Nicaragua blomstrar. Det syns inte minst i den förändrade gatubilden: för bara några år sedan liknade huvudstaden Managua en stor landsort med låga hus, många träd och dåliga vägar, där vrak till taxibilar och bistånds­arbetarnas otaliga pickuper med gula diplomatskyltar bredde ut sig genom den vidsträckta staden, som då kunde korsas på en halvtimme.

I dag har dessa ersatts av smarta citybilar och lyxjeepar som kryper fram på de numera nyasfalterade trafiktäta gatorna längs med vilka det ena stora byggprojektet ersätter det andra.

– Nicaragua har ändrat sig till det bätt­re, säger Guillermo Morales som säljer t-tröjor i ett litet stånd på Huembes-marknaden i Managua. Han tillägger dock snabbt att han trots det inte är regerings­anhängare.

Landet är polariserat. Å ena sidan finns regeringsanhängarna som lyder minsta order från El Comandante, befälhavaren, som de kallar presidenten Daniel Ortega. Å andra sidan finns också de som är emot i princip allt presidenten gör.

I Guillermo Morales egen närmiljö, på marknaden där det säljs allt från frukt och grönsaker till hantverk och turistsouvenirer, har det blivit betydligt lugnare och turisterna fler, enligt försäljaren som har en jämn ström av kunder som kommer förbi för att botanisera bland utbudet av tröjor och kepsar med folkloristiska tryck.

– Regeringen har satsat på att bygga, både infrastruktur och välfärd, och på fattigdomsbekämpning, och det på ett sätt så att den har kommit åt roten, det vill säga de som lever i störst fattigdom, säger han.

Guillermo Morales tycker att rege­ringen på så vis har påverkat människors liv genom att bidra till en högre levnadsnivå. Han radar upp hälso- och utbildningsområdena som två av de områden där tillgången och standarden har höjts, liksom det faktum att ekonomin har blivit stabilare.

Världsbanken, som tidigare alltid har haft ett horn i sidan till bråkmakaren Nicaragua, instämmer och talar om landet ”som en ljuspunkt i ett annars blandat ekonomiskt scenario i Centralamerika”.

Statistik från Nicaraguas centralbank visar att exporten, liksom inkomsterna från turismen, nästan har fördubblats sedan 2007. De utländska investeringarna har ökat från 382 miljoner dollar till 1 500.

Dessutom har Nicaragua sedan 2009 lyckats minska fattigdomen med över 10 procent och mot alla odds uppfyllde landet millenniemålen i en utsträckning ingen hade förväntat sig. Enligt FN hal­verades den extrema fattigdomen, analfa­betismen minskade, likaså spädbarnsdödligheten och kvinnorna vann mark i det offentliga livet.

Enligt Världsbanken har Nicaraguas recept varit disciplinerad makroekonomi i kombination med en konstant ökning av exporten och de utländska investeringarna.

– Det går bra för Nicaragua, mycket bra, konstaterar den snart 80-åriga sandinistiska historikern och politiska analytikern Aldo Díaz Lacayo i en intervju i hans egen bokhandel i ett av Managuas äldre köpcentrum.

Den främsta orsaken till framgången, menar Aldo Díaz Lacayo, är den pakt mellan staten, näringslivet och arbetarna som regeringen har lagt grunden till.

– Denna modell för dialog, samförstånd och samarbete mellan regeringen, den privata sektorn och arbetarna, representerade genom fackföreningar, är unik i Latinamerika, säger Javier Chamorro, chef för det investeringsfrämjande rege­ringsorganet PRONicaragua.
Det handlar om att fastställa arbetsvillkor och komma överens om årliga löneökningar för att skapa stabilitet och förutsägbarhet för både arbetare och investerare.
Javier Chamorro, chef för det investeringsfrämjande rege­ringsorganet PRONicaragua
Javier Chamorro beskriver hur rege­ringen genom ständig dialog med den privata sektorn – där jordbruket utgör den viktigaste beståndsdelen – och arbetarna kring viktiga ekonomiska frågor lägger grunden för offentlig politik och gemensamma åtgärder för att främja ekonomisk utveckling, skapa anständiga jobb och minska fattigdomen.

– Det handlar om att fastställa arbetsvillkor och komma överens om årliga löneökningar för att skapa stabilitet och förutsägbarhet för både arbetare och investerare, säger han.

Aldo Díaz Lacayo tillägger att ”ni i Sverige hade väl något liknande, men tiden för välfärd är väl över hos er?”. Andra områden som går bra i Nicaragua numera är energi, kommunikation och infrastruktur, och landet upplever en aldrig tidigare skådad byggboom. Detta i sin tur möjliggörs av utländska investe­ringar som ger en rejäl skjuts åt ekonomin.

De flesta är eniga om att Nicaraguas välmående även är starkt kopplat till det stabila säkerhetsläget. Trots att landet ligger farligt nära det som brukar kallas dödens triangel – grannländerna El Salvador, Honduras och Guatemala – och delar en våldsam krigshistoria, är landet jämförelsevis fredligt.

Nicaragua placerar sig även högt på listor över jämställdhet och jämlikhet i ett Latinamerika, som i övrigt karaktäriseras av politisk instabilitet, extrem ojämlikhet och höga våldssiffror. För de centralameri­kanska grannländerna i norr – med världens högsta mordfrekvens – är Nicaragua ett föredömligt exempel som FN rekommenderar hela Latinamerika att följa.

Nyckeln till den relativt låga brotts­ligheten och det allmänna säkerhetsläget är det våldsförebyggande arbetet. Det menar Lilliam Rivera, expert på området, som bland annat anlitats av den Internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala, CICIG.

Det förebyggande arbetet utgår från den lokala organiseringen, från familjers engagemang på bynivå och i kvarteren, och stöttas av omgivande samhällsinstitutioner ända upp till regeringen. Polisen är en integrerad del av arbetet och har spelat en viktig roll genom att vara så nära befolkningen.

– Polisens roll har varit avgörande, framför allt det faktum att polisen inte ses som förtryckare utan en enhet som kan underlätta samhällsprocesser, säger Lilliam Rivera.

Stabiliteten och säkerheten är också ett resultat av minskad fattigdom. ”För första gången har vi en regering som tänker på oss”, menar många av dem som lever mitt i fattigdom. Detta har kommit till stånd genom regeringens sjösättande av flera stora sociala projekt. Flaggskeppet är det så kallade ”Noll hunger”-projektet, med inspiration från Brasilien.

I Nicaragua är hörnstenarna höns, grisar och frö till sådd åt kvinnor på landet.

– Projektet har stärkt kvinnorna på ett imponerande sätt och samtidigt förbätt­rat matsäkerheten, säger Lilliam Rivera.

”Hus till folket ”, är ett annat av regeringens projekt. Varje år erbjuds 5 000 familjer billiga lån för att bygga ett värdigt hem. Tusentals vuxna har även fått möjlighet att lära sig läsa och skriva och genomföra grundskolans första sex år genom programmen  ”Jo, jag kan!” och ”Jo, jag kan fortsätta!”.

FAKTA Nicaraguas politiska växlingar

Anastasio ”Tacho” Somoza García, chef för nationalgardet, intog med amerikanskt stöd presidentposten i Nicaragua 1937. Tre år tidigare hade han gett order om att mörda revolutionskämpen Augusto César Sandino, som kom att ge namn åt sandinisterna.

Samozafamiljen och deras allierade styrde diktatoriskt landet fram till 1979.

1979 störtades president Anastasio Somoza Debayle av den vänsterinriktade sandinist­rörelsen. 1984 valdes sandinist­ledaren Daniel Ortega till Nicaraguas president.

Antisocialistiska gerillagrupper under samlingsnamnet contras bedrev under 1980-talet, med ekonomiskt stöd från USA, inbördeskrig mot Ortegas regering. I de allmänna valen i slutet av 1990- och början av 2000-talet besegrades de nu mycket försvagade sandi-nisterna.

2006 valdes Daniel Ortega emellertid åter till president, nu fast besluten att tillförsäkra sig stöd från bredare samhällslager.

Samma år, 2006, införde Nicaragua världens då strängaste abortlagstiftning – understödd av sandinisterna i ett försök från deras sida att neutralisera kritik från sina kristna motståndare och för att inte skrämma bort religiösa väljare.

Nicaragua är i dag ett av fem länder i världen där abort är totalförbjudet under alla omständigheter och där ingreppet är belagt med stränga straff.

Lagen har lett till att åtskilliga kvinnor skadats eller dött under egna abortförsök, och till att många läkare avstår från gynekologiska ingrepp av rädsla för att anklagas för att medverka till abort.

Enligt UNICEF sjönk analfabetismen från 20 procent 2005 till  3 procent 2009, varpå presidenten  Dani­el Ortega utropade Nicaragua till ett ”territorium utan analfabetism”.

Tillgången till vård har också förbätt­rats, bland annat genom ett hälsoförebyggande program som regeringen har lan­serat i samarbete med lokala nätverk. Det har lett till sjunkande mödradödlighet och mins­kad dödlighet hos barn under fem år.

Inget av detta hade varit möjligt utan president Daniel Ortegas goda förhållande till Venezuelas före detta president Hugo Chávez, som dog 2013. Bara några dagar efter att Ortega kommit till makten efter presidentvalet år 2007 beslöt han att landet skulle ingå i Chávez regionala samarbete, Bolivarianska alliansen för vårt Amerika, mer känt som ALBA – en strategisk allians i Latinamerika för att minska ojämlikheterna och omfördela rikedomarna.

Några månader senare anslöt sig landet även till oljepakten Petrocaribe och Ortega undertecknade ett energisamarbets­avtal, som över en natt löste landets akuta elförsörjningsproblem som ofta lämnade tusentals hushåll utan elektricitet under flera av dygnets timmar.

Totalt handlar det om lågräntelån på runt 500 miljoner dollar årligen, lika myc­ket som det internationella biståndet, vilket började försvinna samma år som Ortega kom till makten, bidrog med. Lånen har både generösa villkor och räntor på 2 procent.

Hälften ska betalas tillbaka inom tre månader och den andra hälften inom 23 år. Det senare lånet finansierar de sociala projekten och hör till förklaringen till att Nicaragua, liksom flera andra länder i regionen, uppnått häpnadsväckande resultat vad gäller att lyfta de allra fattigaste ur fattigdom, ge tak över huvudet och utöka tillgången till skola och vård till stora grupper som länge levt utan.

Enligt Aldo Díaz Lacayo handlar det om en ”ny revolution för Amerikas and­ra självständighet”, vilket innefattar ett enande av Latinamerika och av ekonomin och politiken i regionen.

– Allt detta möjliggörs och underlättas av tillgången till råvaror, främst olja, som under perioden har haft ett fördelaktigt pris.

Lilliam Rivera anser att initiativet till ALBA och lånen är ”strålande” men att det måste synas i sömmarna. Hon kritiserar bland annat att pengarna går till 150 energislukande upplysta ”livets träd”, som landets första dam, den starka och kreativa Rosario Murillo, har låtit upp­föra över hela Managua.

Tillsammans med avbildningar av Hugo Chávez, frihetskämpen Augusto San­­­­dino, president Daniel Ortega och Jungfru Maria, avspeglar träden sandiniststyrets helt speciella synkretism – sammanfattad på enorma skyltar där presidenten stoltserar med orden ”Kristen, Socialistisk, Solidarisk”.

”Livets träd” kan även tyckas gå stick i stäv med regeringens satsningar på förnybar energi som har inneburit att stora delar av elproduktionen har styrts om mot miljövänlig energi. I dag uppges 50 procent av energin komma från förnybara källor.

Målet för regeringen är att nå 90 procent till år 2020. Ett synligt resultat är den stora vind­kraftspark som präglar landskapet vid Nicaraguasjön, Centralamerikas största vattenreservoar.

Här fattas inte ett enda beslut utan att det först godkänns av presidenten eller hans fru Rosario Murillo, som är en framträdande politisk aktör.
Lilliam Rivera, expert på brottsförebyggande arbete

Många av Nicaraguas framgångar kan tillskrivas det styrande sandinistpartiet, med Daniel Ortega i spetsen. Men oppositionen är inte nådig i sin kritik. Lilliam Rivera kan delvis förstå kritiken:

– Här fattas inte ett enda beslut utan att det först godkänns av presidenten eller hans fru Rosario Murillo, som är en framträdande politisk aktör, säger hon.

En högljudd opposition jämför president Ortega med Somoza-diktatorerna, som styrde landet under åren 1936–1979, och beskyller honom för att ha köpt valsegrar och drivit igenom författnings­stridiga lagändringar. De beskriver honom som en auktoritär och odemo­kratisk president, som inte kommuni­cerar med folket.

Det påstås också vara lågt i tak och presidenten sägs göra sig av med kritiska röster innan de sprider sig.

En annan kritik som riktas mot rege­ringen är bristen på transparens. Lilliam Rivera förklarar den centraliserade makten som ett resultat av att Nicaragua har överlevt ett krig mot amerikanerna.

– Även den överdriva kontrollen av oppo­sitionen beror på den bakomliggande skräcken för amerikanerna, säger Lilliam Rivera.

Enligt Mónica Baltodano, miljö­rätts­advokat och aktivist i motståndsrörelsen, har bristen på maktfördelning skapat en rädsla hos befolkningen som gör att den accepterar och lydigt följer regeringens beslut utan att kritisera.

Hon kritiserar även regeringen för att ha tagit kontrollen över massmedia.

– Det är en förvriden bild av sanningen som når befolkningen, säger hon, och menar samtidigt att det är svårt att få människor att förstå det.
För USA och Europa är demokrati inget annat än kapitalism. För oss innebär demokrati socioekonomisk utveckling, sociala rättigheter, fördelning av inkoms­ter och välstånd.
Aldo Díaz Lacayo, sandinistisk historiker och politisk analytiker
Oppositionen citeras dock ofta i utländsk media. Aldo Díaz Lacayo menar att det beror på på att utländska stater har intresse av att lyfta fram oppositionen, som han anser går det privata kapitalets ärenden.

– För USA och Europa är demokrati inget annat än kapitalism. För oss innebär demokrati socioekonomisk utveckling, sociala rättigheter, fördelning av inkoms­ter och välstånd. Precis det som det innebar för er för 100 år sedan, säger han.

– För er är demokrati privat kapital. För oss innebär inte demokrati privat kapital, understryker Aldo Díaz Lacayo ännu en gång.

Under de senaste åren har oppositionens krafter framför allt kommit till uttryck i motståndet mot världens största infrastrukturprojekt – en kanal som den nicaraguanska regeringen tillsammans med kineserna drömmer om att bygga och som skulle förena Atlanten och Stilla havet.

Guillermo Morales tror att kanalen är en rökridå, vilket på samma gång sammanfattar oppositionens främsta argument som Mónica Baltodano ger uttryck för genom att retoriskt fråga:

– Vilka intressen ligger egentligen bakom kanalprojektet?

Hon svarar genom att fortsätta ställa frågor: ”Är det bara en korrupt affär? Finns det geopolitiska intressen? Illegala aktiviteter?” Säkert, det är en dröm för dem som önskar tvätta pengar eftersom det inte finns någon kontroll, inga skatte­plikter.

Enligt politiska analytiker handlar motståndet mycket om vem som sitter vid makten när kanalprojektet väl blir verklighet. För det finns pengar att tjäna. Det är inte heller något nytt projekt, utan en dröm som Nicaragua närt de senaste 200 åren och som nu är på väg att realiseras.

Det avgörande steget togs när den nuvarande regeringen med Daniel Ortega vid rodret 2012 blev den första som lyckades få igenom lag 800, som möjliggör byggandet i teorin.

Mónica Baltodano menar att det är regeringens absoluta makt, kontroll över de väpnade styrkorna och alliansen med lan­dets storkapital som möjliggör genomdrivandet av ett megaprojekt som kanalen.

Omvärlden må tycka vad den vill om Daniel Ortega, men kritiken till trots är han i dag en av Latinamerikas mest populära presidenter. Enligt en opinionsundersökning från CID-Gallup backar 57 procent av befolkningen upp honom. Även internationellt är tendensen positiv.

Men Aldo Díaz Lacayo lägger in en brasklapp:

– Europa och USA håller ett ständigt öga på oss. Just nu accepterar de vårt politiska projekt, låter det fortgå, utan att attackera.

Det som år 2003 tog en vändning mot en blomstertid för socialismen i Latiname­rika med valet av Lula da Silva som president i Brasilien, Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och Cristina Kirchner i Argentina, innebar en radikal förändring av det politiska klimatet.

– Det gav oss hopp om att utveckla nya politiska principer för att kunna genomföra socialism och det är där vi befinner oss nu, säger Aldo Díaz Lacayo.

Men han ser med oro på de pågående attackerna mot de socialistiska regeringarna i Brasilien och Venezuela. Samma krafter som, menar han, fick Argentinas vänsterregering på fall 2015.

I november går Nicaragua till val. Aldo Díaz Lacayo menar att utgången för Nicaragua är avhängig vad som händer i resten av de latinamerikanska länderna, såsom i Brasilien och Venezuela, och inte minst vem som vinner presidentvalet i USA.

– Vi upplever på sätt och vis en tillbaka­gång. Vi tror dock inte att det handlar om en strukturell förändring utan en tids­specifik konjunktur, säger den poli­tiska analytikern som hoppas på en andra självständighet i Nicaragua och hela regionen.