dödsångest.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Men de kändes rätt bra.

Ja, så klart förförde jag honom. Där på britsen, när de andra som jobbade i studion gått hem. Det var lätt. Det har varit lätt länge nu.

Men jag ger er inga detaljer den här gången. Använd fantasin.

Den Pånyttfödda Maria behöver inte er bekräftelse. Inte någons.

*

Natten är mörk och dammig. Maria sover belåtet på sin smutsiga madrass, men har ändå en oro i kroppen. Lemmarna rör sig i sömnen, rycker och darrar, förutom den stackars svullna högerhanden som nu stillnat.

I drömmarna är hon i Stockholm. Hon går och går, hon letar efter en adress. En adress hon aldrig besökt, men som hon skrivit ned. Hon minns inte varför, bara att den är otroligt viktig.

Tunnelbanan vindlar, och trappor och gångtunnlar och dunkla gator. Överallt finns platser hon känner igen, men de ligger fel. Miljonprogrammen är insprängda i Östermalm. Skånegläntan mynnar ut i Årsta torg. Något tickar hårt och stressen stiger. Hon går och går, nej springer.

Tills något blänker i hennes ögonvrå och hon irriterat måste titta dit. Det är ju en kniv. Som hon håller i. En stor förskärare och den droppar av blod.

– Du har redan varit där! skriker någon ur ett fönster som smälls igen.

*

På onsdagen vaknar Maria med en känsla av hon måste ut. Det är snöblandat regn och elaka vindar, men hon känner att hon måste gå. Hon gör det. Hon irrar och försöker hitta frihetskänslan från första natten i Berlin. Från folkparken Jungfernheide till Sovjetmonumentet på andra sidan staden letar hon. Men allt skaver, inte minst hennes skor.

Precis innan stängningsdags kastar hon sig in i en liten kontorsaffär och köper en analog engångskamera. Tänk att sådana finns fortfarande.

*

Torsdag förmiddag återvänder hon till konsthallen som hon sålt sitt första verk till.

– Hej, jag undrar var ni hängt mitt porträtt.

Kvinnan bakom disken försöker titta Maria i ögonen utan att stirra på utropstecknet. Svårt. Kanske är det samma kvinna som förra gången. Vem bryr sig.

Maria Johansson spänner ögonen i henne och säger sitt namn. Kvinnan försvinner med flackande blick.

En tredje kommer ut bakom disken. För det är väl inte Wulff? Också lugg, men andra glasögon.

– Hej Maria Johansson, säger luggen en aning stelt. Tack så mycket för att vi fick köpa ditt konstverk till vår samling.

– Varsågod, säger Maria. Var är det?

– I vår samling.

Den första kvinnan, receptionisten, har dragit sig tillbaka, men verkar vakta på dem.

Maria fnyser.

– Ja ja, men var har ni satt upp det? Jag vill ta ett foto till min blogg.

– Vi har ingen plats just nu, vi har ju pågående utställningar, säger kvinnan lugnt. Men ditt porträtt finns i samlingen.

En sekund svart för Marias ögon, sedan bländande vitt.

– Vad i helvete! Hon slår näven i disken. Det skulle hängas upp på en gång. Det ingick i priset!

Ansiktet under luggen rycker till, knappt märkbart, men är strax stelt igen.

– Jaså, verkligen? Ja, just nu har vi ändå inte plats.

Hon vänder sig, som om hon vore på väg därifrån.

Ni tror ni kan lura mig igen. Betala mig skitsummor och slänga min konst i pappersinsamlingen.

– Det är klart ni har plats någonstans! Häng upp det så jag kan fota, annars stämmer jag er.

Kvinnan vänder sig halvt om igen.

– Hotar du mig? säger hon provocerande lugnt.

Receptionisten håller i en telefonlur. Från det bakre rummet kommer en tredje kvinna, lugg, röda glasögon, det måste vara Wulff, hon som köpte. Wulff säger något på tyska. Den andra svarar. Hetsigt ordutbyte följer.

Receptionisten står kvar med luren i handen, hennes ögon flackar mellan sina överordnade och Maria, hon skjuter in några försiktiga ord som drunknar i de båda andras skarpa röster.

Maria kastar en slängkyss nästa gång receptionistögonen flackar åt hennes håll.

Ögonen kommer inte tillbaka något mer.

Men sedan börjar orden svalna lite, och Wulff vänder sig mot Maria.

– Ursäkta missförståndet, säger hon med ett snett leende. Vi ska hänga ditt verk i vårt kafé så länge. Du kan komma tillbaka i eftermiddag om du vill fotografera!

I bakgrunden smäller en dörr, den första luggen har lämnat scenen.

Maria kastar en ny slängkyss.

 

4.

Jag är Maria Johansson. Just nu sitter jag på en bar nära någon stor horgata i centrala Östberlin. Och rätt nära konsthallen, dessutom. Ha. De fick vad de tålde. Lydigt hängde de upp mitt porträtt samma dag.

Androm till varnagel: Våga inte förminska konstnären Maria Johansson.

Jag sitter här och jag har bara druckit ett par öl faktiskt. Är trött. Försöker sammanfatta mina intryck av de första tio dagarna av mitt nya liv. Den här staden är så stor, så högljudd, så bred, så utbredd, så het och ändå så kall.
Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust.
Men jag trivs här. Känner mig hel. Jag är glad för det mesta, samtidigt som jag är arg. Låter det konstigt? Ja, det är väl inte lätt för er att fatta, stackare. Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust. De växlar, vibrerar framför mina ögonlock. Var inte det nazisternas färger förresten? Passande.

Apropå nazister så är tyskarna rätt lustiga. Fast mest tråkiga. De verkar självsäkra och nonchalanta, men det är bara på ytan. Alla viker de undan med blicken när jag tittar på dem. Särskilt i går när jag målade ett hakkors med rött läppstift på hakan.

Till och med invånarna i det fallfärdiga hus där jag fortfarande bor försöker ignorera mig, titta bort, undvika mina konversationer. Trots att de borde vara vana vid det mesta där.

Och när de väl pratar med mig, innan de slutar svara på tilltal – då verkar de allihop förutsätta att jag är någon slags punkare. Gillar det inte. Herregud, jag är snart 43!

 

För att ge ett annat intryck har jag börjat använda mina mer kvinnliga, snygga kläder igen. Små klänningar, röda, svarta. Så ser inte punktjejerna ut. De flesta av dem är osminkade, rufsiga, klädda i vad som helst. Alltför lika mig, insåg jag.

Och, jag har alltså återupptagit sminkningen. Men inte som förr. Jag tog upp min spegel en morgon och frågade mig: På vilket sätt sminkar sig ingen annan?

Jag förstärker numer mina näsborrar med blodrött läppstift och målar krigiska ränder över kinderna med mörkblå kajal. Ibland målar jag svart i munnen. Inte läpparnas konturer, utan just där de öppnar sig och blir fuktiga och svårare att måla på, och ofta färgar det av sig på tandköttet.

Effekten är verkligen slående. Jag är vacker, även om ni inte tror det, eller tror att ni tycker något annat. Mitt ansikte är som is och eld och det inger respekt. När jag går ut härifrån hoppas jag att det kommer fram någon karl och frågar vad jag kostar. Som i går kväll. Ni skulle ha sett hans min när jag vände ansiktet mot honom i gatlyktans sken.

Nu ska jag gå och hitta ett nattöppet internetkafé. Jag måste se mig om efter ett annat boende, har jag bestämt mig för. Hur bohemiskt det än är att sova bland damm och spindlar och aldrig duscha ordentligt i detta de kallar för squats, så är det dags att testa något nytt.

*

På den öppna platsen framför S-bahn-stationen hugger någon tag i Maria Johanssons arm. Hon snor runt, knytnäven beredd till slag.

– Hej, Maria!

Maria stirrar. Vem är detta? Hur vet hon mitt namn?

– Känner du inte igen mig? säger tjejen på engelska. Isis. Vi träffades på spelningen i 82:an, för en vecka sen.

Maria stirrar tomt.

– Drack massa öl. Och hånglade lite, tillägger tjejen med ett skratt.

Jaha. Spännande. Men jobbigt att inte minnas.

Det förväntade, tänker Maria Johansson, är att spela med, låtsas minnas henne.

– Det minns jag inte alls, säger Maria och sänker näven. Men det låter ju trevligt!

Tjejen skrattar igen. Hon har en enorm mun.

– Så kan det gå! Men kul att du hade trevligt. Vart är du på väg nu?

– Ingen särskild stans, säger Maria.

Tjejen som tydligen kallar sig Isis tar hennes arm igen, ler mångtydigt. Hon har dreadlocks uppsatta i en tofs, de ser äkta ut men hon ser inte afrikansk ut, snarare spansk. Latinamerikansk kanske. Inte direkt söt, men ett väldigt intressant utseende är det, tycker Maria. Hur kan hon ha glömt henne?

– Kom, säger Isis. Häng med på en konsert.

– Är det punk? säger Maria misstänksamt.

Munnen skrattar igen.

– Nä, det är nån slags singer-songwriter från Frankrike, skitbra. Kom med nu!

Maria följer villigt med. Den här tjejen känns som ett bra tecken.

Upp i pendeltågsstationen, byte, ned i tunnelbanan. Det är broar, mörker, stadsljus, vatten man bara anar. Halvrivna väggar med spretig graffiti som gradvis övergår till mer upputsade fasader.
Dämpat rött ljus.
Framme. Stället ser nästan ut som de andra punkställena, men stämningen är lugnare. Väggmålningar som ser en aning mer genomtänkta ut. Dämpat rött ljus.

De sätter sig i en sliten röd soffa. Isis köper rödvin. Rött, rött, allt är rött, som lust.

– Du är så cool, säger Isis plötsligt. Jag tror aldrig jag träffat nån friare människa än du.

Mot sin vilja får Maria en klump i halsen. Ja, så är det. Äntligen erkännande.

Hon börjar just formulera ett svar, när Isis lika plötsligt fortsätter:

– Vad tycker du om punkscenen här?

– Tja, säger Maria och rycker på axlarna, jag vet inte, det är liksom inte min scen.

– Jag vet vad du menar, nickar Isis vist och tar en klunk vin. De är så mycket mer konventionella än vad de tror. Väldigt mycket sexism och heteronormer fast de inte låtsas om det.

Maria nickar vagt, tar en klunk och tänker på sex.

Bandet går på. Mikrofonen sprakar, tjejen på scenen pratar, Isis verkar med ens uppslukad av artisten.

Maria sneglar på hennes stora mun. Hon skulle kunna svälja hela vinglaset.

Musiken är på en mycket behagligare nivå här. Sångerna är på franska, tyska och engelska, om vartannat. Ganska bra är de faktiskt, även om hon inte fattar det mesta av texterna. En verkar heta ungefär Kärleken har ingen färg, fast på tyska.

Publiken, inte mer än kanske tjugofem stycken, lyssnar allvarligt men det går att konversera viskande också, vilket några gör.

Maria Johansson för en dialog i sitt huvud i stället.

Varför drog jag inte med henne hem förra fredagen?

Vadå hem, till det smutsiga golvet?

Kanske försökte du. Du minns ju inte.

Maria tar en stor klunk vin.

Det blir paus i musiken.

Isis vänder sig genast mot Maria. Betraktar henne. Hennes ögon är ganska stora de med.

– Du är som en främmande fågel, säger hon. Till och med här, där alla ska vara alternativa. Jag älskar din tatuering på halsen.

– Jag är Fågel Fenix, säger Maria. Jag reser mig alltid. Jag är större än livet.

Nej, det är inte vinet som talar. Det är Den Pånyttfödda Maria. Men hon sätter ändå bestämt ned glaset.

Isis fortsätter titta beundrande på henne.

– Jag tror dig, säger hon allvarligt. Större än livet. Större än våra föreställningar om livet, och större än våra föreställningar om män och kvinnor.

Situationen glider ohjälpligt över i overklighet, alldeles oavsett alkoholen. Här sitter en ung vacker kvinna och säger poetiska saker om Maria Johanssons storhet.

– Ja, svarar Maria enkelt. Så är det.

Sedan kan hon inte låta bli att ta en klunk vin igen.

– Förresten, Maria, var bor du här i Berlin? säger Isis och lägger handen på hennes arm. Inte kvar där vi träffades förra veckan va?

– Jo, säger Maria nonchalant men mentalt skruvar hon på sig. Jag ska flytta snart. Vet inte vart bara.

– Verkligen? Vet du, jag känner några som bor i ett kollektiv, de har en fin gästdel de brukar hyra ut. Jag tror att den är ledig just nu. Och jag tror du skulle trivas där, de är också större än de flesta andra människor!

– Javisst, säger Maria.

Vad borde jag göra? säger en dimmig röst.

Ta erbjudandet så klart! Utan följdfrågor. Det blir väl spännande.

Den där stora munnen. Maria drar Isis till sig och kysser den.

*

Två dagar senare, söndagen den tjugofjärde januari, vaknade jag upp i en smal säng i ett fallfärdigt hus någonstans ännu mer nordöst i nordöstra Berlin.

Kanske är det orättvist av mig att tänka på det som fallfärdigt. Med svenska mått mätt ser det ut så, men detta hus är kärleksfullt lappat och lagat. Liksom dess invånare.
Allihop var transvestiter. Eller transsexuella.
Isis hade inte sagt något mer om vad det var för slags kollektiv. Hon visade mig dit på lördagseftermiddagen, presenterade mig för sin vän och de andra boende.

Hennes vän var en av de yngre. De andra var äldre än jag förväntat mig, tja, i min ålder. Minst. Det var lite svårt att avgöra. Allihop var transvestiter. Eller transsexuella. Män, egentligen. Äsch, vad dumt det låter. Maria Johansson, du måste öppna dina sinnen för andra, så som du öppnar deras. De var bedagade kvinnor med kuk, helt enkelt.

Hittills har jag låtit dem tro att jag också är det. Tror jag.

Jag gled in som den drottning jag är och packade lugnt upp mina saker. Egentligen ville jag falla på knä och kyssa deras högklackade 45:or, men det hade nog förtagit det majestätiska i mitt intåg.

I stället gick jag sedan runt och hälsade på alla och tog bilder med min lilla kamera, både på dem och mig och på några av oss tillsammans. Vi är så vackra. Bara en ville inte vara med på bild, för hon hade peruk-tvätt-dag i dag.

Men förstår ni – jag hade satt någon slags lesbisk storfamilj som mål på min lista, och alldeles av sig självt fick jag flytta in i något ännu bättre. Ett transkollektiv.

Det är ett tecken. Jag följer rätt väg.

Och 20 euro i veckan ska jag betala, det är ju ingenting.
Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen.
Hela resten av denna söndag har jag tillbringat med att skriva ifatt mina memoarer. Det händer så mycket. Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen. Jag är en virvelvind. Jag och mitt liv är ett. Jag skapar det själv och jag lever mer än ni någonsin kommer kunna greppa.

Och i morgon börjar en ny vecka, och då ska jag uträtta mitt tredje stordåd.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
6 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad