De frysta konflikternas smältdegel

Den georgiska gränsvakten bläddrar sömndrucket i passet, öppnar sedan fönsterluckan, och pekar med hela handen i riktning mot bergen i fjärran som för att visa var gränsen går. En knapp kilometers vandring på en gropig och asfalterad bro med regnfyllda pölar som en kontrast till dagens soliga himmel, tar oss till gränsen mot en av Kaukasus många geopolitiska akilleshälar: Abchazien.

Vid den abchaziska gränskontrollen slingrar sig en kö framåt med guppande män­niskohuvuden. Allt kontrolleras. Det vänds ut och in på människors påsar fyllda med frukt, nötter och bär. Väskor inspekteras i detalj.

Gränsen i sig ter sig diskret, men den har trasat sönder mängder av familjer. Många människor passerar gränsen dagligen i försök till försörjning. För de flesta av georgisk härkomst är det en omöjlighet att ta sig över.

Ett par timmar senare kan vi kliva på en minibuss med Suchumi, huvudstad i Abchazien, en republik som världen inte erkänner, som slutdestination. Den en och en halv timme långa färden kantas av mängder av förfallna hus på båda sidor av vägen. Det är en deprimerande påminnelse om en frusen konflikt som ännu inte fått en lösning.

På vägen mot Suchumi passerar vi Gali, huvudort i Gali-regionen. Här utgör Megrelerna, en georgisk folkgrupp, majoritetsbefolkningen. Den enda delen av Abchazien där majoriteten av de bosatta fortsatt är av georgisk härkomst.
Vad Abchazien ville ha var självständighet. Det strävar de fortfarande efter.
Ketevan Tsikhelashvili, statssekreterare på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i Georgien
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 utbröt här ett år senare ett självständighetskrig. På den ena sidan stod Georgien. På den andra en brokig armé bestående av ryssar, abchazer, armenier, georgier som tagit parti för abchazerna och frivilliga soldater från bland annat Tjetjenien. De georgiska trupperna lyckades ta kontroll över stora delar av området under krigets första skede, men fick i slutändan lägga benen på ryggen. Sedan 1993 har Abchazien styrts från Suchumi, men Georgien erkänner inte området. De menar bestämt att det tillhör Georgien, och att Abchazien är ockuperat.

– Vad Abchazien ville ha var självständighet. Det strävar de fortfarande efter. Alla vet dock att Abchazien helt och hållet kontrolleras av Ryssland. Självständighet är enbart något som kan existera som ett hopp i folks medvetande, säger Ketevan Tsikhelashvili, statssekreterare på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i Georgien och tillägger:

– Mängder av människor blev tvungna att fly från området under kriget. Majoriteten var georgier. De kan fortfarande inte återvända hem. Det kallar inte jag en självständighetsdeklaration, det kallar jag apartheid. Myndigheterna i Abchazien säger ju själva att de inte vill att georgier återvänder eftersom det skulle förstöra den demografiska balansen. Georgierna skulle ju vara i majoritet.

Båda sidor gjorde sig under kriget skyldiga till etnisk rensning, mord på civila och krigsbrott. Kriget gav också upphov till en humanitär katastrof i Georgien, och spridda runt om i landet finns än i dag över 225 000 georgiska flyktingar.

Det totalförstörda parlamentet i Suchumi, Abchaziens huvudstad, är helt utbränt och har varit det sedan kriget rasade här på 1990-talet.
Det totalförstörda parlamentet i Suchumi, Abchaziens huvudstad, är helt utbränt och har varit det sedan kriget rasade här på 1990-talet.

Nura Ashula är bagare till yrket och driver ett litet bageri på Ardzinbagatan i närheten av Suchumis centrala basar. Hon är etnisk abchazier och föddes i Ochamchiri, en liten pittoresk by intill Svarta havet, en dryg timmes färdväg från Abchaziens huvudstad.
Om de inte kan leva ett fullgott liv i landet de kommer från är det inte mitt problem. Här i Abchazien är de bara gäster.
Nura Ashula, bagare
– De georgier som bor i flyktingläger i Georgien kan stanna där de är. Om de inte kan leva ett fullgott liv i landet de kommer från är det inte mitt problem. Här i Abchazien är de bara gäster. Speciellt efter allt de förstörde här. De trodde att de var herrar över oss, men vi tvingade dem att fly som de hundar de är, säger hon samtidigt som ett litet leende sprider sig över hennes ansikte.

Nura Ashula arbetar som bagare i Suchumi. Hon ser helst att de georgier som flydde kriget under 1990- talet aldrig återvänder.  
Nura Ashula arbetar som bagare i Suchumi. Hon ser helst att de georgier som flydde kriget under 1990- talet aldrig återvänder.  

Sozar Subari är minister i Georgien med ansvar för frågor rörande de över 225 000 internflyktingarna. Han menar att det inte finns någon som styr i Abchazien utöver Ryssland.

– Ryssland har total kontroll över Abchazien. De styr precis allt, och fria val finns det inte tillstymmelse till. Det borde skrämma abchazierna. Hela deras kultur håller ju på att förgöras. Allt som är av betydelse är ju ryskt i territoriet. Alla skyltar är på ryska, till och med valutan är ryska rubel, säger han.

Just på den punkten håller faktiskt Nura Ashula med Sozar Subari till viss del.

– Ja, det skrämmer mig lite grann. Om den ryska kulturen skulle ta över för mycket. Samtidigt har jag personligen, och många med mig här i Abchazien ingenting emot att Ryssland styr här. Vi skulle mer än gärna bli en del av den ryska federationen. Då vet vi att vi är skyddade i all evighet, och jag är säker på att de inte skulle ha någonting emot att vår abchaziska kultur frodades. Ryssland kommer åtminstone aldrig att förödmjuka oss som georgierna gjorde, säger hon.

Ryssland har sedan flera år tillbaka fortsatt att stärka sin militära närvaro i republiken. År 2010 spenderade de bland annat 500 miljoner dollar på försvaret i Abchazien.

Det råder dock inga tvivel om att regionen är eftersatt, inte minst Suchumi. Dagliga elavbrott är vardag, infrastrukturen är i uruselt skick, oformliga cementklossar står orörda med tillhörande sprucken asfalt och det urblåsta parlamentet som förstördes under inbördeskriget står fortfarande kvar i samma skelettliknande tillstånd. Den abchaziska republiken är dock bildskön, inbäddad mellan Svarta havet och höga berg i varierande skepnader. Att det en gång var Sovjettopparnas favoritdestination är lätt att förstå.

Ryssland erkände Abchaziens självständighet i augusti 2008 i samband med femdagarskriget med Georgien om regionen Sydossetien, den andra utbrytarrepubliken i Georgien. Endast Venezuela, Tuvalu, Nicaragua, Nauru, Transnistrien, Nagorno-Karabach och Sydossetien har följt Rysslands exempel.

Det är svårt att tänka sig att detta en gång var i tiden var parlamentsbyggnaden i Suchumi, Abchaziens huvudstad. Det vill säga innan självständighetskriget rasade här efter att Sovjetunionen föll samman.
Det är svårt att tänka sig att detta en gång var i tiden var parlamentsbyggnaden i Suchumi, Abchaziens huvudstad. Det vill säga innan självständighetskriget rasade här efter att Sovjetunionen föll samman.

Till Sydossetien kan du bara ta dig landvägen från Ryssland. Det är en utfattig och krigshärjad liten provins. Även här utbröt ett inbördeskrig år 1992 efter att regionen vägrat erkänna den georgiska statens överhöghet. Under sommaren 2008 blev läget vid gränsen allt mer spänt. Och i början av augusti dog sex ossetiska soldater, och tre georgiska efter skottlossning över gränsen. Den 7 augusti började georgiska trupper att artilleribeskjuta huvudstaden Tschinvali, och en dag senare intog de staden. Ryska trupper lyckades dock snabbt tränga tillbaka dem och några dagar senare var alla georgiska trupper ute ur Sydossetien.
Det finns inte en chans i världen att vi kan återvända.
Giorgi Albarov, georgisk flykting
I flyktinglägret Tserovani, strax utanför Tbilisi bor i dag ett stort antal av de georgier som tvingades fly från kriget år 2008. Uppskattningsvis befinner sig runt 25 000 i Georgien i dag. Giorgi Albarov är en av dem och hans beskriver livet som ytterst svårt.

”Vi är bara pjäser i ett mastodontlikt politiskt spel”, säger Keko Metreveli, som bor i flyktinglägret Tserovani, strax utanför Tbilisi.
”Vi är bara pjäser i ett mastodontlikt politiskt spel”, säger Keko Metreveli, som bor i flyktinglägret Tserovani, strax utanför Tbilisi.

– Det finns inte en chans i världen att vi kan återvända. Och även om möjligheten skulle dyka upp har vi ingenting att komma tillbaka till. Allt har brunnit upp. Här kan vi inte försörja oss, många lider av sjukdomar men vi har inte råd med mediciner och den georgiska staten vet inte hur de ska lösa alla problemen. Det du ser här är en hopplös framtid, säger han och sneglar på de grönmålade flyktingboendena med rödmålade tak.

Giorgi Albarovs gode vän Keko Metreveli har stått vid sidan om honom under hela samtalet, och fingrat på ett paket cigaretter. Efter en stund knackar han ut en cigarett ur paketet, drar några djupa bloss och två strimmor vit rök dansar ur hans näsborrar. Han börjar tala:

– Vi är bara pjäser i ett mastodontlikt politiskt spel. Både Ryssland och Georgien är och var kålsupare under och efter konflikten. De som får lida för det i slutändan är vi enkla människor som alltid har allt att förlora men inget att vinna. Så kommer det dessvärre alltid att vara, men jag kommer inte att sakna mitt hem mindre för det.

Flyktinglägret Tserovani, utanför Georgiens huvudstad Tbilisi.
Flyktinglägret Tserovani, utanför Georgiens huvudstad Tbilisi.

Sozar Subari, den georgiska ministern med ansvar för frågor rörande landets internflyktingar medger att flyktingfrågan i landet är svårarbetad.

– Visionen har hela tiden varit att flyktin­garna ska befinna sig här temporärt. Vi har hela tiden hoppats på att de en dag ska kunna återvända. Oavsett om det rör sig om till Sydossetien eller Abchazien. Om det inte går att lösa de här konflikterna i slutändan måste vi kunna ge dem samma levnadsstandard som de andra i den georgiska populationen. Problemet många gånger är att de i många fall inte ser en framtid i Georgien, utan ständigt längtar efter att kunna återvända hem.

Men nu har ju vissa av internflyktingarna i Georgien bott i flyktingläger i över 20 år?

– Det är jag givetvis medveten om. Men du får ta med i beräkningen att vi är ett land under utveckling med en befolkning på närmare fyra och en halv miljon invånare. Av dessa är över 225 000 flyktingar. Vi är inget rikt land, därför är det inte helt lätt att ta hand om dem alla gånger.

Sozar Subari studerar en karta över Georgien. Där flaggorna är utplacerade bor de internflyktingar som är utspridda över hela landet. Själv är han minister med ansvar för frågor rörande landets flyktingar.”Du ser ju själv hur utspridda de är, och de är många här”, säger han.
Sozar Subari studerar en karta över Georgien. Där flaggorna är utplacerade bor de internflyktingar som är utspridda över hela landet. Själv är han minister med ansvar för frågor rörande landets flyktingar.”Du ser ju själv hur utspridda de är, och de är många här”, säger han.

Närmare sju timmar söderut från Jerevan, Armeniens huvudstad, på en väg kantad av hål omringad av majestätiska berg ligger Stepanakert, huvudsätet i Nagorno-Karabach.

Nagorno-Karabach är ett territorium som inte erkänts av någon, inte ens Armenien, men som länge strävat efter självständighet. Området tillhör formellt fortfarande Azerbajdzjan, men har sedan länge i praktiken varit under armenisk kontroll. Efter Sovjetunionens upplösning rasade blodiga strider mellan armenier och azerer i området. 30 000 dog på grund av konflikten och omkring en miljon människor drevs på flykt och få etniska azerer finns numera kvar i området. Det råder vapenvila mellan de båda nationerna sedan 1994, men det är en vapenvila utan egentlig mening eftersom den inte respekteras av någon sida i konflikten. Det skjuts fortfarande ständigt från båda sidor om gränsen, och människor dör.

– Allt vi vill ha är fred, säger Arthur Marutyan och pressar samman läpparna och nyper sig om näsroten.

Han deltog själv i kriget i början av 1990-talet och sårades svårt. Han drar upp sin tröja och visar ärren efter det granatsplitter som träffade honom i magen och i bröstet. – De trodde inte att jag skulle överleva eftersom min ena lunga och levern hade tagit rejält med stryk. Jag fick uppleva smärta, hat och prövningar under det där kriget. Men nu sitter jag ju här och talar med dig, säger han och skrattar.

– Tur är väl det, dig kan man ju inte klara sig utan, säger hans fru Mara och skrattar.

”Allt vi vill ha är fred är fred i Nagorno-Karbach”, säger Arthur Marutyan. Hans fru Mara nickar instämmande.
”Allt vi vill ha är fred är fred i Nagorno-Karbach”, säger Arthur Marutyan. Hans fru Mara nickar instämmande.

Vi sitter i deras vardagsrum i utkanten av Stepanakert. Bordet är välfyllt med olika armeniska delikatesser i form av ostar, frukter och hemgjord aprikoslikör. Det äts, skålas och samtalas.

Vad tror ni om framtiden här i Nagorno-Karabach? 

– Jag tror inte att det kommer bli ett fullskaligt krig igen. Det kan vi tacka Ryssland för. Utan deras stöd råder det inga tvivel om att antingen Azerbajdzjan eller Turkiet skulle slakta oss. Det är svårt att svara på om vi någonsin kommer bli erkända som självständiga, men det är vad jag hoppas på. Det eller att vi blir en del av Armenien, säger Arthur Marutyan och tillägger:

– Azerbajdzjan borde bara erkänna att de förlorade kriget och lämna oss ifred. Vi är trötta på att ha den här konflikten hängande över oss hela tiden.
Azerbajdzjan borde bara erkänna att de förlorade kriget och lämna oss ifred.
Arthur Marutyan
Armenien befinner sig i ett utsatt läge rent geografiskt, och geopolitiskt. Relationen till Azerbajdzjan är minst sagt komplicerad, och Turkiet vill de ha så lite att göra med som möjligt. Turkiets premiärminister Erdoğan var år 2014 den första turkiska ledaren som beklagade det som inträffade i Armenien under första världskriget då det Osmanska riket förföljde och mördade mellan 800 000 och en miljon armenier, något som av många betraktas som ett folkmord.

I Turkiet är ämnet fortfarande tabubelagt.

Solen tittar då och då fram genom det tjocka molntäcket på himlen och kasten mellan totalt mörker och solljusets överexponering får Shushi att se ut som en snabbspolad journalfilm i sepiaton. Den lilla staden ligger en halvtimmes minibussfärd utanför Stepanakert.

I Stepanakert har det mesta återuppbyggts efter kriget, men en del ligger ännu i ruiner. I de få delar av staden som är asfalterade är asfalten uppsprucken som om en Tyrannousaurus farit fram med utspärrade klor. Stadens moskéer är urblåsta. Tillyxade betonghus, lerhögar och dimhöljda berg i fjärran. Här bodde tidigare både armenier och azerier. De sistnämnda tvingades dock att fly under kriget när de förlorade kontrollen över området.

”Azerbajdzjan måste erkänna att de förlorade kriget”, säger Davit Soghomonyan, militärt ombud i Shushi.
”Azerbajdzjan måste erkänna att de förlorade kriget”, säger Davit Soghomonyan, militärt ombud i Shushi.

Davit Soghomonyan är militärt ombud i Shushi och enligt honom finns det bara en tänkbar lösning på konflikten i Nagorno-Karabach.

– Azerbajdzjan måste först och främst erkänna att de förlorade kriget. Efter det kan vi bli självständiga, för att i slutändan bli en del av Armenien. Detta efter principen en nation, ett folk och ett Armenien.

Azererna kommer med andra ord aldrig kunna återvända?

– Jo visst kan de det. Om Azerbajdzjan erkänner oss som vinnare skulle ju relationen mellan oss normaliseras. Jag kan inte se att det skulle vara några problem för azerer att återvända i så fall. Problemet som det är just nu är att vi är omringade av länder som inte vill oss väl.

Under decennier har omvärlden försökt att lösa konflikten i Nagorno-Karabach. Främst genom organisationen för säkerhet och kooperation i den europeiska Minskgruppen. I gruppen sitter representanter från USA, Ryssland och Frankrike, men resultaten låter vänta på sig.

Ryssland själva försåg både armenierna och azererna med vapen under konflikten, och fortsätter att göra det. Samtidigt har Ryssland tusentals trupper stationerade i Armenien.

Davit Soghomonyan menar dock att det finns en god anledning till det.

– Om vi inte skulle ha ryska trupper i Armenien och Nagorno-Karabach skulle det inte finnas något som höll Azerbajdzjan borta från vårt land. Det är som i ett slagsmål. Om du kan slå ned någon, då gör du det. Annars backar du undan. Det är därför de bara fortsätter att skjuta på oss sporadiskt från andra sidan gränsen. De kan inte göra mer.

Under 2014 trappades konflikten i området upp. Dussintals personer dog under sommaren, och efter det har tonen de båda länderna sinsemellan fortsatt att hårdna.

Ett slut på konflikten tycks inte vara nära förestående.

Vi sitter på Ketevan Tsikhelashvilis kontor på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i centrala Tbilisi, Georgiens huvudstad. Om hon haft ett fönster som vette mot väst skulle vi kunna se Frihetstorget med den stora skulpturen av Sankt Göran i mitten.

Hon vet konflikternas betydelse i Kau­kasus.

– Just nu tycks läget vara ganska stabilt över hela Kaukasus. Men du kan aldrig vara säker på om det blossar upp ett fullskaligt krig på nytt. Med Ukraina i åtanke kan en flamma växa till något riktigt stort här också.

Oavsett vilken region i området det rör sig om.

Publicerad
3 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Kommer ”brand­muren” mot AFD att hålla?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Barn begravs i Gaza

Mass­begravning i Gaza: Sjuttiotal dödade barn har grävts fram

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

”Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, säger så här till Svt Nyheter: 

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln