Åke Hodell, en lågsniffande rabulist

Litterära experiment var ingen ny företeelse när Åke Hodell (1919–2000) slog sig in på den språknihilistiska arenan under 1960-talet. Närmare ett halvt sekel tidigare härjade futurister och dadaister som begick lustmord på den traditionella poesin. Deras upptåg blev emellertid inte långvariga och när dessa avantgarderörelser mer eller mindre hade självdött dröjde det till omkring 1950-talet innan så kallade lettrister och konkretister började hänge sig åt liknande subversiva aktiviteter.

Till den senare – och för eftervärlden mer  betydande – falangen hörde svenska allkonstnären Öyvind Fahlström, som också var en av de första att skriva konkret poesi. Utöver en rad betydande dikter formulerade han ett inflytelserikt manifest titulerat Hättila ragulpr på fåtskliaben – Manifest för konkret poesi (1953). Där betonade han att poesin kan ”skapas med utgångspunkt från språket som konkret materia” och resonerade vidare i termer av att den konkreta dikten fokuserar språkmaterian framför betydelsen.

När Fahlströms unika bidrag till litteraturhistorien i någon mån hörsammades, vilket inträffade först på 1960- talet, hade han redan lämnat detta fält, medan en grupp unga poeter i stället tog vid och utvecklade hans idéer i olika riktningar. Däribland finner vi namn som Bengt Emil Johnson, Mats G Bengtsson, Jarl Hammarberg och den något äldre Åke Hodell. Successivt utvecklade de sina dikter till alltmer avancerade skapelser, varibland bilddikterna i ESSÄER OM BROR BARSK och andra dikter av Bengt Emil Johnson tjänar som gott exempel, genom de många bokstäver och tecken som klumpas samman i flera lager, bildande abstrakta men även figurativa bilder.

Parallellt började flera av dessa konstnärer, Åke Hodell inkluderad, även arbeta med så kallad text-ljudkomposition, vilken återknyter till poesins orala tradition.

Responsen i dagspressen och framför allt i de unglitterära tidskrifterna var övervägande positiv och plötsligt hade tiden hunnit ikapp den konkreta poesin. Parallellt började flera av dessa konstnärer, Åke Hodell inkluderad, även arbeta med så kallad text-ljudkomposition, vilken återknyter till poesins orala tradition i förening med nya konstgrepp och teknologiska landvinningar.

Tillgängliggörandet och spridningen av magnetbandet erbjöd möjligheten att spela in rösten och vidare göra överlagringar, liksom klippa och redigera resultatet – och med en enkel elektronisk utrustning därtill (filter, eko med mera) stod poeterna i begrepp att klä sin poesi i en ny dräkt. Den flitigaste text-ljudmakaren var Sten Hanson, som även spelade en central roll i förmedlandet av internationella kontakter. Konsekvenserna av arbetet med konkret poesi och text-ljudkompositioner innebar att en grupp svenska konstnärer plötsligt – och förmodligen för första gången – befann sig i fronten av en ny internationell konströrelse.

Gränsöverskridandet mellan olika konstområden blev ett vanligt inslag under detta decennium, varför flera verk existerar i både bild, text och ljud. Åke Hodells verksamhet inom den konkreta poesin och text-ljudkompositionen resulterade i de två mest kända svenska verken på dessa områden: igevär (1963) och General Bussig (1964). Båda verken är i någon mån produkter av den öppna konstens gränsöverskridande tendenser, vilket kommer till uttryck i de olika versionerna som verken finns i – däribland som diktböcker respektive ljudverk.

Diktutgåvan av igevär är ett nätt litet häfte på 48 sidor, varöver bokstaven ”i” löper konstant de tolv första sidorna och fortsätter in på den trettonde, där den möts av ett ”gev”, åtföljt av 35 sidor med ”ä” som avslutas med ett ”r”. På skivutgåvan från 1965 har Hodell gjort inspelningsloopar av ”i” och ”ä” så att bokstäverna upprepas mycket längre än vad som är fysiskt möjligt i ett andetag. Men det finns också en scenversion för åtta personer respektive en utställningsversion som bildar en 60 meter lång mobil.

Åke Hodell 1966.
Åke Hodell 1966. Foto: Per Wiklund/TT

Utöver verkets antimilitaristiska konnotationer kan vardera version betraktas som studier i olika aspekter av upprepning. Det repeterande elementet återkommer även i General Bussig, men till skillnad från igevär:s utdragna vokalljud till omfattande borduntoner, har inspelningen av General Bussig en marscherande kvalitet, vilket klingar väl med både innehållet och titeln.

Utgångspunkten för de olika versionerna av verket är berättelsen om en rekryt under namnet ”i” som hjärntvättas av sin general. Upprinnelsen till uttrycket ”bussig” i General Bussig är en psykologisk metod som utvecklades inom den svenska militären under 1950-talet. Enligt denna nya strategi skulle officerarna överge det preussiska drillandet och i stället anta en kamratlig, ”bussig” roll, i syfte att skapa fogliga soldater.

Framfört i ett högt tempo och med stadigt marscherande rytmik blir de till synes oändliga permutationerna av exempelvis sekvensen ”jag vill lyda order” något av en reningsprocess som är svår att värja sig mot.

Både igevär och General Bussig har en omedelbar kvalitet, medan det senare verket även rymmer mycket humor. Denna aspekt framkommer särskilt i scenversionen, som i tolkning av en skicklig skådespelare kan upphöjas till ett lika avancerat som absurt och suggestivt drama. Framfört i ett högt tempo och med stadigt marscherande rytmik blir de till synes oändliga permutationerna av exempelvis sekvensen ”jag vill lyda order” något av en reningsprocess som är svår att värja sig mot. Det är en direkt upplevelse som definitivt inte är exkluderande, utan bjuder snarare in en bred publik med olika bakgrund och erfarenheter. Vidare är tematiken enkel att överföra på dagens samhälle, med tanke på den dagliga anstormning av lögner och manipulation som riktas från högre ort.

Den antimilitära aspekten ljuder annars som ett stridsrop genom Åke Hodells hela verksamhet. Och naturligtvis finns det förklarliga skäl till detta grepp. Mellan åren 1938 och 1941 tjänstgjorde Hodell nämligen som stridspilot, vilket fick ett dramatiskt slut, ty den 17 juli 1941, klockan 13:20, störtade han under en övning, skadades svårt och blev tvungen att stanna i ett och ett halvt år på Lunds lasarett. Kraschen markerade emellertid även startpunkten för Hodells utvecklande av ett mytologiserande etos – med flyghaveriet som insats – vilket gav en påtaglig resonans i hans senare verksamhet.

Under konvalescensen inledde Åke Hodell en djupare intellektuell resa och etablerade sedermera kontakt med Gunnar Ekelöf, som också skrev ett uppmuntrande förord till Hodells debutbok, diktsamlingen Flyende pilot (1953).

Publiceringen av Hodells andra diktsamling, Ikaros död, dröjde till 1962, men ändå var det först därefter som han tog farväl av den modernism som präglar dessa böcker och i stället trädde in i avantgardets opolerade korridorer. Uppgörelsen med modernismens tunga arv började så smått redan under arbetet med Ikaros död, som i all väsentlighet skildrar en pilots inre liv i väntan på order om att fälla den stora bomben.

Hodell besvärades dock av vissa problem med gestaltningen, vilket han återberättar i Rondo (nummer 2, 1963): ”När jag höll på och skrev ’Ikaros död’ talade radarskärmen och instrumentpanelen ett annat språk, ja många andra språk än det som jag hade tillgång till som poet.” Till följd av detta började Åke Hodell experimentera med tabeller, sifferkombinationer etcetera och titulerade dessa dikter ”elektronismer”, vilka inkluderades i den första versionen av samlingen men togs bort i den publicerade boken.

Titeln Lågsniff är ett slanguttryck för att flyga på mycket låg höjd, och under sådana omständigheter blir naturligtvis den vidunderliga hastigheten mycket påtaglig.

Den första veritabla genomlysningen av ”elektronismerna” sker dock i boken Lågsniff som gavs ut 1966. Titeln Lågsniff är ett slanguttryck för att flyga på mycket låg höjd, och under sådana omständigheter blir naturligtvis den vidunderliga hastigheten mycket påtaglig. Intrycket av häftiga rörelser återfinns i bokens många collage och förmedlas bland annat genom morsesignaler och svarta fläckar påminnande om kulhål, men även genom upprepande rytmik liksom förtätning och sammanklumpning av tecken.

Hodells föresatser är emellertid att återföra ”elektronismerna” till någon relevant betydelse, varför bilddikten befattar sig med tematiska beståndsdelar – däribland flygplan, krig, kommunikation och teknologi. Boken har emellertid en scenisk förlaga, vilken också spelades in för tv av Per Wiklund 1965. Filmen begagnar sig av ett liknande tematiskt material, men till skillnad från boken placeras detta stoff in i ett berättande perspektiv som relaterar till samtiden.

Tv-filmen utspelar sig som en chartrad flygresa mellan Sverige och Spanien, där besättningen består av en pilot, en radiotelegrafist, en färdmekaniker samt två sjuksköterskor, medan resenärerna utgörs av publiken.

Efter en besynnerlig introduktion, där resenärerna tilldelas tuggummin, hörs ett ljudband med motorbuller och resan börjar. När bullret tonas ned introduceras ytterligare en gestalt – den spanske poeten Carlos Álvarez, spelad av Åke Hodell. Álvarez sitter vid en illegal radiosändare, varifrån han gör utsändningar som mottas av radiotelegrafisten på flygplanet. Den senare översätter dessa meddelanden till morsealfabetet och signalerar vidare ut i etern. Påfallande ofta drunknar dock poetens anrop i ett censurerande vitt brus, som i den ofullständiga versraden ”låt poeterna komma, låt dem besjung [ljud av vitt brus]”.

Álvarez gör återkommande försök att framföra versraden, men censuren tilltar successivt och slutligen återstår endast ”låt poet [ljud av vitt brus]”. Poeten censureras och tystas ned, vilket kan förklaras av att vi befinner oss i ett fascismens Spanien med general Franco i spetsen. Carlos Álvarez var i verkliga livet inte bara poet, utan även frihetskämpe och ivrig motståndare till Francoregimen. Tv-filmen återger emellertid bara fragment av hans deklamerande anrop, medan radiotelegrafistens översättningar till ett kodat signalspråk ljuder klart och tydligt. Morsealfabetet kan också vara det enda säkra kommunikationsmedlet när den högteknologiska apparaturen har slagits ut i exempelvis en krigssituation.

Härmed tycks Hodell demonstrera betydelsen av en ny form. För att parafrasera Vladimir Majakovskij måste en revolutionär konst vara ny inte bara till sitt innehåll utan också och framför allt till sin form. Innehållet i Álvarez diktande må vara nytt, medan formen snarare är traditionell. Men när innehållet (poetens versrader) – via morsealfabetet – omkodas till signaler, presenteras innehållet i en ny form. Sålunda överlever endast den revolutionära konsten på slagfältet.

Omkring mitten av 1960-talet började Åke Hodell arbeta med pseudodokumentära collage, som rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Ett tidigt experiment i denna riktning är den konkreta dikten Orderbuch (1965), vilken är utformad som en lång lista över fångarna i ett koncentrationsläger och de produkter som deras kroppar kan omvandlas till, däribland tvål och motorolja. Resultatet är lika skrämmande som effektivt.

Samma år utforskar Hodell ytterligheterna med det dokumentära greppet i Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria (1965), som är hans litterära motsvarighet till Marcel Duchamps ”ready-made”-skapelser. Utöver Åke Hodells namn, förlaget Kerberos, och tillägget ”Roman” i titeln, är Bruksanvisning… en faksimil av en instruktionsbok från sent 1800-tal för symaskinen Singer Victoria. Hodell menade att experimentet syftar till att utforska om man kan ”få en läsare att liksom skapa sig en egen roman med en opersonlig text som utgångspunkt”.

Det mest fullödiga exemplet bland Hodells arbeten med pseudodokumentära collage kanske ändå är boken Självbiografi (1967). Denna dikt domineras av bilder med självbiografisk anknytning (porträtt, flygplanet Hodell störtade med etcetera) och utdrag ur några av de mest inflytelserika filosofiska och ideologiska texterna för den västerländska historieutvecklingen – däribland Ludwig Wittgensteins Tractatus Logico-Philosophicus, amerikanska självständighetsförklaringen, kommunistiska manifestet, med mera.

Över merparten av detta material har Hodell vidare låtit placera kryss och överstrykningar samt en generös mängd små cirklar i heltäckande svart färg – påminnande om kulhål. Den sistnämnda manipulationen är av särskilt intresse. Med bakgrund i de inflytelserika texternas betydelse för utvecklingen fram till publikationen (1967) ger kulhålen intryck av en stark kritik riktad mot samtiden och det västerländska samhället, samtidigt som de självbiografiska bilderna kritiserar Hodells egen person.

Dikten synes med andra ord vara en uppgörelse med och ett utplånande av Hodells förflutna liksom västerlandet generellt.

I den senare bemärkelsen får dikten en självutplånande karaktär. Detta intryck förstärks av en bild bland collagen som föreställer en person sittandes i lotusställning, vilken konnoterar österländska världsåskådningar och buddhismen i synnerhet. Enligt buddhismen orsakas lidandet i världen av begäret, som måste utplånas genom den ädla åttafaldiga vägen. Dikten synes med andra ord vara en uppgörelse med och ett utplånande av Hodells förflutna liksom västerlandet generellt och påminner vidare betraktaren om västerlandets ohållbara utveckling.

Kulhålen har dock inte bara en central betydelse för diktens innehåll, utan påverkar även betraktarens perception genom att sammankoppla två olika sinnesintryck – syn och hörsel. När vi scannar av sidorna ser vi inte bara kulhålen, utan vi hör dem också.

För att förklara detta fenomen – som bär likheter med synestesi – kan vi ta hjälp av Mary Ellen Solt och vad hon skriver om kinetisk poesi i samlingsvolymen A World Look at Concrete Poetry. Solt talar här bland annat om förekomsten av icke lingvistiskt material som används i stället för språket. Men – påpekar hon – ”de icke-lingvistiska objekten fungerar på ett sätt som kan relateras till ordens semantiska karaktär”. Det icke-lingvistiska materialet representeras i sammanhanget av kulhålen, men de får en semantisk funktion som liknar ord. När vi ser kulhålen associerar vi dem med en knall, varför vi hör ett ljudhärmande ”pang” eller ”bang”. Hodell synes alltså ha hittat en möjlig transkription genom ett objekt – en cirkel i heltäckande svart färg – som är laddad med en semantisk funktion. Konsekvenserna av detta förfarande är dels en rörelse i collagen, men också och framför allt förstärks upplevelsen av innehållet i dikten.

Mot slutet av 1960-talet orienterade sig Hodell mot ett tydligare uttryckt politiskt innehåll, vilket tar avstamp i och med diktboken respektive text-ljudkompositionen USS Pacific Ocean (1968). I centrum för båda versionerna står ett berättande skeende, där USA ämnar utföra en kärnvapenattack mot Kina men där den verkställande atomubåten, USS Pacific Ocean, råkar ut för ett tekniskt fel och löper amok i riktning mot Kalifornien; sålunda resulterar landets giriga maktspel i att det utplånar sig självt.

Redan året efter återupptar Hodell attacken på skenfrälsaren USA i text-ljudkompositionen Where is Eldridge Cleaver?, som till skillnad från föregående verks utrikespolitiska tema fokuserar på inrikespolitiska frågor och afroamerikanernas situation i synnerhet.

Politiskt stoff finns det visserligen gott om i merparten av Hodells verk från 1960-talet, och gäller inte exklusivt mot slutet av detta decennium. Gemensamt för den politiska dialogen bland verken är ett stöd för de undertryckta och utsatta, låt det vara Francomotståndare i Lågsniff, judar i Orderbuch, afroamerikaner i Where is Eldridge Cleaver? eller underordnade (generellt) i General Bussig. Samtidigt är det innehållsliga enkelt att överföra på dagens samhälle och därmed förflyttas också upplevelsen från något perifert och anakronistiskt till mycket aktuellt och levande.

Publicerad
4 dagar sedan
SJ Götalandståg kör bland annat Västtågen och pendeltågen i Göteborgsområdet. Foto: Adam Ihse / TT. Montage: Arbetaren

SJ ”ghostade” förhandling – nu stämmer ­facket företaget i Göteborg

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC anklagar statligt ägda SJ Götalandståg (Västtågen) för att ha förhandlingsvägrat i ett ärende gällande övertid. Facket går nu vidare med en stämning i Arbetsdomstolen.

Det var under hösten 2025 som fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC skickade in en begäran om förhandling rörande övertid för en av deras medlemmar.

–  Vad det handlar om är att vi skickade en framställan om förhandling till dem, men det dröjde över två veckor tills vi fick något svar. Och enligt medbestämmandelagen ska det ske skyndsamt, säger John Knutsson-Blixt, lokförare, och en av medlemmarna i fackföreningen.

Trots flera skriftliga påminnelser, dröjde det över två och en halv vecka innan det statligt ägda SJ Götalandståg svarade, och det dröjde ytterligare flera veckor innan bolaget träffade facket för en förhandling, enligt fackföreningen.

Förhandlingsvägran

Nu har facket valt att gå vidare med en stämning i Arbetsdomstolen för brott mot medbestämmandelagen, MBL.

– För oss handlar det i grund och botten om värdighet. I Sverige har vi föreningsfrihet, vi ska inte missgynnas för att vi valt en annan fackförening än den som SJ föredrar att förhandla med. Trots att vi är relativt nya måste de visa oss samma respekt som de visar de större facken, säger John Knutsson-Blixt.

I stämningen till Arbetsdomstolen kräver facket 25 000 kronor i allmänt skadestånd för brott mot medbestämmandelagen, MBL. En summa som är vanlig att utkräva i samband den här typen av MBL-brott, enligt facket.

SJ Götalandståg svarar

Helena Isaksson, vd för SJ Götalandståg, kommenterar stämningen:

– Det är alltid tråkigt när det blir en stämning av någonting som vi trott att vi har hanterat. Jag vet att det var en viss fördröjning från vår sida när det kommer till att svara på framställan, jag tror det handlar om tre dagar. Jag vet också att vår HR-chef under den tiden försökte komma i kontakt med fackföreningen, utan att lyckas. 

Hon fortsätter:

– Vi brukar kunna hantera sådana här saker i dialog med de fackliga parter vi har på arbetsplatsen. Ibland blir det inte så att vi svarar på framställan inom de här två veckorna, men i så fall gör vi en överenskommelse om det. Vad jag förstår så uppfattade vi det som att det inte var så bråttom med det här ärendet. Så det här är kanske resultatet av lite missförstånd oss emellan. Och vi tycker så klart att det är tråkigt att det behöver gå till en stämning, säger Helena Isaksson VD för SJ Götalandståg. 

Arbetsköpare måste medverka skyndsamt

Enligt paragraf 16 i MBL ska en arbetsköpare medverka till en förhandling skyndsamt. Arbetsköparen ska, som det heter, medverka till att en förhandling kommer till stånd senast två veckor från det att man fått del av förhandlingsframställan.

–  Det kan ju verka som en skitgrej att SJ bara varit långsamma med att svara på mejlen, men de hade aldrig behandlat någon av de andra facken såhär. Vi måste visa på att SJ inte kan köra med oss hursomhelst. Vi har precis samma rätt att organisera oss fackligt som alla andra arbetare i Sverige, säger John Knutsson-Blixt.

Järnvägssektionen i Väst startades 2025 och är en syndikalistisk driftsektion (fackklubb) som tillhör Göteborgs LS av SAC och som organiserar arbetare på och omkring järnvägen.

Hazel Svensson på den nya driftsektionen vid Västtrafik

Syndikalister organiserar sig på järnvägen

Uppsala: Facket hjälpte förskole­pedagog att förhandla upp lönen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist. 

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle”. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm. 

Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.

– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret. 

Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet. 

– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.

Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.

– Okej, sa Greta.

Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:

– Får jag intervjua er?

Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.

– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.

– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.

– För hett ämne? svarade hon.

– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.

– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.

Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:

– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?

– Nej, sa alla killarna i mun på varandra. 

– Varför då? undrade Greta.

– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader. 

– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå. 

– Men ni påverkas, sa Greta.

– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.

En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:

– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.

Selfiekillen svarade:

– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik. 

Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)

– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka. 

Vad har du varit med i för beslut?

– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat. 

Greta:

– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte: 

– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?

Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:

– Mycket. 

Greta:

– Mycket?

Kepskillen:

– Ja. 

Selfiekillen:

– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.

Greta vände sig till kepskillen:

– Vad är det som känns hoppfullt?

Han svarade:

– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.

Killen med öppen jacka fyllde i:

– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.

Greta:

– Bra att höra att ni är hoppfulla. 

Jag vände mig till selfiekillen:

Du sa lite både och. Vad tänker du på? 

– Det är mycket nytt som händer.

Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:

– Som vadå?

Selfiekillen:

– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det. 

Silverkillen skrattade till:

– Har du klimatångest?

Selfiekillen: 

– Nej, haha. Men alltså…

Han såg på sina kompisar. 

Silverkillen:

– Det är inget fel med det. 

Selfiekillen:

– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…

Greta: 

– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…

Selfiekillen: 

– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?

Greta: 

– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner. 

Selfiekillen:

– Intressant perspektiv.

Silverkillen: 

– Det var djupt. 

Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:

– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?

Killen i silverjacka svarade:

– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration. 

Selfiekillen fyllde i:

– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.

Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:

– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild? 

Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa: 

– Vi stöttar dig!

– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:

– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!

Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Statliga bolagets miljardvinster tvingar universitet att skära ner

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

•Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

• Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
→ Läs mer

•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
”Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
→ Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
→ Läs mer

Umeå

• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
→ Läs mer

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Uppdatering: Riksdagsbeslutet som skulle fattats den 17 mars är framflyttat och kommer senare under våren.

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis M Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Håll ut! Snart är det vår!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Malmö tingsrätt

Byggboss i Skurup döms till fängelse för människo­handel

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln