Nicaragua – makroekonomi och polarisering

Nicaragua blomstrar. Det syns inte minst i den förändrade gatubilden: för bara några år sedan liknade huvudstaden Managua en stor landsort med låga hus, många träd och dåliga vägar, där vrak till taxibilar och bistånds­arbetarnas otaliga pickuper med gula diplomatskyltar bredde ut sig genom den vidsträckta staden, som då kunde korsas på en halvtimme.

I dag har dessa ersatts av smarta citybilar och lyxjeepar som kryper fram på de numera nyasfalterade trafiktäta gatorna längs med vilka det ena stora byggprojektet ersätter det andra.

– Nicaragua har ändrat sig till det bätt­re, säger Guillermo Morales som säljer t-tröjor i ett litet stånd på Huembes-marknaden i Managua. Han tillägger dock snabbt att han trots det inte är regerings­anhängare.

Landet är polariserat. Å ena sidan finns regeringsanhängarna som lyder minsta order från El Comandante, befälhavaren, som de kallar presidenten Daniel Ortega. Å andra sidan finns också de som är emot i princip allt presidenten gör.

I Guillermo Morales egen närmiljö, på marknaden där det säljs allt från frukt och grönsaker till hantverk och turistsouvenirer, har det blivit betydligt lugnare och turisterna fler, enligt försäljaren som har en jämn ström av kunder som kommer förbi för att botanisera bland utbudet av tröjor och kepsar med folkloristiska tryck.

– Regeringen har satsat på att bygga, både infrastruktur och välfärd, och på fattigdomsbekämpning, och det på ett sätt så att den har kommit åt roten, det vill säga de som lever i störst fattigdom, säger han.

Guillermo Morales tycker att rege­ringen på så vis har påverkat människors liv genom att bidra till en högre levnadsnivå. Han radar upp hälso- och utbildningsområdena som två av de områden där tillgången och standarden har höjts, liksom det faktum att ekonomin har blivit stabilare.

Världsbanken, som tidigare alltid har haft ett horn i sidan till bråkmakaren Nicaragua, instämmer och talar om landet ”som en ljuspunkt i ett annars blandat ekonomiskt scenario i Centralamerika”.

Statistik från Nicaraguas centralbank visar att exporten, liksom inkomsterna från turismen, nästan har fördubblats sedan 2007. De utländska investeringarna har ökat från 382 miljoner dollar till 1 500.

Dessutom har Nicaragua sedan 2009 lyckats minska fattigdomen med över 10 procent och mot alla odds uppfyllde landet millenniemålen i en utsträckning ingen hade förväntat sig. Enligt FN hal­verades den extrema fattigdomen, analfa­betismen minskade, likaså spädbarnsdödligheten och kvinnorna vann mark i det offentliga livet.

Enligt Världsbanken har Nicaraguas recept varit disciplinerad makroekonomi i kombination med en konstant ökning av exporten och de utländska investeringarna.

– Det går bra för Nicaragua, mycket bra, konstaterar den snart 80-åriga sandinistiska historikern och politiska analytikern Aldo Díaz Lacayo i en intervju i hans egen bokhandel i ett av Managuas äldre köpcentrum.

Den främsta orsaken till framgången, menar Aldo Díaz Lacayo, är den pakt mellan staten, näringslivet och arbetarna som regeringen har lagt grunden till.

– Denna modell för dialog, samförstånd och samarbete mellan regeringen, den privata sektorn och arbetarna, representerade genom fackföreningar, är unik i Latinamerika, säger Javier Chamorro, chef för det investeringsfrämjande rege­ringsorganet PRONicaragua.
Det handlar om att fastställa arbetsvillkor och komma överens om årliga löneökningar för att skapa stabilitet och förutsägbarhet för både arbetare och investerare.
Javier Chamorro, chef för det investeringsfrämjande rege­ringsorganet PRONicaragua
Javier Chamorro beskriver hur rege­ringen genom ständig dialog med den privata sektorn – där jordbruket utgör den viktigaste beståndsdelen – och arbetarna kring viktiga ekonomiska frågor lägger grunden för offentlig politik och gemensamma åtgärder för att främja ekonomisk utveckling, skapa anständiga jobb och minska fattigdomen.

– Det handlar om att fastställa arbetsvillkor och komma överens om årliga löneökningar för att skapa stabilitet och förutsägbarhet för både arbetare och investerare, säger han.

Aldo Díaz Lacayo tillägger att ”ni i Sverige hade väl något liknande, men tiden för välfärd är väl över hos er?”. Andra områden som går bra i Nicaragua numera är energi, kommunikation och infrastruktur, och landet upplever en aldrig tidigare skådad byggboom. Detta i sin tur möjliggörs av utländska investe­ringar som ger en rejäl skjuts åt ekonomin.

De flesta är eniga om att Nicaraguas välmående även är starkt kopplat till det stabila säkerhetsläget. Trots att landet ligger farligt nära det som brukar kallas dödens triangel – grannländerna El Salvador, Honduras och Guatemala – och delar en våldsam krigshistoria, är landet jämförelsevis fredligt.

Nicaragua placerar sig även högt på listor över jämställdhet och jämlikhet i ett Latinamerika, som i övrigt karaktäriseras av politisk instabilitet, extrem ojämlikhet och höga våldssiffror. För de centralameri­kanska grannländerna i norr – med världens högsta mordfrekvens – är Nicaragua ett föredömligt exempel som FN rekommenderar hela Latinamerika att följa.

Nyckeln till den relativt låga brotts­ligheten och det allmänna säkerhetsläget är det våldsförebyggande arbetet. Det menar Lilliam Rivera, expert på området, som bland annat anlitats av den Internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala, CICIG.

Det förebyggande arbetet utgår från den lokala organiseringen, från familjers engagemang på bynivå och i kvarteren, och stöttas av omgivande samhällsinstitutioner ända upp till regeringen. Polisen är en integrerad del av arbetet och har spelat en viktig roll genom att vara så nära befolkningen.

– Polisens roll har varit avgörande, framför allt det faktum att polisen inte ses som förtryckare utan en enhet som kan underlätta samhällsprocesser, säger Lilliam Rivera.

Stabiliteten och säkerheten är också ett resultat av minskad fattigdom. ”För första gången har vi en regering som tänker på oss”, menar många av dem som lever mitt i fattigdom. Detta har kommit till stånd genom regeringens sjösättande av flera stora sociala projekt. Flaggskeppet är det så kallade ”Noll hunger”-projektet, med inspiration från Brasilien.

I Nicaragua är hörnstenarna höns, grisar och frö till sådd åt kvinnor på landet.

– Projektet har stärkt kvinnorna på ett imponerande sätt och samtidigt förbätt­rat matsäkerheten, säger Lilliam Rivera.

”Hus till folket ”, är ett annat av regeringens projekt. Varje år erbjuds 5 000 familjer billiga lån för att bygga ett värdigt hem. Tusentals vuxna har även fått möjlighet att lära sig läsa och skriva och genomföra grundskolans första sex år genom programmen  ”Jo, jag kan!” och ”Jo, jag kan fortsätta!”.

FAKTA Nicaraguas politiska växlingar

Anastasio ”Tacho” Somoza García, chef för nationalgardet, intog med amerikanskt stöd presidentposten i Nicaragua 1937. Tre år tidigare hade han gett order om att mörda revolutionskämpen Augusto César Sandino, som kom att ge namn åt sandinisterna.

Samozafamiljen och deras allierade styrde diktatoriskt landet fram till 1979.

1979 störtades president Anastasio Somoza Debayle av den vänsterinriktade sandinist­rörelsen. 1984 valdes sandinist­ledaren Daniel Ortega till Nicaraguas president.

Antisocialistiska gerillagrupper under samlingsnamnet contras bedrev under 1980-talet, med ekonomiskt stöd från USA, inbördeskrig mot Ortegas regering. I de allmänna valen i slutet av 1990- och början av 2000-talet besegrades de nu mycket försvagade sandi-nisterna.

2006 valdes Daniel Ortega emellertid åter till president, nu fast besluten att tillförsäkra sig stöd från bredare samhällslager.

Samma år, 2006, införde Nicaragua världens då strängaste abortlagstiftning – understödd av sandinisterna i ett försök från deras sida att neutralisera kritik från sina kristna motståndare och för att inte skrämma bort religiösa väljare.

Nicaragua är i dag ett av fem länder i världen där abort är totalförbjudet under alla omständigheter och där ingreppet är belagt med stränga straff.

Lagen har lett till att åtskilliga kvinnor skadats eller dött under egna abortförsök, och till att många läkare avstår från gynekologiska ingrepp av rädsla för att anklagas för att medverka till abort.

Enligt UNICEF sjönk analfabetismen från 20 procent 2005 till  3 procent 2009, varpå presidenten  Dani­el Ortega utropade Nicaragua till ett ”territorium utan analfabetism”.

Tillgången till vård har också förbätt­rats, bland annat genom ett hälsoförebyggande program som regeringen har lan­serat i samarbete med lokala nätverk. Det har lett till sjunkande mödradödlighet och mins­kad dödlighet hos barn under fem år.

Inget av detta hade varit möjligt utan president Daniel Ortegas goda förhållande till Venezuelas före detta president Hugo Chávez, som dog 2013. Bara några dagar efter att Ortega kommit till makten efter presidentvalet år 2007 beslöt han att landet skulle ingå i Chávez regionala samarbete, Bolivarianska alliansen för vårt Amerika, mer känt som ALBA – en strategisk allians i Latinamerika för att minska ojämlikheterna och omfördela rikedomarna.

Några månader senare anslöt sig landet även till oljepakten Petrocaribe och Ortega undertecknade ett energisamarbets­avtal, som över en natt löste landets akuta elförsörjningsproblem som ofta lämnade tusentals hushåll utan elektricitet under flera av dygnets timmar.

Totalt handlar det om lågräntelån på runt 500 miljoner dollar årligen, lika myc­ket som det internationella biståndet, vilket började försvinna samma år som Ortega kom till makten, bidrog med. Lånen har både generösa villkor och räntor på 2 procent.

Hälften ska betalas tillbaka inom tre månader och den andra hälften inom 23 år. Det senare lånet finansierar de sociala projekten och hör till förklaringen till att Nicaragua, liksom flera andra länder i regionen, uppnått häpnadsväckande resultat vad gäller att lyfta de allra fattigaste ur fattigdom, ge tak över huvudet och utöka tillgången till skola och vård till stora grupper som länge levt utan.

Enligt Aldo Díaz Lacayo handlar det om en ”ny revolution för Amerikas and­ra självständighet”, vilket innefattar ett enande av Latinamerika och av ekonomin och politiken i regionen.

– Allt detta möjliggörs och underlättas av tillgången till råvaror, främst olja, som under perioden har haft ett fördelaktigt pris.

Lilliam Rivera anser att initiativet till ALBA och lånen är ”strålande” men att det måste synas i sömmarna. Hon kritiserar bland annat att pengarna går till 150 energislukande upplysta ”livets träd”, som landets första dam, den starka och kreativa Rosario Murillo, har låtit upp­föra över hela Managua.

Tillsammans med avbildningar av Hugo Chávez, frihetskämpen Augusto San­­­­dino, president Daniel Ortega och Jungfru Maria, avspeglar träden sandiniststyrets helt speciella synkretism – sammanfattad på enorma skyltar där presidenten stoltserar med orden ”Kristen, Socialistisk, Solidarisk”.

”Livets träd” kan även tyckas gå stick i stäv med regeringens satsningar på förnybar energi som har inneburit att stora delar av elproduktionen har styrts om mot miljövänlig energi. I dag uppges 50 procent av energin komma från förnybara källor.

Målet för regeringen är att nå 90 procent till år 2020. Ett synligt resultat är den stora vind­kraftspark som präglar landskapet vid Nicaraguasjön, Centralamerikas största vattenreservoar.

Här fattas inte ett enda beslut utan att det först godkänns av presidenten eller hans fru Rosario Murillo, som är en framträdande politisk aktör.
Lilliam Rivera, expert på brottsförebyggande arbete

Många av Nicaraguas framgångar kan tillskrivas det styrande sandinistpartiet, med Daniel Ortega i spetsen. Men oppositionen är inte nådig i sin kritik. Lilliam Rivera kan delvis förstå kritiken:

– Här fattas inte ett enda beslut utan att det först godkänns av presidenten eller hans fru Rosario Murillo, som är en framträdande politisk aktör, säger hon.

En högljudd opposition jämför president Ortega med Somoza-diktatorerna, som styrde landet under åren 1936–1979, och beskyller honom för att ha köpt valsegrar och drivit igenom författnings­stridiga lagändringar. De beskriver honom som en auktoritär och odemo­kratisk president, som inte kommuni­cerar med folket.

Det påstås också vara lågt i tak och presidenten sägs göra sig av med kritiska röster innan de sprider sig.

En annan kritik som riktas mot rege­ringen är bristen på transparens. Lilliam Rivera förklarar den centraliserade makten som ett resultat av att Nicaragua har överlevt ett krig mot amerikanerna.

– Även den överdriva kontrollen av oppo­sitionen beror på den bakomliggande skräcken för amerikanerna, säger Lilliam Rivera.

Enligt Mónica Baltodano, miljö­rätts­advokat och aktivist i motståndsrörelsen, har bristen på maktfördelning skapat en rädsla hos befolkningen som gör att den accepterar och lydigt följer regeringens beslut utan att kritisera.

Hon kritiserar även regeringen för att ha tagit kontrollen över massmedia.

– Det är en förvriden bild av sanningen som når befolkningen, säger hon, och menar samtidigt att det är svårt att få människor att förstå det.
För USA och Europa är demokrati inget annat än kapitalism. För oss innebär demokrati socioekonomisk utveckling, sociala rättigheter, fördelning av inkoms­ter och välstånd.
Aldo Díaz Lacayo, sandinistisk historiker och politisk analytiker
Oppositionen citeras dock ofta i utländsk media. Aldo Díaz Lacayo menar att det beror på på att utländska stater har intresse av att lyfta fram oppositionen, som han anser går det privata kapitalets ärenden.

– För USA och Europa är demokrati inget annat än kapitalism. För oss innebär demokrati socioekonomisk utveckling, sociala rättigheter, fördelning av inkoms­ter och välstånd. Precis det som det innebar för er för 100 år sedan, säger han.

– För er är demokrati privat kapital. För oss innebär inte demokrati privat kapital, understryker Aldo Díaz Lacayo ännu en gång.

Under de senaste åren har oppositionens krafter framför allt kommit till uttryck i motståndet mot världens största infrastrukturprojekt – en kanal som den nicaraguanska regeringen tillsammans med kineserna drömmer om att bygga och som skulle förena Atlanten och Stilla havet.

Guillermo Morales tror att kanalen är en rökridå, vilket på samma gång sammanfattar oppositionens främsta argument som Mónica Baltodano ger uttryck för genom att retoriskt fråga:

– Vilka intressen ligger egentligen bakom kanalprojektet?

Hon svarar genom att fortsätta ställa frågor: ”Är det bara en korrupt affär? Finns det geopolitiska intressen? Illegala aktiviteter?” Säkert, det är en dröm för dem som önskar tvätta pengar eftersom det inte finns någon kontroll, inga skatte­plikter.

Enligt politiska analytiker handlar motståndet mycket om vem som sitter vid makten när kanalprojektet väl blir verklighet. För det finns pengar att tjäna. Det är inte heller något nytt projekt, utan en dröm som Nicaragua närt de senaste 200 åren och som nu är på väg att realiseras.

Det avgörande steget togs när den nuvarande regeringen med Daniel Ortega vid rodret 2012 blev den första som lyckades få igenom lag 800, som möjliggör byggandet i teorin.

Mónica Baltodano menar att det är regeringens absoluta makt, kontroll över de väpnade styrkorna och alliansen med lan­dets storkapital som möjliggör genomdrivandet av ett megaprojekt som kanalen.

Omvärlden må tycka vad den vill om Daniel Ortega, men kritiken till trots är han i dag en av Latinamerikas mest populära presidenter. Enligt en opinionsundersökning från CID-Gallup backar 57 procent av befolkningen upp honom. Även internationellt är tendensen positiv.

Men Aldo Díaz Lacayo lägger in en brasklapp:

– Europa och USA håller ett ständigt öga på oss. Just nu accepterar de vårt politiska projekt, låter det fortgå, utan att attackera.

Det som år 2003 tog en vändning mot en blomstertid för socialismen i Latiname­rika med valet av Lula da Silva som president i Brasilien, Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och Cristina Kirchner i Argentina, innebar en radikal förändring av det politiska klimatet.

– Det gav oss hopp om att utveckla nya politiska principer för att kunna genomföra socialism och det är där vi befinner oss nu, säger Aldo Díaz Lacayo.

Men han ser med oro på de pågående attackerna mot de socialistiska regeringarna i Brasilien och Venezuela. Samma krafter som, menar han, fick Argentinas vänsterregering på fall 2015.

I november går Nicaragua till val. Aldo Díaz Lacayo menar att utgången för Nicaragua är avhängig vad som händer i resten av de latinamerikanska länderna, såsom i Brasilien och Venezuela, och inte minst vem som vinner presidentvalet i USA.

– Vi upplever på sätt och vis en tillbaka­gång. Vi tror dock inte att det handlar om en strukturell förändring utan en tids­specifik konjunktur, säger den poli­tiska analytikern som hoppas på en andra självständighet i Nicaragua och hela regionen.

Publicerad
8 timmar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Klimat­process inledd i tingsrätten – ”Det räcker inte att ett gäng ungdomar stämmer staten”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 dag sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Kommer ”brand­muren” mot AFD att hålla?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln