Sommarföljetongen: Gudarna – del 7

DET SJUNDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Gå på bio, ligga, äta middag, köpa fuktiga rosor. Varför är livet aldrig som kapitalismen menar att det ska vara?

Nästa dag vid tolvtiden var allting som det inte borde vara. Inga sms från Bita eller Lilly. Inga från alkis-Danne. Min garderob hade börjat lukta lik. Jag måste göra något åt mitt dubbel­liv och på ett intelligent sätt lämpa tillbaka telefonen till Daniel Abdollah.

Jag låg med armarna över den kalla fönsterbrädan i köket. Utsikten därifrån är samma som från mitt sovrum: den svagt trafikerade Gävlevägen, tvärsöver en halvtom parkering med plånbokstunna människor, och så Lidl, detta blågula ångestmonster som tornar upp sig över bilarna. Jag drog hårda andetag så fönsterrutan immades. Tiggaren låg insvept i en sovsäck idag. I julas var han utklädd till tomte.

Så här är det när kroppen är styrd av lust: hjärnan sätter stopp, men hjärtat sätter igång. Lilly gav mig en gång en pin att ha på jackan: ”Tjejer tänker bara med fittan.” Jag bar den i en kedja runt halsen tills Ralf i skolan reagerade och begreppet började dra sig med en efterhängsen, besk bismak, som en jobbig stalker. Nu har jag pinen på pappas tvättväska, som man bär med sig till tvättstugan. Det har han inte märkt. I tvättstugan gäller ju som bekant andra regler.

Detta var alltså effekterna av alkis-Dannes ingrepp mellan benen: ett svagt svidande.

Jag gick in på mitt rum och la mig på mage i sängen. Min säng hade börjat stinka sump av något slag, det var ingen som tvättade hemma längre. Alkis-Danne dunkade i min hjärna, som marshmallow-fluff, en burk av socker gjord för ungdomar som behöver stoppa fingrarna i något, ett skum spunnet av kärlek som sedan står en upp i halsen. Han fanns i mitt kön, en flodvåg som krympt ihop till ett stilla vatten utan krusningar. Inga krusiduller. Alkoholister. Raka rör. Hjärnor på högvarv. Kroppsdelar på automatik. Nu krävdes bara ett dagen-efter-piller och lite mer försonings­snack med gudarna, så skulle den del av tiden som dragits ur led skruvas rätt igen.

Plus att pappa skulle komma hem.

Jag skulle vilja skrika till någon: Sedan jag träffade dig är ingenting sig likt! Men allt som flashade förbi i hjärnan var gjort av beståndsdelarna pappa, alkis-Danne, tönten Amor och fucking Daniel Abdollah.

Jag gick fram till fönstret, där människor hukade över parkeringen, in på Lidl.

Vad gjorde Bita och Lilly nu? De skulle lifta hem till Tierp i natten, jag hade åkt i en taxi som alkis-Danne och jag tog springnota ifrån. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Mars-Tierp mullrade utanför fönstret, en stor blek sol ville tränga igenom molnen. På parkeringen stod en container full med skräp. Min skalle kändes så tung och tom, jag skulle stappla fram med ett rått köttben i hjärnan hela dagen. Varför, när man är ung, kommer allting med ett dån?

En liten sekund i livet ska dina vänner få dig att känna dig som en hund. Det är sekunden det tar för dig att leva dig in i en annan människas situation. Sisters always gonna work it out that way. Det är därför så många gudar jobbar på äldreboenden.

Jag försökte hålla andan i badkaret så länge jag kunde. Efter trettio sekunder under vattnet fick jag ångestpanik. Det var bra. En viss typ av ångest kan bara fördrivas med kroppsliga sensationer. Även om sensationen råkar vara panik. Badkaret var fullt av ett irriterande badskum, jag drog på kranen för att få det att luckras upp. Satte igång att raka mina vildvuxna ben. En hel norduppländsk skog av skäggstubb.

Det slog i dörren.

”Pappa?” ropade jag.

Toadörren stod på glänt. Jag hörde dunsarna på hall­golvet.

”JA, DET ÄR PAPPA, OCH BITA OCH LILLY KOMMER SAMTIDIGT”, skrek pappa uppvarvat. ”De har väntat utanför i en halvtimme. Snart ihjälfrusna i det här vädret. Hör du inte när det ringer i telefonen?”

Pappa stod i badrummet, jeansjackan med den lila pastell­skjortan under, precis när min position var: stående med ena benet uppfläkt på badkarskanten för att rakhyveln ska komma åt.

En honmänniska gläntar liksom lite på fittan då.

Att min pappa jämt skulle tvinga mig till oanständighet, äckel och vidriga tillfälliga förbindelser, bara för att han var en så jävla dålig förebild!

Jag släcktes inombords, som ett fartyg på grund.

Pappas reaktionstid var för lång, han fattade inte. Jag plumsade i badet.

”DÖ!” skrek jag. ”DÖ!”

Pappa gjorde en töntig honnör.

Bita och Lilly kom in.

”Tja Janne”, sa Bita. ”Eller ska vi kalla dig Danne?”

”Hallå, jag badar”, fräste jag.

”Viktigt att kolla att du kom hem igår”, sa Lilly myndigt. Det var som om tillsynsbollen hade glidit över från mig, till henne. Nu stod vi åtminstone lika.

”Var han skön?” fortsatte Lilly.

”Helt okej för en balle på speed”, sa jag och sträckte ut armen efter en lämplig handduk. Bita räckte mig en.

”Vad är det?” sa jag. Mina gudar såg ut som om de just skulle börja sjunga Lalehs version av ”Tusen bitar”: modfällda, egensinniga, hemliga. Jag bestämde mig. Imorgon skulle jag skolka från alla mina plikter, ensam åka in till Uppsala och inhandla mitt livs första Doctor Martens. Om det behövdes skulle jag sno pengar från pappa.

Det här DÖG inte.

”Vi träffade Kevin”, sa Bita. Det var trångt i badrummet. Hennes hår krullades av fukten. Jag nuddade vid henne med handdukskroppen. ”Igår, på stan när vi kom hem. Okej, han var full. Men han sa nåt.”

Lilly fortsatte, ögonen elektriskt blå:

”Att du och Daniel Abdollah låg i fredags. Daniel var tydligen hemma hos dig. Det var verkligen mer än jag visste om.”

Jag föll rakt ner för ett stup.

Jag rafsade ihop mina fuktiga kläder och började klä mig under handduken.

”Och det här tror ni på? Kevin Fält. Vet inte ni också att Kevin Fält säger sjuka saker om vem som helst? Att han är sär, på riktigt, ett sär?”

”Men var han här då?” sa Bita. Precis som om hon hade gått över till Lillys sida. För bara the sake of fullgubben alkis­Dannes skull. Hade jag svikit nu, bara för att jag ville knulla igår? Plötsligt kunde jag glänta lite på vidden av att vara i Lillys situation.

”Men jag har inte rört honom! Min bästa kompis pojkvän, dessutom hustrumisshandlare?”

”Jag vet att Daniel gillar dig”, sa Lilly.

Då fick jag nog.

”Vad är det här för gudar?” sa jag uppstudsigt och fortsatte med en lång utläggning om kvinnors sätt att närma sig varandra. ”Min mamma har inte en enda väninna kvar! Har spelat ut varenda en! Bryr sig bara om ensamma män! Dom kan hon fångvakta tills hon dör! Fattar ni inte att vi måste sluta kon­trollera varandra?”

”Då måste ni också sluta kontrollera mig”, sa Lilly.

Jag nickade. Bita nickade. Jag satte mammas gamla hudkräm i ansiktet, med doft av liljekonvalj.

Jag nickade allvarligt igen.

”Fattar ni nu hur det känns?” kved Lilly och tryckte på min bröstkorg ett snäpp så att jag halkade tillbaka ner i vattnet.

En liten sekund i livet ska dina vänner få dig att känna dig som en hund. Det är sekunden det tar för dig att leva dig in i en annan människas situation. Sisters always gonna work it out that way. Det är därför så många gudar jobbar på äldreboenden.

Jag klev sakta upp med vattnet drypande från behån. Lilly flög rakt in i min famn. Hon flåsade:

”Förlåt. Okej. Daniel gör illa mig ibland. Jag har gillat våld och sex. Men nu har han gått för långt, okej. Jag ska försöka göra slut.”

Det var det enda vi behövde höra. Jag lät Bita sätta på mig ett plåster på smalbenet där rakhyveln gjort ett litet sår.

Pappa rafsade upp smutskläder ur en väska. Det ramlade ut en tomflaska, ett rött PRINCE-paket och en tom Aladdin-ask. Jag fick en inre syn av pappas bravader på Borås Grand Hotel.

”Pappa, kan du ge mig pengar? Jag måste köpa skor.”

Vi stod i hallen.

”Måste? Har du pratat med mamma?”

Pappa rafsade upp smutskläder ur en väska. Det ramlade ut en tomflaska, ett rött PRINCE-paket och en tom Aladdin-ask. Jag fick en inre syn av pappas bravader på Borås Grand Hotel. Hans nakna kropp i ett nattligt badkar. Jag stod inte ut.

”Hon borde ha pengar att ge dig. Jag är en fattig lärare.”

Det var den perfekta stunden att sätta dit honom.

”Men du har råd att svina loss i Borås? Mamma är en sjukskriven lärare!”

Pappa plockade upp mina söndergångna sneakers från den grusiga trasmattan. De stank av torkat slask.

”Dom här då?”

”Du fattar INGENTING”, sa jag.

Pappa fiskade upp en ynklig hundralapp ur plånboken. ”I Borås alltså. Vilka pinglor det finns! Så modemedvetna tjejerna är där. Det kanske vore en stad för dig sen, om du vill plugga vidare? Jag menar, Gina Tricots högkvarter!”

Det var oklart ifall han pratade om mina gelikar eller hans egna potentiella erövringar från inatt. Hur som helst fick det mig att vilja spy. Den där synen av en ensam, olycklig vuxen som försöker sjunga på en sista vers. Hans skäggstubb på halsen såg misstänkt utflippad ut.

Jag smög in till köket och snodde en kvarbliven, ljummen öl ur en systemetkasse. Gick och satte mig framför datorn.

”Hey där”, skrev Amor.

”Hej”, skrev jag.

”I miss you baby”

Jag satte på Moto Boy-låten som heter så.

”Ok, lyssnar på den”

”Känns som vi har mer kontakt”

”Längesen vi skrev brev iofs”

”Jag kan skriva om du vill”

”Nä”

”Ok? Lol”

”Orka läsa långa brev”

”Älskar skriva till dig”

”Ok skriv :P”

Jag tog ett andetag och skrev:

”Min farsa måste dö. Snälla kan du få honom på anstalt”

”Hur?”

”Finkan. Borde ändå inte va så svårt”

”Nä bara bussa lite lammkött sen anmäler de. Beat heart”

Jag satte på ”Beat heart”, började kåta upp mig. Den är så läskande, en låt direkt kopplad till ens inre genitalier, de som älskar.

”Vad gör du?”

”Längtar lite e dig”

”Men vad gör du?”

”Läser lite feministisk filosofi”

”Vem?”

”Hanna Arendt typ”

”Hon i filmen?”

”Ja”

”Visste inte hon var feminist”

”Nä men hon är kvinna”

”Äh lägg av”

”Vad gör du?”

”Dör på min pappa. Han har varit i Borås … på WEEKEND”

”LOL”

”Jag vet … Dör. Han börja snacka om tjejerna där. Hur snygga de är”

”Desperat”

”Jaaaaaaaa lol”

”Bränt lammkött ok”

”Haha”

”Men kom på nåt”

”Ok rigga en misshandelsgrej? Han hänger med några brudar i min klass. Jag säger åt dom att ragga. Din pappa fattar inte. De får honom att tafsa på nåt sätt. Blir anmälan och skit”

Det dundrade i min mage. Jag kände mig uppsvullen som av rå lök. Kunde jag nita min egen pappa? Chansen att det skulle gå illa på riktigt var minimal. Pappa var en omtyckt lärare, om än sliten, beryktad att köra sitt eget race. Ibland somnade han på lektionen mitt i elevernas redovisningar. En grupp elever hade fotat honom så, sovande på en stol. Jag mindes plötsligt alla incidenter med pappa. Misshandels­karusellen med adhd-ungen. Han var luttrad. Det här skulle gå honom förbi.

”Haha. Bäst e du. Ok, kör”

”Sure?”

”Jaaaaaa som fan. Allvarligt. Han behöver hjälp”

”Varför?”

”Han är så jävla failad bara”

Jag hörde pappas musik pumpa i bakgrunden.

”Knarkar allt som är hopplöst”

”Då väcker vi liv i honom då”

”Ok sweet”

Jag fick en inre, jobbig syn av Barack Obama och Michelle Obama i fullt kyssläge. Vissa kyssar går inte att behålla cleana från hjärnans övriga skit, hur kärleksstinna de än är.

Amor kom hem till mig den kvällen. Jag fick smussla in honom via balkongen. Pappa lyssnade på hög musik, rökte inomhus, gick omkring med naken överkropp. Med Amor behöver jag inte skämmas. Med Amor är det OK att allting inte är som det borde vara. Vi fnissade åt att pappas askkopp var det bruna plastfodralet från en chokladask.

”Gillar din farsa Aladdin?”

”Han slukar en avdelning på en minut.”

Jag gled upp på sängen med mitt nybadade, utslagna hår. Vissa söndagar är bra så länge man är bakfull och världsomstörtande.

Amor tittade på mig som om jag var fin. Ibland undrar jag om inte ex-killar nosar upp att man är på väg att knulla sig vidare, bort från dem.

”Det var med en sån ask han förförde min mamma. Hon tände på att han åt så sjukt intensivt.”

”Lol”, sa Amor, ”fetaste inviten. Kom hit så slukar jag dig, liksom.”

”M-hm. Exakt.”

Vi visste båda att vi pratade om oss.

Amor la sig på sängens andra sida, satte benen mot väggen. En solklar I want you-position.

”Vad förförde du mig med?” frågade han.

”Jag förförde inte dig”, sa jag. ”Du gjorde. Hösten i åttan. Simone de Beauvoir. Du hade lånat den på biblioteket. En tjock jävel.”

Amor log åt minnet. Slängde med en lockig hårslinga, förde den ut och in i munnen.

”Just ja. Fin. Jag kommer ihåg. Din rumpa.”

”Min rumpa?”

Av allt jag förde ut i världen, min röst, mina ord, tankar, min VÄRLDSOMSPÄNNIGHET, mina coola ansatser till aktivism, mina framtidsplaner, intressen, mina låga tankar om mina föräldrar men höga tankar om mina kompisar, politiken, världssamvetet, och det enda avtrycket var ändå denna rumpa?

”Min rumpa. Du är fett fail. Tänk bort rumpan.” Jag la en hand över Amors ögon och kände de långa ögonfransarna klippa mot handflatan. ”Vad kommer då?”

”Dina bröst”, sa Amor och la handen över brösten. Det ryckte till i trosorna, som en abborre som kippar efter andan innan den dör. Han smekte över mitt minimala bröst. Handen var helig. Min första kille. Jag ville ändå inte sjabbla bort honom.

”Varför hatar du din pappa?” sa Amor.

”För han är sån extremt jävla dålig förebild för mina framtida anknytningar.”

Amor sträckte sig närmare. Vi låg så, hans mun kändes mot kinden, något slank in i mig, en tunga. Jag fick en inre, jobbig syn av Barack Obama och Michelle Obama i fullt kyssläge. Vissa kyssar går inte att behålla cleana från hjärnans övriga skit, hur kärleksstinna de än är.

”Men jag då?” sa Amor.

”Du vill ligga”, viskade jag. Det stenhårda buktet pumpade från Amors jeans. Jag behövde bara öppna något på glänt och Amor skulle vara fullt levande i mig.

”Jag vill ligga med dig”, viskade Amor.

Och jag lät det hända bara för att gårdagens tjack-fest med alkis-Danne i min kropp skulle tvättas bort och gå till historien som ingenting som brutit upp världsordningen, eller fått ömma känslor i spinn.

Det gjorde ont i underlivet av lust innan han kom in.

Handen över andra bröstet, in under t-shirten, i arm­hålan där jag var svettig, stöten som gick igenom min kropp.

Han är så liten. Med små könsorgan måste man anstränga sig för att det ska bli underbart, men då blir det ännu skönare, för man möts naknare, ända längst in.

Sådana som alkis-Danne bara spetsar en.

Amor kan aldrig titta på mig när vi ligger. Det är någonting som kommer för nära då. Han blundar allt vad han kan. Jag tänkte på alkis-Danne, på hans fumlighet och okänslighet som ändå blev så mycket köttigare och coolare än det här, Amors försiktiga knapphändighet.

Det lockiga håret dippade mig i ögonen.

Och så hände bara det här:

”Jag vill spruta i dig.”

”Du får spruta i mig”, viskade jag överrumplat.

Några spasmer i Amors kropp och en hel sjö läckte ut över min vävnad.

Det gäller att slå två knullflugor i en smäll, om man ändå ska käka dyra dagen-efter-piller.

Fortsättning följer…

Publicerad
20 timmar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
4 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad