Följetong

Maria Johanssons memoarer – del 11

Foto: Shattonbury~commonswiki/Wikimedia Commons

5. Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar. Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, […]

5.

Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar.

Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, men i kväll lyser det liksom ännu starkare.

Maria Johansson glittrar ikapp. Hon har fått sitt fuskhår behandlat och uppsatt på en salong, och kronan tronar högt på det. Dessutom är frisyren sprejad med just glitter. Några korn har letat sig ända ned till urringningen där brösten ligger som på en bricka. Det känns som om de har blivit större senaste tiden. Klänningen är en liten svart, men snittet för tankarna snarare till underkläder än till något klassiskt.

På höger överarm blänker fem nya, rosa blommor. De gjorde Queen of the world sällskap i går, trots att den gamla tatueringen inte är riktigt läkt och faktiskt ömmar ganska oroväckande.

Hon har redan druckit mycket. Massor. Liksom i går. Kanske ville hon ta igen de mellandagar när hon inte riktigt orkade, och i stället slösade sprit på att tvätta tatueringen och fickpengar på att hänga på internetkaféet.

Maria är bubblande, övermodig, glittrig och vulgär, och mycket medveten om det – men hon gör vad hon kan för att skilja sig från omgivningen, som ju är likadan.

Och, hon har nyligen tappat bort Filip.

Det oroar henne inte för tillfället.

Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj.

Natten pulserar runt henne. Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj. Den blinkar med varje pulsslag. Två unga australiensiskor börjar prata med henne, berömma hennes uppenbarelse. Maria förstår inte allt de säger, men svarar glatt. Skålar i något som liknar champagne.

En av dem börjar hänga på hennes axel, tala lägre. Maria undrar förvånat om tjejen stöter på henne. Men vad är det hon säger egentligen? Vilken jävla engelska. Maria försöker koncentrera sig, irriterat. Det bubblande övermodet dämpas. Men hon skrattar automatiskt och svarar ”yeah”. Tjejen frågar om hon kan få Marias telefonnummer. Ja, varför inte. Maria lösgör sig, bokstavligen, en hårslinga har fastnat i tjejens ena örhänge. Tjejen fnittrar och säger något mer obegripligt. Maria ler igen och ger henne en lapp med numret. Hon orkar inte konversera mer, men visst, vill de ses igen så.

Maria krånglar sig, så snabbt hon kan, ut ur uteserveringen. Fortsätter nedåt gatan. Röster skriker, musik dunkar, många dansar, andra spyr i gathörn.

Från ett annat hörn tittar två unga thailändskor på henne. En av dem blinkar förföriskt, den andra tuggar tuggummi. Vad är det med alla kvinnor i kväll? Vill de knulla? Ni får vänta lite, mina damer, just nu vill jag bara supa.

En av tjejerna ropar något gällt. Maria kastar en slängkyss men fortsätter gå. Tjejerna tjuter förtjust.

Maria svänger över gatan, struntar i att hon tumlar in i folk. Trycker sina armbågar och knän och bröst i dem. En kvinna fräser åt henne, en man skrattar teatraliskt bullrande. På andra sidan köper hon en ny drink. Tar stora klunkar.

– Hej, säger Filip.

Plötsligt står han bara där.

– Hej, säger Maria, inte surt men inte överdrivet glatt heller.

– Vart tog du vägen?

Filip håller en öl i handen, men ser misstänkt nykter ut.

Maria knycker på huvudet, kronan vickar.

– Varit runt lite bara. Tiden går fort när man har roligt!

Filip svarar inget. Maria smyger sig närmare, kysser hans örsnibb.

– Men jag saknade dig.

– Snart är det tolvslag, säger Filip, och rösten är lite stel men hans kropp blir mjuk, välkomnar hennes.

– Å, kuttrar Maria. Ska vi gå ner till stranden eller stanna här?

 

Det blir ett mellanting. De letar sig bort mot gatans ände, som nästan vetter ut mot vattnet. Andra har börjat göra samma sak, en seg rörelse. Maria vinglar. Sveper sin drink och hinner köpa en ny i farten, allt går ändå så långsamt.

Hav. Natthimmel. Fyrverkerier. Skrik.

Maria kysser Filip. Hon tror att det är på tolvslaget.

Men en bitter smak sitter i munnen. En smak hon känt förr.

Maria kysser Filip och spyr sedan över hans axel.

*

Gott nyt åt era jäva HORUNGAr

om jag är en hora r ni mina lydiga ungar, ja

nu börhar vi om

ANNO DOMINI MARIA JOHANSSON, sug på det

*

Framåt kvällen den andra januari började jag äntligen kunna äta normalt igen, utan att få maten i retur. Måste ha åkt på någon turistsjuka.

Filip hade tagit hand om mig. Gett mig tabletter och mineralvatten. Men jag hade saknat den där verkliga glöden i hans lydnad.

Vi satt på en restaurang nere vid den norra änden av stranden, inte långt från vår egen bungalow. Jag åt långsamt, kände efter hur magen reagerade för varje tugga. Drack varannan klunk mineralvatten, varannan öl. Mycket små klunkar. Filip var tyst. Jag kände att jag själv också var tystare än vanligt.

Hur länge hade vi varit här nu? Sextonde december. Sjutton, arton, nitton … Andra januari. Sjutton dagar? Herregud, kunde det stämma. Så länge. Så lite.

Jag kände att jag levde drömmen, och den kändes evig. Samtidigt kändes allt innan jag kom till paradisön också som en dröm, fast otydlig, overklig – skilsmässan, den där nya lägenheten, de där nya människorna.

Allt innan dess kändes inte alls.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter.

Filip hade först planerat att åka hem den andra januari. Som han brukade. Det hade jag tagit ur honom. Men den femte då, hade han sagt. Vi väntar och ser, hade jag sagt.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter. Kanske ombokningsbara, men ändå. För att vara på den säkra sidan. Där var inte jag.

Hem. Han skulle hem snart, sa han. Jaha, och vart skulle jag? Sverige kändes inte som hemma.

Vad vill jag?

Jag vill vara kvar här.

Måste få honom att stanna. Åtminstone tills jag får mina tolv årslöner.

Jag hade tappat aptiten. Tittade ned på tallriken, såg att jag trots allt fått i mig ungefär två tredjedelar av maten. Duktigt gjort. Lutade mig tillbaka och försökte återigen att inte tänka på magen, för nu satt där ett annat sug, av oro.

Just då surrade min smarttelefon till i handväskan. Konstigt, vem kunde det vara, som hade det numret. Och hörde av sig nu. Här. Tina..? Jag beslöt att inte titta efter.

Förrän Filip några minuter senare med en kort nick gick till herrarnas.

”Hey lady! Hope u r fine. How about doing that business tonight, before we hit the town? Love, Jes”

What the fuck, tänkte jag. Vem var detta och vad skulle jag svara? Helst innan Filip hann tillbaka, dessutom. Jes?

Samtidigt som jag såg hans kalufs återigen närma sig bortifrån toabåsen klickade det till. Jessica – australiensiskan! Men vilken jävla ”business”? Var det en invit?

Jag ursäktade mig och gick själv på toa. Kastade en slängkyss åt Filip samtidigt som han satte sig. Tog med mig handväskan. Med telefonen i.

Några minuter senare sa jag till Filip att jag ville ta en liten promenad själv. Han kunde väl stanna här? Jag skulle snart vara tillbaka.

Inne i den sötsura lukten på damtoaletten hade alla orden fallit på plats. Dumma jävla naiva brudar, kommer nog inte gå så bra för er i livet. Men visst. Maria Johansson ställer upp.

*

Tre timmar senare. En öl i utkanten av stan. Maria hänger på bardisken, Filip hänger bredvid henne. Ett hjärta blinkar rosa och gult snett ovan dem. Musik pumpar, men på uthärdlig nivå. Luften har just slutat dallra.

De är trötta, men inte fulla, trots att de varit på restauranger och pubar flera timmar nu. Det är som att alkoholen inte har effekt längre, kropparna vägrar.

 

Maria tar en klunk, sveper med blicken åt höger, längs den svängda disken. Där blinkar ett öga. Blinkar vant, precis som neonljusen. Maria rycker till. Ett nytt igenkännande. Har hon inte sett de där två thailändskorna förr? Någonstans?

Kanske. Maria måste erkänna att det är svårt att se skillnad på dem. Inte bara på infödingarna, utan på alla jävla människor i den här stan. Hon hade varit tveksam även när hon mötte upp de unga australiensiskorna ett par timmar tidigare. Tills hon hörde den bräkande rösten.

Nu flyttar sig blinkerskan närmare. Ler. Den andra böjer huvudet, verkar titta på något bakom Maria. Fnittrar.

Vad fan?

Sedan, insikt: Hon tittade så klart på tatueringen! Världens drottning. På deras språk.

Maria knycker stolt på huvudet, hoppas att hon inte ofrivilligt rodnar. Svårt att känna här i tropikerna, huden är liksom konstant varm och spänd.

Tar en klunk öl. Filip verkar försjunken i sin.

Plötsligt är den första thailändskan ännu närmare.

– How’s business?

Maria höjer ögonbrynen. Det stramar. Det var ett jävla tjat om business i dag. Kan de känna varandra, de här och australiensiskorna?

– Good, svarar hon nonchalant efter ett att ha tagit en ny klunk.

– That your man?

En nick åt Filip, som sneglar. Antagligen hör han inte riktigt. Bara undrar.

– Yeah, säger Maria och sneglar hon med.

– Big daddy! säger den andra tjejen, som smugit upp bakom den första, och fnittrar gällt.

– No, I’m big mama, svarar Maria i ett infall.

Skrattar sedan högt för att visa att hon är vänligt inställd – lite otäcka är de ju, infödingarna. Men tjejerna stämmer förtjust in.

Den första lägger handen på hennes axel.

– Very pretty lady, lady queen, säger hon.

Maria får ännu ett infall. Sneglar åt vänster på Filip som tyst låtsas titta åt andra hållet.

– How about some fun with me and my man? säger hon så lågt hon kan i den närmaste tjejens öra.

Hon lyser upp.

– Ooh, you do that? Sure!

Sedan tisslar de med huvudena tätt ihop. Den andra tjejen glider graciöst upp på en barstol och korsar sina långa ben, ler hon med.

Båda tittar förväntansfullt på Maria. Vad vill de?

Leendena stannar kvar och kvar, de borde börja se stela ut, men gör det inte.

Bartendern glider fram, frågar tjejerna något. De svarar, fortfarande leende, med en kort sidoblick på Maria. Eller kanske på Filip.

Bartendern ställer fram två drinkar.

Aha.

Någonstans i medvetandet har Maria så klart undrat om de faktiskt är betalhoror, men hon blev osäker när de sa ja utan att prata om pengar. Fast drinkar verkar de vilja ha. Ja, varför inte. Vi är säkert rika jämfört med dem.

Maria vänder sig mot Filip, ger honom en lätt puss på kinden.

– De här flickorna verkar intresserade av dig, viskar hon.

Filip rycker till, knappt märkbart, men får sedan en märkbart intresserad glimt i ögonen. Så klart. Han är ju ändå man.

Maria känner sig storsint. Det här kan han behöva. Han varit lite tyst och sur sedan Annette och Gustav.

Maria vänder sig tillbaka, till tjejerna som börjat sippa på sina drinkar, och blinkar åt dem med ena ögat, precis som de startade konversationen med henne.

– Nice surprise for my man, säger hon.

Tjejerna fnittrar okontrollerat.

Lite väl fnittriga är de, kan Maria tycka. Men nu är hon ju en gång storsint. Det ska bli spännande det här.

Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. 

Nästan en timme går, flera drinkar rinner förbi i takt med fnittret. Ja, flera drinkar till dem. En enda till Maria. Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. Bara tröttheten ökar, och med den en retlighet och en oro att inte orka.

Fan vad de där brudarna var törstiga.

Maria går in till toaletterna. Försöker blaska lite kallt vatten på tinningarna. Men vattnet är ljummet.

Hon stirrar i spegeln, försöker se Världens drottning, inte en misslynt grisögd Maria Johansson. Svarta Madam kom fram, tänker hon.

Just då snubblar en tjej, lika blond som Maria men kanske hälften så gammal, in genom dörren. Trampar Maria på tårna. Helvetes jävla kukfitta, fräser Maria som börjar bli less på den här kvällen.

– Förlååt! säger tjejen. Men å det är ju du! fortsätter hon sedan med stora ögon. Du är så cool! Kom, vi kan dela!

Maria fattar först ingenting och hon fortsätter att fatta ingenting i nästan en minut, men sedan fattar hon och när hon efter ytterligare ett par minuter kommer ut ur toabåset igen är hon mycket nöjd. Fantastiskt nöjd. Inte trött längre. Nu jävlar vände kvällen till det bättre.

Hon går tillbaka till baren och nu är hon bestämd. Får tjejerna att sätta drinkarna i halsen, lovar dem mer om de går nu, sveper med sig de två thailländskorna och den förväntansfulle svensken hem till bungalowen, i ett moln av glitter, stjärnor, löshår och kokain.

Maria kommer orka hela natten.

*

Inte kunde jag ana att de skulle dra fram två penisar. Eller dra fram och dra fram, jag tyckte de skötte det rätt diskret, skyltade knappast med dem. Filip hann sätta på den ena bakifrån innan han märkte något.

Otacksamma jävla människa.

Han började skrika massa på svenska, som jag är glad att tjejerna, eller vad man nu ska kalla dem, inte förstod.

Jag insåg att det inte var någon idé att fortsätta. Hade ett jävla sjå att få dem därifrån. Jag sa att min kille hade fått ett anfall eller något, ville inte såra dem. Men en av dem – den påsatta – blev riktigt aggressiv och otäck. De gick inte förrän jag gett dem lite av pengarna jag fått av autraliensiskorna.

Kvar stod jag, med en Filip som slutat skrika. Knäpptyst satt han i sitt hörn av dubbelsängen. Stirrade. Men inte på mig.

 

Jag kände att jag inte skulle stå ut med hans sällskap. Inte kunna sova. Kände hur många ord som ville ut ur mig, hur förbannad jag var.

Jag gick.

*

Tusen stjärnor som blinkar retsamt. Maria Johansson vandrar ensam i norra Patong.

Klockan är bara ungefär midnatt, och nattlivet sjuder som alltid, men det sjuder mer några kvarter söderut. Här är det sällsamt stilla, bara ekon av andras festande och då och då ett prasslande i mörkret. Och så cikadorna förstås, en jämn ljudmatta hon nästan vant sig vid.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med.

Det finns många tankar en kvinna skulle kunna tänka i den här situationen. Kanske är det farligt att gå här själv. Ensam. Utmanande. Kanske förutsätter alla som ser henne att hon är prostituerad. Kanske gör det allt ännu farligare. Eller tvärtom. Maria Johansson vet inte, för hon tänker inte alls på det och skulle hon tänka på det skulle hon inte bry sig.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med. En märklig blandning av glädje och ilska. Hon går och går. Snabbare och snabbare.

Jag ska göra mig av med Filip. Fan har jag hängt mig fast vid honom så länge för. Tina var en mycket roligare människa, och henne lämnade jag.

Drinkar. Bad. Mat. Stjärnor. Tatueringar. Nya människor. Sex sex sex. Sol. Dans. Vad fan har han haft med det att göra egentligen? Ja, sexet då. Det hade jag kunnat fixa själv. Falska jävla fitt-Filip från Falun som egentligen heter Fredrik. Är det pengarna? Jag kan reda mig själv. Inga problem. Fan, är det pengarna han surar över?

Klackarna skrapar, Maria går på och det gör nattens timmar också.

Jag ska ge honom vad han vill ha. Fast jag redan gett honom allt. Otacksamma tråkiga sura jävla Fredrik. Fan vad kul jag ska ha sen när jag slipper honom.

Till slut måste hon sätta sig. Försöka koncentrera sig, få in tankarna i en fålla. Blunda.

 

Tills någon petar på henne.

– Hello?

Klarvaken med ett ryck. Vadå vaken, jag har inte sovit. Var fan är jag?

Strand. En trasig solstol. Böjd över henne, en åldrad thailändsk man med en märklig hatt.

– Are you all right?

– Va?

– Rape?

– Fuck you! spottar Maria.

Mannen muttrar något obegripligt och försvinner ur hennes synfält. Där är plötsligt i stället solen, bländande och total. Maria kvider. Studsar upp.

Mannen är på väg bort, vänder sig inte om.

Var fan är jag?

En välkänd silhuett av ett stort hotell nära stranden.

Hon är bara några minuter hemifrån ju. Hur gick hon i natt egentligen? Allt såg bara likadant ut.

Hjärtat pickar snabbare än vad som borde vara möjligt. Helvete, hon måste hem.

Tänk om Filip stuckit. Tänk om jag inte kommer in och kan hämta mina saker. Fan fan fan.

Solglasögonen är borta. Men där, handväskan. Tur som en tokig. Hem nu.

Filip, snälla var kvar. Lämna mig inte. Inte precis nu.

 

Solen är nyvaken. Det måste vara tidig morgon bara. Maria kollar mobilen. Ja, strax efter sju, och inga missade samtal. Det bådar inte gott. Faktiskt.

 

Några minuter senare, som känns mycket längre, rycker hon i dörren. Den är låst. Ett skri letar sig ut mellan torra läppar.

Skärp dig nu kvinna. Du har en egen nyckel.

Hon fumlar upp den.

Rummet är mörkt och luktar illa.

Maria kliver in. Varför darrar benen så.

Men där, en mörk hög i sängen. Den rör på sig nu.

– Filip!

Maria blir lättad men högen blir orörlig. Hon sjunker ned bredvid den.

– Filip … Förlåt att det blev så fel i går kväll.

Tystnad.

– Filip?

Hon rör vid hans skuldra. Han rycker till.

– Jag ville bara göra nåt för dig, två snygga tjejer! Jag visste inte att de var transvestiter, jag lovar.

Mer tystnad.

Fan, har han inte surat klart än. Jag är ju tillbaka!

– Kom igen, det var för din skull!

Tystnaden fortsätter och fortsätter och den är olidlig, och just när hon ska explodera kommer där livstecken underifrån täcket:

– Var har du varit hela natten?

– Jag – jag har bara gått runt, säger Maria och sväljer svordomar. Bara gått runt och tänkt.

– Visst.

– Vadå visst?

Tystnad igen. Det här går inte.

– Titta på mig nu, för fan.

Rösten är sammanbiten. Han lyder, kanske av vana, vrider sig mot henne. Ögonen lyser blodsprängda i dunklet.

– Jag mår inte bra, säger Filip hest nedifrån täcket. Jag vill åka hem.

Jaha, så klart. Förutsägbare Filip-Fredrik. Tillbaka till Sverige.

Lugn nu. Få honom att stanna ett par dagar, så man hinner reda ut det praktiska.

Kanske hinner man få tolv månadslöner.

Maria tvingar sin röst mild.

– Jag förstår att du vill det. Men vi …

– Jag tänkte åka själv, säger Fredrik och blundar igen.

– Jaså, det tänkte du? tjuter Maria.

Hennes röst skär genom den unkna luften. Mannen i sängen kniper ihop ögonen. Maria andas in mörkret, tar sats, men då sätter sig Fredrik hastigt upp. Kasar bakåt i sängen, bort från henne. Ser ut att skaka, som av köld.

– Ja, säger han darrigt. Jag orkar inte med dig längre.

Rummet svartnar än mer.

– Du orkar inte med mig? Efter allt jag gjort! Du har haft de roligaste månaderna i ditt jävla Svenssonliv sen du träffade mig!

Fredrik gör ett ljud, ungefär som en hickning.

Maria flyger upp. Hennes kropp skakar också, i otakt med hans.

– Är det pengarna? Är det det, va? Det enda som betyder nåt för dig! Men snart är jag rik, då kommer du ångra dig!

– Nej, det är inte-

– Jag har egna pengar nu också, vill du ha lite ersättning för i går? Hälften har jag blivit av med redan, det fick jag ge till tjejerna som ursäkt för att du inte fick upp kuken!

Fredrik drar sig ännu längre bakåt i sänghörnan. Nu tittar han på henne igen, men ögonen har smalnat, och de har en ny glöd.

– Vadå för pengar? Du har sålt dig, eller hur? Dina jävla ensamma promenader! Du är ingen drottning, du är en billig jävla hora!

Örfilen träffar kinden hårt, och egentligen är det mer knytnävsslag än örfil.

Fredrik blir tyst. Stilla. Blicken viker undan igen, in i dunklet.

– Nej, säger Maria återhållet darrande. Jag behöver inte ta betalt för att få knulla. Däremot sålde jag lite tabletter till några dumma brudar som betalade alldeles för mycket.

Fredrik sitter kvar, till synes orörlig, blicken någonstans bortom hennes knän, men Maria ser ändå hur ögonen vidgas och hur huden bleknar under solbrännan.

– Jag smugglade hit dem i din väska förresten. Kul, va. Synd att du inte åkte dit din dumme fan. Här, här har du en första återbetalning, Fredrik.

Maria slänger etthundrafemtio skrynkliga dollar på täcket.

Mannen i sänghörnan rör sig inte. Han bara darrar. Han rör sig inte på hela tiden som Maria stökar i rummet: packar, slår upp fönstren på vid gavel, spottar på golvet.

Han rör sig inte och hon tittar inte på honom.

Sedan går hon.

 

6.

Maria Johansson är en överlevare. Det kan ni skriva upp.

Och man gör vad man kan för att överleva och det viktiga är att man lever. Lever livet.

Jag gick ifrån den äckliga bungalowen och den patetiske mannen där. Bara en sak ångrade jag en aning – att jag slängt de där pengarna på honom. Dem kunde jag ha behövt.

Samtidigt hade jag i min handväska kvar nära 3 000 bath. Fickpengar från Filip, nej Fredrik. Så det jämnade väl ut sig.

Bara runt knuten låg nya bungalows och andra sorters turistboenden. Så klart. Men jag gick längre. Vandrade söderut, längs stranden, förbi stans centrum, vidare. Jag kan inte minnas vad jag tänkte. Antagligen inte så mycket alls. Något satt i min strupe, en stor propp, och jag var rädd för att tårar skulle börja rinna om den lossnade. Tårar av ilska, skulle det ha varit.

Jag tittade in på flera mindre hotell. De såg billiga ut. Jag ville ha dem billiga, men med en fri gästdator. Inte läge att göra av med pengarna på internetkaféer nu, och mobilens kontantkort var tomt igen.

Som ni ser, jag fungerade rationellt. Agerade. Löste det. Som överlevare gör.

Mindre än två timmar efter att jag lämnat bungalowen befann jag mig i ett enkelt rum drygt fyra kilometer söderut. Väggar, tak, fläkt, persienner. En säng. Jag somnade.

 

Och drömde massor. Inte direkt mardrömmar, men besvärande, stressande drömmar. Saker jag måste göra. Först stretade jag mig igenom en halv skog av svarta, taggiga buskar, sedan var det något med ett rött garn med massor av knutar, och så lösa tänder. Det var väldigt viktigt att vira garnet åt rätt håll och det hängde på något sätt ihop med om jag skulle tappa mina tänder. Fast i drömmen ville jag tappa tänderna. En rynkig asiatisk man lovade mig att jag skulle få nya, perfekta löständer, bara jag såg till att tappa mina gamla själv, för han fick inte dra ut dem. Jag virade och virade men tappade gång på gång bort mig i vilket håll han sagt var det rätta.

Usch.

Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var.

Sakta segade jag mig upp ur sömnen, hjärnan fortsatte att kännas som ett garnnystan. Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var och vad jag drömt och vad som var verkligt.

Klockan var kväll. Munnen var torr och smakade illa. Både tänder och tunga hade samma textur – sandpapper. Jag ruskade på mig, gick ut till det minimala badrummet. Dåligt tryck i takduschen. Jag stod där, droppande, tittade ned. Mens. Ha ha, det var nog vad det röda garnet betytt. Det och en ovanligt äcklig käft. Jag kanske borde slå mig på drömtydning.

 

Borstade tänderna. Tänkte på att mensen måste ha varit sen. Jag hade tappat räkningen, men det verkade som evigheter sedan sist.

Jag borstade klart. Gurglade och spottade grundligt. Kände irriterat att jag var väldigt törstig men inte hade något mineralvatten. Var väl tvungen att gå och skaffa det.

I min necessär fanns inga tamponger. Märkligt. Jag gick ut i rummet för att hämta handväskan. Sparkade till den tomma papperskorgen, hårt, på vägen.

Tillbaka i badrummet, med vänstra benet på toastolen, insåg jag att inte heller den jävla väskan innehöll några tamponger. Eller bindor. Inget sådant alls. Hur kunde det vara möjligt? Sådant har man ju alltid, någonstans.

Nästa insikt: att blodet stadigt sipprade längs mitt högra ben, och hade gjort så ett tag. Det började redan levra sig runt vristen.

Jag stirrade en sekund, sedan fnös jag föraktfullt och marscherade ut i rummet igen.

 

Jag föredrar att tänka på dessa första nyvakna minuter i mitt nya rum, mitt eget rum, som det tillfälle då proppen gick ur. Väldigt fysiskt i form av det forsande blodet, så klart. Men även på andra sätt. Inga tårar, mina ögon var lika torra som munnen varit, men något mer än blodet började sippra. Det svarta i min hjärna, som samlats där under alla minnesluckor. Jag insåg det inte riktigt då, men snart nog.

 

Ute i rummet rotade jag igenom allt i min packning. Ingenting. Vände tillbaka. Nya blodspår blandades med gamla på det slitna golvet. Jag lät dem vara.

Torkade av benet så gott det gick med toapapper, och sedan ännu mer papper, hopknölat, ned i trosorna.

Jaha, ut och handla.

Jag lindade sarongen om midjan så den nästan släpade i marken, för att dölja min blodiga nederdel. Ett infall fick mig att inte dra på mig det solkiga linne jag tänkt. Brösten bara – än sen då? Det här hotellet hade nog sett värre saker. Jag lät mitt långa hår hänga framför brösten, lite lagom kyskt.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag bodde en trappa upp. Nere i det som jag antar måste kallas reception var det tomt. Svaga ljud hördes från ett rum bakom den lilla disken men ingen syntes. Däremot fanns där en halvfull kyl. Jag slet åt mig en flaska vatten och fortsatte ut.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag var nära en större väg som verkade leda ut ur staden, men det var ju ingen idé att gå ditåt. Trafik dundrade förbi, den tycktes aldrig stå stilla. Fullsatta motorcyklar, stillastående bussar. Jag rös och styrde in mot centrum fast jag helst sluppit. Snart lyste en blå skylt mot mig. Pharmacy.

Apotekargubbjäveln därinne hade svårt att fatta vad jag behövde. Men han log väldigt välvilligt och tittade mycket på mig. Till slut lyfte jag på sarongen och fick honom att titta där. Blodet mellan mina lår, den svarta vreden för mina ögon.

Jag kunde inte avgöra om han bleknade, men han blev tyst och slutade le och vände snabbt mot en hylla längre in, kom tillbaka med massor av blandade mensskydd. Jag betalade. Inte mycket, kanske tyckte han synd om mig. Så fort transaktionen var klar gav jag honom en liten uppläxning om att kunden alltid har rätt, på mitt modersmål, och stegade sedan ut. Såg i ögonvrån att jag fått sällskap i butiken utan att märka det – ett ungt par (blonda och blåögda, kanhända var de svenskar) tittade förskrämt på mig från ett hörn. Men jag sket väl i dem.

Inte kände jag för att ge mig ut och festa heller. Magen var svullen och värkte, jag kände hur det pumpade därinne, och med jämna mellanrum hörde jag till och med kluckandet när nytt blod stöttes ut. Jag vände tillbaka. Mina flipflops hade börjat säga klafsklafs i stället.

 

Flickan i receptionen tittade storögt på mig, först på vattenflaskan jag höll i handen, sedan gled ögonen kvickt förbi mina bröst och stannade på blodspåren som följde mig. Hon började säga något men jag avbröt henne:

– Chips?

– Sorry?

– Chips? To eat. Snacks.

– Uh, sa flickan, fortfarande lika storögt, och svepte med handen mot ett litet ställ med påsar.

Mitt framför näsan på mig. Ja ja. Jag tog två påsar, sa ”I pay later” och stapplade upp för trappan. Hon sa inget mer bakom mig, vad jag hörde.

 

Jag tvingade mig in i och ut ur duschen igen, fick äntligen på mig både en tampong och en binda, dråsade ned i sängen. Tryckte i mig en påse chips och en av de Tramadoltabletter från Tinas och Kits badrumsskåp som jag sparat, inte sålt till australiensiskorna. Drack upp nästan allt vatten, innan jag kom på att jag borde spara lite till morgonen.

Ville sova, vakna till en ny dag, börja om på riktigt. Men jag hade ju nyss vaknat.

Jag släckte lampan, blundade. Men det var som en fjädermekanism i ögonlocken, de gled hela tiden upp, med ett knappt hörbart klickande.

Det svaga, flackande skenet från den relativt lugna gatan kröp sakta över väggen, silat av persiennerna. Ibland blinkade det till. Precis som mina ögonlock. Ljudet från dem äcklade mig. Ljuset kröp vidare.

Precis när jag börjat komma in i någon slags dvala tyckte jag plötsligt att jag hörde annat som kröp också. I hörnen. Rasslande och vidrigt. Jag gav upp ett frustrerat skri och sparkade av mig täcket. Tände lampan med en svordom.

Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

I lampans sken kändes allt lite bättre igen. Jag bestämde mig för att vara logisk och klartänkt, så jag återvände till en tanke, som jag ärligt talat hade haft i bakhuvudet det senaste dygnet: Att jag nog kunde hitta en ny karl att haka på, få drinkar och god mat av. Nästla mig in i hans hotellrum. Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

Men det svarta i min skalle fortsatte sippra upp och fördunkla mitt sinne. Tanken på min smarta plan skavde plötsligt, kändes inte lika lockande. Dessutom, i mitt nuvarande tillstånd, störtblödande och uppsvullen, var nog marknadens efterfrågan inte lika stor.

Marknad. Efterfrågan. Är det vad jag är? De ska komma till mig. De ska fan komma till mig och krypa och be för att få slicka Maria Johanssons blodiga fitta.

Blodet och det svarta. Just då ville jag sätta dit proppen igen.

För att få lite perspektiv på saker bestämde jag mig för att skriva några rader, för hand, nu när internet inte var tillgängligt.

När jag satte pennan mot papperet kände jag hur det svarta slutade sippra, för stunden i alla fall.

Var nog bra att det gjorde det – allt händer av en anledning.

*

Någonstans i Patong, långt från stranden, tidig morgon måndag den 4/1.

Jag har färdats en fantastisk sträcka. Jag var en uttråkad menlös Medelsvensson och mitt liv var på väg mot slutet. Genom viljekraft återföddes jag. Nu är jag Drottningen av Patong, jag är åtrådd, jag är fri, jag väntar på att några hundra tusen ska droppa in på mitt konto. Jag har dumpat en älskare som slutade veta sin plats – han förtjänar mig inte längre.

Jag ska skaffa mig en ny, vilken jag vill. Jag ska hålla mig kvar här så länge jag kan, och då är alla medel inte bara tillåtna, utan rentav tillrådliga.

I slutet kommer Den Nya Maria stå kvar och vara ensam vinnare.

Jag ska skratta åt er, och sedan ska jag spotta er i ansiktet.

 

Knogarna vita. Orden plötsligt slut. Pennan har skrapat hål i papperet.

Det dröjer länge innan sömnen slutligen infinner sig. Lampan lyser natten igenom.

*

När solen går upp igen är det mitt i måndagen. Hemma i Sverige börjar vardagen efter nyårshelgen. Men inte här.

Maria Johansson går upp, hon duschar igen, tvagar sig så omsorgsfullt hon kan i det strilande vattnet. Tvättar håret med det sinande specialschampot. Dubbla bindor för säkerhets skull. Mascara, läppglans. Vågar inte ta den vita klänning hon först vill ta – för sin inre syn ser hon röda, kväljande rosor slå ut på den – utan väljer en rosamönstrad. Toppar med de billiga guldsandaletterna, inköpta förra veckan. Slukar en ny påse chips, tillsammans med vanliga Ipren denna gång. Sista klunkarna vatten. Borstar tänderna. Ny läppglans.

Hon saknar sina solglasögon, men känner sig ändå som en människa igen. Eller en kvinna, i alla fall.

Nickar vänligt åt flickan i receptionen. Titta, jag är en civiliserad människa trots allt. Nick nick. Ut i solen. Sol, sol, alltid sol.

Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. 

Hon sneddar mot det håll som borde innebära havet. Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. Kanske börjar turisterna droppa av? Sådana som Filip-Fredrik, som innerst inne bara längtar hem till vardagen. Eller så är det helt enkelt för att hon är i en annan del av staden.

Plötsligt går en hägring förbi henne på trottoaren.

Hägringen är inte blond, men väl västerländsk, med långt brunt lockigt hår uppsatt i nacken. En kvinna i Marias ålder, solbränd och smal, klädd i vit sarong. Något slags orientaliskt hänge dinglar mellan hennes bröst, som anklagande pekar på Maria.

Maria stirrar och kvinnan stirrar tillbaka. Innan Maria hinner hejda sig spottar hon tre gånger framför hägringen, som efter en svart katt.

Den försvinner. Allt försvinner. Solen måste ha släckts, under en oviss tid är allt svart för Marias ögon.

Hon blinkar förvirrat när solen tänds igen. Hon är på andra sidan gatan nu. Hur fan kom hon över, genom den kaotiska trafiken?

Hon plockar upp sin fickspegel och kontrollerar. Sminket sitter kvar. Kan inte ha gått så lång tid. Hon ser helt okej ut. Nej nej, hon är skitsnygg! Men fan vad hon saknar sina solglasögon.

Maria lyfter huvudet mot världen igen, skakar av sig det svarta, och anar plötsligt havet, bortom nästa kvarter. Skönt.

Horisonten, vågorna, stranden. Nya solglasögon säljs villigt av en ung man med stelt leende.

Maria känner sig lättad bakom de mörka glasen. Tittar bort mot raden av serveringar. De är inte knökfulla, fast knappast tomma heller. Hon slår sig ned i utkanten av en, under ett blårandigt parasoll.

Stolen är skön att sjunka ned i. Ett visst lugn sprider sig i hennes kropp.

Grillade dofter svävar emot henne. Chipspåsarna tidigare nära på tvingade hon i sig, aptiten var inte vad den varit. Men nu börjar den återvända. Nästan så munnen vattnas.

Vad kan klockan vara? Inte mycket. Jag borde hålla mig lite. Äta senare så jag står mig.

Pengar. Fan ska man behöva bry sig om pengar för.

Maria köper en gin och tonic i stället, billigt. Solen kryper. Hon håller sig under parasollets skugga.

Människor. Så många, även om mängden kanske tunnats ut något. De går där på stränderna. Ler. Par, hand i hand. Familjer med barn. Något enstaka ungdomsgäng.

Maria hatar dem intensivt.

Men hon slänger med håret och tar en klunk av drinken och intalar sig att hon ska ha det trevligt och vara glad, för hon tror ännu inte helt på hatet. Nästa glas blir vatten i stället. För att må bättre, säger Maria till sig själv. Nej, för att du inte har råd, din snåla subba, säger en ovan röst. Den låter nästan som Den Gamla Maria.

Just när Maria Johansson trots allt tänker beställa en ny drink faller en stor skugga över bordet.

– Goddag, säger en tjock röst.

Alla sinnen med ens på helspänn. Vem är detta?

Man. Glasögon. Bakåtkammat, lätt grånat hår. Shorts. En aning korpulent. Drygt femtio.

Verkar svensk.

Maria märker att hon ler. Men det är ingen hon känner igen. Ett ögonblick var hon rädd att det skulle vara fete Gustav.

– Hej hej, säger hon.

– Jag visste väl att fröken var svensk! Får man slå sig ner?

Något svart väller upp och vill kräkas ut men Maria sväljer. Nickar.

Mannen pustar lite när han sätter sig.

– Det börjar bli tunnsått med svenskar nu. De flesta ska väl hem till sina jobb, säger han och tittar mot horisonten.

– Mm, säger Maria.

– Inte du?

Ögonen vilar på henne en sekund.

– Nä, säger Maria. Inte än, i alla fall.

Uppskattande grymtning.

– Skönt. Själv är man ekonomiskt oberoende, som det heter, så jag har inga kontorstider att passa. Det sköter andra åt mig!

Han skrattar. Maria ler.

Plötsligt är en servitör där med en ny gin och tonic. Hur gick det till egentligen.

– Är du här själv?

– Ja, säger Maria snabbt.

Ångrar sig genast, men kommer vid närmare eftertanke inte på vad annars hon skulle ha svarat. ”Skit i det du”, kanske. Men något lägger band på Den Nya Maria.

Mannen grymtar gillande igen. Plötsligt har hon hans stora hand i höjd med brösten.

– Jakob, säger han.

Maria stirrar på handen.

Skärp dig människa, du har väl inte glömt hur man hälsar. Knulla kan ni göra senare.

– Tessan, säger Maria och fattar handen.

Solen vandrar vidare. De samtalar. Maria är inte säker på vad hon egentligen säger, det känns som om hon pratar liksom automatiskt, men han verkar inte ha något emot det. Han är från Göteborg. Äger något halvstort företag. Unnar sig solsemestrar rätt ofta. Fru och vuxna barn hemma, de är vana vid att han reser. Lite frihet måste man ju få ha. Sjätte gången i Thailand. Vad fint hår hon har.

Egentligen är det nog mest han som pratar.

 

De flyttar sig till en restaurang lite längre uppåt stranden. Solen står lägre. Han beställer in mat till dem båda, västerländsk mat, hamburgertallrik med pommes frites. Hutlösa priser. Men ölen är billigare.

Han lägger handen på hennes lår. Klänningen är kort. Något ilar till i Maria, hon är osäker på vad. Men hon ler som i samförstånd.

Maten kommer in. De äter. Maria känner sig inte helt avslappnad men vet inte varför. Något med mannen irriterar henne. Fast han verkar gudasänd; rik och generös och säkert kåt. Fan vad hungrig hon var.

Han bor nog ståndsmässigt, på något lyxhotell. Kanske kan hon slippa hans svettiga kropp mot sig och i sig – smiska honom lite i stället, det har man ju hört att höga chefer gillar, bakom stängda dörrar.

Hon sväljer den sista tuggan. Inser att hon missat en fråga som hänger i luften.

– Va?

– ”Va?” Så säger väl inte en väluppfostrad flicka? Mannens ögon spelar och ler. ”Ursäkta”?

Maria ler tillbaka, det är som om hon har ett jävla gummiband i mungiporna.

– Ursäkta? säger hon retsamt men med en förförisk blick.

– Jag frågade bara hur länge mitt vackra sällskap varit på resande fot?

– Öhm, säger Maria. Sedan … den trettonde december. Nej, sextonde menar jag.

– Å, ja själv kom jag ju strax innan nyår, som sagt. Tänkte stanna en vecka till.

– Mm.

En vecka. Kan man ha hunnit få sina välförtjänta tolv jävla månadslöner tills om en vecka?

– Det är så härligt att se en kvinna som vet att njuta av livet, fortsätter mannen som heter Jakob. Du saknar inte Sverige då?

Maria skrattar till, lite för gällt.

– Ha ha, nä, säger mannen avvärjande. Det var en så kallad retorisk fråga. Vet du, på flyget hit köpte jag en Aftonbladet, jävla skitblaska, men det var lite lustigt för löpet handlade just om Thailand.

– Hm.

Jakob vinkar in ny öl och dessertmenyn i en enda handrörelse. Fortsätter prata, han har inget emot sin egen röst han.

– Det stod att tre svenskar eftersöks här just nu – en politiker och en fackpamp som är misstänkta för förskingring! De har snott åt sig miljoner och nu lever de livet på beachen. Fast inte tillsammans, alltså. Och så nån annan kvinna, hon var inte efterlyst för brott men familjen är orolig, säger att hon bara stuckit ifrån dem. Snyfthistoria.

Det svarta väller upp för Marias ögon.

– Det är inte utan att man avundas dem, vem fan skulle inte göra nåt sånt om man hade chansen, fortsätter mannen.

Han skrattar och han tar en klunk öl. Marias drinkhand och hennes blick har fastnat i luften. Jakob verkar inte lägga märke till något. Han ser sig nöjt omkring, tar nya klunkar och pratar på.

– Thailand kommer snart vara det populäraste resmålet av alla, om det fortsätter klättra i topplistorna så här snabbt, och man förstår ju varför! Fast en annan var ju här innan det var så populärt. Two banana splits, tillägger han åt servitören.

– Va, säger Maria.

Läpparna är torra. Hon plockar blint efter läppglansen i handväskan.

– Och så stod det en annan lustig sak, säger Jakob och låter handen falla på hennes bara skuldra. Att stockholmarna nu är världens mest tatuerade folk, i relation till befolkningsmängden. Ha, ha! Det kanske har att göra med vart de reser? Den där kostade inte många kronor va?

Utan att veta hur det gått till står Maria plötsligt upp. Stolen ligger vält bakom henne.

– Vad hände? Jag skämtade bara, det är charmigt med små tatueringar, bara de är kvinnliga!

Han ler fortfarande.

– Helvete, säger Maria lågt med blicken i fjärran.

– Sätt dig nu, säger Jakob myndigt.

Det svarta har stigit och stigit och hon är fylld till brädden. Med ens skvalpar det över.

– Jag måste gå nu, hör hon sina torra läppar säga.

För första gången under deras femtimmarsbektanskap verkar Jakob bragd ur fattningen.

– Ta dig samman Therese, nu sätter du dig! Vi ska väl umgås mer du och jag?

Maria Johansson går.

– Billiga jävla gratishora! ropar Jakob efter henne.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga