Sommarradar: Den koloniala simskolan

Del 5: Världsrekordens värld

Den tjugoettårige Duke Kahanamoku slog två världsrekord i Hawai‘i 1911. Det väckte stor förvåning bland inflyttade nordamerikaner och det västerländskt definierade idrottsutövandet i kolonin. Foto: Wikimedia Commons

Åren runt förra sekelskiftet var världsrekordens tid i den västligt dominerade världen. Simtekniken crawl inlemmades i världsrekordens värld, men detta betydde inte att stillahavskulturerna där den blomstrat nu funnit sina självklara platser inom simhistorien. Snarare tvärtom. Axel Andersson fortsätter här sin berättelse om Den koloniala simskolan.

Först fanns inte världsrekorden, sedan uppfanns de. Allt i den smått magiska skiftning som utgör etablerandet av det nya. För detta krävdes främst två saker: mätbarhet samt ett begrepp om vad som innefattades i ordet ”värld”. Utvecklingen mot bättre mätinstrument och således exaktare mätbarhet drevs på av den västerländska hästsporten. Under 1600-talet mättes tid i minuter och delar av minuter, vid 1700-talets mitt kom de första stoppuren som kunde registrera halvsekunder. [1] Tidiga hänvisningar till ”världsrekord” kommer även de från hästsporten, som när ”världsrekordet” på fyra miles i Louisiana, USA, 1854 sattes av en kastanjefärgad (förutom ett vitt bakben) hingst vid namn Lecomte. [2] Under 1880-talet började begreppet användas i större utsträckning, men nästan uteslutande i väst gällande, såvida det inte gällde hästar, helvita manliga atleter. [3]

Ett ”världsrekord” sattes till synes genom att slå nationella rekord från andra länder som tillhörde västerlandets innersta krets och var erkända som framstående simnationer.

Den ”värld” som ”världsrekordet” omfattade rörde på intet sätt hela planeten. Ett exempel från simningens värld är en artikel i New York Times som 1908 rapporterade om att Charles Daniels, en simmare från USA som under 1900-talets första årtionde då crawl till slut började vinna mark i väst, slagit sitt eget världsrekord på 80 yards. För att befästa att detta var en världsrekordtid nämner artikelförfattaren att det var snabbare än det australiska och det engelska rekordet. [4] Ett ”världsrekord” sattes till synes genom att slå nationella rekord från andra länder som tillhörde västerlandets innersta krets och var erkända som framstående simnationer. Om ”ingen” i Australien eller Storbritannien simmade snabbare än en tid registrerad i USA blev det, enligt denna logik, till ett världsrekord. Detta trots att en majoritet i dessa länder ofta förvägrades deltagande i den typ av tävlingar där rekord kunde sättas. Kvinnor och arbetarklass av båda könen, samt icke-vita, uteslöts inte sällan i början av den nya sportvärld som växte fram runt slutet på 1800-talet. När det gällde damsimning var situationen ofta mer integrerad innan världsrekordens tid. I den moderna sportvärlden skulle en strikt separation mellan könen råda inom vilken kvinnorna gavs den mindre viktiga positionen. Händelser som simtävlingar där manliga och kvinnliga atleter tävlade mot varandra, som när en viss Carrie Falk 1885 simmade mot sju andra män i New York (och kom tvåa med lätt handikapp) skulle bli alltmer sällsynta. [5]

Människor, kvinnor och män, har tävlat mot varandra i fysiska aktiviteter på många ställen och under många tider. För det mesta i rituella sammanhang, men också i lek. I tidigmodern tid i Europa började de generella förändringarna i samhällena påverka också olika fysiska praktiker där djur eller människor jämfördes med varandra med hjälp av olika mått. Även om idrotterna inte hade så mycket rituell funktion kvar att förlora, till skillnad från under antiken, sekulariserades de nu i så mån att den kristna kyrkans motstånd successivt luckrades upp. [6] Nya vetenskapliga idéer ledde även till standardisering av distanser och tillvägagångssätt för att mäta hastigheter. Speciellt under 1800-talets slut och 1900-talets början bildades i väst en rad organisationer vars syfte var att standardisera sträckor och förutsättningar på ett sätt som skulle göra det möjligt att garantera att ett rekord satt i Australien eller USA kunde mätas mot ett i Europa. Många av dessa organisationer, likt den Internationella olympiska kommittén, grundad 1894, reglerar till denna dag internationella tävlingsformer. Mätbarhet, standardisering och byråkratisering, begrepp som vilar på upplysningstidens rationalism, utgör den ”moderna” sportens kärna. Till detta ska läggas medialisering, då nya regler och resultat skulle kommuniceras på ett öppet och tillgänglig sätt för att standardiseringen skulle kunna bli ett faktum.

Tillträdet till den nya sportvärlden villkorades strängt från början.

Standardisering samt en öppenhet med vilka dessa standarder var låter som etablerandet av en slags universalitet. Om tidtagning och distanser var lika för alla så var detta i grunden demokratiska förändringar. Kanske alltför demokratiska. Tillträdet till den nya sportvärlden villkorades strängt från början. Kvinnor, och de som inte tillhörde västvärlden, utestängdes som tidigare nämnts till stor del under 1800-talets slut och 1900-talets början. I båda fallen var det en konsekvens av att de vita män från medel- och överklassen som hade den politiska och symboliska makten till varje pris ville hålla dessa grupper åtskilda från just vita män. När det gällde damsimningen fanns aktiva försök att etablera den av utövarna. Figurer som Nancy Edberg i Stockholm samt Kate Bennett i New York var drivande för kvinnors möjligheter att lära sig simma. Bennett, som själv förlorat sin far i en drunkningsolycka, öppnade sin första siminrättning i New York 1870 och skulle spela en avgörande roll i träningen av kvinnliga simmare under 1870- och 1880-talen. [7] I Storbritannien försökte kvinnliga simmare också bryta sig in i en värld av simtävlingar och uppvisningar. [8] År 1874 anordnandes en av de första internationella damtävlingarna i Harlem River med medverkande kvinnor från båda sidor av Atlanten (USA och Irland). [9]

Svenska simpionjären Nancy Edberg.
Svenska simpionjären Nancy Edberg. Bild: Idun/Wikimedia Commons

I Sverige väckte simläraren Sophie Saxenberg, föreståndare på dambadet på Skeppsholmen i Stockholm, uppståndelse för hennes energiska engagemang för kvinnlig simning. Stockholms simsällskap ställde 1878 frågan till Svenska läkaresällskapet om de ”tävlingsövningar” som ingick i promoveringarna kunde vara skadliga för kvinnor, varvid de manliga läkarna svarade jakande. Dock svängde de i sin uppfattning redan 1885. [10] Att medverka i riktiga tävlingar var det fortfarande inte tal om, men intresset för simning bland kvinnor växte. Av 240 000 inträden till Stockholms främsta badanläggning, Strömbadet, var under tiden 1890 till 1894 en tredjedel till damavdelningen. [11]

Behovet av att separera manliga medel- och överklassatleter i väst från icke-vita, kvinnor och arbetarklassmän skulle bidra till distinktionen mellan ”amatöridrotten” (som sågs som fin) och den ”professionella” (långt mindre ansedda) varianten, spred sig under 1880-talet och snart skulle komma att dominera sportutövningen i väst. ”Amatörerna” skulle enligt ett antikt ideal inte ha andra motiv när de utövade sin sport än den sportsliga, det vill säga den ”rena” önskan att bli bäst. Ära snarare än prispengar skulle sporra atleten. De skulle heller inte vara kroppsarbetare då denna typ av arbete gav ett ”orättvist” övertag. Så skulle de också vara män då sport enligt den tidens tolkning av det antika idealet inte ansågs vara något som kvinnor borde syssla med, däremot kunde de förstås vara entusiastisk publik till männen. När nya mäktiga paraplyorganisationer som Amateur Swimming Association i Storbritannien eller Amateur Athletic Union (AAU) i USA grundades (1886 och 1888) fick kvinnor inte tillträde. Detta innebar i klartext att simföreningar uppmuntrades till att bli helt och hållet manliga för att leva upp till amatöridealet. Det exkluderande amatör idealet genomsyrade också bildandet av den moderna olympiska rörelsen under slutet på 1890-talet. Kvinnor fortsatte att tävla, men fick göra så med parallella strukturer och organisationer som inte inkluderades i den officiella sportvärlden. [12]

Det krävdes allt från inkomst, fritid och ibland också dyra specialkläder, gärna vita som krävde mer tvätt och därför var exklusiva, för att få vara del av sportvärlden.

Vita män i de övre samhällsskikten ville helt enkelt ha sporten för sig själva, vilket gjorde att de skapade regler enligt vilka endast män som kunde utöva idrotten på sin fritid fick inträde till världsrekordens värld. Icke-vita och de från kolonierna sågs som medlemmar av en generaliserad underklass som exkluderades och hänvisades till en professionell värld av jippon och uppvisningar. Det krävdes allt från inkomst, fritid och ibland också dyra specialkläder, gärna vita som krävde mer tvätt och därför var exklusiva, för att få vara del av sportvärlden. Även liberala sporthistoriker utan dragning till marxism, likt den tongivande Allen Guttmann, har kallat amatörregeln för ett ”redskap i klasskriget.” [13]

De moderna sporternas organisationer som anordnande landskamper, och 1896 det första moderna olympiska spelet i Aten, var byggda på exkluderingar. På bilden Panathinaikostadion i Aten, huvudarena 1896.
De moderna sporternas organisationer som anordnande landskamper, och 1896 det första moderna olympiska spelet i Aten, var byggda på exkluderingar. På bilden Panathinaikostadion i Aten, huvudarena 1896. Foto: Wikimedia Commons

De moderna sporternas organisationer som anordnande landskamper, och 1896 det första moderna olympiska spelet, var således byggda på exkluderingar. Fel kön och professionell idrottsverksamhet diskvalificerade medverkan i landslag och olympiska trupper. Motsatsförhållandet amatör/professionell var liksom i fallet med det världsbegrepp som endast innefattade väst ett försök att minska den demokratiska potential som fanns i den nya standardiseringen.

Amatöridrottens organisationer skrev regler och arrangerade tävlingar. Ett av de främsta målen för AAU var, som för liknande organisationer runt om i västvärlden, att se till att de amatörideal som garanterade sporten sin sociala exklusivitet efterlevdes. [14] Ju ”finare” och normbildande som denna typ av idrottsutövande blev, desto mer skamfilat blev ryktet för den typ som utövades av arbetarklass och kvinnor. Världsrekordens värld var stängd för dem. Att vara professionell sågs som osportsligt i sig självt. Endast amatörer hade rätt att vara bäst i ”världen”.

Tryck från starka damorganisationer och kvinnliga utövare skulle dock efter hand tvinga fram förändringar i synen på dam idrotten. Inom simningen var några av de allra största stjärnorna kvinnor vid 1900-talets början, likt Elaine Golding från USA och Annette Kellerman från Australien. Det spekulerades till och med om dessa kvinnor var bättre än männen, om de hade fått tillfälle att tävla mot dem. [15] I den andra olympiaden, i Paris, tilläts kvinnor tävla i tennis och golf, och vid den fjärde olympiaden, i London, hade listan av grenar utökats något, dock inte till simning. Nationella amatörtävlingar för kvinnor genomfördes från 1901 i Storbritannien och året därpå i Sverige. [16] Det var fortfarande kontroversiella arrangemang. De svenska tävlingarna 1902 i Djurgårdsbrunnsviken fick hållas sex på morgonen och den närvarande tidningsreportern fick högtidligen lova att hålla de fyra tävlande kvinnornas namn anonyma. Året därpå ledde liknande tävlingar till en formell protest av manliga simmare, kvinnorna hotade den rådande ”genusordningen”. [17]

Även ”vithetsordningen” skulle snart komma att ifråga sättas inom amatöridrotten. Den här gången skulle den exkluderande andan komma i konflikt med den implicita universalism som världsrekordet bar på. En av AAU:s tävlingar ägde rum vid Alakeakajen i hamn bassängen i Honolulu, huvudstaden i den nordamerikanska kolonin Hawai‘i, den tolfte augusti 1911. En inhemsk förmåga, den tjugoettårige hawaiianen Duke Kahanamoku, slog två världsrekord: på distansen 50 yard med 1 3/5 sekunder och på 100 yard med respektingivande 4 3/5 sekunder. [18] Det väckte stor förvåning bland inflyttade nordamerikaner och det västerländskt definierade idrottsutövandet i kolonin. Att Kahanamoku simmade crawl var inte den största sensationen, stilen hade vid det här laget börjat leta sig tillbaka till västvärlden genom en process vi kommer att återvända till – vad som väckte större uppmärksamhet var den perfektion med vilken Kahanamoku simmade. Stoppuret visade vad det visade, utan att Kahanamoku för den skull såg ut som de som vanligtvis slog världsrekord. Han var en exceptionell idrottsman som använde en överlägsen teknik som fanns traditionellt i hans polynesiska kultur. Det som var mer överraskande än att en polynesier slog det västerländska världsrekordet var att en polynesier över huvud taget fick medverka i en tävling på västerländska premisser.

Resultatet vållade dem huvudbry. Var Kahanamoku verkligen en del av deras värld?

Reaktionen från centralt håll i AAU skvallrade om att de som bestämde inte var förtjusta i att Kahanamoku fått den möjlighet han fått. Resultatet vållade dem huvudbry. Var Kahanamoku verkligen en del av deras värld? Han simmade inte för pengar och verkade inte ha gjort något annat som skulle göra det möjligt att anklaga honom för att vara professionell. Inga amatörregler hade brutits. AAU:s kansli bestämde sig istället för att ifrågasätta de som mätt tiden, det vill säga de lokala funktionärerna. Hade de använt väckarklockor snarare än stoppur? Och hur var det med distansen? Sträckan som Kahanamoku hade simmat mättes minutiöst. Det var nog med en viss lättnad som AAU:s män kunde konstatera att den inte var på centimetern exakt. Rekordet kunde diskvalificeras. [19] Men en man i AAU:s toppskikt, Otto Wahle, uppmanade Kahanamoku att komma till det amerikanska fastlandet för att upprepa samma tid under mer kontrollerade former. Oviljan att släppa in ett kolonialt subjekt i världsrekordens värld blandades uppenbarligen med nyfikenheten inför sensationen Kahanamoku.

För Kahanamoku innebar de ”kontrollerade” formerna på det amerikanska fastlandet avsevärda svårigheter. Inte nog med att han var tvungen att resa långt, han var van att simma i havet och skulle nu upprepa samma tider i sötvattensbassänger inomhus med allt vad det innebar av annorlunda vattentemperatur och nödvändigheten att bemästra vändningstekniken. [20] Det var således inte någon egentlig inbjudan som Kahanamoku fått till den värld som definierade världsrekorden. På sin höjd hade Kahanamoku getts möjligheten att kämpa för sin inträdesbiljett under nya och ovana förhållanden.

Att Kahanamoku – här på ett foto från 1933 – simmade crawl var inte den största sensationen. Vad som väckte större uppmärksamhet var den perfektion med vilken han simmade.
Att Kahanamoku – här på ett foto från 1933 – simmade crawl var inte den största sensationen. Vad som väckte större uppmärksamhet var den perfektion med vilken han simmade. Foto: Wikimedia Commons

Tids nog skulle Kahanamoku bli kallad The Duke, kort och gott. Han skulle även börja umgås med ”riktiga” kungligheter, även våra svenska. Trots omständigheterna klev han in genom den smala springa som öppnats in i den västerländska sportvärlden. Väl där skulle han bli en av ledarna för den revolution som kom att förändra den unga sporten för evigt. Men för att förstå Duke Kahanamokus aristokratiska namn, hans karriär och den polynesiska simtraditionen måste vi först sätta hans historia i samband med hans koloniala och klassmässiga bakgrund. Upprinnelsen återfinns i den koloniala supermakten Storbritanniens hjärta ett knappt halvsekel tidigare, runt tiden för när Weenishkaweebe förlorade mot Kenworthy med sitt ”barbariska plaskande”. Vid det laget var drottning Viktoria förmodligen redan gravid med sin andra son, Alfred eller ”Affie”.

Alfred gick med i den brittiska flottan vid tretton års ålder. [21] Året därpå, 1858, blev han accepterad som midshipman eller sjökadett. Ytterligare ett år senare bar det av till Medelhavet och sedan ända ner till de brittiska kolonierna i södra Afrika. [22] Han var nu del av världens största och vid tiden viktigaste flotta. Karriären gick spikrakt uppåt sådär som den har en tendens att göra för de med illuster bakgrund. Alfred blev kapten i februari 1866 och fick föra befäl över en liten fregatt, HMS Galatea. [23] Ett halvår senare blev han av sin mor utsedd till hertig, Duke, av Edinburgh.

Kung Kamehameha V och hans företrädare riskerade ständigt att utmålas som ”anti-amerikanska” av den inflyttade minoriteten från USA, ett land som under denna tid började se Stilla havet som ”deras” hav.

HMS Galatea gav sig under Prins Alfreds befäl ut på en rad långa resor under slutet av 1860-talet. Alfred blev den första ur kungafamiljen att besöka kolonier som Australien och Nya Zeeland. [24] 1869 seglade han över Stilla havet och gjorde landhugg i brittiska koloniala ägor, men också på Hawai‘i, ett polynesiskt kungadöme som försökte bevara sin självständighet och hålla de aggressiva kolonialmakterna Frankrike, Storbritannien och USA på armlängds avstånd. Speciellt USA:s makt växte i och med en ökad inflyttning under mitten av 1800-talet. Kung Kamehameha V och hans företrädare riskerade ständigt att utmålas som ”anti-amerikanska” av den inflyttade minoriteten från USA, ett land som under denna tid började se Stilla havet som ”deras” hav. Utsända från Storbritannien var inte mindre påstridiga. Under 1843 hade den brittiska flottofficeraren Lord George Paulet ockuperat kungadömet ett halvår i ”protest” mot hur brittiska medborgare hade behandlats av kung Kamehameha III:s regering. Den gången återfick landet sin självständighet med USA:s hjälp. Men när Alfred kom på sitt, i jämförelse med Paulet, fredliga besök kunde den brittiska närvaron användas för att visa USA att nationen hade en mäktig allierad. De hawaiians ka ledarna försökte helt enkelt spela ut de två västliga makterna USA och Storbritannien mot varandra, en strategi som i slutändan inte lyckades. Uppkomlingar i den koloniala ordningen tilläts inte att ”härska och söndra”.

Kung Kamehameha V (1830–1872) av Hawaiʻi.
Kung Kamehameha V (1830–1872) av Hawaiʻi. Foto: Wikimedia Commons

Prins Alfred seglade vidare mot Japan där han i slutet av augusti 1869 blev den förste europeiske kungligheten att besöka det tidigare slutna landet. Men han lämnade inte Hawai‘i helt och hållet. Ett barn fött under hans besök döptes till Duke efter hertigen: Duke Halapu Kahanamoku. 1890 blev denna Duke, den äldre, en polisman bosatt i Waikīkī, själv far till en son som fick samma namn: Duke Kahanamoku. [25] När Duke den yngre föddes fanns inte mycket kvar av det stolta polynesiska kungariket. USA hade tvingat den sittande regenten, Kalākaua som också blev den sista kungen, att skriva under ”bajonettkonstitutionen” 1887, och Hawai‘i hade därmed i praktiken blivit ett protektorat under den mäktige grannen i öster.

När Kahanamoku tog sig till ”the mainland”, det vill säga USA och den västerländska metropolen, var ett av syftena att försöka kvalificera sig för landets olympiska lag inför spelen i Stockholm 1912. Kahanamoku var inte ensam. Han reste i sällskap med den vita landsmannen Vincent Genovese och med stöd av det hawaiianska lokalsamhället vars mål var att sätta Hawai‘i på sportkartan och locka turister till öarna. En halvpolynesisk sportprofil, George Freeth, ledde truppen. [26] Freeth hade också varit Kahanamokus lärare i he’e nalu, den traditionella hawaiianska surfsporten [27] och hjälpte i början till med Kahanamokus simträning. [28]

Till vardags arbetade han som livvakt på en strand vilket gjorde att han diskvalificerades som professionell då det gick att säga, med en illvillig tolkning, att han tjänade pengar på simning, sin sport.

I mars 1912, efter några månaders tävlande lyckades Kahanamoku med att kvalificera sig till det olympiska laget. Med sällsynt begåvning och viljestyrka hade han överkommit misstankarna och utmaningarna. Nu skulle han tränas av den legendariske Lew Henderson vid University of Pennsylvania. [29] För Kahanamokus första lärare Freeth gick det mindre bra. Han stupade på ett av de hinder som satts upp runt världsrekordens värld. Till vardags arbetade han som livvakt på en strand vilket gjorde att han diskvalificerades som professionell då det gick att säga, med en illvillig tolkning, att han tjänade pengar på simning, sin sport. [30]

Två icke-vita deltagare kom med i USA:s delegation till OS i Stockholm 1912.
Två icke-vita deltagare kom med i USA:s delegation till OS i Stockholm 1912. Affisch: Olle Hjortzberg/Wikimedia Commons

Kahanamoku var inte den ende icke-vita i USA:s lag som åkte till sommarolympiaden i Stockholm. Även friidrottaren Jim Thorpe, eller Wathohuck, hade lyckats ta sig in genom den dörr som skulle ha hållits stängd. Han var från den nordamerikanska urbefolkningen (med rötter främst i stammarna Sauk, ursprungligen från Stora sjöarna, som chippewafolket, men senare flyttade till Oklahoma och Potawatomi, från samma område och ofta i allianser med chippewas). Både Kahanamoku och Thorpe behandlades med ömsom nyfikenhet, ömsom uttalad rasism i medierna. Det gamla gardet i sportkretsar ifrågasatte huruvida de, ”infödingarna”, verkligen kunde representera (den vita nationen) USA. [31] Männens framgångar gav dem något att tänka på. De vann medalj efter medalj för en nation som hellre ville representera dem än vice versa. Kahanamoku satte ett nytt världsrekord på 100 meter fristil. Den här gången var det ingen som tvivlade på resultatet. Han hade bland publiken också gjort sig populär tack vare sin ödmjuka stil. En av de som kom till träningen dagen innan hundrametersloppet var Gustaf V och efter Kahanamokus vinst på tävlingsdagen kallade monarken upp honom till sin loge och introducerade honom för den kungliga familjen. [32]

Sommarolympiaden i Stockholm var också tillfället då kvinnor för första gången släpptes in i den olympiska simsportens tidigare stängda värld. En finska och en svenska, Valborg Florström och Ebba Gisico, medverkade i London 1908 i en dykuppvisning, och kvinnor fick även tävla i fler grenar, dock ej simning. Trots detta medverkade endast 44 kvinnor, i jämförelse med 1 979 män. Av dem var 40 brittiskor. I Stockholm, där ”kvinnlig simning” till slut stod med på programmet, var 53 av 2 416 atleter kvinnor. [33]

Två moment var aktuella för kvinnorna i Stockholm: 100 meter fristil och en fristilsstafett. Australiskorna Fanny Durack och Mina Wylie vann guld och silver på den individuella distansen. Durack slog dessutom ett nytt världsrekord i distansen på tiden 1:19,8. [34] 18 sekunder långsammare än Kahanamoku. Det första noterade rekordet på distansen kommer från 1908 (tyskan Martha Gerstung på 1:35,0, förmodligen med trudgenstil). Detta antas vara det första kvinnliga världsrekordet inom tävlingssimningen. [35] Kvinnorna började äntra världsrekordens värld.

Fanny Durack.
Fanny Durack. Foto: Wikimedia Commons

Att komma till Stockholm hade inte varit enkelt för Durack och Wylie. New South Wales Ladies Amateur Swimming Association hade förbjudit kvinnor att delta i tävlingar där också män medverkade och vägrade därför att ge ekonomiskt stöd till de två. De tvingades också träna i separata kvinnobassänger på speciella tider. Wylie var dock behjälpt av att hennes far ägde en simanläggning, Wylie’s Baths, i Sydney. Liksom i Kahanamokus fall slöt lokalsamhället upp så de två atleterna kunde åka. I USA bestämde dock det helt manliga styret i landets olympiska kommitté (som kontrollerades av AAU och dess ledare James E Sullivan som var stark motståndare av damsport) att ingen kvinna skulle få åka till Stockholm, vilket inte möttes av några stora protester annat än från de drabbade kvinnorna. [36] Det dröjde till 1914 innan AAU bestämde sig för att stödja kvinnors tävlingssimning i olympiska sammanhang, mycket tack var påtryckningar från simmaren Charlotte Epstein som 1917 grundade Women’s Swimming Association i New York tillsammans med några andra affärskvinnor. [37] Hon skulle också träna USA:s kvinnliga simlag under tre olympiader. [38]

Under OS-året 1912 utgjorde kvinnlig idrott bara 2,4 procent av innehållet i den ledande tidskriften Nordiskt Idrottslif.

Det var britterna som hade varit pådrivande att föra upp damsimningen på det olympiska programmet i Stockholm. [39] De svenska arrangörerna var tveksamma, svenskt idrottsliv var massivt fokuserat på männen. Under OS-året 1912 utgjorde kvinnlig idrott bara 2,4 procent av innehållet i den ledande tidskriften Nordiskt Idrottslif. [40] Den svenska sportvärldens mäktigaste man, Viktor Balck, var av samma uppfattning rörande kvinnor som den moderna olympiska rörelsens grundare Pierre de Coubertin och Sullivan. Han vek sig dock till slut för den brittiska pressen. Det brittiska laget vann stafetten, i för tiden vågade dräkter (Australien hade sannolikt vunnit om de dykt upp med ett helt stafettlag). De svenska simmerskorna rönte inga framgångar, men kvinnlig tävlingssimning fick vind i seglet under det olympiska året. I Göteborg bildades Göteborgs Damers Simklubb när de kvinnliga simmarna tröttnade på att vara en styvmoderligt behandlad del av Simklubben Göteborg. Moderklubben reagerade så våldsamt över brytningen – ordförande för den nya damklubben Gunilla Rosenhoff fick till och med lämna tillbaka ett förtjänsttecken – att stora delar av pressen och resten av idrottsetablissemanget tog damklubbens parti. [41]

Belle Moore, Jennie Fletcher, Annie Speirs och Irene Steer i det segrande engelska 400-meterslaget i Stockholmsolympiaden 1912.
Belle Moore, Jennie Fletcher, Annie Speirs och Irene Steer i det segrande engelska 400-meterslaget i Stockholmsolympiaden 1912. Foto: Wikimedia Commons

James E Sullivan, ledaren för AAU och en av de mest energiska krafterna för att begränsa sportvärlden till ett manligt vitt ideal skulle också spela en viktig roll när Jim Thorpe berövades sin plats i finrummet. AAU fann till slut en detalj att straffa honom för. Under somrarna 1909 och 1910 hade Thorpe spelat baseboll halvprofessionellt då han samtidigt var elev vid Carlisle Indian School i Pennsylvania. Han hade tjänat två dollar per dag, men gjort misstaget att inte använda ett alias som hans kamrater gjorde. Det var nog för att han skulle tvingas ge tillbaka alla sina olympiska medaljer, ett beslut som väckte starka reaktioner för såväl dess rasism som dess klassnobbism. När den Internationella olympiska kommittén ändrade sig och sent omsider bad om ursäkt 1984 hade Thorpe varit död i över 30 år. [42] Efter att sportkarriären dalat hade han i perioder tvingats försörja sig som kroppsarbetare för femtio cent i timmen. [43]

Det var på inga sätt självklart att Kahanamoku skulle ha en framgång som tävlingssimmare efter Stockholm, men han lyckades uppenbarligen ta sig igenom det snäva nålsögat och hade inte likt Thorpe några detaljer i hans förflutna som kunde fälla honom. Kahanamokus tog stormsteg in i den moderna amatörsportvärlden som gjort få mycket för att exkludera de som föll utanför en vit manlig norm. Han kom ifrån en värld där de tekniker som i väst blev till ”sport” hade helt andra kulturella innebörder och en helt annan spridning i samhället, inte minst de som användes i vattnet. Kontakter mellan väst och Stillahavsområdet hade också utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för crawlteknikens spridning från en värld till en annan.

Folkets vidsträckta ”land” utgjordes av Stilla havet med dess små tropiska öar utkastade likt sparsmakade kommatecken.

Den polynesiska kulturen hade i det närmaste växt fram ur och i vattnet. Folkets vidsträckta ”land” utgjordes av Stilla havet med dess små tropiska öar utkastade likt sparsmakade kommatecken. Kulturens utbredning var, rent geografiskt, gigantisk: en triangel som sträckte sig från Aotearoa (Nya Zeeland) i sydväst till Hawai‘i i norr och Rapa Nui (Påskön) i sydöst. Öarna hade koloniserats av polynesierna relativt sent, eller snarare befolkats då de tidigare inte haft någon mänsklig närvaro. Invandrarna kom från Asien och hade först rört sig ut mot öarna Tonga och Samoa där de efter en lång paus, på kanske upp till ett millennium, så sent som perioden 700 till 1200 efter Kristus koloniserade det enorma området i västra Stilla havet. [44]

Under en kort period spred sig således den polynesiska kulturen över ett vidsträckt havsområde. Tidiga teorier hävdar att det skedde genom att enskilda kanoter som seglat vilse drev i land på nya områden. Det verkar nu tämligen otroligt att en sådan omfattande folkvandring kan ha skett av misstag. Polynesierna var dessutom vid denna tidpunkt mycket skickligare på att segla än européerna. De kunde ta sig mot vinden och således komma tillbaka därifrån de kom.

Att den polynesiska världen och dess kultur omgavs och genomsyrades av det ständigt närvarande vattnet var något som noterades av James Cook 1778, den första europé som besökte Kahanamokus Hawai‘i. Cook var, som prinsen Alfred senare, en del av dåtidens mest imponerande sjömakt. Men Cooks och Alfreds historier kunde inte vara mer olika. Cook växte upp under relativt knappa omständigheter i norra Yorkshire där han under tonåren arbetade i William Sandersons mat- och klädaffär i fiskebyn Staithes. [45] Det tog inte lång tid innan han tröttnade. Han ville uppenbarligen något mer och tog värvning i flottan. Till skillnad från den brittiska armén hade landets flotta inte lika starka kastregler. Det var en organisation som i en något mindre uträckning genomsyrades det ivriga bekämpandet av meritokrati inom vilket britterna annars var så nitiska. Höga officerare på andra ställen än till havs var aristokrater. Flottans demokratiska meritokrati var långt från perfekt men gjorde det möjligt för en man från ”fel” bakgrund att göra karriär och till och med nå ända till toppen. [46] Det var precis vad Cook skulle lyckas med.

James Cook (1728–1779) skrev tidigt om hawaiianernas simfärdigheter.
James Cook (1728–1779) skrev tidigt om hawaiianernas simfärdigheter. Foto: Wikimedia Commons

James Cooks namn skulle komma att bli för evigt förknippat med det Stilla hav som han i egenskap av kapten över olika skepp utforskade under slutet av 1700-talet. Han skickades iväg på tre vetenskapliga expeditioner till dessa breddgrader, varav den första varade från 1768 till 1771. Stilla havet skulle kartläggas och infogas i västs globala medvetande. Målet var också att hitta den väldiga kontinent, Terra Australis, som vetenskapsmännen antog rent teoretiskt borde existera där. Det närmaste Cook någonsin kom var det som vi känner som Australien, men utöver denna stora ö så fann han inga egentliga landområden i det väldiga havet. Cooks upptäckt att den föreställda kontinenten inte fanns är det mest kända exemplet på vetenskapens viktiga ”negativa upptäckter”. [47] Under sin sista resa skulle Cook leta efter den mytiska nordvästpassagen, vilken skulle göra det möjligt att segla över den nordamerikanska kontinenten och återvända till Atlanten. Det gick inte särskilt bra, beroende på hur historien skrivs. Ännu en negativ upptäckt. Han återvände till Hawai‘i som han varit den första europén att besöka. Där dödades han i en skärmytsling med invånarna 1779.

Cook skrev tidigt om hawaiianernas simfärdigheter. Han konstaterade imponerat att de inte bara simmade för att det var en ”nödvändig konst”, utan också som underhållning. Han observerade även deras surfning, som krävde att polynesierna simmade ut mot väldiga vågors kraft. Hur ”naturlig” simningen var för hawaiianerna illustrerade Cook genom en historia då han på nära håll såg hur en kanot med en kvinna och ett barn som inte kunde ha varit mer än fyra år kapsejsade. Barnet simmade i vattnet utan någon som helst rädsla och började till och med göra konster. [48] Cook beskrev inte på vilket sätt dessa män, kvinnor och barn simmade, förmodligen av den enkla anledning att han själv, som de allra flesta vita män under denna period, även i brittiska flottan, inte kunde simma. [49] Det krävs en simmare för att skildra simtekniker väl.

För Cook var den försvunna båten en utmaning till den rätt han och västvärlden tagit sig att i slutändan bestämma över de folk som klassades som koloniala.

Vid samma bukt som Cook observerade hawaiianernas konster i vattnet, skulle han senare möta sitt öde i en typiskt kolonial händelse där två världars förklaringsmodeller visar sig oförmögna att omsluta varandra, med våld som resultat. En båt, en kutter, hade ”stulits” från engelsmännen och Cook bestämde sig för att gå i land och ta öns kung, Kalani‘ōpu‘u, som gisslan till dess att båten lämnades tillbaka. Detta kan tyckas helt sakna proportioner, vilket det uppenbarligen också gjorde för hawaiianerna. Men för Cook var den försvunna båten en utmaning till den rätt han och västvärlden tagit sig att i slutändan bestämma över de folk som klassades som koloniala. I detta fall mötte polynesierna upp på stranden och försökte, föga överraskande, förhindra Cooks planer, och en förvirrad kamp uppstod. Cook vadade ner i vattnet för att kalla till sig en båt som kunde undsätta honom. Han föll till slut offer för en järndolk, [50] ett vapen som måste ha kommit från de bytesvaror som Cook själv hade fört med sig eftersom polynesierna inte framställde metaller (i likhet med de irokeser som anfallit Catlins morfar). Varje sekund av vad som hände när Cook dog har debatterats fram och tillbaka. Akademiska karriärer har grundlagts i teoretiska dispyter om hur det hela ska tolkas (en teori som framförts är att hawaiianerna trodde att Cook var en reinkarnation av guden Lono och att han dödades av rituella anledningar). När det gäller Cooks bristande simfärdighet gjorde den nog ingen skillnad, Cook hade inte bara behövt kunna simma, utan även vara snabbare än sina fiender, för att ha en chans. Det fanns få, om ens några, européer som vid denna tid var kapabla att simma ifrån en polynesier.

Avståndet mellan européernas skepp och polynesiernas öar mätte den symboliska barriär mellan två världar som kunde, eller inte kunde, överbryggas. Kaʻawaloa, där James Cook dödades, målat 1779 av Cooks fartygskonstnär John Webber.
Avståndet mellan européernas skepp och polynesiernas öar mätte den symboliska barriär mellan två världar som kunde, eller inte kunde, överbryggas. Kaʻawaloa, där James Cook dödades, målat 1779 av Cooks fartygskonstnär John Webber. Foto: Wikimedia Commons

Avståndet, passagen, mellan européernas skepp och polynesiernas öar mätte den symboliska barriär mellan två världar som kunde, eller inte kunde, överbryggas. Frågan är om distansen ens är mätbar. Cook mötte sin död i Polynesien, men en vanligt förekommande bild från 1700-talet var den där européernas skepp möttes av simmade ”infödingar” som i Albrecht von Hallers och Jean-Jacques Rousseaus anda sågs som ”nobla vildar”. Fem år innan Cooks frånfälle hade den franske upplysningsmannen Denis Diderot skrivit ett ”supplement” till världsomseglaren Louis Antoine de Bougainvilles berättelse om sin tid på Tahiti 1768. Polynesierna på andra sidan jorden, från Frankrike sett, utmålades som den positiva motsatsen till hemlandets förljugna, hämmade och sönderciviliserade människa. Den fiktiva söderhavsgestalten var fri och lössläppt, utan bekymmer i en paradisisk natur. Bilden skulle med litteraturen och konstens hjälp leva vidare och fortplanta sig över generationerna. Den amerikanske författaren Herman Melville, född 1819, var en av många som hjälpte till att hålla fascinationen för det exotiska Söderhavet vid liv, främst genom sina romaner Typee, Omoo och Mardi. [51]

Melville mönstrade på det alldeles nybyggda valfångstfartyget Acushnet i januari 1841, i Fairhaven, Massachusetts. Arton månader senare övergav han skeppet vid ön Nuku Hiva i Marquesasgruppen. Dessa öar, belägna mellan Hawai‘i och Tahiti, kan ha varit de första polynesiska områden som någonsin besöktes av européer. Redan 1595 anlände den spanske kolonisatören Álvaro de Mendaña och gav öarna namn efter den koloniala vicekungen av Peru, markisen av Cañete. Som vanligt brydde sig de Mendaña inte om det lokala namnet, vilket i den australiske antropologen och historikern Greg Denings transkription är ”Fenua Enata”. [52] Sedan dröjde det till sent 1700-tal innan fler besökare kom, och möten mellan européer eller amerikaner och lokalbefolkningen fortsatte att vara få. Till skillnad från de flesta av de polynesiska öarna är Fenua Enata bergiga. Imposanta klippor som möter vattnet. Öarna fick också tidigt rykte om att vara vildare och mindre ”civiliserade” än Tahiti eller Hawai‘i. Melville blev kvar under tre veckors tid. Sedan hoppade han på ett annat skepp och tog sig till Tahiti och det närbelägna Moorea. Där stannade han flera månader innan han reste vidare till Hawai‘i. Melville återvände till den amerikanska ostkusten i oktober 1844, tre och ett halvt år efter att han hade lämnat hemmet.

De har inte sett något annat än det väldiga och tomma Stilla havet på vilket Cook förgäves letat efter en kontinent.

Typee, Melvilles första roman från 1846, baserar sig i stor utsträckning på författarens första möte med den för honom exotiska, främmande (han kom bokstavligen utifrån), världen på Nuku Hiva. Bokens inledning, där skeppet ännu inte anlänt till ön, förmedlar en känsla av att författaren vet vad han pratar om. Berättaren utropar desperat: ”Sex månader till havs!” Besättningen har jagat valar under denna evighet till sjöss. De har inte sett något annat än det väldiga och tomma Stilla havet på vilket Cook förgäves letat efter en kontinent. All färsk mat är slut, kvar finns bara minnet av bananer, apelsiner, sötpotatis och jamsrötter. Det enda männen har att knapra på är saltat kött och skeppsskorpor. Tuppen Pedro hade fått se hur hönorna en efter en försvunnit. Snart blev det hans tur.

När skeppet i Typee närmade sig Nuku Hiva möttes det av en flottilj av polynesiska kanoter och den märkliga synen av kokosnötter som för egen maskin tycktes ta sig ut mot de svältfödda sjömännen. Nötterna flöt i små runda grupper och berättaren kunde, när han till slut lutade sig över relingen, lösa mysteriet. De hade bundits med ett band och i mitten av cirkeln stack ett huvud upp. Som om nötterna utgjorde ett märkligt halsband. Polynesierna simmade ut med gåvor till de nyanlända. Först männen och sedan kvinnorna. Melville beskriver således hur det första mötet med de som han med sådan stor möda skulle utmåla som ett ”naturfolk”, skedde genom en teknik, det vill säga simning. [53]

Melville återkommer till polynesiernas simning på fler ställen i Typee. Berättarens mest exotiserande erotiska fantasier får utlopp i en scen där han simmar med polynesiska kvinnor i en sjö. Melville beskriver först naturen, kvinnorna förmodligen inbegripna i detta begrepp, som ”obeskrivbar”, vilket endast i vanlig ordning när denna trop uppenbarar sig är ett tecken på att berättaren kommer att ge sig på ett försök. Trots att Melvilles berättarröst främst hänförs över scenens sinnliga potential fäller han även tekniska omdömen. Kvinnornas förmåga att ta sig genom vattnet är även den ”häpnadsväckande”. De är helt och hållet hemma i elementet; att simma med de polynesiska kvinnorna var som att befinna sig i mitten av ett ”stim av delfiner”. [54]

Runt samma tid som Melville anlände till Fenua Enata skrev den kände engelske missionären William Ellis om hawaiianernas färdigheter i vattnet.

Den skicklighet som både Cook och Melville la märke till stöds av en lång rad källor. Historikern Paul d’Arcy nämner ett antal exempel på polynesiernas simkultur i boken med titeln The People of the Sea (Havets folk) från 2006. Runt samma tid som Melville anlände till Fenua Enata skrev den kände engelske missionären William Ellis om hawaiianernas färdigheter i vattnet. De var, sa han, lika hemma där som på land. Som i så många fall, inklusive urbefolkningarna som Catlin besökte i Nordamerika, verkade det vara kvinnornas uppgift att lära barnen att simma tidigt. De flesta nyfödda togs med till vattnet redan två eller tre dagar efter nedkomsten och lärde sig att simma innan de kunde gå. [55]

Det finns också gott om anekdotiska berättelser om polynesiernas uthållighet i vattnet. I augusti 1852 kapsejsade skonerten Marianne mellan de hawaiianska öarna Kaua’i och O’ahu. Många av de polynesiska passagerarna, bland dem mödrar med små barn på sina ryggar, simmade de drygt nio och en halv kilometrarna till säkerhet. I en annan historia som är svårare att belägga ska Tamaha, en polynesier från Tahiti, ha bestämt sig för att avsluta sin anställning på ett skepp mitt ute till sjöss. Han hoppade över bord, trots den kraftig sjögången, och simmade tillbaka till Fenua Enata, öarna de seglat ut från, en sträcka på över trettio kilometer. När skeppets ägare senare hörde med européerna på Fenua Enata hade Tamaha mycket riktigt kommit fram. Det hade tagit honom en dag och två nätter. [56]

Polynesiernas färdigheter i allmänhet och deras crawl i synnerhet uppmärksammades och kommenterades tidigt i väst. Svårare är det att hitta historiska källor rörande besökare som lärde sig att simma i Söderhavet, eller med en polynesier som lärare någon annanstans. Det är först på 1900-talet som dessa berättelser börjar skrivas ner i detalj. Ett av de tidiga exemplen är Shelleys vän Edward Trelawny, men vi vet inte vad han egentligen lärde sig. Från tiden då spridningen av kunskapen har kunnat dokumenteras går det att se att det främst var två länder på var sin sida om den polynesiska triangeln som skulle influeras av detta vattennära folks crawl: USA och Australien. Men det var inte så enkelt att kunskapen spreds österut och västerut. Nya kroppstekniker sprids ofta från en kultur till en annan genom slumpmässiga möten och det finns sällan tillförlitliga beskrivningar av hur det gått till. Vi får heller inte glömma bort att det i USA levde en urbefolkning som också de behärskade varianter av crawl. Och även de australiska aboriginerna kunde simma.

Det berättas att Charles W Wallis förevisade en simteknik för Frederick Beckwith i London 1855, som han skulle ha lärt sig efter att ha observerat aboriginer som simmade i Lane Cove River (bilden) väster om hamnen i Sydney.
Det berättas att Charles W Wallis förevisade en simteknik för Frederick Beckwith i London 1855, som han skulle ha lärt sig efter att ha observerat aboriginer som simmade i Lane Cove River (bilden) väster om hamnen i Sydney. Foto: Stefan Heinrich/Wikimedia Commons

En källa hävdar att en viss Charles W Wallis förevisade en simteknik för Frederick Beckwith i London 1855, som han lärt sig efter att ha observerat aboriginer som simmade i Lane Cove River väster om hamnen i Sydney, [57] eller, enligt en annan historia, tillsammans med sin broder blivit slagen av aboriginer i en simtävling. [58] Detta var således bara drygt tio år efter chippewadelegationens uppvisning i High Holborn. Simtekniken som Wallisbröderna förevisade för Beckwith vid Greenwhich Municipal Baths var en föga elegant hybridteknik mellan crawl och bröstsim som simmades på sidan och där en hand fördes över vattenytan. [59] Wallis arbetade sedan som simlärare vid Lambeth Baths, där han också lärde ut den nya tekniken från Australien som blev mer och mer vanlig i England dagarna före trudgen. [60]

1879 emigrerade den engelske simmaren Frederick (Dick) Cavill till Australien, en förflyttning i motsatt rörelse jämfört med Wallis resa från periferi till centrum. Cavill var en simmare av rang som vunnit de engelska mästerskapen på 500 yards 1862. Liksom Beckwith kunde han försörja sig på sporten då reglerna som separerade amatörer från professionella inte slagit igenom ännu. Hur han simmade är inte känt, men det torde inte vara omöjligt att han använde eller var bekant med Beckwiths stil.

I Australien fortsatte Cavill sin karriär som spektakulär långdistanssimmare och simpedagog. Han lyckades utbilda en stor barnaskara i konsten, och flera av hans många söner och döttrar skulle skriva simhistoria. De hjälpte senare också till med att sprida vad som på engelska skulle kallas ”Australian Crawl” runtom i världen. Men först skulle de lära sig det, vilket verkar har skett vid koloniala kontaktzoner längsmed västvärldens ångbåtsrutter. Ett för crawlteknikens spridning avgörande sådant möte skedde 1898 på den polynesiska ögruppen Samoa mellan Cavills son Sidney, kallad Sid eller Syd, och en kvinna vars namn, som så ofta i den koloniala historieskrivningen, aldrig registrerades.

Han hade blivit slagen av inte bara en kvinna utan också en icke-vit.

Sid var på väg till USA när fartyget han färdades på gjorde ett stopp i Samoa. Han gav sig ut på en simtur. Detaljerna om denna historia är få. [61] Kort sagt simmar den australiske unge mannen av engelsk börd ett lopp mot en inhemsk kvinna. Kvinnan simmade genom att höja båda sina armar över vatten ytan som i traditionell crawl. Benen höll hon helt stilla, ändå fann Sid sättet vida överlägset de simstilar som han kände till, bland dem trudgen. Han hade blivit slagen av inte bara en kvinna utan också en icke-vit. En förlust som blir än mer fascinerande med tanke på mötets politiska bakgrund. Samma år som Sid simmade på Samoa, 1898, skulle det av kolonialmakterna understödda inbördeskriget blossa upp igen efter att en tyskunderstödd ledare, Mata’afa Iosefo, återvänt till öarna efter en tid i exil på Marshallöarna i Mikronesien. Storbritannien och USA satte in militära styrkor för att stödja sin kandidat, Tanumafili. Stridigheterna ledde till en delning av Samoa där en del hamnade under tysk överhöghet och en annan under amerikansk.

Den spontana tävlingen i skuggan av det koloniala kriget var förmodligen en bidragande orsak till att crawltekniken kom till Cavillfamiljen. Sid ska ha introducerat crawl i USA 1899, vilket tyder på att han gjorde detta direkt efter besöket på Samoa. [62] Han måste också ha lärt sina bröder stilen. Brodern Dick verkar ha använt crawl i tävlingar 1900 och det finns, som de australiske sporthistorikerna Gary Osmond och Murray G Phillips har visat, beskrivningar av stilen, namngiven och allt, från 1901. Syskonen, och kanske även fadern, Cavill utvecklade en benrörelse till deras crawl som måste ha påmint om hundsimmets plaskande armrörelse. [63]

Familjen Cavill innehar nästan en mytisk position som förmedlare av tekniken crawl från Stilla havet till den västvärld, i första omgången USA och Storbritannien, där den fick så stor spridning och sedermera tog sig in i amatör sportens finrum. Det är därför inte så märkligt att det finns ett antal historier om hur denna överföring skedde. Den mest klassiska, att crawl förmedlades av tonåringen Alick Wickham som kom från Salomon öarna i melanesiska västra Stilla havet, avfärdas som en skröna av Osmond och Phillips. [64] Men det är fortfarande en intressant historia. Alick Wickham var som många i de koloniala kontaktzonerna av blandad härkomst med en engelsk fader och inhemsk mor. Han flyttade som ung till Sidney 1901, alltså efter Sids upplevelse på Samoa, och deltog strax efter ankomsten i en simtävling i Bronte Baths utanför Sidney. Där simmade han den crawl han hade gjort hemma på sin ö. En av de häpna åskådarna, George Farmer som var simlärare vid East Sidney Swimming Club, ska har yttrat orden ”Look at that kid crawling!”, ”se hur ungen krälar!”. [65]

Simmarna i Cavillfamiljen använde bara crawl under spurten, i övrigt använde de förmodligen en trudgen. [66] Vi kan anta att de inte behärskade den koordination som krävs för att crawla under några längre perioder. Det speciella med Wickhams framträdande i Bronte Baths var att han crawlade rakt igenom tävlingen. Hans uppvisning spelade stor roll för populariseringen av crawl. [67] Wickham var inte först, men han hjälpte till med att visa att crawl var vida överlägset trudgen. Han återvände till Salomonöarna 1935, tillbaka till en plats som ännu låg utanför världsrekordens värld, och levde ett anonymt liv utanför strålkastarljuset. [68] Medlemmarna i Cavillfamiljen å andra sidan, spred sig över västvärlden för att lära ut den simstil de lärt sig från Stilla havets kulturer.

Sid Cavill hade under sitt USA-besök i slutet av 1890-talet arbetat på San Francisco Olympic Club som siminstruktör, ett ställe som skulle dra till sig fler medlemmar av familjen. Brodern Percy tog över jobbet 1901 och fortsatte att lära ut Sids ”berömda dubbla överarmstag”. [69] Den yngsta sonen, Richard eller ”Dick”, åkte 1902 till England där han tävlade i Manchester i juli och förlorade med minsta marginal mot landsmannen Fred Lane som med en trudgen blev den första i ”världen” som simmade 100 yard på en minut. [70] Han hade tidigare vunnit två medaljer i Parisolympiaden 1900 (då han tävlande för Storbritannien). Dick tävlade vidare under sommaren och tidig höst och lyckades bättre och bättre med sin crawl när han väl hade acklimatiserats till det kyliga klimatet. Senare under 1902 slog han på nytt rekordet på 100 yards vid Hornsey Road Baths i London med en ny tid på 58,6 sekunder. Men en av de korpögda nya sportorganisationerna, Amateur Swimming Association, diskvalificerade rekordet då det skett i ett handikapplopp och inte i en masstart. [71]

Den polynesiska stil som Sid Cavill hade lärt sig skulle få sitt stora internationella genombrott i tävlingscirklar under de olympiska spelen i Saint Louis i USA 1904. För en större allmänhet spreds den sedan vidare under OS i Stockholm 1912. Där var det inte bara Duke Kahanamokus som crawlade. Australiensiskan Fanny Durack hade gått över till crawl från sin tidigare trudgen 1911. [72] De svenska tidningarna var så begeistrade över Durack att de började hävda att hon skulle slå en stor andel av de svenska manliga simstjärnorna om de tilläts att tävla mot varandra. De svenska damerna uppmanades av det manliga simetablissemanget att hålla sig till den trudgen de tillägnat sig 1908 då den sågs som estetiskt tilltalande i jämförelse med den fula crawltekniken, möjligen fruktade männen deras eventuella konkurrens. [73]

Snart skulle hela världen vilja simma som om de vore polynesier.

Crawl spred sig med fenomenal hastighet under 1910- och 20-talen. Snart skulle hela världen vilja simma som om de vore polynesier. Tekniken började ses som ny, modern och tilltalade. Vacker till och med. Ett exempel på de många möten med crawl som skedde under perioden kommer från arbetarklassmannen Jack Overhill som var en av Cambridges främsta simmare. Overhill stod 1920 på en bro över samma flod som Everard Digby simmat i tre hundra år tidigare när han fick se en man som rörde sig hastigt genom vattnet på ett helt nytt sätt. Mannen, Jack Lavender, före detta student vid universitetet, simmade ikapp en snabb båt med sin crawl innan han ledigt tog sig upp på stranden framför Overhill som var slagen av häpnad. [74]

Morgonen den sjätte augusti 1926 steg en tjugoårig Gertrude Ederle ut på stranden i cap Gris-Nez i Frankrike klockan åtta minuter över sju på morgonen. Fjorton timmar och trettiofyra minuter senare stapplade hon sig upp på andra sidan i Kingsdown, Kent.
Morgonen den sjätte augusti 1926 steg en tjugoårig Gertrude Ederle ut på stranden i cap Gris-Nez i Frankrike klockan åtta minuter över sju på morgonen. Fjorton timmar och trettiofyra minuter senare stapplade hon sig upp på andra sidan i Kingsdown, Kent. Foto: Wikimedia Commons

Även den kanske mest klassiska och åtråvärda distansen inom västerlandets simning, den Engelska kanalen, skulle snart simmas med hjälp av den teknik som väst importerat från kolonierna. Morgonen den sjätte augusti 1926 steg en tjugoårig Gertrude Ederle ut på stranden i cap Gris-Nez i Frankrike klockan åtta minuter över sju på morgonen. Fjorton timmar och trettiofyra minuter senare stapplade hon sig upp på andra sidan i Kingsdown, Kent, där hon möttes av en nitisk engelsk tullare som frågade efter hennes pass. [75] Det tidigare rekordet, satt av argentinaren Enrique Tiraboschi, hade slagits med två timmar. Det har uppskattats att så många som två miljoner slöt upp till paraden för att fira Ederle när hon återvände till New York.

Ederle växte upp i en fattig slaktarfamilj i Bronx. Mässling hade gett henne en hörselskada och hennes mor uppmuntrade dotterns simning då hon såg det som ett sätt att ta sig ur den sociala isolering som handikappet innebar. Valet föll på Epsteins Women’s Swimming Association (WSA) och dess modesta pool inhyst i en fuktig källare under ett bostadshus i Brooklyn Heights. Där tränades hon i crawl av Louis Handley, en man som försökte förfina simtekniken för att nå snabbare resultat, i fallet crawl med en mer energisk benrörelse. [76]

Vid nitton års ålder hade Ederle satt 29 nationella och världsrekord och vunnit ett stafettguld i Parisolympiaden 1924. Året därpå tog hon steget från amatöridrotten och började simma för pengar. Internationella tävlingar som de olympiska spelen var nu förbjuden terräng. Men att simma över den engelska kanalen var inte på samma sätt en övervakad affär, utan hörde mer hemma i den professionella sportens spektakulära uppvisningar. Att vara snabbast över kanalen var inte ett världsrekord i modern mening, då den sträckan var geografiskt specifik snarare än utbytbar. Men kanalsimmarnas tider (innan Ederle fanns det bara fem som lyckats) var något som ofrånkomligen kunde mätas med andra tider. Och Ederles tid, vid hennes andra och framgångsrika försök, var spektakulär. Hon hade inte bara visat att en kvinna kunde simma snabbare än en man, men också crawlteknikens överlägsenhet över andra stilar.

Händelser som Ederles kanalsim och de nya internationella tävlingarna hårdbevakades av medierna som också rapporterade om de tekniska aspekterna, bland dem så klart den nya crawlteknikens frammarsch. Och i och med filmmediets framväxt producerades också fler och fler rörliga bilder av crawl, en utveckling som nådde sin mest intensiva fas när den olympiske simmaren Johnny Weissmuller gjorde karriär i Tarzan- filmerna på 1930- och 1940-talen. Tiden då kroppstekniker bara lärdes ut genom muntlig överföring var nu definitivt över.

I och med Johnny Weissmuller började crawl ses som en amerikansk, i betydelsen vit, teknik.

Crawl inlemmades i världsrekordens värld, men detta betydde inte att stillahavskulturerna nu funnit sina självklara platser inom simhistorien. Snarare tvärtom. I och med Johnny Weissmuller började crawl ses som en amerikansk, i betydelsen vit, teknik. Duke Kahanamokus namn skulle efter hand falla i glömska. Det var lättare för själva tekniken att komma in i den västerländska världens ”universalitet” än den icke-vita kroppen. Inte endast i betydelsen av verkliga och existerande kroppar, utan också som historiens kroppar av föregångare och lärare. Simsporten blev vit genom ett idogt bortskrubbande av dess koloniala historia.

Det är inget sammanträffande att crawlteknikens historia glömdes bort i samma period som tekniken medialiserades och blev till bilder från vilka det också gick att lära sig. Bilder är inte helt och hållet universella, som Simondon säger, utan givetvis kodade genom olika kulturella initiationsprocesser där vi får lära oss att se på ett speciellt sätt. Vi läser också bilder, med andra ord. Men bilder kan verka universaliserande eftersom de föreställer en yta som existerar här och nu. Detta sker ofta i återgivningar av tekniker där presentationerna görs – för största möjliga klarhet – så schematiska att singulariteter, som en tekniks ursprung, sällan får plats. I många fall är resultatet självförhärligande för den västvärld som ser sig som modernitetens och de tekniska landvinningarnas hemvist. Massmediernas värld, en värld vi fortfarande lever i, riskerar ofta att i praktiken bli lika exkluderande som världsrekordens värld.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

  1. Gerhard Dohrn-van Rossum, History of the Hour: Clocks and Modern Temporal Orders, University of Chicago Press, 1996, s 279. Richard D Mandell, Sports: A Cultural History, Columbia University Press, 1984, s 140–141.
  2. Dale A Somers, The Rise of Sports in New Orleans: 1850–1900, Louisiana State University Press, 1972, s 30–31. Katherine C Mooney, Race Horse Men: How Slavery and Freedom were Made at the Racetrack, Harvard University Press, 2014, s 93. Henry William Herbert, Frank Forester’s Horse and Horsemanship of the United States and British Provinces of North America, vol 1, Geo E Woodward (New York), 1871, s 314.
  3. En tidigt omnämnande i USA finns i ”The Alleged Walking-Match”, New York Times, 10 mars 1881, s 5. Ett från Storbritannien (om ett cykellopp i Kristiania, Norge) i ”Foreign News”, The Times, 31 augusti 1886, s 8. Enligt Wolfgang Sachs användes ordet ”världsrekord” i Tyskland 1886, Wolfgang Sachs, For Love of the Automobile: Looking Back Into the History of Our Desires, University of Califronia Press, 1992, s 199.
  4. ”New World’s Mark from C. M. Daniels”, New York Times, 27 februari 1908, s 8.
  5. Bier, Fighting the Current, s 33.
  6. Om sport och sekularism, se Allen Guttmann, From Ritual to Record: The Nature of Modern Sports, Columbia University Press, 1978, s 19–26.
  7. Bier, Fighting the Current, s 15–17.
  8. Park, ”Swimming and gender in the victorian world”, s 21.
  9. Bier, Fighting the Current, s 32.
  10. Om simöfningar för fruntimmer, Normans Boktryckeri, 1880, s 1–7. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 23–24. I anrika Upsala simsällskap firades manliga och kvinnnliga promoveringar samma dag, kvinnorna innan männen, från 1886. Ulrich, Om Kvinnlig Simkonst i Upsala, s 7.
  11. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 27.
  12. Bier, Fighting the Current, s 45.
  13. Guttmann, From Ritual to Record, s 31.
  14. Joseph M Turrini, ”Amateur Athletic Union”, i Joyce D Duncan (red), Sport in American Culture: From Ali to X-games, ABC-CLIO, 2004, s 12–14.
  15. Bier, Fighting the Current, s 76–77.
  16. Park, ”Swimming and gender in the victorian world”, s 25.
  17. Paulina Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport kring sekelskiftet 1900” i Idrott, historia och samhälle, 2000, s 113.
  18. Anne Emanuel, Elbert Parr Tuttle: Chief Jurist of the Civil Rights Revolution, University of Georgia Press, 2011, s 20.
  19. Michael Nevin Wilard, ”Duke Kahanamoku’s Body: Biography of Hawai‘i”, i John Bloom och Michael Nevin Willard (red), Sports Matter: Race, Recreation and Culture, New York University press, 2002, s 22–23.
  20. Joel S Franks, Crossing Sidelines, Crossing Cultures: Sport and Asian Pacific American Cultural Citizenship, University Press of America, 2010, s 192.
  21. Något som gjorde hans mor djupt olycklig. Christopher Hibbert, Queen Victoria: A Personal History, Da Capo Press, 2011, s 258.
  22. Helen Rappaport, Queen Victoria: A Biographical Companion, ABCCLIO, 2003, s 26.
  23. T A Heathcote, British Admirals of the Fleet: 1734–1995, Pen & Sword, 2002, s 9–10.
  24. Cindy McCreery, ”Neighbourly Relations: Nineteenth-century Western navies’ interactions in the Asia-Pacific region”, i Robert Aldrich och Kirsten McKenzie (red), The Routledge History of Western Empires, Routledge, 2014, s 201.
  25. Franks, Crossing Sidelines, s 192.
  26. Ibid.
  27. Holly Thorpe och Douglas Booth, Surfing: The Ultimate Guide, ABC-CLIO, 2011, s xviii.
  28. Claudine E Burnett och Paul Burnett, Surfing Newport Beach: The Glory Days of Corona Del Mar, The History Press, 2013, s 48.
  29. Franks, Crossing Sidelines, s 192–193.
  30. Thorpe och Booth, Surfing, s xviii.
  31. Franks, Crossing Sidelines, s 193.
  32. Jim Nendel, ”Duke Kahanamoku – Olympic champion and Uncle Sam’s Adopted Son: The Cultural Text of a Hawai‘ian Conqueror”, i Gerald P Schaus och Stephen R Wenn, Onwards to the Olympic: Historical Perspectives on the Olympic Games, Wilfred Laurier University Press, 2007, s 246.
  33. Bier, Fighting the Current, s 83. Deal Allen, ”’Game for the Boys’: Sport, Empire and the Creation of a Masculine Ideal”, i Jennifer Hargreaves och Eric Anderson (red), Routledge Handbook of Sport, Gender and Sexuality, Routledge, 2014, s 34.
  34. John P Lohn, The Most Memorable Moments in Olympic Swimming, Rowman & Littlefield, 2014, s 2.
  35. Joan Macksey och Kenneth Macksey, The Book of Women’s Achievements, Stein och Day, 1976, s 258.
  36. Helen Jefferson Lenskyj, Gender Politics and the Olympic Industry, Palgrave, 2013, s 66. Bier, Fighting the Current, s 84–85.
  37. Linda Borish, ”Jewish American Women, Jewish Organizations, and Sports, 1880–1940”, i Steven A Riess (red), Sports and the American Jew, Syracuse University Press, 1998, s 119.
  38. Jefferson Lenskyj, Gender, s 67.
  39. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 115.
  40. Leif Yttergren och Hans Bolling, ”Kvinnorna i Stockholmsolympiaden” i Leif Yttergren och Hans Bolling (red), Stockholmsolympiaden 1912: Tävlingarna – Människorna – Staden, Stockholmia Förlag, 2012, s 211.
  41. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 121.
  42. Trace A DeMeyer, ”Honor Restored: Jim Thorpe’s Olympic Medals”, i Kay Schaffer och Sidonie Smith (red), The Olympics at the Millenium: Power, Politics, and the Games, Rutgers University Press, 2000, s 39–41 och 50.
  43. Robert W Wheeler, Pathway to Glory, Carlton Press, 1975, s 204.
  44. Även om dateringar rörande polynesisk migration är ett område för ständig akademisk kontrovers och nya rön. De årtal som nämns kommer från Andrew Pawley, ”Prehistoric Migration and Colonisation Processes in Oceania: A View from Historical Linguistics and Archaeology”, i Jan Lucassen, Leo Lucassen och Patrick Manning (red), Migration History in World History: Multidisciplinary Approaches, Brill, 2010, s 107–110.
  45. Richard C Allen, ”’Remember me to my good friend Captain Walker’: James Cook and the North Yorkshire Quakers”, i Glyndwr Williams (red), Captain Cook: Explorations and Reassessments, The Boydell Press, 2004, s 21.
  46. Frank McLynn, Captain Cook: Master of the Seas, Yale Univeristy Press, 2011, s 16.
  47. Daniel J Boorstin, The Discoverers: A History of Man’s Search to Know His World and Himself, Random House, 1983, s 282–283.
  48. James Cook, A Voyage to the Pacific Ocean, Vol III, 1793, s 313–315.
  49. Arthur Kitson, The Life of Captain James Cook, Salzwasser-Verlag, 2009, s 190. Roy E. Schriber, The Fortunate Adversities of William Bligh, Peter Lang, 1991, s 21.
  50. Marshall Sahlins, How ”Natives” Think: About Captain Cook, For Example, University of Chicago Press, 1995, s 82–83.
  51. Och den mer mystiske karaktären ”Queequeg” i Moby Dick.
  52. Greg Dening, Beach Crossings: Voyaging Across Times, Cultures, and Self, University of Pennsylvania Press, 2004, s 24.
  53. Herman Melville, Typee: A Peep at Polyensian Life, Wiley & Putnam’s (New York), 1846, s 15–16.
  54. Ibid, s 167–168.
  55. Paul D’Arcy, The People of the Sea: Environment, Identity, And History in Oceania, University of Hawai‘i Press, 2006, s 30.
  56. Båda historier i ibid, s 30–31.
  57. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”.
  58. Ivy C de Meyrick, ”Origin of ’Crawl’ Swimming Stroke”, Surf Australia, April 1, 1940, s 25.
  59. Ibid.
  60. James Lambie, The Story of Your Life: A History of the Sporting Life Newspaper (1859–1998), Matador, 2010, s 172. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”. Richard Thames, Sporting London: a race through time, Historical Publications, 2005, s 118. Christopher Love, A Social History of Swimming in England, 1800–1918, Routledge, 2008, s 39–40.
  61. Gary Osmond och Murray G Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’ Race, Myth and the ’Crawl’ Stroke”, Australian Historical Studies, 27.127, 2006, s 46. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”.
  62. Runan skriven av International News Service, publicerad t ex som ”Sid Cavill Dies”, Reading Eagle, 1 maj 1945, s 10.
  63. Osmond och Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’”, s 46–47.
  64. Ibid. Gary Osmond och Murray G Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’: Alick Wickham, the ’Crawl’ and Social Memory”, The Journal of Pacific History, 39.3, 2004, s 309.
  65. Osmond och Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’”, s 311.
  66. Osmond och Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’”, s 48.
  67. Ibid.
  68. Osmond och Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’”, s 319.
  69. ”Percy Cavill a Noted Swimmer”, San Francisco Call, 2 juni 1901, s 24.
  70. Malcolm Andrews, 101 Australian sporting heroes, Child & Associates, 1990, s 47.
  71. Dave Day, ”London Swimming Professors: Victorian Craftsmen and Aquatic Entrepreneurs”, i Neil Carter (red), Coaching Cultures, Routledge, 2011, s 48.
  72. Lenskyj, Gender, s 88–89.
  73. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 119–120.
  74. Deakin, Waterlog, s 41.
  75. Tim Dahlberg, Mary Ederle Ward, Brenda Greene, America’s Girl: The Incredible Story of How Swimmer Gertrude Ederle Changed the Nation, St Martin’s Press, 2009, s 134.
  76. Matthew De George, Pooling Talent: Swimming’s Greatest Teams, Rowman & Littlefield, 2014, s 86–86.
Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984