Framåt senare delen av 1970-talet hände något som förändrade musikkulturen i Sverige i grunden. Från att människor rest för att lyssna och dansa till levande musik blev tidens melodi en discjockey som presenterade inspelad musik.

[BOK] Station Rågsved
Lars Sundestrand
Albert Bonniers förlag, 2016
Den historien kan varenda musiker som var med berätta, många gör det också i radioserien Livet är en fest, där en stor sorg skymtar fram i minnena av hur klubbar gjordes om till diskotek och publiken glesnade där levande musik fortfarande framfördes. Speltillfällena minskade drastiskt.

I Sverige producerades inte så mycket discomusik och man ska förstå att en del av den kritik, för att inte säga avsky mot popgruppen ABBA, som kanske är svår att förstå idag hänger ihop med att deras musikstil upplevdes omfamna torftigheten som bredde ut sig till förfång mot den levande framförda musiken.

Motrörelsen pratade om folkkultur och kallade ABBA:s musik för kommersiell och spekulativ, vilket måhända var ett felriktat men bittert försök att förklara vad som skedde genom att utse landets enda riktigt stora i genren till syndabockar.

Under tio år, innan discoeran lade sig, kämpade svenska pop- och rockmusiker, både etablerade och halvprofessionella entusiaster, i motvind. När Oasens kulturförening i Rågsved startades av lokalt engagerade ungdomar var det bland annat ett sätt att helt enkelt möta ett behov av att se musiken som möte istället för konsumtion.

I Lars Sundestrands recension av Ebba Gröns LP We’re only in it for the drugs! i sitt fanzine Funtime nummer 10, 1979, skriver han: ”Vad har den som växer upp i dagens betong för möjligheter? Är man inte intresserad av att glo på tv, utöva någon sport eller springa på diskotek va ska man då göra?”

Bandet Ebba Grön hittade till små spelställen, lokala fritidsgårdar i storstädernas förorter, och där växte deras publik. De var en del av punkrörelsen men ville också ha ett ben i rocken.

Vasst samhällskommenterade och roliga texter till brötigt sväng banade väg för en snabbt växande publik. Intrycket av respektlöshet och total integritet väckte beundran, och kärlek tillbaka till bandet som omtolkade sin unga publiks frustration till ilska.

Lars Sundestrand började ge ut Funtime som 15-åring. Upplagan pendlade mellan 200 och 1 500 exemplar fram till nedläggningen 1983. Han klippte, klistrade ihop och kopierade fanzinet på sin pappas arkitektkontor under kvällstid, med hjälp av ett tidskriftsstöd kunde en skrivmaskin och en tågbiljett till en intervju inhandlas. ”I bästa fall täckte försäljningen tryckkostnaden. Oftast gjorde den det inte”, skriver han i sin bok Station Rågsved.

Samlingsställen, punkrock och fanzines var mötesplatser att växa tillsammans på, bristen på pengar uppvägdes faktiskt ofta av kreativitet och entusiasm.
Tillsammans med många fantastiska foton från tiden, framför allt från Ebba Gröns spelningar, blir Sundestrands personliga resa något att beröras av.
Station Rågsved berättar historien om Oasen, Ebba Grön och en tid av lust genom protest, i texter, intervjuer och bilder ur Funtime. Tillsammans med många fantastiska foton från epoken, som till råga på allt var extremt fotogenisk, framför allt från Ebba Gröns spelningar blir Sundestrands personliga resa något att beröras av eftersom den berättar om en rörelse som till stor del lyckades hävda idén att alla har rätt till en plats att leva – och leka – på.

Fotnot: Livet är en fest (från år 2000) är 70 timmars svensk rock- och pophistoria som går att lyssna i sin helhet på SR Play. Berättad av artisterna som var med. Programledare är Stefan Wermelin.