När sanden sveper in går det fort. Luften fylls med vassa partiklar som gör det svårt att andas och omöjligt att hålla ögonen öppna. Sanden letar sig in under kläderna och krasar mellan tänderna. Med tyger desperat virade runt ansiktena skyndar vi oss in i familjen Mohameds hus.

– Många lider av lungsjukdomar och synskador på grund av all sand, säger Mahmud, pappan i familjen.

Den torftiga marken är svår att bruka. På sommaren är medeltemperaturen över 50 grader och vattenresurserna knappa. Västsaharierna, som traditionellt är nomader, har tvingats – eller lyckats – upp­rätthålla en bofast tillvaro på denna karga plats. Här lever de på allmosor från omvärlden. I brist på sysselsättning till­bringar människor dagarna med att umgås och dricka te. Livet är en väntan på något annat.

Trots Marockos ockupation av Väst­sahara, som pågått sedan 1975, bedriver EU-länder och Marocko handel som innefattar varor från Västsahara, vilket strider mot internationell rätt. Sverige, som varit ett av få EU-länder västsaharier satt sitt hopp till, gjorde under våren en kovändning i politiken och sade nej till att erkänna Västsahara.

Sveriges svek har skadat tron på en dip­lomatisk lösning i grunden. Många ser ett nytt krig som enda utvägen.
Salamo Hamad, 26 år

När EU-domstolen underkände EU:s fiskeavtal med Ma­roc­ko, vilket berövar västsaharierna deras fiske, röstade den svenska regeringen för att överklaga domen. Och när det svenska biståndet nu omstruktureras dras den makrill som varit mångas enda proteinkälla in.

– Sveriges svek har skadat tron på en dip­lomatisk lösning i grunden. Många ser ett nytt krig som enda utvägen, säger 26-årige Salamo Hamad.

Huset vi bor i är byggt av soltorkade tegelstenar tillverkade av sand och vatten. Varje höst vittrar det torra materialet sönder när regnen kommer. Människor flyr upp på de omkringliggande höjderna och bor i tält. När det slutar regna bygger de nya hus i vetskap om att inte heller dessa kommer att bestå.

Mellan ruiner och nya hus breder sanddynerna ut sig. Det enda som bryter av mot det ökenfärgade landskapet är upp­hängd tvätt och dammiga terrängbilar. Uttjänta paraboler ligger slängda och blå plast blåser runt i vinden.

I teorin finns det inget som hindrar människor från att lämna flyktinglägren. Västsaharier får pass från Algeriet och många unga studerar längre perioder utomlands. Men trots den utsatta tillvaron i öknen återvänder de flesta.

Fadala Jalils lila sneakers som sticker ut längst ned under klänningen är det enda som avviker från den traditionella stilen.

– Det snackas om dem som stannat utomlands efter sina studier. Folk i lägren ser det som att de överger kampen och flyr. Men de förstår inte att det finns bättre möjligheter att bidra utifrån, säger hon.

Hon är på besök i lägret där hon föddes för 30 år sedan. När hon var tolv år åkte hon till Libyen där hon studerade statsvetenskap tills kriget mot Khadaffi bröt ut 2011. Numera bor hon permanent i Spanien.

Här i lägren är kvinnors enda uppgift att föda barn. Det går inte att slå sig fri från det så länge man är kvar här.
Fadala Jalil, numera permanent bosatt i Spanien

Sandstormen har lättat. Luften är bländande klar och soltrålarna bränner skarpt mot all bar hud. Inomhus tar Fadala Jalil av sig de lavendelfärgade tygerna som annars täcker ansiktet. Hon har arbetat för kvinnors rättigheter i lägren. Efter tiden i Libyen studerade hon genusvetenskap i Norge och valde sedan att bosätta sig i Sevilla.

– Här i lägren är kvinnors enda uppgift att föda barn. Det går inte att slå sig fri från det så länge man är kvar här. Då får folk hellre snacka, säger Fadala Jalil.

På kvällen samlas kvinnorna från de närmaste husen medan männen umgås hos grannen. Dagens tredje teceremoni börjar. Värdinnan, Hebba, häller den heta drycken från en silverkanna ned i små glas för att skapa så mycket skum som möjligt. Det luktar eldad kol och sockersött te. I ett hörn ammar en ung mamma sitt barn. Vi sitter på kuddar som även är familjens flyttbara sovplatser. Det finns inget privatliv eftersom det alltid är folk i huset. Kvinnorna, som förväntas stanna kring hemmet, rör sig på en ytterst begränsad yta. Utomhus bär de tjocka strumpor och vintervantar trots hettan, tillsammans med solglasögon och heltäckande klänningar. Skönhetsidealet är att få så lite solbränna som möjligt – en desperat uppgift på en plats där det enda som finns är sol och sand.

Västsaharas infrastrukturminister Brahim Mokhtar pratar med kluvenhet om det samhälle som utvecklats i de fem flyktingläger som ligger med några mils avstånd. Här finns skolor, sjukhus, fängelser, moskéer och basketplaner. Det finns el och internet. Politiska val hålls lokalt och nationellt.

– Samtidigt som vi måste ha grundläggande förutsättningar för att leva här vill vi inte bygga upp för mycket. Det skulle betyda att vi ska stanna, säger Brahim Mokhtar.

Trots det har den västsahariska regeringen startat ett projekt för att återvinna den plast som i dag dumpas i öknen och eldas till ”svart sand”. Tanken är att sälja materialet till Algeriet i stället.

– Om vi inte vågar investera alls förlorar vi ändå, säger Brahim Mokhtar.

För åtta år sedan investerade regeringen i ett system som distribuerar vatten via rör under marken till de småskaliga plantager som blir allt fler. Tidigare kördes det ut i lastbilar. Men det fossila vattnet som pumpas upp ur underjordiska källor är en ändlig resurs och räcker fortfarande långt ifrån till allt som behövs.

Odlaren Yadih Zamuz visar sitt växthus av grön plast. Där växer tomater, och utanför enstaka granatäpplen.

– Vattnet räcker inte i det torra klimatet. Men nu har vi det ändå bättre än när jag var liten. Då fanns varken kakor eller läsk, säger han.

På marknaderna i lägren har småskalig handel utvecklats. Basfödan från FN kan kompletteras med juice, chips – och mängder av godis. Diabetes och dålig tandhälsa har blivit vanliga problem bland befolkningen. Många av butikerna har finansierats med mikrolån. Inköp görs för pengar skickade från släkt utomlands.

Den dag vi återfår vårt land kommer vi inte tveka en sekund innan vi lämnar infrastrukturen vi byggt upp.
Brahim Mokhtar, Västsaharas infrastrukturminister

Brahim Mokhtar pratar precis som många andra om ”när” och inte ”om” invånarna i lägren återfår sitt hem. Väst­sahara framstår i ett religiöst skimmer, som det förlovade landet folket en dag ska återvända till.

– Den dag vi återfår vårt land kommer vi inte tveka en sekund innan vi lämnar infrastrukturen vi byggt upp, säger han.

Under en kvällspromenad i det största lägret, Smara, kommer barnen från de närmaste husen springande. När de får ballonger och såpbubblor är det politiska kampsånger om hemlandet de glatt börjar sjunga. Men många av dem som fötts i lägren har aldrig sett sitt land. Nästan alla har släktingar de aldrig träffat i det ockuperade området. Ändå har även de allra minsta redan lärt sig vad de är menade att kämpa för.

På mediaskolan, Equipe Media, är filmvisningen i full gång. Filmen som visas är en politisk komedi som driver med den västsahariska vanan att dricka te hela dagarna i stället för att uträtta något för kampen. Tonen är skämtsam, men uppfostrande. Har du ingen uppgift – se till att skaffa dig en.

Ahmed Mohamed, även kallad Chino, är 27 år och en av eleverna som varit med och producerat filmen. Chino åkte som tolvåring till Kuba, där han stannade tills han var 23 för att studera ekonomi. Han träffade inte sin familj på hela tiden.

– Trots att jag var på en annan kontinent kände jag mig hemma, säger han.

Kubas socialistiska regering har precis som Algeriet och Libyen före inbör­deskriget stöttat den västsahariska kam­pen mot kungadömet Marocko.

Sedan 1976 delar Kuba ut stipendier till ungdomar som vill studera där. Många åker även till Italien, Spanien och Skandinavien för att utbilda sig.

– Mina vänner på Kuba frågar mig ibland varför jag inte stannar där. De tyc­ker att jag borde leva mitt liv medan jag är ung. Men att lämna flyktinglägret går emot allt jag tror på, säger Chino genom röken från sin cigarett.

– Den dag vi blir fria kanske jag kan leva som andra.

Chino har även läst kurser i filmproduktion i Mexico City. Han tror att det finns många sätt att kämpa mot Marocko utan att själv använda våld. Det viktiga är att man bidrar.

– Jag har alltid haft en känsla av att jag finns till för en större sak. Man föds in i det gemensamma minnet. Den politiska kampen – det är allt jag är.

Det är starka drivkrafter som får en att återvända hit i stället för att ge upp.
Ahmed Mohamed, även kallad Chino, på mediaskolan

Han menar att lägren saknar influenser utifrån. Det gör att gemenskapen blir desto starkare inom det västsahariska samhället, där familjen spelar en stor roll.

– Det är starka drivkrafter som får en att återvända hit i stället för att ge upp. Jag gör det för min mamma och mina systrar, säger han.

Nästa film ska handla om den sista burken makrill. Invånarna i lägren lever på bistånd från FN och maten består mest av kolhydrater. Åratal av ensidig föda har lett till felnäring hos många. Tidvis har den enda proteinkällan varit en burk fisk per person och månad. Den burken har Sverige skänkt via organisationen Praktisk solidaritet. När Sverige nu omstrukturerar biståndet så att alla pengar fördelas genom FN försvinner den enda proteinkällan.

– Det är tragiskt att vi är beroende av fisk i konservburkar som skeppats jorden runt när vi egentligen har rätt till fisken vid kusten bara några mil bort, säger Chino.

Efter filmvisningen är det disco. Killarna i klassen har dukat fram kamelkött och kokt potatis – lyxmat i lägren – på ett långbord med rosa pappersduk. De är finklädda i svarta skinnjackor i 50-talsstil och John Travolta-frisyrer. På dansgolvet spelas kubansk musik. När de lättsamma tonerna sprider sig i rummet bjuder Chino glatt upp till salsa.

På Museo de la Resistencia visas svartvita bilder på martyrer från 1980-talet med allvarliga miner och fluffiga frisyrer. Gamla vapen och rostiga stridsvagnar från kriget mot Marocko (1975–1991) står uppradade i de dammiga lokalerna. Rum efter rum är fyllda med planscher med stridsmotton, kartor och fotografier. De skrangliga montrarna har ett tunt lager sand över sig.

– Vi måste visa att vi hade framgångar under kriget. Vi vill hålla modet uppe, säger vår guide Salamo Hamad.

Han talar med brittisk dialekt trots att han studerat i USA. På en av väggarna hänger smutsiga brickor som plockats från dödade fiender. Bredvid sitter en lista med Marockos förluster i form av antal beslagtagna vapen av olika sorter.

Sedan 1991, när vapenvila ingicks, har västsaharierna väntat på den folkomröstning för självständighet som FN planerat i enlighet med avkolonialiseringens principer. Marocko har förhalat förhandlingarna med hjälp av Frankrike som gång efter gång använt sin vetorätt i säkerhetsrådet mot kraftfullare tag.

Länge var Sverige ett av de länder västsaharierna satte störst hopp till. Före valet 2014 lovade Socialdemokraterna att erkänna Västsahara som självständig stat. I våras svek Stefan Löfvens regering det löftet.

Kort efter att beslutet tillkännagavs fick Ikea starta sitt första varuhus i Marocko. Marocko lovade också att ta emot de gatupojkar Sverige länge velat utvisa. Dessutom har det spekulerats i huruvida rädslan för att få Marocko emot sig under kandidaturen till FN:s säkerhetsråd påverkat regeringens beslut.

I december 2015 ogiltigförklarade EU-domstolen fiske- och jordbruks­avtalet mellan EU och Marocko eftersom det berövar västsaharierna naturresurser. Då beslutade den svenska regeringen att överklaga domen som nu ska upp i högre instans under 2016.

På museets väggar hänger gulbleknade fotografier, nötta i kanterna. Lysrörsbelysningen blinkar till när vi går in i den sista salen. Här visas en modell över den 250 mil långa mur marockanerna byggt mellan det ockuperade Västsahara och de befriade områdena.

– Den är längre än både muren mellan Mexiko och USA, och muren i Palestina. Ändå vet västvärlden knappt om att den finns, säger Salamo Hamad.

Den västsahariska befrielserörelsen Polisario kontrollerar en remsa land syd­öst om muren. Dit tar sig nu västsahariska män för att ansluta sig till armén. Sedan Maroc­ko i våras beordrade FN-personal att lämna Västsahara efter att Ban Ki-moon uttalat sig kritiskt har läget varit spänt.

27-åriga Hareira Muhammed Sayr driver ett center för flickor under Polisarios ungdomsutskott Ujsario. Hon startade det när hon återvände efter två års studier i Alger.

– Killar går med i armén och är ute och tränar på dagarna. Här kan även tjejer dist­rahera sig från allt det tunga.

Arbeten som motsvarar den yngre befolkningens utbildningsnivå finns inte i lägren. Polisario betalar sina anställda 80 kronor i månaden. Män förväntas bidra till exempel genom att guida journalister eller bygga hus. Den egna produktionen av varor är obefintlig.

– Vi vill inte ha gåvor utifrån. Vi vill kunna försörja oss själva i vårt eget land, säger Hareira Muhammed Sayr.

På centret kan flickor lära sig sy eller bli frisörer. Gruppen har provat att tillverka tyger till de traditionella klänningarna.

– Första försöket blev inte tillräckligt bra för att vi skulle kunna sälja det. Men vi provar igen, säger Hareira Muhammed Sayr.

Desperationen växer när man inte har något att göra.
Hareira Muhammed Sayr

Enligt henne finns det en fara i att ungdomar går sysslolösa.

– Desperationen växer när man inte har något att göra. När inget händer vill många ta till vapen.

Även ministern för ungdom och sport, Ahmed Lehbib, är orolig för att unga går sysslolösa.

– Marocko försöker involvera dem i droghandel för att försvaga oss, hävdar han.

Flyktinglägren som ligger nära gränsen mot Mali och Mauretanien har anklagats av Marocko för att vara tillhåll för terrorister. Men enligt Polisario, som årligen beslagtar stora mängder hasch och kokain på väg genom det befriade området, är det tvärtom Marocko som samarbetar med smugglarna. Islamistgrupper som Al-Qaida och Aqim kontrollerar stora områden i Sahara och får sina största intäkter från droghandel. Till och från flygplatsen, cirka fem mil från Smara, åker vi i konvoj med algerisk militär.

Enligt Hareira Muhammed Sayr ser den äldre generationen mer pragmatiskt på samhällsutvecklingen. De unga, som hon själv, blir frustrerade när flyktinglägren blir permanenta.

– Vi kan inte acceptera att vi ska stanna här för alltid. Då är det bättre att vi går i krig, säger hon och kisar mot solen.

– Vi har varit här 40 år för länge. Vi kan inte stanna en dag till.