Maria Johanssons memoarer – del 11

5. Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar. Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, […]

5.

Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar.

Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, men i kväll lyser det liksom ännu starkare.

Maria Johansson glittrar ikapp. Hon har fått sitt fuskhår behandlat och uppsatt på en salong, och kronan tronar högt på det. Dessutom är frisyren sprejad med just glitter. Några korn har letat sig ända ned till urringningen där brösten ligger som på en bricka. Det känns som om de har blivit större senaste tiden. Klänningen är en liten svart, men snittet för tankarna snarare till underkläder än till något klassiskt.

På höger överarm blänker fem nya, rosa blommor. De gjorde Queen of the world sällskap i går, trots att den gamla tatueringen inte är riktigt läkt och faktiskt ömmar ganska oroväckande.

Hon har redan druckit mycket. Massor. Liksom i går. Kanske ville hon ta igen de mellandagar när hon inte riktigt orkade, och i stället slösade sprit på att tvätta tatueringen och fickpengar på att hänga på internetkaféet.

Maria är bubblande, övermodig, glittrig och vulgär, och mycket medveten om det – men hon gör vad hon kan för att skilja sig från omgivningen, som ju är likadan.

Och, hon har nyligen tappat bort Filip.

Det oroar henne inte för tillfället.

Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj.

Natten pulserar runt henne. Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj. Den blinkar med varje pulsslag. Två unga australiensiskor börjar prata med henne, berömma hennes uppenbarelse. Maria förstår inte allt de säger, men svarar glatt. Skålar i något som liknar champagne.

En av dem börjar hänga på hennes axel, tala lägre. Maria undrar förvånat om tjejen stöter på henne. Men vad är det hon säger egentligen? Vilken jävla engelska. Maria försöker koncentrera sig, irriterat. Det bubblande övermodet dämpas. Men hon skrattar automatiskt och svarar ”yeah”. Tjejen frågar om hon kan få Marias telefonnummer. Ja, varför inte. Maria lösgör sig, bokstavligen, en hårslinga har fastnat i tjejens ena örhänge. Tjejen fnittrar och säger något mer obegripligt. Maria ler igen och ger henne en lapp med numret. Hon orkar inte konversera mer, men visst, vill de ses igen så.

Maria krånglar sig, så snabbt hon kan, ut ur uteserveringen. Fortsätter nedåt gatan. Röster skriker, musik dunkar, många dansar, andra spyr i gathörn.

Från ett annat hörn tittar två unga thailändskor på henne. En av dem blinkar förföriskt, den andra tuggar tuggummi. Vad är det med alla kvinnor i kväll? Vill de knulla? Ni får vänta lite, mina damer, just nu vill jag bara supa.

En av tjejerna ropar något gällt. Maria kastar en slängkyss men fortsätter gå. Tjejerna tjuter förtjust.

Maria svänger över gatan, struntar i att hon tumlar in i folk. Trycker sina armbågar och knän och bröst i dem. En kvinna fräser åt henne, en man skrattar teatraliskt bullrande. På andra sidan köper hon en ny drink. Tar stora klunkar.

– Hej, säger Filip.

Plötsligt står han bara där.

– Hej, säger Maria, inte surt men inte överdrivet glatt heller.

– Vart tog du vägen?

Filip håller en öl i handen, men ser misstänkt nykter ut.

Maria knycker på huvudet, kronan vickar.

– Varit runt lite bara. Tiden går fort när man har roligt!

Filip svarar inget. Maria smyger sig närmare, kysser hans örsnibb.

– Men jag saknade dig.

– Snart är det tolvslag, säger Filip, och rösten är lite stel men hans kropp blir mjuk, välkomnar hennes.

– Å, kuttrar Maria. Ska vi gå ner till stranden eller stanna här?

 

Det blir ett mellanting. De letar sig bort mot gatans ände, som nästan vetter ut mot vattnet. Andra har börjat göra samma sak, en seg rörelse. Maria vinglar. Sveper sin drink och hinner köpa en ny i farten, allt går ändå så långsamt.

Hav. Natthimmel. Fyrverkerier. Skrik.

Maria kysser Filip. Hon tror att det är på tolvslaget.

Men en bitter smak sitter i munnen. En smak hon känt förr.

Maria kysser Filip och spyr sedan över hans axel.

*

Gott nyt åt era jäva HORUNGAr

om jag är en hora r ni mina lydiga ungar, ja

nu börhar vi om

ANNO DOMINI MARIA JOHANSSON, sug på det

*

Framåt kvällen den andra januari började jag äntligen kunna äta normalt igen, utan att få maten i retur. Måste ha åkt på någon turistsjuka.

Filip hade tagit hand om mig. Gett mig tabletter och mineralvatten. Men jag hade saknat den där verkliga glöden i hans lydnad.

Vi satt på en restaurang nere vid den norra änden av stranden, inte långt från vår egen bungalow. Jag åt långsamt, kände efter hur magen reagerade för varje tugga. Drack varannan klunk mineralvatten, varannan öl. Mycket små klunkar. Filip var tyst. Jag kände att jag själv också var tystare än vanligt.

Hur länge hade vi varit här nu? Sextonde december. Sjutton, arton, nitton … Andra januari. Sjutton dagar? Herregud, kunde det stämma. Så länge. Så lite.

Jag kände att jag levde drömmen, och den kändes evig. Samtidigt kändes allt innan jag kom till paradisön också som en dröm, fast otydlig, overklig – skilsmässan, den där nya lägenheten, de där nya människorna.

Allt innan dess kändes inte alls.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter.

Filip hade först planerat att åka hem den andra januari. Som han brukade. Det hade jag tagit ur honom. Men den femte då, hade han sagt. Vi väntar och ser, hade jag sagt.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter. Kanske ombokningsbara, men ändå. För att vara på den säkra sidan. Där var inte jag.

Hem. Han skulle hem snart, sa han. Jaha, och vart skulle jag? Sverige kändes inte som hemma.

Vad vill jag?

Jag vill vara kvar här.

Måste få honom att stanna. Åtminstone tills jag får mina tolv årslöner.

Jag hade tappat aptiten. Tittade ned på tallriken, såg att jag trots allt fått i mig ungefär två tredjedelar av maten. Duktigt gjort. Lutade mig tillbaka och försökte återigen att inte tänka på magen, för nu satt där ett annat sug, av oro.

Just då surrade min smarttelefon till i handväskan. Konstigt, vem kunde det vara, som hade det numret. Och hörde av sig nu. Här. Tina..? Jag beslöt att inte titta efter.

Förrän Filip några minuter senare med en kort nick gick till herrarnas.

”Hey lady! Hope u r fine. How about doing that business tonight, before we hit the town? Love, Jes”

What the fuck, tänkte jag. Vem var detta och vad skulle jag svara? Helst innan Filip hann tillbaka, dessutom. Jes?

Samtidigt som jag såg hans kalufs återigen närma sig bortifrån toabåsen klickade det till. Jessica – australiensiskan! Men vilken jävla ”business”? Var det en invit?

Jag ursäktade mig och gick själv på toa. Kastade en slängkyss åt Filip samtidigt som han satte sig. Tog med mig handväskan. Med telefonen i.

Några minuter senare sa jag till Filip att jag ville ta en liten promenad själv. Han kunde väl stanna här? Jag skulle snart vara tillbaka.

Inne i den sötsura lukten på damtoaletten hade alla orden fallit på plats. Dumma jävla naiva brudar, kommer nog inte gå så bra för er i livet. Men visst. Maria Johansson ställer upp.

*

Tre timmar senare. En öl i utkanten av stan. Maria hänger på bardisken, Filip hänger bredvid henne. Ett hjärta blinkar rosa och gult snett ovan dem. Musik pumpar, men på uthärdlig nivå. Luften har just slutat dallra.

De är trötta, men inte fulla, trots att de varit på restauranger och pubar flera timmar nu. Det är som att alkoholen inte har effekt längre, kropparna vägrar.

 

Maria tar en klunk, sveper med blicken åt höger, längs den svängda disken. Där blinkar ett öga. Blinkar vant, precis som neonljusen. Maria rycker till. Ett nytt igenkännande. Har hon inte sett de där två thailändskorna förr? Någonstans?

Kanske. Maria måste erkänna att det är svårt att se skillnad på dem. Inte bara på infödingarna, utan på alla jävla människor i den här stan. Hon hade varit tveksam även när hon mötte upp de unga australiensiskorna ett par timmar tidigare. Tills hon hörde den bräkande rösten.

Nu flyttar sig blinkerskan närmare. Ler. Den andra böjer huvudet, verkar titta på något bakom Maria. Fnittrar.

Vad fan?

Sedan, insikt: Hon tittade så klart på tatueringen! Världens drottning. På deras språk.

Maria knycker stolt på huvudet, hoppas att hon inte ofrivilligt rodnar. Svårt att känna här i tropikerna, huden är liksom konstant varm och spänd.

Tar en klunk öl. Filip verkar försjunken i sin.

Plötsligt är den första thailändskan ännu närmare.

– How’s business?

Maria höjer ögonbrynen. Det stramar. Det var ett jävla tjat om business i dag. Kan de känna varandra, de här och australiensiskorna?

– Good, svarar hon nonchalant efter ett att ha tagit en ny klunk.

– That your man?

En nick åt Filip, som sneglar. Antagligen hör han inte riktigt. Bara undrar.

– Yeah, säger Maria och sneglar hon med.

– Big daddy! säger den andra tjejen, som smugit upp bakom den första, och fnittrar gällt.

– No, I’m big mama, svarar Maria i ett infall.

Skrattar sedan högt för att visa att hon är vänligt inställd – lite otäcka är de ju, infödingarna. Men tjejerna stämmer förtjust in.

Den första lägger handen på hennes axel.

– Very pretty lady, lady queen, säger hon.

Maria får ännu ett infall. Sneglar åt vänster på Filip som tyst låtsas titta åt andra hållet.

– How about some fun with me and my man? säger hon så lågt hon kan i den närmaste tjejens öra.

Hon lyser upp.

– Ooh, you do that? Sure!

Sedan tisslar de med huvudena tätt ihop. Den andra tjejen glider graciöst upp på en barstol och korsar sina långa ben, ler hon med.

Båda tittar förväntansfullt på Maria. Vad vill de?

Leendena stannar kvar och kvar, de borde börja se stela ut, men gör det inte.

Bartendern glider fram, frågar tjejerna något. De svarar, fortfarande leende, med en kort sidoblick på Maria. Eller kanske på Filip.

Bartendern ställer fram två drinkar.

Aha.

Någonstans i medvetandet har Maria så klart undrat om de faktiskt är betalhoror, men hon blev osäker när de sa ja utan att prata om pengar. Fast drinkar verkar de vilja ha. Ja, varför inte. Vi är säkert rika jämfört med dem.

Maria vänder sig mot Filip, ger honom en lätt puss på kinden.

– De här flickorna verkar intresserade av dig, viskar hon.

Filip rycker till, knappt märkbart, men får sedan en märkbart intresserad glimt i ögonen. Så klart. Han är ju ändå man.

Maria känner sig storsint. Det här kan han behöva. Han varit lite tyst och sur sedan Annette och Gustav.

Maria vänder sig tillbaka, till tjejerna som börjat sippa på sina drinkar, och blinkar åt dem med ena ögat, precis som de startade konversationen med henne.

– Nice surprise for my man, säger hon.

Tjejerna fnittrar okontrollerat.

Lite väl fnittriga är de, kan Maria tycka. Men nu är hon ju en gång storsint. Det ska bli spännande det här.

Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. 

Nästan en timme går, flera drinkar rinner förbi i takt med fnittret. Ja, flera drinkar till dem. En enda till Maria. Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. Bara tröttheten ökar, och med den en retlighet och en oro att inte orka.

Fan vad de där brudarna var törstiga.

Maria går in till toaletterna. Försöker blaska lite kallt vatten på tinningarna. Men vattnet är ljummet.

Hon stirrar i spegeln, försöker se Världens drottning, inte en misslynt grisögd Maria Johansson. Svarta Madam kom fram, tänker hon.

Just då snubblar en tjej, lika blond som Maria men kanske hälften så gammal, in genom dörren. Trampar Maria på tårna. Helvetes jävla kukfitta, fräser Maria som börjar bli less på den här kvällen.

– Förlååt! säger tjejen. Men å det är ju du! fortsätter hon sedan med stora ögon. Du är så cool! Kom, vi kan dela!

Maria fattar först ingenting och hon fortsätter att fatta ingenting i nästan en minut, men sedan fattar hon och när hon efter ytterligare ett par minuter kommer ut ur toabåset igen är hon mycket nöjd. Fantastiskt nöjd. Inte trött längre. Nu jävlar vände kvällen till det bättre.

Hon går tillbaka till baren och nu är hon bestämd. Får tjejerna att sätta drinkarna i halsen, lovar dem mer om de går nu, sveper med sig de två thailländskorna och den förväntansfulle svensken hem till bungalowen, i ett moln av glitter, stjärnor, löshår och kokain.

Maria kommer orka hela natten.

*

Inte kunde jag ana att de skulle dra fram två penisar. Eller dra fram och dra fram, jag tyckte de skötte det rätt diskret, skyltade knappast med dem. Filip hann sätta på den ena bakifrån innan han märkte något.

Otacksamma jävla människa.

Han började skrika massa på svenska, som jag är glad att tjejerna, eller vad man nu ska kalla dem, inte förstod.

Jag insåg att det inte var någon idé att fortsätta. Hade ett jävla sjå att få dem därifrån. Jag sa att min kille hade fått ett anfall eller något, ville inte såra dem. Men en av dem – den påsatta – blev riktigt aggressiv och otäck. De gick inte förrän jag gett dem lite av pengarna jag fått av autraliensiskorna.

Kvar stod jag, med en Filip som slutat skrika. Knäpptyst satt han i sitt hörn av dubbelsängen. Stirrade. Men inte på mig.

 

Jag kände att jag inte skulle stå ut med hans sällskap. Inte kunna sova. Kände hur många ord som ville ut ur mig, hur förbannad jag var.

Jag gick.

*

Tusen stjärnor som blinkar retsamt. Maria Johansson vandrar ensam i norra Patong.

Klockan är bara ungefär midnatt, och nattlivet sjuder som alltid, men det sjuder mer några kvarter söderut. Här är det sällsamt stilla, bara ekon av andras festande och då och då ett prasslande i mörkret. Och så cikadorna förstås, en jämn ljudmatta hon nästan vant sig vid.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med.

Det finns många tankar en kvinna skulle kunna tänka i den här situationen. Kanske är det farligt att gå här själv. Ensam. Utmanande. Kanske förutsätter alla som ser henne att hon är prostituerad. Kanske gör det allt ännu farligare. Eller tvärtom. Maria Johansson vet inte, för hon tänker inte alls på det och skulle hon tänka på det skulle hon inte bry sig.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med. En märklig blandning av glädje och ilska. Hon går och går. Snabbare och snabbare.

Jag ska göra mig av med Filip. Fan har jag hängt mig fast vid honom så länge för. Tina var en mycket roligare människa, och henne lämnade jag.

Drinkar. Bad. Mat. Stjärnor. Tatueringar. Nya människor. Sex sex sex. Sol. Dans. Vad fan har han haft med det att göra egentligen? Ja, sexet då. Det hade jag kunnat fixa själv. Falska jävla fitt-Filip från Falun som egentligen heter Fredrik. Är det pengarna? Jag kan reda mig själv. Inga problem. Fan, är det pengarna han surar över?

Klackarna skrapar, Maria går på och det gör nattens timmar också.

Jag ska ge honom vad han vill ha. Fast jag redan gett honom allt. Otacksamma tråkiga sura jävla Fredrik. Fan vad kul jag ska ha sen när jag slipper honom.

Till slut måste hon sätta sig. Försöka koncentrera sig, få in tankarna i en fålla. Blunda.

 

Tills någon petar på henne.

– Hello?

Klarvaken med ett ryck. Vadå vaken, jag har inte sovit. Var fan är jag?

Strand. En trasig solstol. Böjd över henne, en åldrad thailändsk man med en märklig hatt.

– Are you all right?

– Va?

– Rape?

– Fuck you! spottar Maria.

Mannen muttrar något obegripligt och försvinner ur hennes synfält. Där är plötsligt i stället solen, bländande och total. Maria kvider. Studsar upp.

Mannen är på väg bort, vänder sig inte om.

Var fan är jag?

En välkänd silhuett av ett stort hotell nära stranden.

Hon är bara några minuter hemifrån ju. Hur gick hon i natt egentligen? Allt såg bara likadant ut.

Hjärtat pickar snabbare än vad som borde vara möjligt. Helvete, hon måste hem.

Tänk om Filip stuckit. Tänk om jag inte kommer in och kan hämta mina saker. Fan fan fan.

Solglasögonen är borta. Men där, handväskan. Tur som en tokig. Hem nu.

Filip, snälla var kvar. Lämna mig inte. Inte precis nu.

 

Solen är nyvaken. Det måste vara tidig morgon bara. Maria kollar mobilen. Ja, strax efter sju, och inga missade samtal. Det bådar inte gott. Faktiskt.

 

Några minuter senare, som känns mycket längre, rycker hon i dörren. Den är låst. Ett skri letar sig ut mellan torra läppar.

Skärp dig nu kvinna. Du har en egen nyckel.

Hon fumlar upp den.

Rummet är mörkt och luktar illa.

Maria kliver in. Varför darrar benen så.

Men där, en mörk hög i sängen. Den rör på sig nu.

– Filip!

Maria blir lättad men högen blir orörlig. Hon sjunker ned bredvid den.

– Filip … Förlåt att det blev så fel i går kväll.

Tystnad.

– Filip?

Hon rör vid hans skuldra. Han rycker till.

– Jag ville bara göra nåt för dig, två snygga tjejer! Jag visste inte att de var transvestiter, jag lovar.

Mer tystnad.

Fan, har han inte surat klart än. Jag är ju tillbaka!

– Kom igen, det var för din skull!

Tystnaden fortsätter och fortsätter och den är olidlig, och just när hon ska explodera kommer där livstecken underifrån täcket:

– Var har du varit hela natten?

– Jag – jag har bara gått runt, säger Maria och sväljer svordomar. Bara gått runt och tänkt.

– Visst.

– Vadå visst?

Tystnad igen. Det här går inte.

– Titta på mig nu, för fan.

Rösten är sammanbiten. Han lyder, kanske av vana, vrider sig mot henne. Ögonen lyser blodsprängda i dunklet.

– Jag mår inte bra, säger Filip hest nedifrån täcket. Jag vill åka hem.

Jaha, så klart. Förutsägbare Filip-Fredrik. Tillbaka till Sverige.

Lugn nu. Få honom att stanna ett par dagar, så man hinner reda ut det praktiska.

Kanske hinner man få tolv månadslöner.

Maria tvingar sin röst mild.

– Jag förstår att du vill det. Men vi …

– Jag tänkte åka själv, säger Fredrik och blundar igen.

– Jaså, det tänkte du? tjuter Maria.

Hennes röst skär genom den unkna luften. Mannen i sängen kniper ihop ögonen. Maria andas in mörkret, tar sats, men då sätter sig Fredrik hastigt upp. Kasar bakåt i sängen, bort från henne. Ser ut att skaka, som av köld.

– Ja, säger han darrigt. Jag orkar inte med dig längre.

Rummet svartnar än mer.

– Du orkar inte med mig? Efter allt jag gjort! Du har haft de roligaste månaderna i ditt jävla Svenssonliv sen du träffade mig!

Fredrik gör ett ljud, ungefär som en hickning.

Maria flyger upp. Hennes kropp skakar också, i otakt med hans.

– Är det pengarna? Är det det, va? Det enda som betyder nåt för dig! Men snart är jag rik, då kommer du ångra dig!

– Nej, det är inte-

– Jag har egna pengar nu också, vill du ha lite ersättning för i går? Hälften har jag blivit av med redan, det fick jag ge till tjejerna som ursäkt för att du inte fick upp kuken!

Fredrik drar sig ännu längre bakåt i sänghörnan. Nu tittar han på henne igen, men ögonen har smalnat, och de har en ny glöd.

– Vadå för pengar? Du har sålt dig, eller hur? Dina jävla ensamma promenader! Du är ingen drottning, du är en billig jävla hora!

Örfilen träffar kinden hårt, och egentligen är det mer knytnävsslag än örfil.

Fredrik blir tyst. Stilla. Blicken viker undan igen, in i dunklet.

– Nej, säger Maria återhållet darrande. Jag behöver inte ta betalt för att få knulla. Däremot sålde jag lite tabletter till några dumma brudar som betalade alldeles för mycket.

Fredrik sitter kvar, till synes orörlig, blicken någonstans bortom hennes knän, men Maria ser ändå hur ögonen vidgas och hur huden bleknar under solbrännan.

– Jag smugglade hit dem i din väska förresten. Kul, va. Synd att du inte åkte dit din dumme fan. Här, här har du en första återbetalning, Fredrik.

Maria slänger etthundrafemtio skrynkliga dollar på täcket.

Mannen i sänghörnan rör sig inte. Han bara darrar. Han rör sig inte på hela tiden som Maria stökar i rummet: packar, slår upp fönstren på vid gavel, spottar på golvet.

Han rör sig inte och hon tittar inte på honom.

Sedan går hon.

 

6.

Maria Johansson är en överlevare. Det kan ni skriva upp.

Och man gör vad man kan för att överleva och det viktiga är att man lever. Lever livet.

Jag gick ifrån den äckliga bungalowen och den patetiske mannen där. Bara en sak ångrade jag en aning – att jag slängt de där pengarna på honom. Dem kunde jag ha behövt.

Samtidigt hade jag i min handväska kvar nära 3 000 bath. Fickpengar från Filip, nej Fredrik. Så det jämnade väl ut sig.

Bara runt knuten låg nya bungalows och andra sorters turistboenden. Så klart. Men jag gick längre. Vandrade söderut, längs stranden, förbi stans centrum, vidare. Jag kan inte minnas vad jag tänkte. Antagligen inte så mycket alls. Något satt i min strupe, en stor propp, och jag var rädd för att tårar skulle börja rinna om den lossnade. Tårar av ilska, skulle det ha varit.

Jag tittade in på flera mindre hotell. De såg billiga ut. Jag ville ha dem billiga, men med en fri gästdator. Inte läge att göra av med pengarna på internetkaféer nu, och mobilens kontantkort var tomt igen.

Som ni ser, jag fungerade rationellt. Agerade. Löste det. Som överlevare gör.

Mindre än två timmar efter att jag lämnat bungalowen befann jag mig i ett enkelt rum drygt fyra kilometer söderut. Väggar, tak, fläkt, persienner. En säng. Jag somnade.

 

Och drömde massor. Inte direkt mardrömmar, men besvärande, stressande drömmar. Saker jag måste göra. Först stretade jag mig igenom en halv skog av svarta, taggiga buskar, sedan var det något med ett rött garn med massor av knutar, och så lösa tänder. Det var väldigt viktigt att vira garnet åt rätt håll och det hängde på något sätt ihop med om jag skulle tappa mina tänder. Fast i drömmen ville jag tappa tänderna. En rynkig asiatisk man lovade mig att jag skulle få nya, perfekta löständer, bara jag såg till att tappa mina gamla själv, för han fick inte dra ut dem. Jag virade och virade men tappade gång på gång bort mig i vilket håll han sagt var det rätta.

Usch.

Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var.

Sakta segade jag mig upp ur sömnen, hjärnan fortsatte att kännas som ett garnnystan. Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var och vad jag drömt och vad som var verkligt.

Klockan var kväll. Munnen var torr och smakade illa. Både tänder och tunga hade samma textur – sandpapper. Jag ruskade på mig, gick ut till det minimala badrummet. Dåligt tryck i takduschen. Jag stod där, droppande, tittade ned. Mens. Ha ha, det var nog vad det röda garnet betytt. Det och en ovanligt äcklig käft. Jag kanske borde slå mig på drömtydning.

 

Borstade tänderna. Tänkte på att mensen måste ha varit sen. Jag hade tappat räkningen, men det verkade som evigheter sedan sist.

Jag borstade klart. Gurglade och spottade grundligt. Kände irriterat att jag var väldigt törstig men inte hade något mineralvatten. Var väl tvungen att gå och skaffa det.

I min necessär fanns inga tamponger. Märkligt. Jag gick ut i rummet för att hämta handväskan. Sparkade till den tomma papperskorgen, hårt, på vägen.

Tillbaka i badrummet, med vänstra benet på toastolen, insåg jag att inte heller den jävla väskan innehöll några tamponger. Eller bindor. Inget sådant alls. Hur kunde det vara möjligt? Sådant har man ju alltid, någonstans.

Nästa insikt: att blodet stadigt sipprade längs mitt högra ben, och hade gjort så ett tag. Det började redan levra sig runt vristen.

Jag stirrade en sekund, sedan fnös jag föraktfullt och marscherade ut i rummet igen.

 

Jag föredrar att tänka på dessa första nyvakna minuter i mitt nya rum, mitt eget rum, som det tillfälle då proppen gick ur. Väldigt fysiskt i form av det forsande blodet, så klart. Men även på andra sätt. Inga tårar, mina ögon var lika torra som munnen varit, men något mer än blodet började sippra. Det svarta i min hjärna, som samlats där under alla minnesluckor. Jag insåg det inte riktigt då, men snart nog.

 

Ute i rummet rotade jag igenom allt i min packning. Ingenting. Vände tillbaka. Nya blodspår blandades med gamla på det slitna golvet. Jag lät dem vara.

Torkade av benet så gott det gick med toapapper, och sedan ännu mer papper, hopknölat, ned i trosorna.

Jaha, ut och handla.

Jag lindade sarongen om midjan så den nästan släpade i marken, för att dölja min blodiga nederdel. Ett infall fick mig att inte dra på mig det solkiga linne jag tänkt. Brösten bara – än sen då? Det här hotellet hade nog sett värre saker. Jag lät mitt långa hår hänga framför brösten, lite lagom kyskt.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag bodde en trappa upp. Nere i det som jag antar måste kallas reception var det tomt. Svaga ljud hördes från ett rum bakom den lilla disken men ingen syntes. Däremot fanns där en halvfull kyl. Jag slet åt mig en flaska vatten och fortsatte ut.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag var nära en större väg som verkade leda ut ur staden, men det var ju ingen idé att gå ditåt. Trafik dundrade förbi, den tycktes aldrig stå stilla. Fullsatta motorcyklar, stillastående bussar. Jag rös och styrde in mot centrum fast jag helst sluppit. Snart lyste en blå skylt mot mig. Pharmacy.

Apotekargubbjäveln därinne hade svårt att fatta vad jag behövde. Men han log väldigt välvilligt och tittade mycket på mig. Till slut lyfte jag på sarongen och fick honom att titta där. Blodet mellan mina lår, den svarta vreden för mina ögon.

Jag kunde inte avgöra om han bleknade, men han blev tyst och slutade le och vände snabbt mot en hylla längre in, kom tillbaka med massor av blandade mensskydd. Jag betalade. Inte mycket, kanske tyckte han synd om mig. Så fort transaktionen var klar gav jag honom en liten uppläxning om att kunden alltid har rätt, på mitt modersmål, och stegade sedan ut. Såg i ögonvrån att jag fått sällskap i butiken utan att märka det – ett ungt par (blonda och blåögda, kanhända var de svenskar) tittade förskrämt på mig från ett hörn. Men jag sket väl i dem.

Inte kände jag för att ge mig ut och festa heller. Magen var svullen och värkte, jag kände hur det pumpade därinne, och med jämna mellanrum hörde jag till och med kluckandet när nytt blod stöttes ut. Jag vände tillbaka. Mina flipflops hade börjat säga klafsklafs i stället.

 

Flickan i receptionen tittade storögt på mig, först på vattenflaskan jag höll i handen, sedan gled ögonen kvickt förbi mina bröst och stannade på blodspåren som följde mig. Hon började säga något men jag avbröt henne:

– Chips?

– Sorry?

– Chips? To eat. Snacks.

– Uh, sa flickan, fortfarande lika storögt, och svepte med handen mot ett litet ställ med påsar.

Mitt framför näsan på mig. Ja ja. Jag tog två påsar, sa ”I pay later” och stapplade upp för trappan. Hon sa inget mer bakom mig, vad jag hörde.

 

Jag tvingade mig in i och ut ur duschen igen, fick äntligen på mig både en tampong och en binda, dråsade ned i sängen. Tryckte i mig en påse chips och en av de Tramadoltabletter från Tinas och Kits badrumsskåp som jag sparat, inte sålt till australiensiskorna. Drack upp nästan allt vatten, innan jag kom på att jag borde spara lite till morgonen.

Ville sova, vakna till en ny dag, börja om på riktigt. Men jag hade ju nyss vaknat.

Jag släckte lampan, blundade. Men det var som en fjädermekanism i ögonlocken, de gled hela tiden upp, med ett knappt hörbart klickande.

Det svaga, flackande skenet från den relativt lugna gatan kröp sakta över väggen, silat av persiennerna. Ibland blinkade det till. Precis som mina ögonlock. Ljudet från dem äcklade mig. Ljuset kröp vidare.

Precis när jag börjat komma in i någon slags dvala tyckte jag plötsligt att jag hörde annat som kröp också. I hörnen. Rasslande och vidrigt. Jag gav upp ett frustrerat skri och sparkade av mig täcket. Tände lampan med en svordom.

Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

I lampans sken kändes allt lite bättre igen. Jag bestämde mig för att vara logisk och klartänkt, så jag återvände till en tanke, som jag ärligt talat hade haft i bakhuvudet det senaste dygnet: Att jag nog kunde hitta en ny karl att haka på, få drinkar och god mat av. Nästla mig in i hans hotellrum. Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

Men det svarta i min skalle fortsatte sippra upp och fördunkla mitt sinne. Tanken på min smarta plan skavde plötsligt, kändes inte lika lockande. Dessutom, i mitt nuvarande tillstånd, störtblödande och uppsvullen, var nog marknadens efterfrågan inte lika stor.

Marknad. Efterfrågan. Är det vad jag är? De ska komma till mig. De ska fan komma till mig och krypa och be för att få slicka Maria Johanssons blodiga fitta.

Blodet och det svarta. Just då ville jag sätta dit proppen igen.

För att få lite perspektiv på saker bestämde jag mig för att skriva några rader, för hand, nu när internet inte var tillgängligt.

När jag satte pennan mot papperet kände jag hur det svarta slutade sippra, för stunden i alla fall.

Var nog bra att det gjorde det – allt händer av en anledning.

*

Någonstans i Patong, långt från stranden, tidig morgon måndag den 4/1.

Jag har färdats en fantastisk sträcka. Jag var en uttråkad menlös Medelsvensson och mitt liv var på väg mot slutet. Genom viljekraft återföddes jag. Nu är jag Drottningen av Patong, jag är åtrådd, jag är fri, jag väntar på att några hundra tusen ska droppa in på mitt konto. Jag har dumpat en älskare som slutade veta sin plats – han förtjänar mig inte längre.

Jag ska skaffa mig en ny, vilken jag vill. Jag ska hålla mig kvar här så länge jag kan, och då är alla medel inte bara tillåtna, utan rentav tillrådliga.

I slutet kommer Den Nya Maria stå kvar och vara ensam vinnare.

Jag ska skratta åt er, och sedan ska jag spotta er i ansiktet.

 

Knogarna vita. Orden plötsligt slut. Pennan har skrapat hål i papperet.

Det dröjer länge innan sömnen slutligen infinner sig. Lampan lyser natten igenom.

*

När solen går upp igen är det mitt i måndagen. Hemma i Sverige börjar vardagen efter nyårshelgen. Men inte här.

Maria Johansson går upp, hon duschar igen, tvagar sig så omsorgsfullt hon kan i det strilande vattnet. Tvättar håret med det sinande specialschampot. Dubbla bindor för säkerhets skull. Mascara, läppglans. Vågar inte ta den vita klänning hon först vill ta – för sin inre syn ser hon röda, kväljande rosor slå ut på den – utan väljer en rosamönstrad. Toppar med de billiga guldsandaletterna, inköpta förra veckan. Slukar en ny påse chips, tillsammans med vanliga Ipren denna gång. Sista klunkarna vatten. Borstar tänderna. Ny läppglans.

Hon saknar sina solglasögon, men känner sig ändå som en människa igen. Eller en kvinna, i alla fall.

Nickar vänligt åt flickan i receptionen. Titta, jag är en civiliserad människa trots allt. Nick nick. Ut i solen. Sol, sol, alltid sol.

Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. 

Hon sneddar mot det håll som borde innebära havet. Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. Kanske börjar turisterna droppa av? Sådana som Filip-Fredrik, som innerst inne bara längtar hem till vardagen. Eller så är det helt enkelt för att hon är i en annan del av staden.

Plötsligt går en hägring förbi henne på trottoaren.

Hägringen är inte blond, men väl västerländsk, med långt brunt lockigt hår uppsatt i nacken. En kvinna i Marias ålder, solbränd och smal, klädd i vit sarong. Något slags orientaliskt hänge dinglar mellan hennes bröst, som anklagande pekar på Maria.

Maria stirrar och kvinnan stirrar tillbaka. Innan Maria hinner hejda sig spottar hon tre gånger framför hägringen, som efter en svart katt.

Den försvinner. Allt försvinner. Solen måste ha släckts, under en oviss tid är allt svart för Marias ögon.

Hon blinkar förvirrat när solen tänds igen. Hon är på andra sidan gatan nu. Hur fan kom hon över, genom den kaotiska trafiken?

Hon plockar upp sin fickspegel och kontrollerar. Sminket sitter kvar. Kan inte ha gått så lång tid. Hon ser helt okej ut. Nej nej, hon är skitsnygg! Men fan vad hon saknar sina solglasögon.

Maria lyfter huvudet mot världen igen, skakar av sig det svarta, och anar plötsligt havet, bortom nästa kvarter. Skönt.

Horisonten, vågorna, stranden. Nya solglasögon säljs villigt av en ung man med stelt leende.

Maria känner sig lättad bakom de mörka glasen. Tittar bort mot raden av serveringar. De är inte knökfulla, fast knappast tomma heller. Hon slår sig ned i utkanten av en, under ett blårandigt parasoll.

Stolen är skön att sjunka ned i. Ett visst lugn sprider sig i hennes kropp.

Grillade dofter svävar emot henne. Chipspåsarna tidigare nära på tvingade hon i sig, aptiten var inte vad den varit. Men nu börjar den återvända. Nästan så munnen vattnas.

Vad kan klockan vara? Inte mycket. Jag borde hålla mig lite. Äta senare så jag står mig.

Pengar. Fan ska man behöva bry sig om pengar för.

Maria köper en gin och tonic i stället, billigt. Solen kryper. Hon håller sig under parasollets skugga.

Människor. Så många, även om mängden kanske tunnats ut något. De går där på stränderna. Ler. Par, hand i hand. Familjer med barn. Något enstaka ungdomsgäng.

Maria hatar dem intensivt.

Men hon slänger med håret och tar en klunk av drinken och intalar sig att hon ska ha det trevligt och vara glad, för hon tror ännu inte helt på hatet. Nästa glas blir vatten i stället. För att må bättre, säger Maria till sig själv. Nej, för att du inte har råd, din snåla subba, säger en ovan röst. Den låter nästan som Den Gamla Maria.

Just när Maria Johansson trots allt tänker beställa en ny drink faller en stor skugga över bordet.

– Goddag, säger en tjock röst.

Alla sinnen med ens på helspänn. Vem är detta?

Man. Glasögon. Bakåtkammat, lätt grånat hår. Shorts. En aning korpulent. Drygt femtio.

Verkar svensk.

Maria märker att hon ler. Men det är ingen hon känner igen. Ett ögonblick var hon rädd att det skulle vara fete Gustav.

– Hej hej, säger hon.

– Jag visste väl att fröken var svensk! Får man slå sig ner?

Något svart väller upp och vill kräkas ut men Maria sväljer. Nickar.

Mannen pustar lite när han sätter sig.

– Det börjar bli tunnsått med svenskar nu. De flesta ska väl hem till sina jobb, säger han och tittar mot horisonten.

– Mm, säger Maria.

– Inte du?

Ögonen vilar på henne en sekund.

– Nä, säger Maria. Inte än, i alla fall.

Uppskattande grymtning.

– Skönt. Själv är man ekonomiskt oberoende, som det heter, så jag har inga kontorstider att passa. Det sköter andra åt mig!

Han skrattar. Maria ler.

Plötsligt är en servitör där med en ny gin och tonic. Hur gick det till egentligen.

– Är du här själv?

– Ja, säger Maria snabbt.

Ångrar sig genast, men kommer vid närmare eftertanke inte på vad annars hon skulle ha svarat. ”Skit i det du”, kanske. Men något lägger band på Den Nya Maria.

Mannen grymtar gillande igen. Plötsligt har hon hans stora hand i höjd med brösten.

– Jakob, säger han.

Maria stirrar på handen.

Skärp dig människa, du har väl inte glömt hur man hälsar. Knulla kan ni göra senare.

– Tessan, säger Maria och fattar handen.

Solen vandrar vidare. De samtalar. Maria är inte säker på vad hon egentligen säger, det känns som om hon pratar liksom automatiskt, men han verkar inte ha något emot det. Han är från Göteborg. Äger något halvstort företag. Unnar sig solsemestrar rätt ofta. Fru och vuxna barn hemma, de är vana vid att han reser. Lite frihet måste man ju få ha. Sjätte gången i Thailand. Vad fint hår hon har.

Egentligen är det nog mest han som pratar.

 

De flyttar sig till en restaurang lite längre uppåt stranden. Solen står lägre. Han beställer in mat till dem båda, västerländsk mat, hamburgertallrik med pommes frites. Hutlösa priser. Men ölen är billigare.

Han lägger handen på hennes lår. Klänningen är kort. Något ilar till i Maria, hon är osäker på vad. Men hon ler som i samförstånd.

Maten kommer in. De äter. Maria känner sig inte helt avslappnad men vet inte varför. Något med mannen irriterar henne. Fast han verkar gudasänd; rik och generös och säkert kåt. Fan vad hungrig hon var.

Han bor nog ståndsmässigt, på något lyxhotell. Kanske kan hon slippa hans svettiga kropp mot sig och i sig – smiska honom lite i stället, det har man ju hört att höga chefer gillar, bakom stängda dörrar.

Hon sväljer den sista tuggan. Inser att hon missat en fråga som hänger i luften.

– Va?

– ”Va?” Så säger väl inte en väluppfostrad flicka? Mannens ögon spelar och ler. ”Ursäkta”?

Maria ler tillbaka, det är som om hon har ett jävla gummiband i mungiporna.

– Ursäkta? säger hon retsamt men med en förförisk blick.

– Jag frågade bara hur länge mitt vackra sällskap varit på resande fot?

– Öhm, säger Maria. Sedan … den trettonde december. Nej, sextonde menar jag.

– Å, ja själv kom jag ju strax innan nyår, som sagt. Tänkte stanna en vecka till.

– Mm.

En vecka. Kan man ha hunnit få sina välförtjänta tolv jävla månadslöner tills om en vecka?

– Det är så härligt att se en kvinna som vet att njuta av livet, fortsätter mannen som heter Jakob. Du saknar inte Sverige då?

Maria skrattar till, lite för gällt.

– Ha ha, nä, säger mannen avvärjande. Det var en så kallad retorisk fråga. Vet du, på flyget hit köpte jag en Aftonbladet, jävla skitblaska, men det var lite lustigt för löpet handlade just om Thailand.

– Hm.

Jakob vinkar in ny öl och dessertmenyn i en enda handrörelse. Fortsätter prata, han har inget emot sin egen röst han.

– Det stod att tre svenskar eftersöks här just nu – en politiker och en fackpamp som är misstänkta för förskingring! De har snott åt sig miljoner och nu lever de livet på beachen. Fast inte tillsammans, alltså. Och så nån annan kvinna, hon var inte efterlyst för brott men familjen är orolig, säger att hon bara stuckit ifrån dem. Snyfthistoria.

Det svarta väller upp för Marias ögon.

– Det är inte utan att man avundas dem, vem fan skulle inte göra nåt sånt om man hade chansen, fortsätter mannen.

Han skrattar och han tar en klunk öl. Marias drinkhand och hennes blick har fastnat i luften. Jakob verkar inte lägga märke till något. Han ser sig nöjt omkring, tar nya klunkar och pratar på.

– Thailand kommer snart vara det populäraste resmålet av alla, om det fortsätter klättra i topplistorna så här snabbt, och man förstår ju varför! Fast en annan var ju här innan det var så populärt. Two banana splits, tillägger han åt servitören.

– Va, säger Maria.

Läpparna är torra. Hon plockar blint efter läppglansen i handväskan.

– Och så stod det en annan lustig sak, säger Jakob och låter handen falla på hennes bara skuldra. Att stockholmarna nu är världens mest tatuerade folk, i relation till befolkningsmängden. Ha, ha! Det kanske har att göra med vart de reser? Den där kostade inte många kronor va?

Utan att veta hur det gått till står Maria plötsligt upp. Stolen ligger vält bakom henne.

– Vad hände? Jag skämtade bara, det är charmigt med små tatueringar, bara de är kvinnliga!

Han ler fortfarande.

– Helvete, säger Maria lågt med blicken i fjärran.

– Sätt dig nu, säger Jakob myndigt.

Det svarta har stigit och stigit och hon är fylld till brädden. Med ens skvalpar det över.

– Jag måste gå nu, hör hon sina torra läppar säga.

För första gången under deras femtimmarsbektanskap verkar Jakob bragd ur fattningen.

– Ta dig samman Therese, nu sätter du dig! Vi ska väl umgås mer du och jag?

Maria Johansson går.

– Billiga jävla gratishora! ropar Jakob efter henne.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att oddsen för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

En av de anställda diskarna har arbetat pass på över 23 timmar. Foto: Skärmdump från timrapport

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från “DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har “inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad