Sommarföljetongen: Gudarna – del 5

DET FEMTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Mamma?”

”Hör pappa att vi pratar nu?”

”Nej, han chillar vid datorn”, ljög jag.

”Bra.”

”Är du på ditt rum?”

”Ja.”

Paus.

”Hur mår du?”

”Jo kära hjärtat, jag mår jättebra faktiskt. Och så var jag till vårdcentralen. Mina värden är bättre.”

Mamma pratar svagt av norrländska och har en märklig typ av blödarsjuka. Därför fick hon bara ett barn. Om hon slår upp ett sår måste mediciner stoppa blodet. Kroppen klarar det inte själv.

”Vad skönt.”

”Men nu har jag ont i foten igen. Det är pinsamt. Gikt heter det.”

”Var är du?”

”Gumman, jag är i Avesta. Sa inte pappa det? Jag bad honom berätta. Vi har ju inte hörts på ett tag.”

No shit Sherlock. Bakom mig hade jag ett slocknat halvår av höst utan mamma. Jag svarade aldrig på sms. Men klart att jag hade saknat henne. Det är en egen punkt i kroppen. Ett eget organ. Mammakärleken. Utan en mamma börjar hela kroppen bete sig annorlunda. Jag kände det som ett hål. Ett hål jag ville fylla med vad som helst. Cigaretter, folköl, ensamma människor på internet. Dessutom var jag nykriminell. Det hade vuxit ett berg av saker jag inte längre kunde berätta.

”Mamma, kommer du ihåg när du var ung?”

”Är det nåt särskilt du tänker på?”

”Lilly. Hon är lite illa ute. Hon har kille.”

Mamma skrattade.

”Har hon en kille? Spännande.” Det var med rösten som tror att man fortfarande är tio år.

”Alltså, hon har haft honom sjukt länge, de är typ en ENHET. Alla i Tierp vet att de är ihop.”

”Inte jag”, skrattade mamma.

”Men du är ju inte i Tierp.”

Jag svalde. Det var ett annat sätt att säga: du är satt i skuld.

”Men gumman, jag HÄNGER bara i Avesta ett litet tag.”

Hon ville försöka prata mitt språk. Det var uppenbart att vi inte hade något att säga varandra.

”Hur är det med pappa?”

SÄG det inte, tänkte jag. SÄG det inte. Du pratar bara med mig om saker som är intressanta ur ditt eget perspektiv. Inte någonstans orkar du lyssna på MIG. Tierp kunde sprängas i bitar. Det händer till och med här, med jämna mellanrum. Folk blir mer och mer flippade. Sprängda lägenheter, bombdåd, skottlossningar. Mamma skulle ändå fortsätta att bara bry sig om sig själv.

Jag bestämde mig för att betrakta mamma Julia som sjuk. Patologiskt självupptagen.

Mellan dessa två poler till föräldrar står jag.

”Pappa drar till Borås med Roffe Borg”, sa jag.

Tyst i luren. Jag kände att telefonen var överdrivet varm.

Tonårstiden: Jag kommer att minnas den som en gravt ensam tid där samtliga beståndsdelar av livet hela tiden måste hållas isär. Det här uppdelandet tar för mycket av min tid. Jag hinner aldrig känna mig som en gud.

”Lilly, i alla fall, är ihop med en kille som gör henne illa. Han är våldsam. Och nu har han blivit min chef. Jag har fått jobb på hans pizzavikning.”

Jag slog på teven för att stå ut med att prata så länge om svåra saker. Paradise Hotel. Mariana satt i en solstol med magtröja och en ölburk som balanserade på den nakna magen. Hon hade svullna läppar.

”Så trevligt”, sa mamma.

Hon missade poängen.

”Ja, JAG är inte rädd, men vad ska vi göra med Lilly? Först ville hon ha vår hjälp, nu vill hon inte längre. Det funkade inte att snacka med rektorn.”

”Det är farligt att älska män, att sätta sin tillit till kär­leken.”

Mariana trillade av sin solstol.

”Va?”

”Förresten hörde jag så hemskt på radion. De tillfångatar flickor och kvinnor och håller dom fångna i Syrien. Väljer ut alla som är över tio. Och våldtar dom. Så fruktansvärt, Janne. De blir sexslavar. Jag skulle så gärna önska att du …”

”Att jag vadå?”

Jag kände mig inte kopplad till kvinnorna i Syrien. Inte just nu.

”Ja, att du tar hand om dig.”

”Jag är sexton år, mamma. Varför tar inte du hand om mig?”

Det hördes ett ljud i bakgrunden. Var det Uffe, Urban, Tommy eller vad elektrikern nu kunde heta? Med firmabil och allt. Han knullade säkert min mamma direkt i baksätet på bilen. Körde runt henne mellan husen. På det fiffiga sättet kunde min mammas sjukskrivning vara hur länge som helst.

Men mig ville hon inte träffa.

”Snälla, såna saker vill jag inte höra, Janne. Inte från dig. Du vet hur mycket jag älskar dig.”

För mig var orden lika med noll.
Vem i världshistorien förutom pappa och Roffe Borg drar på weekend till Borås? I fucking mars? I Roffes slitna Fiat?
Vintermörkret låg tjockt. Jag hade mammas vantar. Från skolgårdens övergivna fredagsparkering rullade en sista liten bil ut. Rektorns vita Audi. Hon höjde handen till en ödslig hälsning. Jobbade hon över på fredagar? Hade hon övat foxtrot med Amor? Nu skulle hon hem till den blodiga oxfilén som hennes äkta make tillagat.

Det här är terrorism, tänkte jag.

Det enda som händer en fredagskväll i Tierp: gå till Filadelfiakyrkan och få gratis kaffe och kex. Sup skallen gul och blå på Brorsans restaurang. Sitt bakpå en kompis brorsas kompis moppe.

Eller gå till åttonde mars-festen som skolan anordnar.

En röd ros i kartong hängde över matsalen. Det här började likna Socialdemokraternas partikonvent. Det hade glatt min mamma Julia. Hon älskar Socialdemokraterna. Hennes pappa var stenhuggare. Utan Socialdemokraterna hade hon aldrig huggits ut till den lärare hon är.

Ljuset i min överdimensionerade kärlek till mamma hölls på sparlåga. Ett litet, skruvat bloss. Jag skulle behöva göra som alla andra: dränka min föräldrasorg i myriader av nya, unga kroppar. Så mycket som hade failat i min värld bara de senaste timmarna. Vem i världshistorien förutom pappa och Roffe Borg drar på weekend till Borås? I fucking mars? I Roffes slitna Fiat?

Jag spände händerna i vantarna. En sak var säker: Jag skulle få ta hand om spillrorna efter den misslyckade raggningshelgen själv, på söndag klockan 21. Då skulle sorgen i pappas hjärta brisera och jag få rycka ut.

Och jävla Daniel Abdollah som hade mig i sitt garn.

Där stod i alla fall Lilly.

Jag skämdes när jag såg på henne. Daniels lukt satt fast i andetagen. Hon bjöd mig från cigarettpaketet.

”Nej, tack.”

Hon hade tröjan där en tiger gapar och flashar med tänderna på framsidan. Calle stod bredvid i t-shirt. Båda huttrade.

”Bita är inne. Om du vill gå in alltså”, sa Lilly.

”Vad ska ni göra sen?” frågade jag.

”Tror det är hemmafest hos Kevin. Jag ska sova hos Danne.”

Det kändes som om tigern när som helst kunde hugga.

I matsalen luktade det värmeljus. Heliumballonger hängde i taket. Bita var inne i en djup diskussion med en lärare.

”Det behövs alternativa vårdinsatser, de papperslösa vågar inte gå dit. Därför funderar jag mycket på läkaryrket. Jag är inte rädd för blod heller.”

Nej, du är inte rädd för någonting, tänkte jag.

”Det är en fantastisk tanke”, svarade Gun Hellman och pillade på sin röda ros. ”En fantastisk tanke.”

”Men det är inte bara en tanke.” Bita såg ställd ut.

Jag tog henne på armen.

”JANNE!” Hon kramade mig överfallande. Bita är inte långsint. Hon kände av kalibern på min kram.

”Men, är du inte glad? Har du tappat ditt läppstift, flicka?”

”Jag är ett kriminellt skilsmässobarn. Fattar du.”

Jag var i stadiet när man bara önskar att man pratade göteborgska. Vi gick mot långbordens halvtomma chipsskålar.

”Vad ska vi göra? Det känns som om gudarna glider isär.”

Bita tog mig under armen.

”Kom, vi går in på toa.”

Jag haffade en näve dillchips i farten. Utanför glasdörrarna såg jag Daniel Abdollah glida upp och lägga armen om Lilly. Som en jävla Don Juan. Två timmar hade gått sedan han invaderade mig i min innersta sfär. Den där blodröda parfymjackan mot Lillys tunna tigertröja. Jag såg deras kyss. En fjäril rörde sig i mitt bröst.

Jag var avundsjuk.

”Well?” sa Bita och låste toadörren. ”Krackelerar allting? Vi får ha gudmöte själva. Lilly behöver tid.”

”Jag har kollat in knullfilmen nu i alla fall. Amor knäckte koden.”

Bita fick ett leende som om hon nyss beviljats ett fett sms-lån.

”OCH?”

”Och det är helt sjukt, för det är typ nån som filmar.”

Bita drog upp en folköl ur jackfickan.

”Nån som filmar? Vem?”

”Vet väl inte jag.”

Bita förberedde sig för strid genom att måla läpparna knallcerise.

”Bra jobbat, min gud. Vi kommer att klara det. Bara vi håller ihop.”

Hon öppnade ölen. Jag föll i jordens störtigaste gråt. En hel tunna som ville välta.

”Men så står han där, och allt är som förut, och Lilly ba ’Jag ska sova hos Danne ikväll’, fast man VET vad som kommer hända, och hon VILL ju inte egentligen men …”

Bita räckte mig ölen. Jag snörvlade tonårsdreglet tillbaka in i kroppen.

”­… ändå vill hon.”

”Jag vet”, sa Bita tröstande. ”Det är ett olöst mysterium. Men vi ska lösa det. Jag lovar, vi kommer att lösa det.”

Vi klunkade ölen växelvis. Alkohol: jordens överlägset bästa medicin för ohållbara lösningar.

Vi gick ut och betraktade spektaklet i matsalen. Två lärare var utklädda, en till sjuksköterska, en till kvinnlig polis. De gick och håvade in pengar som skulle gå till Tierps kvinnojour.

I hatten låg bara några kronor.
Bita hatar bandet Kent. Hon hatar alla band med män. Förutom Michael Jackson.
Tierps gator luktade av kattmat som legat och blivit rostig i en burk. Vi cyklade hand i hand genom stan till Kevins fest.

”Bita, du sover väl hos mig inatt? FF hela helgen.”

”KF, menar du.” Bita exploderade av skratt. ”Kent-fritt.” Bita hatar bandet Kent. Hon hatar alla band med män. Förutom Michael Jackson.

Folkölen fick mig att känna mig underbar. Som om livet skjutsade mig. Jag behövde inte trampa. Någon sjöng för mig. Jag kände mig som en kyrka måste känna sig. Okrossbar, upphöjd och from. År ut och år in. Pengarna strömmar in av sig själva.

”Klart jag sover hos dig. Men om Lilly blir avundsjuk?”

Vi var framme vid Kevins turkosa radhus. Hans mamma jobbar med att prata i telefon på Försäkringskassan. Pappan har stuckit till Finland med sin nya brud. Musiken pumpade ut från de tunna väggarna. Daniel Abdollahs vita vespa stod utanför.

”Vänta”, sa Bita. Hon tog mig i armen och nickade mot fönstret. Därinne var vardagsrummet.

”Det är nåt skumt med det här.”

”Vad?” sa jag.

”Amor är där.”

Vissa saker är skrivna i Tierpsten. Till exempel att Amor Lindgren aldrig skulle sätta sin fot på en fest hos Kevin Fält.

”What tha?” viskade jag.

Bita tog mig i midjan och drog upp mig så att jag skulle se. Där stod Amor, med sitt slängande lockiga hår, vars mjuka läppar fortfarande bar på mitt DNA, om någon kriminaltekniker skulle vilja göra ett prov. En meter och åttiosex centimeter. Han smådansade samtidigt som han böjde sig över Linn Hoffman i BF14 och viskade saker i hennes öra. Hon skrattade åt allt han sa.

”Han glider Tierp runt och säljer in sina moves till allmänheten”, viskade Bita. ”När ska Tierp förlora honom för Los Angeles?”

”Inte Los Angeles”, väste jag. ”San Fransisco.”

”Är Amor bög?”

”Jag kommer att göra honom till bög”, viskade jag allvarligt.

”Ska vi inte gå in?”

Bita betraktade mig med bekymmersrynkan påslagen.

”Lilly måste vara där! Vi smyger runt huset och ser om vi hittar henne.”

Vardagsrummet fortsatte i flera fönster. Stämningen på festen var hundra procent. Precis innan allt välter. Sekunderna innan någon blir intryckt på toaletten och tvångshånglad.
När vi låg första gången var det i en bastu i föreningslokalen på vår gård. Vi hade hyrt den för att vi varit kåta så länge, och kåta åttor har ingenstans på jordens yta att ta vägen.
Jag fick en tagg i magen. Tierp var plötsligt så ödsligt och tomt, som om gatorna var bredare, och Kevin Fälts fest mycket läskigare, bara för att pappa inte var hemma ikväll. Snödrivorna var högar av lik att kliva över. Kalla, nyss levande. Jag försökte stå på tå på skaren, men foten sjönk.

”Ducka, ducka, ducka”, väste Bita. Vi hade rundat huset. Stod vid ett litet fönster. Därinne lyste en blek lampa.

”Dom ligger därinne och knullar, jag dör”, sa hon.

”Du skämtar.”

”Du måste se. Håll käften och stå still.” Bita tryckte upp mig mot väggen. Därinne såg jag min bästa kompis Lilly stå på alla fyra i sängen som en hund. Bäddningen låg nervält på golvet. Daniel Abdollah klättrade över henne, när han jobbade sig in såg det inte ut som man föreställer sig sex, snarare som ett danspass på Friskis & Svettis. Rörelserna var helt klart överspända. Det såg ut som om hela kroppen skulle in.

Något brakade i min kropp.

Kom ut, tänkte jag. Kom ut istället, Lilly. Jag såg upp mot de kalla stjärnorna. Varför är den sexuella akten mellan kvinnor och män så himla tveksam? Så osmaklig. En blandning av slakt och njut. Min kropp var också tveksam. Det var en mix av tangerad kåthet och djupt och gruvligt äckel.

”Njuter hon?” Det kändes som om Lilly svek.

Bita drog upp ännu en folköl ur dunjacksfickan.

”Drick”, sa hon.

Jag drack.

Vi kändes som två fjantar som kollade på porr.

Varför var det så annorlunda med Amor?

Amor och jag. Vi älskade varandra i åttan. När vi låg första gången var det i en bastu i föreningslokalen på vår gård. Vi hade hyrt den för att vi varit kåta så länge, och kåta åttor har ingenstans på jordens yta att ta vägen. Jag tyckte att hans resta snopp såg ut som en levande dinosaurie. Vi låg på bastubänkens träplankor och gjorde våra kroppar heta, blandade ut huden med den andra tills gränserna inte kändes längre.

Vi visste inte vad som var SEX.

Vi bara gjorde något som vi tyckte om.

Vi andades. Kysstes, och andades.

I jämförelse var Lilly och Daniel Abdollahs grej ett skådespel, en akt som gjord för att vara filmad, som om de visste att vi stod och såg på.

”Nej, what tha fackin fail!”

Bita viskade inte längre. Jag blev medveten om en lyktstolpe på trottoaren som eventuellt ljussatte oss, ifall någon golare gick förbi. Bita föste upp mig igen så att jag dunkade in i den turkosa väggen.

”Ser du kopplet?”

”Piskan menar du.”

Daniel Abdollah höll i en svart stång med ett långt snöre på och daskade Lilly på rumpan som en kusk.

”Nu JÄVLAR. Är du med eller inte, Janne? Jag bryter mig in.”

Jag tänkte att det vore mycket opassande om jag, som hade en professionell relation med Daniel Abdollah, plöts­ligt dök upp som en tjomme mitt i hans sex.

Jag la mig raklång ner i snön.

Bita bankade hårt på rutan.

”Här kommer jultomten! Finns det några snälla barn härinne eller? Nä, tänkte väl det. ÖPPNA FÖNSTRET!”

Jag blundade som en blådåre.

Vad som sedan hände har jag fått berättat för mig i efterhand.

Daniel Abdollah flög ur Lilly med snoppen i vädret, en överdimensionerad sak som vajade som en uppblåsbar badkrokodil i vinden. Ögonen lyste som hos en paranoid pitbullterrier. Piskan höll han som ett vapen mot Bita i fönstret. Lilly på sängen hade inte kunnat låta bli att skratta, krocken mellan hennes världar måste ha varit för stor. Daniel Abdollahs snygga rumpa och svarta hästpiska, på fötterna hade han strumpor, Bitas röda toppluva i fönstret utanför.

Alla hade skrattat utom jag.

Bita sov inte hos mig den natten. Jag fick rulla in mig i tre fleecefiltar och se på repriserna av Paradise Hotel, kanske borde jag ha sett Vänner istället, något med humor. Det var den åttonde mars och det kändes som om jag hade grävt upp mig själv ur en grav.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad