Sommarföljetongen: Gudarna – del 12

DET TOLFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Världen är vår. Jag gick en runda på morgonen, innan skolan, medan Bita sov. Låtsades att jag var i Glasgow. Trevåningshusen blev höghus. Det hördes inga fåglar här. Bara ljud från en byggnadsställning med några gul­klädda gubbar, det var de nerbrunna hyreslägenheterna på Bondegatan som restaurerades. De visslade efter mig, skrek ”Tjena snygging!”, men jag orkade inte ens bli rädd.

Amor bor på Bävervägen, i en brun mexitegelvilla. Om jag bara kunde nå in till Amor. Fråga några frågor.

Jag bröt mig in i trädgården, häckbuskarna fastnade i benen, jag knackade på hans fönster.

”Vad håller du och Daniel Abdollah på med?”

Amor gnuggade sig i ögonen.

”Snälla baby, klockan är halv sju på morgonen. Varför vaknar du så tidigt på en skoldag?”

”Jag power-walkar.”

”I Doctor Martens?”

”Gör varenda anständig feminist i hela Tierp.”

”Du är förjävligt underbar, Janne.” Amor gäspade. Hans fönsterruta immades av kondensen. Jag tryckte mig mot väggen. ”Men inte just nu. Snälla inte. Nu.”

”Det är nu jag är här. Och jag är inte underbar. Jag vill veta vad du gör med Daniel Abdollah.”

”Jag gör ingenting.”

Jag hade förstått att med män måste man vara rakt på, med män måste man köra inga-krusiduller, med män måste man skynda sig, annars blir fler kvinnor slagna, fler flickor våldtagna, fler barndomar söndertrasade. Fler skridskor kastade.

Jag drog upp axlarna för att signalera till honom att det var bråttom.

”Hallå?”

Amor drog av sig tröjan. Jag ställde mig på tå för att titta in. Se hela honom. Hans överkropp tog mig som en välsignelse måste göra för en troende. Rätt in. Hjärtat slungas ut i kroppen som en rymdkapsel. Sedan tillbaka igen.

”Amor, det går rykten.”

Jag ljög.

”Vilka rykten?”

”Jag tycker du borde veta det. Vi vet att du var på festen hos Kevin Fält. Jag fattar att du låg med Linn Hoffman. Att hon gav dig vårtorna. Det är inte det.”

Amor fick kväljningar. Det ryste på överkroppen. Den där nakna skulpturen i socker som jag flera gånger hade fått äta upp. Kycklinghud. Hans mamma bankade på dörren. Ett vilt, allmänt bultande överallt.

”Amor? Amor? Är du uppe?”

Amor skrek på sin mamma, sluta tjata på mig, sluta vara en tjatkärring, sluta vara på mig överallt, jag förstod inte att orden kunde komma från hans så söta, alternativa mun.

Men så visste jag ändå: allt är fejk.

En dörr öppnades och smällde igen. I hörnet segnade Amors enhjuling ihop. Den rullade till golvet med ett brak.

Han var stressad nu. Ändå körde han sin gulligaste stil.

”Jag vet inte vad du snackar om. Är du svartsjuk på Linn?”

”Prova inga tricks. Jag varnar dig.”

”Vad är det för jävla Kalle Anka-snack?”

”Du kan fortfarande välja sida. Du kan stiga fram och erkänna vad du gjort.”

Jag strök håret ur det kalla ansiktet. Polackerna i lergropen satt och drack kaffe ur pappersmuggar på kullen. Jag skulle behöva passera dem igen. Det skulle bli en äckligt jobbig exposé. Jag funderade ut en omväg.

”Just saying, DU håller i kameran när Daniel Abdollah penetrerar Lilly med en dildo tills hon skriker. Känns det fint? Är det din nya business? Vad hade du tänkt göra med filmen? Bara så du vet så kommer jag och Bita och rektorn att prata med Daniel Abdollah nu klockan åtta.”

”Eh, okej?”

Jag kontrollerade statusen på Amors ljugmin och gick. Jag gick mitt i hans vackraste uppvisning av sitt monumentala morgonhår, hans hetaste sätt att ha en överkropp på, halv­naken i pojkrummet medan hans mamma bankar på dörren.

Jag vände mig om som i en film.

”Och förresten. Cancel the fucking hajk.”

”The what?”

”Hajken. Hajken med min pappa.” Jag tog av mig halsduken, virade den runt mig på nytt, virade in håret, virade in hela mig. Jag gick och svängde på rumpan något förfärligt medan polackerna i lergropen skrek och skrek och skrattade, som om det gällde livet, som om det gällde att krossa mig eller dö.
Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI?
Jag slutar i den här skolan. Jag försvinner från den här byn. Jag säger upp mig från den här hålan. Jag gör definitivt slut med den här underbara idioten som är min kille men som ger mig könssjukdomar och filmar min bästa kompis när hon har sex. Jag köper en direktbiljett ut från det här landet. Jag kommer inte tillbaka mer. Jag ger rektorn på käften för allt lidande hon låter pågå och pågå medan hon dricker maskincappuccino inne på lärarrummet. Eller, inte lärarrummet förresten, pappa säger att hon aldrig går dit. Jag packar min väska och går. Jag barrikaderar mig på skol­toaletten, gör en aktion och skriver på en lapp utanför att HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!

Så såg tankarna i mitt huvud ut.

Jag satt i det turkosa väntrummet utanför rektorn. Hade slängt upp de tunga skorna på soffan. De lerade av sig. Jag messade idén till Bita.

”Vi gör en toalettaktion. Snälla. Idag.”

”Okej. Blir sen. Cyklar. Säg till rektorn att sen.”

Klart hon var sen. Ändå. Jag började bli nervös. Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI? Inte ens vaktmästare Jerker skulle kunna hjälpa mig mot det.

I fönstret gick solen upp, det var inte en vintersol längre, jag såg att det var våren som kom. Bita, min krigargud, cyklade genom denna tillvaro, vårt skitliv, som snart kunde vara på väg uppåt som en sol i bröstet.

Det brakade i dörren. Daniel Abdollah gled in med sin röda jacka prydligt hängd på armen. Han luktade starkt och fräscht, var som vanligt nyrakad. Jag svalde en hög med inre outblandad samarin. En trave brustabletter som börjar brisera i magsaften.

”Tja Janne.”

”Tja Danne.”

Han satte sig bredvid mig. Gav mig en kram. ”Mår du bättre nu? Det fixade sig hos polisen, men God, jag blev nojig när du stack.” Kramen landade precis rätt. Det var något med våra kroppar som var så läskigt samstämt. Som om det var meningen att vi skulle tycka om varandra.

”Varför kallar hon hit oss?”

”Ingen jävla aning.”

Jag ryckte på axlarna. Såg på klockan. Tio i åtta. Hur skulle världskartan te sig i hans ögon om säg sisådär tjugo, trettio minuter? När han skulle veta exakt vad han stod anklagad för? Jag levde ett dubbelliv! Precis som min pappa! Så jävla snäll och så failande ändå! Sviker människor som känner förtroende!

Daniel tryckte in en hörlur i mitt öra. Mjukt och varsamt.

”Lyssna på den här.”

Han scrollade på en padda samtidigt.

”Jag brukar lyssna på alla covers av en och samma låt. Brukar du?”

Nu var vi kopplade till varandra i det jävla snöret. Jag skakade på huvudet, då följde sladden i hans öra med.

”Börja gör det.”

Jag fick se en lista med bara covers av ”Unchained Melody”. Jag fick se en lista med bara covers på ”Love Hurts”.

Kärlekslåtar.

Han nickade och blundade, lutade sig tillbaka. Då fick jag luta mig tillbaka i soffan med. Det vibrerade i min ficka. Svar från alkis-Danne: ”Det kan inte vara jag som smittat dig jag har inte smittan. Ta hand om dig hoppas d löser sig”.

En klo i underlivet. Jag höll undan skärmen.

Rektorn kom just i U2:s mest stegrande urballning. Jag flög upp. Daniel Abdollahs öronsnäcka flög med.

”Aj!” skrek han till.

Det var som om jag skulle göra honnör.

”Så mysigt ni har. Vill ni inte tända lampan?”

Catharina Blomsteräng Swärdh dundrade in i en svart täckjacka och en lurvig pälsmössa på huvudet. Plaggen skevade. Jag fick lysrörsskador i ögonen när hon tände.

”Så mycket parfym här luktar.”

Daniel Abdollah reste på sig och stängde av musiken för hennes skull. ”Jag vet, Catharina. Det är jag. Jag kör ett pass på gymmet varje morgon. Så om du känner att nån är nyduschad, så är det jag.”

Båda skrattade in i varandras ansikten. Nu var jag tredje pariserhjulet i en och samma stad. Jag ville lyssna på musiken igen, täppa igen något oroligt inombords, läka världen med estetik.

”Jag tar för givet att du inte är parfymallergisk, Catharina”, sa Daniel och hängde upp rektorns täckjacka på en galge. Hon drog fram en stol som Daniel Abdollah satte sig på. De hade någon sorts gudomlig interaktion med varandra.

Jag hade glömt att jag var gud.

”Då tycker jag att vi kör igång”, sa rektorn.

”Men Bita då?”

”Jo, vi började för fem minuter sen. Om Bita behagar vara sen står det för henne. Vi väntar inte med att dra igång lektioner, eller hur?”

”Men det här är ingen lektion.”

”För någon eller några kanske det kommer att bli det”, sa rektorn och undvek mig med blicken.
”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”
Jag var redan helt slut. Önskade att varje ögonblick i livet hade en utväg. En liten hörna dit man kunde gå och lyssna på en vacker melodi. En ballad med Dolly Parton. Något för att läka allt det såriga.

Skörheten.

Som tur var stapplade Bita in genom dörren just då.

”Jag är sen, förlåt, jag bugar och niger och bockar”, sa hon och neg och bockade. ”I vanliga fall har vi ju sovmorgon.”

”Ta och sätt dig, tack”, sa rektorn, och jag fattade inte hur en människa kan vara så sträng. Hela strängheten satt i ansiktet, näsan en kniv, munnen en osthyvel, ögonen kapsyler och pannan en hel skärbräda.

”Det vi har att säga varandra går egentligen fort.”

Bita krängde mödosamt av sin jacka på stolen.

”Fan vad svettig”, sa hon och luftade tröjan fram och tillbaka. ”Åh, jag ser att du har ett Rosa band på jackan, Catharina.”

Rektorn förbluffades.

”Då är du emot bröstcancer. Och risken minskar för din egen del om du börjar använda en helt ny typ av deodorant.”

”Jaså?”

Morgonljuset glimmade till i persiennfönstret. Bita drog upp armen och vinklade armhålan mot rektorn så att hon kunde lukta.

”Känner du? Luktar det svett?”

Hakan smälte ihop med halsen när näsborrarna tvångssniffade in i Bitas svettgrop.

”Inte nämnvärt.”

”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”

Bita började fläta sitt hår.

Rektorn var förundrad. Förundrad, över något, över tiden som lekte i Bitas ansikte, hur ungdomen satt med henne i knät och listade ut upptåg efter upptåg åt henne, frihet efter frihet, längtan efter längtan, medan hon lät ungdomen bara göra det.

Varje ungdom gör något oersättligt för mänskligheten, rektorn såg bara inte ut att vilja erkänna det.

Daniel Abdollahs starka energi var som bortblåst.

”Låt oss återgå. Vad jag vill reda ut här, är en anklagelse kan man säga, från Bitas och Janes sida. Mot dig, Daniel Abdollah.”

”Mot mig?”

”Vi har fått rapporter om att du ska ha slagit din flickvän Lilly Karlsson. Det är ett allvarligt brott och därför vill jag fråga dig: har du överhuvudtaget GJORT detta?”

Det var en ledande fråga. Daniel Abdollah hade fått en tickande bomb instucken i halsen. Men varför kan anklagade killar, eller skuldbelagda som Amor, ändå prata med ett sådant lugn?

”Jag vet inte vad du pratar om, Catharina.” Daniel vände sig mot mig. Ögonen svarta. ”Det här är falska anklagelser. Vad går ni på?”

”Vi går på din mobil, dumjävel”, sa Bita. ”Vad går du själv på? Steroider?” Hon fiskade upp den svarta mobilen ur jackfickan. ”Här är beviset!”

”MOBILEN!” Daniel Abdollah reste sig upp och flaxade. ”GE MIG!”

Rektorn undrade när hon skulle ingripa. Det utspelades en liten scen där jag försökte hålla Daniel Abdollah och Bita från att bråka, och hon sjönk djupare ner i sin identitet som innehållslös människa utan mod.

”Eftersom du tål att lukta på svett så tål du att se lite sex”, sa Bita och böjde sig över rektorns skrivbord.

”Det är Amor som filmar! Det är Amor som filmar!” protesterade Daniel Abdollah.

Jag visste det. Vilken ynklig liten jävla plutt. Jag cirkulerade framför Bita som en mänsklig mur av systerskap.

”Menar du på hedersord att Amor Lindgren filmar det här?” frågade Bita.

”Jaaaa! Det var hans fucking idé! Amor den lilla skiten! Har sett nån jävla film med en snubbe som säger att man ska ragga som en nörd och filma sex med tjejer som en bitch!”

Daniel Abdollah såg osäker ut för kanske första gången i sitt liv.

”Det där låtsades jag inte höra”, kved rektorn.

”Låtsas inte det då”, sa jag.

”Du ska hålla käft, Janne”, sa Daniel.

”Käft själv.”

Bita höll upp filmen för rektorn just som Lilly började avgrundsjama som en drunknande kattunge. Catharina Blomster­äng Swärdh böjde sig ner i en hög av vita papper för att hålla för ögonen. Med sina snabbaste skräck­ödle­skills beslagtog hon telefonen.

”Gå”, viftade hon bort oss. ”Gå.”

Bita såg på mig. Sedan rusade hon ut till sin sovmorgon för att träna puls på Friskis & Svettis. Jag hade skrattat om jag inte varit så smetig i huvudet. Som om jag varit vaken i hundra år.
”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”
Vi stod ute i kylan igen, hur många år hade jag egentligen kvar tills jag blev tjugofem och min hjärna var färdigväxt, hur länge skulle jag behöva stå ute i vilsenheten och vara skör?

Aldrig mer bli kär, aldrig mer kämpa.

Jag sparkade i snön.

”Du är en skam för Tierp, Janne.”

Daniel Abdollah hade tänt en cigarett. Han gick rastlöst omkring och trampade på stället.

”Du är en skam för …” Jag kunde inte säga det. Sverige. Det går inte att säga vad som helst.

”Du är en skam för dig själv, Danne. Såna som du borde bara get sin shit together och börja producera godhet.”

Daniel Abdollah kom millimeternära mig.

”Jag proddar pizzakartonger. Och du kan ta ditt jävla familjerådgivningsföretag och stoppa upp i rövhålet du har mellan dina skinkor.” Han hotade med ciggen. ”Är det det här du kallar familjerådgiving? Snoka i folks privatliv? Gräva upp skit som inte ens finns? Ljuga ihop en bra story till kvällspressen? Vad VILL du Janne? Vad VILL du?”

”Jag vet bara vad jag inte vill.”

”Och det är?”

”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”

Det brände i Daniel Abdollahs ögon. En läckande dunk bensin som bara häller och häller. Slängde någon en tändsticka skulle vi vara döda inom en minut.

Håll ut, Janne. Håll ut. Snart finns bara minnen kvar.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad