Följetong

Maria Johanssons memoarer – del 12

Foto: Wikimedia Commons

7. Det var bland de dummaste repliker jag hört. Hur kan man vara gratis och billig samtidigt, för det första. Och gratis är väl positivt. Nej, okej, jag fattar att han försökte förnedra mig. Men han lyckades inte. Och det dummaste av allt var ju de faktiska omständigheterna – han bjöd mig på mat och […]

7.

Det var bland de dummaste repliker jag hört. Hur kan man vara gratis och billig samtidigt, för det första. Och gratis är väl positivt. Nej, okej, jag fattar att han försökte förnedra mig. Men han lyckades inte. Och det dummaste av allt var ju de faktiska omständigheterna – han bjöd mig på mat och drinkar och jag låg inte med honom.

Det gör mig snarare till en dyr icke-hora.

 

Men nog om det. Det var inte därför jag störtade hem omsvept av ett svart rus, medan elledningarna sjöng ovan mitt huvud och insikten sjöng i det.

Fattar ni? Nej, det gör ni väl inte. Allt måste man skriva er på näsan.

De hade lurat mig. Eller ni hade gjort det. Eller jag själv.

Den Nya Maria var inte så ny som jag trott. Hon var en fortsättning på den gamla. Jag hade varit så blind, så blind.

Om du får en anledning att ifrågasätta ditt liv så slutar det i regel med att du i stället försvarar det.

Jag har läst någonstans att man ofta gör om misstag ett bestämt antal gånger. Om du får en anledning att ifrågasätta ditt liv så slutar det i regel med att du i stället försvarar det, och lever än värre, som för att bevisa något. Två gånger händer detta. Den tredje gången du ifrågasätter, då vaknar du upp på riktigt. Ändrar dig. Förhoppningsvis. Gör du inte det, är du verkligt förlorad.

Min fria vilja var en lögn. Precis som alla andras. Min så kallade vilja, mina val, hade skapat både den gamla och den nya Maria.

Jag hade snuddat vid tanken två gånger. Men trängt bort den, testat halvmesyrer.

Först när jag bestämde mig för att dricka söta, goda likörer i stället för äcklig sprit, första gången jag träffade Tina.

Sedan när jag började göra den där tabellen över vad jag själv ville och vad som var ovanligast, för att se hur de sammanföll eller inte.

Sedan hade jag bara struntat i projektet. Gjort vad jag ville. Stuckit till Thailand, supit och knullat och solat över julen.

Det är ju för fan det mest Medelsvenssoniga man kan göra.

 

Insikten trummade i mitt huvud. Solen stod lågt ovanför det. Jag travade på snabbt från Jakob och bananaspliten, och utan att riktigt fatta hur var jag tillbaka vid mitt hotell.

Det svarta hade fyllt mig och exploderat, nu sjönk det undan som en våg. Jag tog ett djupt andetag. Känslan gick från svart till vitglödgad. En ren, vit vrede. Darrande men fridsam. Som ett vinterlandskap med dödliga minusgrader.

Jag andades en gång till och satte mig stilla vid det lilla hotellets lånedator. Det var inte den nyaste datorn och den tuggade och tänkte men jag behöll mitt lugn.

Först sökte jag på Aftonbladet. Ja, det var ju mig artikeln handlat om, så klart. Den Gamla Maria tittade på mig från ett suddigt litet privatfoto. Totalt oigenkännlig, som tur var. Annat hår, andra glasögon, annat smink, andra kläder, en annan själ som speglades i de bleka ögonen.

Snyft, sa Mikael Johansson, hon bara försvann och vi är oroliga för hennes psykiska hälsa.

Ha. Visst.

Jag sökte lite mer. Ja, den där artikeln om tatueringar. Den bekräftade vad jag redan visste.

Jag tvekade en sekund, sedan gick jag in på SCB:s hemsida. Den låg där kall och oberörd och såg ut som förr.

Jag sökte på Fredrik.

”Fredrik Johansson är SCB:s Medelsvensson-man. Han heter Lars i mellannamn, är 39 år och gift …” Sedan var där en länk till Medelsvensson-kvinnan, som inte var gift med Fredrik utan med en något äldre man. Page not found.

Jag blundade hårt. Sedan stängde jag ned alla fönster, gick upp till mitt rum, öppnade det riktiga fönstret. Ingen svalka kom från det, men det lös på något sätt av frihet. Ny frihet.

Ja, min så kallade vilja hade fört mig vilse. Jag hade piffat upp mig, legat med några stycken, hittat en som hette Fredrik i stället för Mikael, druckit lite för mycket, rest på solsemester. Är inte det exakt vad man kan förvänta sig av en nyskild kvinna 40+?

Jag var bara EN JÄVLA KUGGE I SYSTEMET, vad jag än gjorde. Allt jag gjorde mättes och så blev det vanligare och vanligare, och så stod jag här. Det enda jag lyckats med var att driva fram statistiken, så att nästa gång den sammanställdes skulle minst 51% av de 43-åriga Stockholmskvinnorna ha en smartphone, ha någon liten tatuering, ha varit i Thailand. Det var ju precis på det sättet, genom den förment fria viljan och dess val, som Den Gamla Maria en gång skapats. Jag hade bara följt med det så kallade livet, minsta motståndets lag.

Det fick vara slut med det nu.

Ni lyckades lura mig ett tag, men bara nästan.

Jag började åter darra av ilska, men kunde samtidigt inte låta bli att skratta ut genom det öppna fönstret. Det var ju ganska smart ändå. Ni lyckades lura mig ett tag, men bara nästan. Skrattar bäst som skrattar sist. Och jag hade haft ganska roligt på vägen också. På er bekostnad.

Kände mig nästan tacksam mot rike Jakob, som fått mig att dels se ljuset, dels inse hur vidriga han och alla hans gelikar var. Nu. Nu var Maria Johansson medveten. Äntligen hade hon funnit förståelsen för sig själv. På egen hand.

Jag satte mig på sängen, sparkade av mig guldsandaletterna. Friheten värkte i mitt bröst, jag tog av mig kläderna för att släppa ut den.

Det är inte dags att fråga sig själv ”Vad vill jag?”, tänkte jag. Det är dags att fråga sig själv ”Vad borde jag göra?”

Jag borde skriva mina memoarer.

 

Så den natten började jag. Naken, liggande ovanpå överkastet, med svidande ögon riktade mot den lilla skärmen på min Iphone. Jag skrev från början och jag skrev i mitten och jag skrev lite mer om nuet.

Jag skrev om mig själv och jag skrev om den där andra, främmande Maria, ny och gammal.

Jag skrev och skrev och skrev.

Det svarta bleknade. I takt med att skärmen täcktes av text blev jag själv bara vitare och renare.

Till slut var mina ögon så trötta att jag inte längre kunde se vad jag skrev. Då slöt jag dem och sov gott. Fönstret på glänt och lampan släckt.

Nästa morgon vaknade jag av att solen stack mig i ögonen. Jag studsade upp, fylld av energi trots att jag inte sovit många timmar, grep sarong och solglasögon och snodde upp håret i en knut. Sedan grep jag läsglasögonen också – som jag inte velat ha på mig i veckor nu – så jag skulle slippa kisa så mycket mot skärmen. Skuttade ned och ockuperade lånedatorn igen.

Min blogg. Det kändes som evigheter sedan jag skrivit i den, fast det inte var det.

Återigen hundratals kommentarer. Återigen fnös jag föraktfullt åt dem, säkert var de inte värda min energi.

Och min egen påbörjade lista, den låg där som ett ännu opublicerat inlägg.

Men jag gick tillbaka till inlägget där jag hade gjort min efterlysning, utmanat läsarna att komma med fantasifulla förslag på vad jag kunde göra. Innan jag stack utomlands. Och min egen påbörjade lista, den låg där som ett ännu opublicerat inlägg.

Jag skummade igenom de svar på efterlysningen som såg ut att faktiskt innehålla något. Några idéer fick jag. Fast det mesta hade jag kommit på bättre själv, så klart.

 

Och så publicerade jag en ny lista.

mjj

Jag kände mig nöjd. Inget sa att jag inte kunde fylla på med fler saker senare. Det var jag som bestämde det. Bara jag.

Ett förklarande inlägg kunde vara på sin plats också.

 

Någonstans i Thailand, 5 januari

Jag ser att ni fortsätter ge mig massa uppmärksamhet, fast jag åkt tusentals mil bort från er. Fortsätt gärna med det. Men tro inte att jag ska lyssna på er. Ni skriver till och med om mig i era jävla kvällstidningar! Som om någon tror på ett ord som står i sådana. Jag har genomskådat er. Genomskådat alltihop.

Jag tänker inte svara på anklagelser. Jag tänker inte låtsas som om jag inte fattat. Ja, jag har betett mig som en kåt, ansvarslös singel. Och? Det var vad jag var. Men nu har jag ett högre syfte.

Jag ska skriva mina memoarer och där ska allt avslöjas – allt om mig och allt om er. Jag ska leva mitt liv efter nya regler, som jag bestämmer, och jag kommer leva det på ett helt nytt plan.

Upptäcktsresande och konstnär, som i tabellen nedan, kan jag redan kalla mig, anser jag. Resten kommer. När jag känner för det.

Nu ska jag börja skriva om mitt nya liv. Någonstans i Thailand. Leta inte efter mig, för ni är ändå så jävla tröga att jag kommer vara borta innan ni hunnit någonvart.

Maria Johansson ska långt härifrån.

 

8.

Chips.

Persiennerna försöker desperat stänga solen ute.

Mineralvatten.

Båda telefonerna avstängda.

Pennan raspar rytmiskt.

Cikador.

Snabbmat från gatustånd.

En flaska inhemsk sprit på kylning i handfatet. En klunk till Maria Johansson, en skvätt till blommorna på axeln.

Mer chips.

Återhållna darrningar.

Men ångesten har släppt.

*

Jag har skrivit och skrivit medan dygnet växlat därute. Jag är fast besluten att fullfölja detta, skriva min historia, inte flumma iväg i vad jag vill och inte.

När jag såg orden ringla fram över papperet rös jag till av stolthet.

Jag har skrivit om skilsmässoannonsen och reklamflygplanet. När jag såg orden ringla fram över papperet rös jag till av stolthet – jag genomförde verkligen något storslaget där.

Allt det andra gör mig inte lika stolt. Så mycket sprit. En del har varit svårt att minnas. Jag fick använda uteslutningsmetoden, lägga till lite ibland.

Men allt är sant. Min sanning.

 

Ja, jag har förstås övergått till att skriva för hand. Det måste vara det ovanligaste sättet att skriva sina memoarer i dag, tänkte jag. Köpte en anteckningsbok med tunt, konstigt papper. Made in Thailand.

Inte har jag vacker handstil heller, ni kommer inte få det lätt när ni ska dechiffrera det här, era jävlar! Men var glada att jag gav upp min första idé, att faktiskt skriva på något slags chiffer. Eller lära mig runor och rista dem i träbitar. Jag kom fram till att det skulle vara negativt för språket och därmed för mig själv i slutändan. Svårt att få flyt i historien.

Och ta alldeles för lång tid, förstås. Jag har en känsla av att tiden håller på att rinna ut.

Fast det är lite konstigt. Jag ska ju leva tills jag blir 85. Ha.

 

Hur som helst, jag har utnyttjat de här dygnen väl. Jag fyllde tre anteckningsböcker och då gick jag och köpte två till. Fick en blåsa på högerhanden. Köpte plåster. Upptäckte att tatueringen jag gjorde i fyllan och villan äntligen slutat ömma och börjat läka. Fyllde en fjärde bok.

Sålde den sista Tramadolen – ännu en sak jag inte är direkt stolt över, men man måste ju ha pengar. Tyvärr.

Mensen tog slut.

Det blev tisdag den tolfte januari och då hade jag hunnit hit. Punkt.

*

Det blev tisdag den tolfte januari och jag loggade in på datorn nere i den lilla hotellobbyn för första gången på nästan en vecka. Egentligen ville jag inte ge mig ut på nätet igen, men jag kände hur tiden sipprade obönhörligt genom mig, och jag kunde nog inte leva på luft medan jag skrev mina memoarer. Hur gärna jag än velat.

Jag loggade in på min internetbank tisdag den tolfte januari och såg att måndag den elfte januari hade jag fått över 150 000 kronor insatta där. Ja, staten stal en hel del i skatt, så klart. Men vad fan, det kunde den få. Maria Johansson är inte småsint.

150 000 kronor.

Jag reste mig ur askan och beställde en taxi till flygplatsen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga