Maria Johanssons memoarer – del 9

Del 3:
Iväg
1.

Måndag den fjortonde december är dagen lugn och klar. Nästan mild, ett par plusgrader. Inte som gårdagen, när det var lucia och tredje advent på samma gång och Sverige plågades av en storm som hotade att blåsa ut alla ljus.

 

Maria har tillbringat söndagen ensam i sin säng med teven inflyttad i sovrummet och vinden vinande därute. Hon vaknar på måndagsförmiddagen med en märklig känsla av harmoni och förväntan.

Lugnet efter stormen, tänker Maria.

Detta håller i sig i ungefär trettiosju minuter. Vid andra koppen kaffe ringer det, och Maria rycker till som bränd. Det är Den Gamla Marias telefon. Är inte den avstängd?

Om inte, så har den i alla fall varit ganska tyst och snäll sista tiden. Alla verkar ha gett upp. Besegrade av Den Nya Maria. Men nu ringer den ihärdigt och Maria måste tassa till sovrummet och titta vem fan det är. Det kan ju vara facket.

Det är Tessan.
Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.
Maria tänker att hon inte vill svara. Men så gör hon det ändå. Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

– Maria? säger en hes och misstrogen röst.

– Ja, säger Maria efter ytterligare några sekunder.

– Äntligen … Maria, hur är det med dig? gnyr Tessan.

– Tackar som frågar, spottar Maria. Vad vill du?

– Å, Maria, jag vill bara … Förlåt att det blev sådär senast. Jag har haft så dåligt samvete.

Nu kommer de krypande tillbaka. Maria är med ens mycket mer motiverad att fortsätta det här samtalet.

– Ha! Ja, det borde du ha, säger hon och tar en stor klunk kaffe.

– Men nu … Maria, är det verkligen du som har den där bloggen?

Maria svarar inget. Står vid fönstret, tittar oseende ut i vintern.

– Jag försökte ringa massa gånger, och skrev till dig på Facebook …

Va? Jag avslutade ju kontot?

– … och sen skrev jag till dig där på bloggen. Jag vet inte riktigt vad du håller på med, men …

Ja men fram med ärendet nu då! vill Maria skrika. Tar en ny klunk kaffe i stället.

– … jag kände att nu måste jag få tag i dig. Mikael vill försöka få dig tvångsomhändertagen, Maria. Och din mamma har ringt mig, hon påstår att du är självmordsbenägen. Jag kände, det kan inte stämma! Och så …

De första orden faller tungt ned i Marias medvetande.

Tvång. Inspärrad. Dårhus. Det är dit de vill ha mig.

Stormen före orkanen.

 

Hon ställer ned koppen på fönsterbrädet. Märker inte att Tessan tystnat, förstår inte att hon vill ha svar, bekräftelser.

– Hallå? säger Tessan gällt. Maria, det stämmer väl inte? Jag har varit så himla orolig! Hallå!

– Nä, säger Maria grötigt. Det stämmer inte. Tack för att du ringde, hej då.

Handen faller ned, trycker in den röda luren hårt, hårt, så att mobilen dör.

Herregud. Kan de ta reda på var jag bor?

Nej. Ingen vet att jag är här.

Maria sjunker ned på den slitna mattan.

Helvete helvete helvete.

Hon ligger kvar.

Tiden tickar och hon inser att hon är kissnödig, men kommer sig inte för att resa sig. Det är nästan en dvala. Allt är mörkt, hon blundar. Helvete helvete helvete. Kissnödig. De små svidande huggen i underlivet blir en rytm utanför hennes kropp, inte i den.

Plötsligt hugger dock en tanke till, som får Maria att slå upp ögonen: Jag måste ha på telefonen. Tänk om facket ringer från förhandlingen!

Dubbelvikt på golvet. Urinvägarna krampar lika mycket som hennes inre. Med en kraftansträngning trycker hon igång telefonen igen, försöker få besvärjelser att fortplanta sig från fingertopparna och in i den lilla maskinen.
Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.
Två nya sms. Ett missat samtal från Tessan, ja ja. Sedan. Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Måste läsa. Vill inte. Måste.

”Du har fått en räkning på ca 25 000 för flygreklam. Vilken adress ska jag skicka den till? Svara genast, annars kopplar jag in polis och kronofogde på en gång.”

Det kommer några droppar urin.

*

Maria ligger i badkaret. Hela hennes kropp darrar. Vattnet verkar kallna så fort det träffar henne. Hon vrider kranen till maxvärme.

 

Det har bara gått knappt en timme sedan beskeden om tvångsvård och faktura. Maria vet inte det. Hon vet inget, tiden har stannat. Hon är tom. Bara uppfylld av dessa skakningar som gör henne yr.

Då ringer det igen.

En spasm som får vatten att skvätta ända bort till dörren, sedan greppar Maria fumligt telefonen som hon placerat på toalocket. Facket. Darrningarna mildras en aning.

– Hallå, svarar hon och försöker hålla stämman stadig.

Kommunal-Karin har kvar sin robotröst.

– Hej Maria. Vi har slutfört förhandlingen nu. Vi enades om tolv månadslöner. Om du vill veta mer om de förhandlingstekniska orsakerna till detta så kan du prata med vår jurist här. Men som det är nu så är vi nöjda med förlikningen.

Det låter som om hon läser innantill. Maria blir osäker på innebörden.

– Tolv? säger hon och vrider av vattenkranen.

– Eh, ja. Tolv månadslöner. Som sagt, vi anser att det är godtagbart och att förhandlingen är avslutad, om du vill veta mer –

– Tolv! skriker Maria. Ja, vad fan, tolv är bra! När får jag pengarna?

Kommunal-Karin verkar sätta något i halsen.

– Jaa, du får dem ju inte i handen med en gång, men räkna med en månad för att –

– Ja! Maria står plötsligt på kakelgolvet, drypande av badvatten men utan att känna kylan. Det blir bra, ska jag komma på en gång?

– Ja-a … Jo om du vill så är jag tillgänglig nu efter lunch, och –

– Bra!

 

Elva minuter senare är Maria ute på gatan. Tiden nafsar henne i hälarna. Håret stelnar till is, men något brinner i henne.

 

Knappt två timmar därefter sitter hon på bussen hemåt igen. Febern är kvar, men mer molande, pirrande. Besöket hos facket är suddigt i minnet, som en fyllekväll. Kanske drack hon kaffe. Kanske tittade Kommunal-Karin och de andra väldigt märkligt på henne. Men pengar ska hon få. Det lovade de. Minst sju gånger lovade de det.

 

Gamla mobilen är återigen avstängd. Den ska ge fan i henne nu, hon är klar med allt det gamla.

Maria tittar ut på staden som långsamt knycker förbi. Försöker tvinga sina inälvor till lugn.

Så plingar den nya mobilen till, och kroppen rusar igång igen.

Maria sliter upp telefonen, fingrar klumpigt. Meddelande från Filip.

”Hej älskling!” börjar det. Ett högt, kvidande ljud tränger ut ur Marias mun, hon märker det inte men passageraren bredvid byter säte.

Hon förmår sig att läsa vidare. ”Jag har tänkt på en sak. Förr brukade jag åka till Thailand över julen. Varför inte göra det igen. Har fått bra bonus. Vill du med?”

Pulsen dyker igen, bara för att sekunden senare svinga sig uppåt. Maria ringer avsändaren.

– Ja! skriker hon. Ja, vi åker! Så fort som möjligt!

 

2.

Jag tog chansen. Alldeles för många människor tar aldrig chansen. De blir kvar hemma. Med vardag och familjeliv och skulder hos Kronofogden. Ibland sätts de på dårhus. Fast har de tur kan de få vara med i Lyxfällan först. Gråta regisserade tårar och få en gräddfil in i skuldsaneringen. De fattar bara aldrig att det ena är en förlängning av det andra.

De gillrar en fälla tillsammans med sina fiender, sedan dinglar de i snaran, och blir glada när repet skärs av och de sätts i en bur i stället.

Inte jag. Fan heller.

*

Yrsel.

27 grader.

En pust mot ansiktet som inte känns svalkande.

Trappan från planet obeveklig.

Klacken av. Barfota.

Uppspydd flygplanswhisky.

Ändå en kyss.

Minibussen skjuter västerut.

Mörker.

Ljusen i Patong.

Yrsel.

Men ångesten har släppt.

*

Ena decemberdagen Stockholm. Nästa Phuket.

Filip hade egentligen tänkt åka först till helgen, några dagar innan jul. Som han brukade. Men jag ville iväg. Och tidigt på morgonen onsdag den sextonde bar det av.

Jag grundade innan och jag fortsatte på planet. Sa till Filip att jag var flygrädd, att det var därför jag behövde dricka. Av samma anledning hade han köpt de dyrare biljetterna utan mellanlandning.

Jag vet faktiskt inte varför jag ljög. Fast lite sant var det, också.

Jag sov en stor del av resan. Det måste ha varit mitt i nästa dags natt när vi väl var framme. Jag försökte räkna ut tid och datum, men fick bara ont i huvudet.

Började nyktra till när vi kom fram till vårt hotell. Eller hotell – en av dessa bungalows. Jag stupade i säng.
En lapp låg på kudden bredvid.
När jag vaknade nästa dag var Filip inte där. Jag hade uppenbarligen sovit som en död. En lapp låg på kudden bredvid. ”Är och fixar lite som vi inte orkade inatt. Och mat! Puss” stod det.

Ja ja, jag överlever utan dig några minuter, tänkte jag tjurigt. Hjärnan kändes seg och öm.

Svängde långsamt benen över sängkanten. Naken. Min kabinväska låg halvöppen på golvet bredvid mig, jag såg ett välkänt rött silkigt tyg sticka fram, nappade tag i det, hängde morgonrocken över axlarna. Jaså, den hade jag tagit med mig. Vad fan hade jag mer packat egentligen?

Böjde mig, trots att magen skickade varningssignaler om illamående när jag klämde ihop den, och rotade runt i resten av väskan. Lite kläder, så klart. Och underkläder. Necessär. Läsglasögon i fodral. En röd peruk jag köpt men ännu inte använt (svår att få över mitt svallande förlängda hår, hade jag upptäckt). De där jävla biblioteksböckerna! Två dildos. Jaha, allt en kvinna behöver.

Någonstans i väskans innanmäte låg också Den Gamla Marias mobil, visste jag. Gömd, död. Men inte helt glömd. Fan tog jag med den för. Jag ska aldrig mer sätta på den.

 

På det lilla bordet bredvid sängen låg min nya telefon. Filip hade laddat kontantkortet åt mig på Arlanda. Halvblundande vände jag skärmen nedåt, just nu ville jag inte se om den avgett några livstecken medan jag sovit.

Just det. Några saker hade jag lagt i Filips bagage också. Fast det hade jag helt glömt när vi passerade tullen. Tänk, vad hjärnan kan välja att fokusera på. Jag reste mig med ett flin, rotade fram mina prylar ur hans, samlade allt i hörnan till vänster om sängen. Det var min hörna nu. Tog nyckeln som låg på sängbordet.

 

Ruskade på svallet. Tyckte att det avgav en unken lukt. Nej, inbillning, ut i solen nu. Måste ha vatten. Drick fan inte kranvattnet, Nya Maria, bara för att ingen annan gör det!

Jag drog ihop morgonrocken, som faktiskt var ganska anständig, och öppnade dörren mot världen. Hetta välde emot mig, jag insåg att bungalowen var ordentligt luftkonditionerad.
Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.
Solen stod högt men det var omöjligt att avgöra vad klockan var. Jag kisade. Solglasögon, det måste jag skaffa. Tog några försiktiga steg uppför den sakta sluttande slänten. Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Små palmer spretade överallt. Och stora cerisa blommor. De såg inte äkta ut. Fast varför skulle de vara oäkta. Jag var ju i Thailand.

Jag hann bara några steg, sedan kom Filip mot mig ur det obarmhärtiga solskenet.

– Nämen är du uppe? Jag har lite frukt och vatten och bröd! Men sen går vi och äter en rejäl brunch tycker jag.

Den gången var det jag som lydde.

 

Drygt en timme senare satt vi uppe i en bar-restaurang-kafé-mötesplats som verkade vara ett slags centrum för vårt bungalowgetto. Jag hade druckit en liter vatten, intagit en komplett engelsk frukost och satt nu med en fruktig, isig drink till efterrätt.

Livsandarna började återvända, och med dem en krypande känsla av igenkänning. Ungefär som man kan tro sig känna igen något i en dröm, eller vakna och känna att man drömt om samma plats förr. Jo, jag hade varit i Thailand tidigare. En gång. Eller? Den Gamla Marias liv var så länge sedan, jag hade börjat få svårt att minnas.

Men hon hade åkt på utlandssemestrar ibland. Hon och familjen. Kanske vart tredje år, i genomsnitt. Inte när barnen var för små eller alla billiga resor var fullbokade eller familjen hade haft för många andra stora utgifter. Men däremellan. Oftast hade det blivit Mallorca. Någon gång Turkiet.

Alla turistbyar och pooler och restauranger flöt ihop till en enda.

Jag knep ihop ögonen mot dessa irriterande minnen och drömmar. Orkade inte ens ruska på huvudet åt dem.

– Hur är det? frågade Filip.

– Jag behöver solglasögon, sa jag utan att titta upp. Och kanske öronproppar.

– Va?

– Snälla, var tyst ett tag.

Boka inte ett så kallat barnvänligt hotell. Jag känner mig inte barnvänlig just nu, hade jag sagt till Filip medan han febrilt fixade inför resan.

Han hade skrattat, jag hade tolkat det som ett ja.

Men en bit nedanför serveringen där vi satt, i och runt poolen, krälade solbrända vita barn i alla åldrar. Kepsar, blöta t-shirts, fräknar. Stojade, skrattade, grät, skrek. Säkert sju stycken. Minst.

Det fanns faktiskt ett par vuxna med dem också, men de verkade inte ha någon dämpande effekt.

Vem fan badar i pool i Thailand.

Jag beställde en drink till. Filip försäkrade sig återigen om att isen var gjord på mineralvatten. Ja ja, han ville mitt bästa. Jag tog stora klunkar. Han tog en öl. Smekte mitt lår under bordet.

Drinken tog hastigt slut. Jag fick en tredje. Några av de värsta barnen hämtades ur poolen, antagligen var det dags att äta lunch.

Jag lutade mig tillbaka och bestämde mig för att det här var ett helt okej ställe ändå.

*

Timmarna går i Maria Johanssons paradis. All sol bryts ibland av dunklet i bungalowen. Maria och hennes lydige affärsman har sex en gång, och försöker en andra gång, men hettan och omställningen och bakfyllan har gått hårt åt dem båda. De somnar till en trekvart. Sedan ut i solen igen, den fortsätter gassa. Mer mat, på ett ställe nere vid vattnet, det riktiga vattnet, inte poolen. Starkt, sött, men munnen är lite bedövad.

Maria köper ett par solglasögon och en sarong. Och en ny bikini, den hon hade med sig har liksom blivit alldeles för liten.

Och sedan fyra drinkar till. Filip betalar.

Utsikt. Andamanhavet, så heter det, säger Filip. Han smuttar långsamt på sin öl.

Solen tumlar plötsligt ned i horisonten, som en lavaboll som faller i vattnet. Att det inte fräser till. Snart är allt svart och ljummet.

Maria somnar i en solstol. Filip smeker hennes hår.

*

Barn. Maria ett av dem. Överallt runt henne. Armar och ben, bord och stolar. Himmel och linoleumgolv.

En statist bland andra statister. Bland statistik.

Kanske inte alltid, men ofta nog, något som skaver. Overklighet. Och när den bryts, när det blir tydligt att den var just overklig, då får verkligheten henne att tappa andan. Av ångest, och av smärtfylld njutning.

Aldrig riktigt som de. Alltid på något sätt utanför.

Det kan väl inte vara vanligt?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
3 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad