Sommarföljetongen: Gudarna – del 12

DET TOLFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Världen är vår. Jag gick en runda på morgonen, innan skolan, medan Bita sov. Låtsades att jag var i Glasgow. Trevåningshusen blev höghus. Det hördes inga fåglar här. Bara ljud från en byggnadsställning med några gul­klädda gubbar, det var de nerbrunna hyreslägenheterna på Bondegatan som restaurerades. De visslade efter mig, skrek ”Tjena snygging!”, men jag orkade inte ens bli rädd.

Amor bor på Bävervägen, i en brun mexitegelvilla. Om jag bara kunde nå in till Amor. Fråga några frågor.

Jag bröt mig in i trädgården, häckbuskarna fastnade i benen, jag knackade på hans fönster.

”Vad håller du och Daniel Abdollah på med?”

Amor gnuggade sig i ögonen.

”Snälla baby, klockan är halv sju på morgonen. Varför vaknar du så tidigt på en skoldag?”

”Jag power-walkar.”

”I Doctor Martens?”

”Gör varenda anständig feminist i hela Tierp.”

”Du är förjävligt underbar, Janne.” Amor gäspade. Hans fönsterruta immades av kondensen. Jag tryckte mig mot väggen. ”Men inte just nu. Snälla inte. Nu.”

”Det är nu jag är här. Och jag är inte underbar. Jag vill veta vad du gör med Daniel Abdollah.”

”Jag gör ingenting.”

Jag hade förstått att med män måste man vara rakt på, med män måste man köra inga-krusiduller, med män måste man skynda sig, annars blir fler kvinnor slagna, fler flickor våldtagna, fler barndomar söndertrasade. Fler skridskor kastade.

Jag drog upp axlarna för att signalera till honom att det var bråttom.

”Hallå?”

Amor drog av sig tröjan. Jag ställde mig på tå för att titta in. Se hela honom. Hans överkropp tog mig som en välsignelse måste göra för en troende. Rätt in. Hjärtat slungas ut i kroppen som en rymdkapsel. Sedan tillbaka igen.

”Amor, det går rykten.”

Jag ljög.

”Vilka rykten?”

”Jag tycker du borde veta det. Vi vet att du var på festen hos Kevin Fält. Jag fattar att du låg med Linn Hoffman. Att hon gav dig vårtorna. Det är inte det.”

Amor fick kväljningar. Det ryste på överkroppen. Den där nakna skulpturen i socker som jag flera gånger hade fått äta upp. Kycklinghud. Hans mamma bankade på dörren. Ett vilt, allmänt bultande överallt.

”Amor? Amor? Är du uppe?”

Amor skrek på sin mamma, sluta tjata på mig, sluta vara en tjatkärring, sluta vara på mig överallt, jag förstod inte att orden kunde komma från hans så söta, alternativa mun.

Men så visste jag ändå: allt är fejk.

En dörr öppnades och smällde igen. I hörnet segnade Amors enhjuling ihop. Den rullade till golvet med ett brak.

Han var stressad nu. Ändå körde han sin gulligaste stil.

”Jag vet inte vad du snackar om. Är du svartsjuk på Linn?”

”Prova inga tricks. Jag varnar dig.”

”Vad är det för jävla Kalle Anka-snack?”

”Du kan fortfarande välja sida. Du kan stiga fram och erkänna vad du gjort.”

Jag strök håret ur det kalla ansiktet. Polackerna i lergropen satt och drack kaffe ur pappersmuggar på kullen. Jag skulle behöva passera dem igen. Det skulle bli en äckligt jobbig exposé. Jag funderade ut en omväg.

”Just saying, DU håller i kameran när Daniel Abdollah penetrerar Lilly med en dildo tills hon skriker. Känns det fint? Är det din nya business? Vad hade du tänkt göra med filmen? Bara så du vet så kommer jag och Bita och rektorn att prata med Daniel Abdollah nu klockan åtta.”

”Eh, okej?”

Jag kontrollerade statusen på Amors ljugmin och gick. Jag gick mitt i hans vackraste uppvisning av sitt monumentala morgonhår, hans hetaste sätt att ha en överkropp på, halv­naken i pojkrummet medan hans mamma bankar på dörren.

Jag vände mig om som i en film.

”Och förresten. Cancel the fucking hajk.”

”The what?”

”Hajken. Hajken med min pappa.” Jag tog av mig halsduken, virade den runt mig på nytt, virade in håret, virade in hela mig. Jag gick och svängde på rumpan något förfärligt medan polackerna i lergropen skrek och skrek och skrattade, som om det gällde livet, som om det gällde att krossa mig eller dö.
Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI?
Jag slutar i den här skolan. Jag försvinner från den här byn. Jag säger upp mig från den här hålan. Jag gör definitivt slut med den här underbara idioten som är min kille men som ger mig könssjukdomar och filmar min bästa kompis när hon har sex. Jag köper en direktbiljett ut från det här landet. Jag kommer inte tillbaka mer. Jag ger rektorn på käften för allt lidande hon låter pågå och pågå medan hon dricker maskincappuccino inne på lärarrummet. Eller, inte lärarrummet förresten, pappa säger att hon aldrig går dit. Jag packar min väska och går. Jag barrikaderar mig på skol­toaletten, gör en aktion och skriver på en lapp utanför att HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!

Så såg tankarna i mitt huvud ut.

Jag satt i det turkosa väntrummet utanför rektorn. Hade slängt upp de tunga skorna på soffan. De lerade av sig. Jag messade idén till Bita.

”Vi gör en toalettaktion. Snälla. Idag.”

”Okej. Blir sen. Cyklar. Säg till rektorn att sen.”

Klart hon var sen. Ändå. Jag började bli nervös. Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI? Inte ens vaktmästare Jerker skulle kunna hjälpa mig mot det.

I fönstret gick solen upp, det var inte en vintersol längre, jag såg att det var våren som kom. Bita, min krigargud, cyklade genom denna tillvaro, vårt skitliv, som snart kunde vara på väg uppåt som en sol i bröstet.

Det brakade i dörren. Daniel Abdollah gled in med sin röda jacka prydligt hängd på armen. Han luktade starkt och fräscht, var som vanligt nyrakad. Jag svalde en hög med inre outblandad samarin. En trave brustabletter som börjar brisera i magsaften.

”Tja Janne.”

”Tja Danne.”

Han satte sig bredvid mig. Gav mig en kram. ”Mår du bättre nu? Det fixade sig hos polisen, men God, jag blev nojig när du stack.” Kramen landade precis rätt. Det var något med våra kroppar som var så läskigt samstämt. Som om det var meningen att vi skulle tycka om varandra.

”Varför kallar hon hit oss?”

”Ingen jävla aning.”

Jag ryckte på axlarna. Såg på klockan. Tio i åtta. Hur skulle världskartan te sig i hans ögon om säg sisådär tjugo, trettio minuter? När han skulle veta exakt vad han stod anklagad för? Jag levde ett dubbelliv! Precis som min pappa! Så jävla snäll och så failande ändå! Sviker människor som känner förtroende!

Daniel tryckte in en hörlur i mitt öra. Mjukt och varsamt.

”Lyssna på den här.”

Han scrollade på en padda samtidigt.

”Jag brukar lyssna på alla covers av en och samma låt. Brukar du?”

Nu var vi kopplade till varandra i det jävla snöret. Jag skakade på huvudet, då följde sladden i hans öra med.

”Börja gör det.”

Jag fick se en lista med bara covers av ”Unchained Melody”. Jag fick se en lista med bara covers på ”Love Hurts”.

Kärlekslåtar.

Han nickade och blundade, lutade sig tillbaka. Då fick jag luta mig tillbaka i soffan med. Det vibrerade i min ficka. Svar från alkis-Danne: ”Det kan inte vara jag som smittat dig jag har inte smittan. Ta hand om dig hoppas d löser sig”.

En klo i underlivet. Jag höll undan skärmen.

Rektorn kom just i U2:s mest stegrande urballning. Jag flög upp. Daniel Abdollahs öronsnäcka flög med.

”Aj!” skrek han till.

Det var som om jag skulle göra honnör.

”Så mysigt ni har. Vill ni inte tända lampan?”

Catharina Blomsteräng Swärdh dundrade in i en svart täckjacka och en lurvig pälsmössa på huvudet. Plaggen skevade. Jag fick lysrörsskador i ögonen när hon tände.

”Så mycket parfym här luktar.”

Daniel Abdollah reste på sig och stängde av musiken för hennes skull. ”Jag vet, Catharina. Det är jag. Jag kör ett pass på gymmet varje morgon. Så om du känner att nån är nyduschad, så är det jag.”

Båda skrattade in i varandras ansikten. Nu var jag tredje pariserhjulet i en och samma stad. Jag ville lyssna på musiken igen, täppa igen något oroligt inombords, läka världen med estetik.

”Jag tar för givet att du inte är parfymallergisk, Catharina”, sa Daniel och hängde upp rektorns täckjacka på en galge. Hon drog fram en stol som Daniel Abdollah satte sig på. De hade någon sorts gudomlig interaktion med varandra.

Jag hade glömt att jag var gud.

”Då tycker jag att vi kör igång”, sa rektorn.

”Men Bita då?”

”Jo, vi började för fem minuter sen. Om Bita behagar vara sen står det för henne. Vi väntar inte med att dra igång lektioner, eller hur?”

”Men det här är ingen lektion.”

”För någon eller några kanske det kommer att bli det”, sa rektorn och undvek mig med blicken.
”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”
Jag var redan helt slut. Önskade att varje ögonblick i livet hade en utväg. En liten hörna dit man kunde gå och lyssna på en vacker melodi. En ballad med Dolly Parton. Något för att läka allt det såriga.

Skörheten.

Som tur var stapplade Bita in genom dörren just då.

”Jag är sen, förlåt, jag bugar och niger och bockar”, sa hon och neg och bockade. ”I vanliga fall har vi ju sovmorgon.”

”Ta och sätt dig, tack”, sa rektorn, och jag fattade inte hur en människa kan vara så sträng. Hela strängheten satt i ansiktet, näsan en kniv, munnen en osthyvel, ögonen kapsyler och pannan en hel skärbräda.

”Det vi har att säga varandra går egentligen fort.”

Bita krängde mödosamt av sin jacka på stolen.

”Fan vad svettig”, sa hon och luftade tröjan fram och tillbaka. ”Åh, jag ser att du har ett Rosa band på jackan, Catharina.”

Rektorn förbluffades.

”Då är du emot bröstcancer. Och risken minskar för din egen del om du börjar använda en helt ny typ av deodorant.”

”Jaså?”

Morgonljuset glimmade till i persiennfönstret. Bita drog upp armen och vinklade armhålan mot rektorn så att hon kunde lukta.

”Känner du? Luktar det svett?”

Hakan smälte ihop med halsen när näsborrarna tvångssniffade in i Bitas svettgrop.

”Inte nämnvärt.”

”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”

Bita började fläta sitt hår.

Rektorn var förundrad. Förundrad, över något, över tiden som lekte i Bitas ansikte, hur ungdomen satt med henne i knät och listade ut upptåg efter upptåg åt henne, frihet efter frihet, längtan efter längtan, medan hon lät ungdomen bara göra det.

Varje ungdom gör något oersättligt för mänskligheten, rektorn såg bara inte ut att vilja erkänna det.

Daniel Abdollahs starka energi var som bortblåst.

”Låt oss återgå. Vad jag vill reda ut här, är en anklagelse kan man säga, från Bitas och Janes sida. Mot dig, Daniel Abdollah.”

”Mot mig?”

”Vi har fått rapporter om att du ska ha slagit din flickvän Lilly Karlsson. Det är ett allvarligt brott och därför vill jag fråga dig: har du överhuvudtaget GJORT detta?”

Det var en ledande fråga. Daniel Abdollah hade fått en tickande bomb instucken i halsen. Men varför kan anklagade killar, eller skuldbelagda som Amor, ändå prata med ett sådant lugn?

”Jag vet inte vad du pratar om, Catharina.” Daniel vände sig mot mig. Ögonen svarta. ”Det här är falska anklagelser. Vad går ni på?”

”Vi går på din mobil, dumjävel”, sa Bita. ”Vad går du själv på? Steroider?” Hon fiskade upp den svarta mobilen ur jackfickan. ”Här är beviset!”

”MOBILEN!” Daniel Abdollah reste sig upp och flaxade. ”GE MIG!”

Rektorn undrade när hon skulle ingripa. Det utspelades en liten scen där jag försökte hålla Daniel Abdollah och Bita från att bråka, och hon sjönk djupare ner i sin identitet som innehållslös människa utan mod.

”Eftersom du tål att lukta på svett så tål du att se lite sex”, sa Bita och böjde sig över rektorns skrivbord.

”Det är Amor som filmar! Det är Amor som filmar!” protesterade Daniel Abdollah.

Jag visste det. Vilken ynklig liten jävla plutt. Jag cirkulerade framför Bita som en mänsklig mur av systerskap.

”Menar du på hedersord att Amor Lindgren filmar det här?” frågade Bita.

”Jaaaa! Det var hans fucking idé! Amor den lilla skiten! Har sett nån jävla film med en snubbe som säger att man ska ragga som en nörd och filma sex med tjejer som en bitch!”

Daniel Abdollah såg osäker ut för kanske första gången i sitt liv.

”Det där låtsades jag inte höra”, kved rektorn.

”Låtsas inte det då”, sa jag.

”Du ska hålla käft, Janne”, sa Daniel.

”Käft själv.”

Bita höll upp filmen för rektorn just som Lilly började avgrundsjama som en drunknande kattunge. Catharina Blomster­äng Swärdh böjde sig ner i en hög av vita papper för att hålla för ögonen. Med sina snabbaste skräck­ödle­skills beslagtog hon telefonen.

”Gå”, viftade hon bort oss. ”Gå.”

Bita såg på mig. Sedan rusade hon ut till sin sovmorgon för att träna puls på Friskis & Svettis. Jag hade skrattat om jag inte varit så smetig i huvudet. Som om jag varit vaken i hundra år.
”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”
Vi stod ute i kylan igen, hur många år hade jag egentligen kvar tills jag blev tjugofem och min hjärna var färdigväxt, hur länge skulle jag behöva stå ute i vilsenheten och vara skör?

Aldrig mer bli kär, aldrig mer kämpa.

Jag sparkade i snön.

”Du är en skam för Tierp, Janne.”

Daniel Abdollah hade tänt en cigarett. Han gick rastlöst omkring och trampade på stället.

”Du är en skam för …” Jag kunde inte säga det. Sverige. Det går inte att säga vad som helst.

”Du är en skam för dig själv, Danne. Såna som du borde bara get sin shit together och börja producera godhet.”

Daniel Abdollah kom millimeternära mig.

”Jag proddar pizzakartonger. Och du kan ta ditt jävla familjerådgivningsföretag och stoppa upp i rövhålet du har mellan dina skinkor.” Han hotade med ciggen. ”Är det det här du kallar familjerådgiving? Snoka i folks privatliv? Gräva upp skit som inte ens finns? Ljuga ihop en bra story till kvällspressen? Vad VILL du Janne? Vad VILL du?”

”Jag vet bara vad jag inte vill.”

”Och det är?”

”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”

Det brände i Daniel Abdollahs ögon. En läckande dunk bensin som bara häller och häller. Slängde någon en tändsticka skulle vi vara döda inom en minut.

Håll ut, Janne. Håll ut. Snart finns bara minnen kvar.

Fortsättning följer…

Publicerad
19 timmar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad