DET TREDJE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
Jag föddes in i en blygsam själ som gömmer anspråk på världen som är oerhörda. För detta ska jag straffas. Om jag räcker upp handen på lektionen får jag inte hjälp på en halvtimme för att Kevin, Calle och Amin behöver proffshjälp av ett helt influget resursteam från kommunen.
Jag sitter tyst. Står för ingenting. Faller för allt.
Det är en överlevnadsstrategi.
Vi hade en manlig vikarie i sexualkunskap.
”Gissa hur gammal jag är?” sa vikarien och sträckte på armarna så att den håriga magen syntes.
”Trettiosju”, sa Amin.
Vikarien gjorde en måttligt road min. Han hade storblommig hawaiiskjorta. Det eldröda håret låg bakåtslickat för att mynna ut i en lång tofs. Längst ner blänkte ett par svarta finskor med lite för hög klack. Den här människan var definitionen av fel person på fel plats i fel tid.
”Nix, tjugoett.”
”Cool”, sa Amin.
”Vet ni vad jag heter?”
”Herman”, sa Amin.
”Bra, bra.” Vikarien pekade på Amin som om han var sjukt smart.
Han fingrade på vår mentor Guns upphängda gitarr på väggen. Ett ostämt ackord bröt ut.
”Spelar ni?”
Ingen svarade.
Vikarien drog fram en plastlåda istället, full med kondomer och p-pillerkartor.
”Brukar ni använda kondom?”
Ett pistolskott genom klassrummet.
Amin gled som en säl på isblock över Kevins och Calles bänk, Kevin tog skinkorna i varsin hand och började jucka Amins rumpa mot bänken.
”I helvete heller! Kondom! Fackin nittonhundratal!”
Jag drog på mig hörselkåporna, vilket fick mig att likna en truckförare. Dessvärre kunde jag höra allting ändå.
Det vibrerade i fickan. Okänt nummer.
”Du sökte mig. Mvh Daniel”
Jag knöt nävarna.
Vikarie-Herman hade riktat hela klassrumsenergin mot Kevin, alla lyssnade uppmärksamt på varför han hatade kondom.
”Plus, plast förorenar fittor”, sa han uttrycksfullt, som om han var med i P1. Vikarien nickade överintresserat.
Jag sparade numret som Daniel As. Min våta dröm var att möta upp Daniel Abdollah i soluppgången med pappas basebollträ. Jag skulle på allvar slå honom gul och blå. Men nu var min lilla hemliga plan att stjäla Daniel Abdollahs telefon. Integritetskränkning mot Lilly eller inte: mitt systerskap, och min mättnad på att ingen lyssnade, krävde handling av mig. Jag skulle ta makten över den där knullfilmen. Jag skulle insamla det okrossbara beviset. Idka äkta aktivism. Men inga basebollträn. Jag skulle behöva bli en riktigt sofistikerad bitch.
Men hur?
Jag såg mig om i ödsligheten som var detta klassrum denna blöta torsdag i mars. Mona gled osynligt in genom dörren, kanske hade hon varit ute och spytt. Vikarien drog varsamt en kondom över en inplastad gurka.
”Ni vet redan hur man gör det här, eller hur?”
Vikarie-Herman vände sig mot tjejerna i klassen. De stönade utan att egentligen få fram någon information.
”Mona har gjort det där på mig”, skrek Kevin. ”Hon kan visa. Kom igen då, Mona! Visa!”
Jag rusade ut ur klassrummet med hörselkåporna på.
Bita hade kemi i sal 102. Hon satt böjd över två kokande provrör iklädd enorma skyddsglasögon.
”Tjabba, Janne. Jag gör knark.”
Jag drog ut henne i korridoren. Skyddsglasögonen fick spottstänk stora som paljetter när jag berättade om planen. Bitas ögon börjar alltid lysa av lömska världsomstörtande planer. Det är därför jag älskar henne.
”Du är ett geni, min gud. Svara att du vill börja jobba på hans företag.”
”Han kommer döda mig.”
”Jag har din rygg.”
”Han vet att vi vet.”
Bita tog av sig glasögonen och gestikulerade med dem i handen, så som teveprofiler gör när de är viktiga.
”Daniel Abdollah är dyrkad. Men smart är han inte. Rädda människor är aldrig smarta. De är paranoida och svarar positivt på falskt smör. Och därför ska du smöra så överjävligt för honom. Säga att du vill bli entreprenör. Få honom att känna att han är en bror.”
Telefonen blänkte tom och tung i handen.
”Okej, jag gör det.”
Gun Hellman, min mentor, skred genom korridoren i bruna sandaler med smal klack. ”Hej tjejer”, sa hon och lämnade en doft av kaffe efter sig. ”Går det bra för er?”
”Hur bra som helst faktiskt”, sa Bita överväldigande. ”Tackar som frågar!”
Hon tog tag i min axel och började viska.
”Så här är det. Du är boss. Du ska inte använda dina sexuella kvalitéer. Du ska bara glida in på anställningsintervju, helt jävla high one professional. Så fort han avviker snor du telefonen. Och ringer mig sen. Deal?”
Deal.
Jag gick tillbaka till min lektion. Vikarien stod med en uppklippt petflaska och stack ner kondomgurkan i fittan på den. Jag behövde bara öppna klassrumsdörren för att vilja stänga den igen. Svarade Daniel: ”Jag är intresserad av ditt företag. Behöver du anställda?”
Svaret kom direkt.
”Förmodligen, trevligt initiativ. Ser dig gärna för en fika på Konditori Royal kl 18 ikväll.”
Deal.
Som om han redan var min boss.
Daniel Abdollah visste inte vem bossen var.
Inne hos Bita är det som att komma till ett slott. Det spelar ingen roll hur fult det är utanpå. Kristallkronor hänger i taket.
Cykeln rasslade genom snön. Bita bor i de sorgsna hyresradhusen bakom macken, kyrkan och grillen, där bara kriminella, ensamstående mammor och arbetslösa bor. Jag ställde cykeln utanför den tomma lekparken på gården.
Inne hos Bita luktar det evigt ris.
”Hallå!”
Bitas mamma skred fram i innetofflor med smal klack och gav mig en kram. I nacken doftade hon mysk och vanilj, och hon var som vanligt snygg i håret.
”Välkommen, kära Janne. Bita och Lilly är i rummet.”
Inne hos Bita är det som att komma till ett slott. Det spelar ingen roll hur fult det är utanpå. Kristallkronor hänger i taket. Värmeljus brinner på soffbordet som är inramat av en vit hörnskinnsoffa full med prydnadskuddar i turkos, leopardmönster och svart. Skålar med pistagenötter och torkad frukt. Två ljusslingor möts i fönstret.
”Janne, är du hungrig? Vill du äta mat med oss?”
”Nej, tack, vad snällt. Jag är mätt.”
Mahmoud tog mig i handen. Jag har alltid gillat Bitas pappa. Han är stor och trygg. En sådan som kan ha sin vuxna dotter i knät en hel kväll. Som kan prata allvar med henne. Jag har sett Bita krypa upp där, sett hans varma händer smeka henne över håret och säga hur fin hon är.
Min pappa är mer som en slocknad lyktstolpe. Man vet inte vad man ska ha för användning av den.
Lilly och Bita låg under täcket och kollade på film.
”Möte NU.”
Bita slog av filmen.
”Men ska vi inte se klart?”
Lilly såg mosig ut.
”Det är odemokratiskt när Janne kommit in i rummet.”
Lilly tittade på mig. Jag satte mig på sängkanten.
”Vad kollar ni?”
”En klassiker. Nyfiken gul med Lena Nyman från nittonhundrasextiotalet.”
”Utnyttjade inte han henne?”
”Vem?”
”Filmaren.”
Rösten sjönk ihop. Kanske hade jag börjat prata om fel sak.
”Vilgot Sjöman, han som gjorde filmen. Jag hörde att han utnyttjade Lena.”
Bita gäspade.
”Okej, då är Vilgot Sjöman också the unmentionable. Tyvärr hände det för ett sekel sen och vi kan inte börja nysta i det.”
”Lena Nyman är död. Fan, så bra hon är”, sa Lilly och slog ihop datorn.
”Dom bästa går alltid till historien.” Bita höjde högtidligt blicken mot himlen och knäppte händerna. ”Och till Gud.”
”Gudmöte nu, eller?” sa jag och tog av mig jackan. Telefonen behöll jag i handen.
Bita krånglade sig upp i skräddarställning och riktade sig till Lilly, som såg nollställd ut.
”Vi undrar hur du mår.”
Det blev en konstig paus.
”Filmen”, gnydde Lilly till svar och pillade upp datorn med stortån. ”Jag kommer inte hinna se klart. Janne, du kan väl hoppa in.”
”Vi har gudmöte nu”, sa jag.
”Och vi undrar hur du mår”, sa Bita. ”Vi har inte riktigt pratat om det. Inte sen det hände.”
”Sen vad hände?”
”Natten hos Danne … the unmentionable.”
Lilly tog sitt långa hår och började fläta det.
”När han filmade”, sa jag fumligt.
Det syntes på Lilly att hon ville vråla högt.
”Han har liksom inte våldtagit mig, om ni tror det.”
”Lilly, han filmade dig. Höll på med nån jävla grej i dig tills du blödde. Vi fick ju hämta dig. Och snacka med rektorn.”
”Prata inte om det.”
”Vet du vad du håller på med just nu? Det finns ett ord för det. Det heter förnekelse. Fråga Freud.”
”Freud är död.”
Jag schasade iväg Bita med blicken. Längre kunde hon inte gå.
”Lilly, vad händer mellan Daniel och dig?” sa jag diplomatiskt. ”Ses ni?”
Lilly skakade på huvudet.
”Vi ses inte. Han är inte hemma. Har dragit någonstans.”
Bita och jag kollade in varandra blixtsnabbt.
”Och du tänker fortsätta vara ihop med honom?”
En knyck med axlarna.
Snart rasar hela världen ihop för henne, tänkte jag. Hon håller ihop ett korthus. Snart väller det ur henne som en hink smält smör och vi får våttorka allting med diskmedel. Jag la mig i sängen och höll om hennes ben. Lillys värme från jeansen var så mild och stark.
Tyvärr vibrerade telefonen i min hand mot benet just då. Jag kunde inte låta bli att känna mig upphetsad. Det dunkade i tinningarna. Jag vinklade telefonen så att ingen kunde se.
Daniel As:
”Jag är här nu. Kom så fort du kan.”
En halvtimme för tidigt.
”Kör gudmöte ni två, jag ska shoppa med pappa.” Jag sprang mot dörren. ”Kolla klart på filmen!”
Min bana ut ur Bitas rum var snitslad av Faribas och Mahmouds vänliga leenden ute i vardagsrummet. Kärnfamiljens trygghet i två åldrade kroppar. Om jag bara kunde bli fosterbarn hos dem.
Förlåt mamma, för tanken.
Snabbt som en orm drog jag åt mig telefonen och släppte den i jackfickan. Sekunderna därefter kändes abnorma, som elefanter i hjärnan.
Daniel As satt vid ett kliniskt svart bord med blänkande metallben. Han hade inte tagit av sig den grandiosa röda jackan. Framför honom stoltserade ett bräddfullt glas latte, en uppslagen dator och en glänsande mobiltelefon.
Tierp high-tech.
Han reste sig och tog mig i hand.
”Förlåt att jag är sen”, sa jag nervöst.
”Du är inte sen.” Han slog ut med andra handen mot caféets stora väggklocka. ”Jag är tidig. Lär dig det. Jag är alltid tidig.”
Daniel Abdollah strök undan en svart hårlock från pannan. Varför var han så bedrövligt snygg? Snyggare än en sextonåring kan hantera. Lilly hade till ytan sett gjort världshistoriens hetaste kap. Daniel As såg ut som Zlatan blandat med Justin Bieber: Zlatans kropp och manlighet, Biebers valpiga oskuldsfullhet.
Inget för en bitch.
”Vad vill du ha?” Daniel Abdollah gjorde en gest mot servitören. De kände visst varandra.
”Bara en kaffe, tack.”
Servitören gav honom sin uppmärksamhet.
”Samma som mig”, sa Daniel och pekade på den enorma latten.
Jag hatar latte. Det känns som att dricka upp ett badkar.
”Du ska inte ha sämre. När vill du börja jobba?”
”Öh …” Jag erinrade mig mitt ursprungliga, keffa ärende: att söka jobb. Jag försökte ha i åtanke att jag satt framför en hustrumisshandlare, en våldsidkare, och minnas att jag hatade honom. Men jag kunde inte känna något hat. Jag kunde bara drunkna i hans snälla, bruna ögon.
”Grattis till stipendiet för bästa unga företagare!” sa jag upprymt. Daniel Abdollah gjorde ett smile bakom klunken. ”Jag är inspirerad av dig och vill gärna börja driva eget.”
”Intressant. Som?”
”Som … som konsult.”
”Inom?”
Jag såg mig hopplöst omkring. Ett snäpp ifrån oss satt en spridd småbarnsfamilj och snörvlade i sig kaffe och saft.
”Inom familjerådgivning.”
”Imponerad.” Daniel As höjde på ögonbrynen. Jag anade rädsla i hans ansikte.
”Därför vill jag se hur du gör. Hur man driver. Plus att det är så himla kul att du viker pizzakartonger. Jag har ätit flera pizzor vikta av dig.”
Daniel As skrattade. Det sista påståendet kändes lite överjobbat. Som om jag hade sagt något intimt.
Jag fick min latte.
”Nummer ett är att du har ett mål. Och målet är att tjäna pengar.” Daniel läppjade på sitt glas. ”Så hur ska du tjäna pengar?”
”Ta jävligt mycket betalt.”
Vi såg i samförstånd på den förtvivlade småbarnsfamiljen.
”Ett ögonblick. Ursäkta mig.” Daniel harklade sig artigt, drog ut stolen och vandrade bort. Min underläpp darrade. Jag släpade det stora varma glaset till min mun. Där låg mobiltelefonen, bara några decimeter ifrån min kropp, och blänkte. Den hade initialerna D A på skalet, i ringlande guld. Daniel Abdollah hade hunnit få flera sms under tiden vi pratade.
Han gled in på toaletten. Jag vred mig runt för att se vilka som såg mig. Småbarnsfamiljen var i upplösningstillstånd. Servitören höll på med sin egen telefon. Snabbt som en orm drog jag åt mig telefonen och släppte den i jackfickan. Sekunderna därefter kändes abnorma, som elefanter i hjärnan. När de klampat klart i mitt huvud skred Daniel Abdollah genom caféet.
Jag ställde mig upp, drog på mig jackan.
”Jag måste sticka nu, vi har familjerådgivning. Ring mig när jag kan börja jobba mitt första pass. Jättetrevligt att ses. Hejdå!”
Jag sträckte hafsigt fram handen. Daniel Abdollah såg uppriktigt förvånad ut. Jag brann av criminal highs i kroppen.
”Och förresten”, sa jag pliktskyldigt, ”vad går jobbet ut på?”
”Du har fokus. Du är grovjobbare. Inget pillande med mobilen, Janne.” Han log.
Jag svalde en inbillad citron.
”Och hur är det med Lilly?”
Han höll fast mig, det kändes som om han aldrig skulle släppa taget.
”Det är bra med Lilly. Bara bra.”
Efter mötet skulle jag blundcykla hem genom stan och begrava händerna i alcogel.
Han måste verkligen ha köpt en hel uppsättning pastellskjortor på ICA Maxi för att se ut som en trippelfärgad glasslåda, och inte en man i förfall.
Inte en lampa tänd. Det stank i hallen av jordnötter och damm. Jag tände i köket. Pappa satt framför köksbordet i mintgröna skjortan. Han måste verkligen ha köpt en hel uppsättning pastellskjortor på ICA Maxi för att se ut som en trippelfärgad glasslåda, och inte en man i förfall. Framför sig på runda vita bordet: en dator. På datorn det vanliga youtube-klippet med Niklas Strömstedt.
Du kom till mig,
våren var som vackrast
när du kom till mig
Om jag vetat det jag vet nu,
när du fanns hos mig
Nu är det för sent
Daniel Abdollahs telefon brände i handen. Skärmen var fylld av sms. Jag släckte den.
”Vad lyssnar du på?”
”Din favoritmusik.”
Pappa lapade i sig en näve jordnötter ur en skål. Jag sniffade upp en lukt av öl. Bakom datorskärmen stack ett glas fram. Han tog en klunk. Höll pappa på med en efter-jobbet-öl alldeles för sig själv, klockan halv sju hemma i lägenheten? Jag var så rädd att han skulle börja dricka. ”Päronjuicekoncentrat” läste jag på en tetra på diskbänken. Det fick mig att vilja prata med honom. Jag blandade till ett glas framför kranen. Sänkte det snabbt.
”Hur var det i skolan?”
Jag såg in i pappas jagade blick. Pupillen var omgiven av så mycket vitt, som om det snöade i ögonen. Långa rynkor drog från ögonvrån och upp i tinningarna.
”Bajs”, sa jag och slog ner glaset i diskbänken. ”Har mamma ringt?”
Pappa skakade på huvudet.
”Janne, det är något vi måste prata om.”
Jag ångrade så hårt att jag påmint honom om att mamma fanns. Det var ett misstag. Skulle inte hända igen. Jag ville inte höra mer, jag hade sett nog av sorg och längtan i hans kroppshållning, hade redan känt för mycket av den ruttna lukten av hans förfall.
”Om jag får könssjukdomar”, sa jag, ”kommer jag skylla allt på sexualkunskapen.”
”Du har ju Amor.”
En djup blick.
Vad menade han? Ångesten i honom var så skamlöst uppenbar. Varv på varv med den sorgliga låten, den skulle ändå aldrig framkalla pappas ungdoms heta, dyngfulla somrar fulla av kropp. Nittiotalet var sönder för länge sedan. Det fanns ingen ångerknapp.
”Mamma har ny gubbe nu.”
Det kändes som om han hade stoppat in en blöja i munnen på mig. Låten tog slut. Pappa klickade direkt fram en ny: ”Titanic: Music from the Motion Picture”.
”Det är skönt att lyssna på lite mysmusik. Får en att slappna av.”
”Varför skulle mamma ha en gubbe?”
”Nån elektriker från Avesta. Tio år yngre.”
Pappa såg ut som någon som inte var riktigt klok. Han brast i en brölande gråt som visade upp de gula tänderna. Han trevade efter min hand, men min hand var fridlyst för den här sortens postpubertala sammanbrott. Jag insåg: åren, kärnfamiljen, skilsmässan hade förstört honom. Jag blev tvungen att lämna honom ensam i köket, på stört.
Fortsättning följer…
