Sommarföljetongen: Gudarna – del 2

DET ANDRA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Har du haft vårtor?”

Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset. Håret var blont och fluffigt. I ett födelsemärke på halsen stack tre krulliga hårstrån upp.

”Det är en glasbit. Det gör skitont.”

”Inga svordomar, Janne.”

”Jag sa bara skit?”

”Du får gärna ha ett vårdat språk när du är hos mig.”

”Jag vet typ inte vad en vårta är.”

Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.

”Det där är en vårta.”

Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.

Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen. Jag hade kunnat bryta mig in i kungahuset och stjäla drottning Silvias vackraste diamanter. Jag hade kunnat hugga in drottning Silvias diamanter precis i hjärtat av foten. Skolsköterskan hade ändå sagt att det var vårtor.

Jag hade sett så mycket fram emot att få bort den onda glasbiten, en liten intensiv skitbit, från mitt eget kött. För denna längtans skull hade jag klätt av min fot naken inför skol­sköterskan Ann Bidén.

”De säger ju att vårtor gör fruktansvärt ont”, sa Ann Bidén med en gnällig röst inifrån gommen.

DE? Hade inte DE utrotat vårtorna by now? Plus, vem nuförtiden hade vårtor? Det var så typiskt. All min längtan skulle alltid komma på skam. Jag fick ett infall att dra hårstråna ur Ann Bidéns födelsemärke i ett ryck, få bort hår, hud och kött, nå ända in till blodet. Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor.

”Och använd badtofflor i duschen.”

Skolsköterskan drog fram en broschyr: ”Om vårtor på fot och hand”. Framsidan pryddes av en stor vit blobba med en massa rött i mitten. Jag drog min strumpa över foten, den var smutsig och luktade lite svett.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet.

I Janne Lerngrens haltsteg genom korridoren fanns nu hämndlystnad, en naggande känsla av fail och ett hopp om att en dag få skrika BITCH! till hela världen.

Och, som om det inte vore nog:

I foajén till matsalen, vid väggspeglarna där man kunde råka vara lite undangömd om man hade tur, stod min pappa och speglade sig med böjda ben.

I pastellgul, kortärmad skjorta och ljusblå jeans.

Jag visste inte om jag skulle kräkas eller säga hej. Tyvärr var ”hej” inget alternativ. Kranen rann medan han smekte de blöta handflatorna genom håret för att få det att ligga rätt. Jag hade sett honom göra det i badrummet hemma.

Vattenkammat.

Pastellgul, snudd på citronmarängtårtagul.

Jag hade innerst inne alltid vetat att min pappa har ett hemligt liv.

En kamera som svept över Rörbergsskolan i Tierp under resten av skoldagen hade visat ännu mer sorgliga ting.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet medan Mona i min klass, en helt okej gud med mycket muskler och många tankar i skallen, riggade en upphöjd scen av matsalsborden.

Ester, Embla och Vilma var indragna i själva uppförandet. De stod i olikfärgade strumpbyxor bakom ett rött skynke redo att börja promenera på catwalken när Mona gjorde ett tecken. Hon drog för de enorma matsalsgardinerna med ett snöre. Lukten av skolmat blev ännu mer påtaglig i mörkret.

Ester, Embla och Vilma, med jordens kanske sämsta självkänsla. Som behövde en självhjälpsbok. De var fantastiska, som alla gudar, men de hade fått ebola. Det var så vi gudar hade börjat se på saken. De var smittade. Jag kände explosionen komma. Luften var lättantändlig. Folk satt i klungor och åt, jag hade en tallrik blek fil framför mig, rörde runt med skeden flera varv.

Den betygsättande läraren hette Ralf Eriksson. Ralf stod bredbent över en stereo i färd med att koppla en enorm dator till en liten sladd som ideligen slingrade ur hans händer. När Mona svepte förbi slet han tag i hennes mest uthängande kroppsdel, en höft, och muttrade:

”Jag får inte till uppkopplingen, Mona. Eller är det Facebook som krånglar. Jag menar Spotify.” Ralf drog skamset höfthanden upp och ner. ”Men det sista som lämnar oss är väl hoppet.”

Ralf var en helt möjlig ekvivalent till min egen far. Talade i sentenser. Vad är det med lärare som möjliggör denna kärleksslakt mot språket? Är det personalrummets defekta lappar och affischer som sätts upp av övriga ebola-insjuknade äldre quinnor och gybbar, som knarkar det här:

”Om man är tyst för länge vissnar tungan” (källa: Pippi).

”Alla är barn i början” (källa: okänd).

”Alla känner apan men apan känner ingen” (källa: Olle Ljungström. Ingen vet vad det betyder).

”Ingen har nytta av att vara unik i en garderob” (källa: Jonas Gardell).

Och värstingen:

”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest” (källa: typ Kungen).

Det var mörkt som blyerts i matsalen. Jag behövde en Ipren. Ralf Erikssons feminina arm gled sakta ner över Monas höft medan hon styrde uppkopplingen på datorn. Handen fastnade där.

Bara hans hand på hennes höft, bara just nu och här medan Ester, Embla och Vilma gned sina strumpbyxeben inför modevisningen, precis en meter från den ekologiska mellanmjölks­maskinen, medan skolmatsalspersonalen gått ut på bakgården för att ta en cigg.

Låten dundrade ut.

 I used to bite my tongue and hold my breath

Scared to rock the boat and make a mess

So I sat quietly, agreed politely

Trummorna kickade igång livskänslan i Ralfs ögon. Han gjorde utfall med benen och kramade om hela Mona.

Längtar Mona efter det här, tänkte jag och öste in fil i munnen. Jag hade blivit hungrig nu. Vill hon stå öga mot öga med Ralf Eriksson och känna sig som en horunge i hans blick?

Är det något blixtrande sexigt att bli berörd av honom?

Är det hon som tvingar honom? Hennes fina, dagen till ära ganska så lättklädda, unga kropp. En vinröd tunika och svarta leggings. Är det därför Ralf skälver av erotik och snart måste gå ut och runka på toaletten? Jag ville springa fram och vara fittig, springa fram och separera gudomligt lammkött från åldrad lantis, klibba bort unga Mona från gamla Ralf.

Kräkas upp filen på deras kram.

Katy Perry ramade in kramen, gjorde den möjlig, bara en kram sedan gå, bara en kram sedan släppa henne.

 I guess that I forgot I had a choice

Let you push me past the breaking point

Får man krama vem som helst? Får Ralf Eriksson krama vem som helst?

Ingen i lärarkåren befann sig i matsalen.

Det brann små tårar från mina kinder ner i filen. Jag var ändå inget skolombud. Kamratstödjarna i klassen var Malva och Tim. Jag var ingen att säga något alls.

Kanske var det ingenting att se. ”Övergreppet” var redan försvunnet. Mona stod bakom skynket igen, hos Embla, Ester och Vilma och samlade deras mod, upprymd, uppfylld, det här var hennes individuella val.

Trots att det inte finns några individuella val, som Bita säger. För det som hände nyss var inget individuellt val, det var Monas kropp som inte kunde svara på Ralfs känsloutbrott med något bättre än en kram, en bekräftelse på att han var okej, att hans tafs på höften nyss varit helt okej.

Jag kände mig förvirrad som en burk müsli.

Uppblött i ett ton fil.

Matsalsdörren var tjock av armar och ben, Amors och Amins kyssläppar pressades mot rutan, det blev slem­avtryck på glaset. Ångestskriken kom.

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

Trycket släppte, folket vällde in. Ralf formade sina händer till lurar runt munnen.

”TJEJERNA I SP14 SKA GÅ MODEVISNING. VILL NI SE, SÅ SLÅ ER NER OCH HÅLL MUN. ANNARS HAR NI INTE HÄR ATT GÖRA. LUNCHEN ÄR OFFICIELLT SLUT.”

Det var inte helt klart hur meningarna i Ralfs mun gick ihop. Jag gick bort och lämnade min tallrik. Traven med smutsiga filtallrikar brakade ihop. Inga mattanter i när­heten. Och jag såg inte Daniel Abdollah någonstans. Hans mörk­lockiga hår dök inte upp i strömmen av hårdnackade tvåor.

Men där var Bita och Lilly.

Gudarna.

Min egen folkstorm.

De skulle rädda hela världen.

”Janne, har du trosor?”

De ställde sig hos mig. Embla och Vilma gick sin första parad utklädda till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i ABBA, med platta hattar på huvudet i blått och brunt vilket fick dem att likna två ekollon.

”Vad snackar du om?”

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

”Ursäkta den rosa färgen”, sa hon. ”Men det är krig och jag behöver verkligen trosor. Lilly hade bindan. Du får ställa upp med trosorna.”

Bita tycker om att säga ”krig” istället för ”kris”, det är ett mycket mer konstruktivt ord, som visar på att motståndet lever. Tjejer till exempel, de har inte kriser, de har krig. Bra att minnas ifall vuxenheten skulle råka tuta i tjejer att de befinner sig i kris, vilket den råkar, pretty ofta.

”Jag har bara trosorna jag har på mig.”

”Okej, kan jag få låna dom.”

”Jag fattar inte.”

”Ge mig trosorna.” Bita tiggde med handen. Jag tittade på Algot och Melvin i Daniel Abdollahs klass. De filmade modevisningen. Jag kom att tänka på hur Daniel hade filmat Lilly.

”Är du okej?” sa jag till Lilly.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag kan gå igen. Plus, Daniel är inte här.”

”Var är han?”

”Låt mig slippa höra hans namn”, sa Bita och drog in oss i dunklet bakom modevisningens röda skynke. Utanför mullrade en cover på ”Hey ya”, denna vidriga låt från tidernas begynnelse.

”Dra ner dom snabbt”, väste Bita.

Ester och Vilma klampade omkring på borden i bikinis till absurda applåder. Jag klädde av mig. Om det var någon som skulle se mig avklädd nu så skulle det vara Mona eller Embla. Det skulle vara okej. Bita fick trosorna. Hon var också naken, med sitt varma fluff mellan benen. Hon var lite tjock och hade fina lår. Mina trosor var lite tajta på henne. Hon klistrade fast bindan mellan benen.

”Så jävla schyst”, sa hon och tryckte till med handen.

Det dallrade i det röda skynket. Ralfs håriga hand stack fram. Inkräktaren drog bort ridån och upptäckte mig halv­naken och Bita i trosor. Lilly satt på golvet, som om hon fortfarande rörde sig i en annan värld.

”Vad i hel…?” Ralfs ögon lyste.

”Hallå, vi byter OM!” sa jag full av integritetskränkningskänslor.

Den rutiga skjortan Ralf stirrade på Bita som om han aldrig sett ett par tjocka, gosiga lår med en bindtrosa i mitten. Hon stirrade tillbaka som om hon aldrig sett en gubbe i femtioårsåldern.

Mona kom in.

”Hallå, ni förstör min modevisning!”

Hon började snyfta. Jag försökte tänka att det inte var hennes fel. Jag försökte tänka på gudarna, på systerskapet. Jag kröp ihop på golvet bredvid Lilly i min tröja. Golvet var iskallt och fullt av grus. Rihanna sjöng ”Diamonds”.

Ralf skrek genom musiken.

”Nu lägger ni av att sabba för andra, tjejer. Det här är så typiskt er tjejer. Blockera ombytesmöjligheterna för dom som faktiskt satsar på sina individuella val. Satsa på nåt ni också!”

Ralf Eriksson dirigerade med armen likt en onykter flygledare som vallar en skock får. Jag drog åt mig ett rött skynke och gömde mina och Bitas blottade kroppsdelar i det. Vi gick okrossbara genom det dunkla skrattjublet. Ingen har nytta av att vara unik i en garderob.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik.

I det inre av skoltoaletterna fick vi på oss kläderna utan avbrott. Det var trångt och klottrigt. Lilly tung och ledsen i kroppen.

Lika bra att ta ett möte direkt.

”Och nu till det mest basala”, sa Bita. ”Daniel Abdollah, I swear to God I will never mention your name again until vi har pratat med rektorn.”

Jag betraktade Lillys insjunkna ansikte. Det brukade vara lyckligt, uppvänt mot världen, nu orkade det inte.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik. Jag såg mig i spegeln: redig, bastant, en Janne. Jag såg att Lilly var på väg att krossas.

Någonstans for det igenom mig att vi hade pappa. Att pappa jobbade på den här skolan. Att han skulle rädda oss. Det var inte lugnt någonstans att tänka så. Tanken fladdrade bort som i en spolning.

”Jag måste byta binda redan.”

”Lägg av Bita, det passar inte nu.”

Hon bökade runt och insåg allvaret.

”Okej, jag gör det sen.”

”Vi går och anmäler till rektorn”, sa jag med handen på toalettdörren.

Lilly ryckte på axlarna.

”Har du några blåmärken?”

”Bara i fittan, typ”, pep Lilly.

Bita låtsades kolla med ett förstoringsglas mot Lillys under­liv. Ingen skrattade.

”Lilly. Vad gör du ens i skolan? Du är i chock. Du borde ligga hemma och vila dig framför Vänner.”

Bita tog tag i hennes axlar och ruskade dem, men rörelsen gled igenom Lillys skörhet. Kroppen var ihålig. Jag gav Bita en bister blick.

Rektorn hette Catharina Blomsteräng Swärdh och såg ut som en ansiktslyft skräcködla. ”Blomsteräng” passade inte alls ihop med den stränga uppsynen. Hon var hämmad och polisiär. Men hon var kvinna. Och ett kvinnoliv måste kunna sympatisera med en fallen syster i kampen.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner.

På Catharina Blomsteräng Swärdhs skrivbord stod en burk vaselin. Den vilseledde mig när vi stod utanför den öppna rektorsdörren och respekterade känslan av helvetesgap mellan hennes existens och vår.

”Stig på, tjejer”, sa rektorn efter att hon plockat färdigt med ett papper. ”Välkomna in.”

”Vi behöver hjälp”, sa Bita som kom först.

Rektorn såg misstänksamt på henne.

”Vad kan jag hjälpa er med, tjejer?” Hon knäppte händ­erna över skrivbordet som en galen professor.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner. Om rektor­erna vore ärliga och bjöd till skulle hela skolan målas rosa, föräldrarna göra uppror och några teenage mom­hippies kicka igång ett föräldradrivet dagis nere i källaren. Det skulle bli kaos. Rektorer måste släcka alla bränder i folk bara genom blicken.

Det är en blick som hatar de som tänker.

Det är ett fullkomligt paradoxalt ideal, egentligen. En skola med bildningsförakt. En skola som utbildar lobotomerade, ofria tänkare.

Och det här har jag alltså kommit på helt själv.

”Alltså, vi är inte tjejer. Men glöm det.”

Rektorn skrattade överlägset.

”Säg mig, Bita …” Rektorn sökte efter Bitas efternamn. Hon såg ner på vad som måste vara en klasslista.

”BITA HOSSEINI.”

”Just det, Bita Hussein. Om du inte är tjej, vad är du då?”

”En gud.”

”Jaså.”

Hon vände sig till mig.

”Vill du, Jane, berätta vad jag ska hjälpa er med?”

Rektorn är den enda i världshistorien som uttalar mitt riktiga namn. Det var uppenbart att jag tilltalades för att Bita just gjort sig till clown i rektorns ögon. Nu gav hon mig en blick av tvingande lojalitet.

”Ni måste skugga Daniel Abdollah i NA13. För han slår Lilly.” Sa jag.

Rektorn fick något oförstående medlidsamt i ansiktet.

”Vad är det du säger?” gapade hon överklassigt. ”Skugga Daniel Abdollah?”

”Käften, Janne.” Bita tog ordet. ”Lilly här”, hon pekade med händerna, ”är ihop med Daniel Abdollah. Det vet alla. De hade ett BDSM-förhållande. Det spårade. En gång slog Daniel Lilly gul och blå mot en diskbänk. Käken gick nästan av. Igår körde han in en räfflad dildo i henne tills hon blödde. Och filmade det. Är det helt okej enligt skol­lagen tycker du? Är det helt okej?”

Rektorn tog motvilligt emot sitt eget ord ”skollagen” i denna soppa av övergreppsanklagelser. Hon snörpte lidande på munnen och såg ut mot vinterljuset i fönstret. Det såg ut som om hon längtade efter en glass.

”BMI?” sa rektorn.

”Glöm allt du vet om Body Mass Index, Catharina”, sa Bita. ”Jag sa BDSM. Bondage, Dominans och Underkastelse, Sadism och Masochism.”

Lilly kröp ihop bakom orden och armarna.

Rektorn viftade på sina händer fulla med guldringar.

”Vi tar det här från början.” Hennes röst fick ett hack, ett litet avbrott. ”Vad är det som har hänt?”

Hon famlade efter min blick.

”Daniel Abdollah är hustrumisshandlare, våldtäktsman och porrfilmare”, sa Bita glasklart.

Rektorn tog ett myndigt papper och började bunta ihop det med några andra papper på skrivbordet. Jag insåg att hon gjorde det för att vinna tid.

”Bita Hussein, du pratar om Daniel Abdollah och Lilly Karlsson som om de vore gifta. Är ni gifta, Lilly?”

Nu lät hon lugnare. Nästan högtidlig. Lilly ruskade på huvudet.

”Då är Daniel Abdollah ingen hustrumisshandlare.”

Rektorn kilade in pappersbunten i rätt fack. Det kändes som om vår samtalstid var förbrukad.

”Ni kommer med allvarliga anklagelser.” Rektorn reste sig upp från skrivbordet och kom runt till vår sida. Hon lät sin nätta rumpa ta stöd av skrivbordskanten. ”Daniel är en av skolans bästa elever. Och Daniel Abdollah slåss inte. Han är uppriktigt sagt en pärla, och jag, mina vänner, tycker mig känna honom väl. Men det inser inte ni?” Rektorn pillade strategiskt på datormusen så att datorn lyste igång.

Det var en retorisk fråga. Rektorn studerade Bitas pin på bomberjackan, en kampnäve inuti en fet feministsymbol.

”Det är bra, tjejer, att ni är intresserade av internationella kvinnodagen. Om det är något jag kan hjälpa till med där, varsågoda. Men det om Daniel Abdollah låtsas jag att jag inte hörde. Allvarliga anklagelser.”

Jag gick mot dörren.

”Jag förstår inte”, sa rektorn. ”Vill ni Daniel illa?”

Jag letade med ljus och lykta efter nåd i rektorns ögon, men hon var en hjärna i en glasburk.

Bitas aktivism drunknade. Lillys blick var svart.

Det fanns en tid när jag trodde på vuxenheten. Jag trodde att vi ohängda ungdomar skolades in i ett samhälle för att det i det samhället fanns äkta och kreativa värderingar, något att tro på. Nu insåg jag att det var vuxenheten som var sjuk i huvudet.

Catharina Blomsteräng Swärdh stängde dörren själv.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Där utanför, i det turkost inredda väntrummet, stod Amor.

Amor, i all sin tysta poetprakt. I höstens färger, mitt i våren. En brun kavaj, en roströd halsduk, en svart tygkasse, gråa jeans och lika lockigt hår som Daniel Abdollah, fast mer åt brunt. Amor Lindgren. Jag ville springa fram och krama honom, borra in näsan i hans hud.

Janne och Amor. En ekvation som aldrig var tänkt gå ihop. Det senaste halvåret hade vi inte pratat med varandra alls, trots att vår fritid brann av hemliga mejl långa som romaner.

”Hej”, sa Bita hopplöst och knyckte mot dörren. ”Rektorn gräver sin egen grav därinne. Vad fan ska du göra med henne?”

Amor fick rött på kinderna.

”Jag har lovat lära henne foxtrot.”

Han såg ner i golvet.

Amor dansar. Han går estetisk och har en kropp som marmor mot munnen. Naken ser han ut som en romersk skulptur. Jag visste att han ville väl mot hela världen. Men det här var det sjukaste. Till och med Lilly skrattade.

”You what?”

”Rektorn behöver lära sig dansa. Hon ska på bal på Upp­sala slott. Jag lovade ge henne lektioner.”

”Snälla Amor, sälj inte din kropp”, sa Bita uppgivet.

Rektorn pangade upp dörren. Hon log sitt allra bredaste leende, bara mot Amor. Nu såg hon helt annorlunda ut, hade tagit av sig den vita koftan, under jumpern skymtade ett par välformade bröst redo att trycka sig mot Amors oskuldsfulla torso.

”Amor, min favoritkavaljer! Välkommen in, stig på, stig på.”

Vi skingrades utan ett ord.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Den dånande orgelkänslan i mitt huvud var återställd.

”Var är Daniel?” sa jag undergångsmässigt.

”Fan, jobbar. Satsar på företaget.”

”Det är skolplikt?”

”Inte i gymnasiet. Janne, du har sexig rumpa.” Kevin synade mig nerifrån och upp tills vi möttes med ögonen. Han var svartklädd med överdimensionerad keps, såg ut som en fånge förirrad ur ett begravningståg.

”Käften.”

”Är du född så?”

Kevin bolmade ut röken över mig.

”Är du född med Tourettes syndrom?”

Jag vann. Kevin hade bakåtvinklad keps. Det kunde bli år 2024, 2034, kepsarna kunde raderas ur modehistorien och aldrig återvända, i Tierp hade alla bönder ändå keps. Det stod ”RAGGARE” på skärmen.

”Be Daniel ringa mig asap när du ser honom.”

Jag drog i Kevins skälvande hand och rafsade ner mitt nummer över ådrorna med en tuschpenna. Blundcyklade hem för att slippa se Tierp svischa förbi och etablera sig i min hjärna.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
7 timmar sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Älg på ett kalhygge
Över 60 procent av den svenska produktiva skogen har kalhuggits sedan 1950-talet. Foto: Johan Gunséus/TT

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det går dåligt för Sveriges miljömål. Enligt den senaste utvärderingen klarar vi bara 1 av 16 mål, och när det kommer till målet Levande skogar ser det riktigt illa ut. Nu föreslår Skogsstyrelsen att regeringen ska ge dem i uppdrag att återigen börja inventera skogar med höga natur- och kulturvärden för att kunna skydda dessa från avverkning.

–  Det är ett allvarligt läge för skogens biologiska mångfald, säger Johan Åberg, områdesskyddsspecialist på Skogsstyrelsen.

Han är en av författarna till Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet Levande skogar, som publicerades den 1 oktober 2026. 

I den skriver myndigheten att ”det behövs skyndsamma insatser för att vända den negativa utvecklingen av miljötillståndet i Sveriges skogar” samt att det saknas ”tillräckliga styrmedel, resurser och åtgärder för att bevara kulturlämningar och biologisk mångfald, samt för att tillgodose att skogens alla ekosystemtjänster vidmakthålls över tid. Utvecklingen i miljön är negativ.”

– Anledningen till detta är flera, bland annat att vi har en liten andel skog med höga naturvärden och att det avverkas i dessa skogar, vilka behövs för att bevara biologisk mångfald. En annan anledning är att miljöhänsynen som lämnas vid skogsåtgärder inte är tillräckligt bra.

Sverige ser ut att missa 15 av 16 miljömål

Johan Åberg, specialist på områdesskydd inom Skogsstyrelsen. Foto: Camilla Zilo, Skogsstyrelsen

Naturvårdsverket har gjort en ny bedömning av Sveriges miljömål – de 16 miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda fram till 2030. Av dessa är det bara en, ”Skyddande ozonskikt”, som hittills uppnåtts. Två andra mål kan delvis uppnås till 2030, men för resterande 13 mål ser det sämre ut. Ett av dessa är just ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för. 

Skogsstyrelsen pekar ut flera åtgärder för att bryta utvecklingen, varav ett förslag är att regeringen återigen ska ge myndigheten i uppdrag att fältinventera skogar med höga natur- och kulturvärden. 

– Anledningen till att vi lägger det här förslaget är att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att veta vilka områden som ska undantas från avverkning. Myndigheter, men framförallt markägare och andra aktörer, exempelvis entreprenörer i skogsbruket, behöver ett sånt underlag för att lättare kunna identifiera de här speciella miljöerna och ta hänsyn till arternas behov där, säger Johan Åberg.

Skogsstyrelsen har inventerat och registrerat så kallade nyckelbiotoper i de svenska skogarna sedan 1990-talet. En nyckelbiotop markerar ett område med ett högt naturvärde och med stor betydelse för skogens flora och fauna och syftet har varit att skydda dem från avverkning. Efter att ett sådant område identifierats har Skogsstyrelsen registrerat detta i ett officiellt register. 

Men den 21 december 2021 slutade myndigheten att inventera och registrera dessa skogsområden. Arbetaren har skrivit om skogsbruket utifrån nyckelbiotopsinventeringen i flera tidigare texter och granskningar.

Skulle den föreslagna fältinventeringen innebära att nyckelbiotopsinventeringen återinförs?

– Nej, inte precis så som den var utformad. Det vi lärde oss av den var att vi behövde mer uppföljningsbara kriterier vid inventeringen, som är tydligare för exempelvis skogsägaren. Då var det ibland ganska svårt för en utomstående att förstå varför vi bedömde att ett skogsområde hade ett högt naturvärde.

Såhär bedömer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att det går för miljömålet Levande skogar enligt den senaste rapporten.

Över 60 procent av skogen kalhuggen – 6 procent skyddad

Enligt Skogsstyrelsens rapport sker en ”betydande avverkning i skogar med höga biologiska värden” vilket innebär en ”förlust av livsmiljöer som har väsentlig betydelse för biologisk mångfald.”  

Myndigheten pekar ut det storskaliga skogsbruket som en grundorsak.

”En grundläggande orsak till flera av de centrala problemen är den långsiktiga omvandlingen av skogslandskapet genom intensivt och storskaligt skogsbruk”, skriver de i rapporten.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, är den dominerande formen av skogsbruk i Sverige. Det innebär att man avverkar alla, eller nästan alla, träd inom ett specifikt område samtidigt. Sedan 1950-talet har över 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits.

Efter avverkningen bereds marken genom att det översta markskiktet rörs om innan man planterar nya trädplantor av samma slag. Oftast gran eller tall. Metoden skapar skogsbestånd där alla träd är av samma art och lika gamla, vilket ökar sårbarheten för den nya skogen om den utsätts för exempelvis insektsangrepp eller stormar.

Skogsbruksmetoden medför också stora risker för den biologiska mångfalden och arter som är beroende av äldre, varierande skogar som stått länge riskerar att försvinna från området. Enligt bland annat en bedömning av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är hundratals arter utrotningshotade på grund av kalhyggesbruk.

Ett annat problem med kalavverkningen är att avverkningsmetoden leder till ökade koldioxidutsläpp, då skogen börjar läcka ut koldioxid när träden plockats bort – i stället för att lagra koldioxid som skogen gör annars. 

Färre fridlysta arter och snabbare avverkning

Knärotens blad. Foto: Vendela Engström

Den 1 november införs Tidöregeringens ändring av den nationella fridlysningen. Ändringen betyder att listan på nationellt fridlysta arter minskar från 300 till 230. Den nya listan innehåller fler insekter, lavar och svampar, men färre växter.

– Dagens situation har i vissa fall medfört orimliga inskränkningar för markägare. Med de nya reglerna blir artskyddet mer träffsäkert och förutsebart. Bara de mest skyddsbehövande arterna ska kunna få ett mer ingripande skydd, och fridlysningen ska inte i onödan försvåra jord- och skogsbruk eller annan pågående markanvändning, sade dåvarande landsbygdsminister Peter Kullgren i ett pressmeddelande den 14 juli i år.

En art som får ett ändrat skydd är den omtalade orkidén knärot, en art Arbetaren skrivit om tidigare. Arten är rödlistad som sårbar och en signalart. Det indikerar skyddsvärd, äldre skog med hög biologisk mångfald och områden där den hittats har kunnat hindra avverkning. Men från den 1 november ändras det.

Dåvarande regering skriver i pressmeddelandet att den kommer att vara ”fortsatt fridlyst men med ett grundläggande skydd, vilket innebär att den inte kommer hindra skogsbruksåtgärder på det sätt den tidigare har gjort.”

En annan möjlig förändring för skogsbruket, på förslag från dåvarande Tidöregering, är att göra det snabbare för en skogsägare att få avverka skog.

I nuläget krävs inget tillstånd för att avverka skog, men en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen om skogsägaren ska avverka mer än 0,5 hektar nedanför fjällnära gränsen. Efter sex veckor får ägaren avverka, såvida myndigheten inte sagt något. Men från årsskiftet kan tidsfristen komma att kortas från sex till tre veckor.

Den 1 november tas flera arter bort från den nationella fridlysningslistan och regeringen har bedömt att tidsfristen för avverkningsanmälningar föreslås kortas ner. Hur kan det här komma att påverka målet Levande skogar? 

– När det kommer till avverkningsanmälningarna så tror jag inte att den kortare tiden från anmälan lämnats in till dess avverkningen kan utföras kommer ha så stor betydelse, eftersom Skogsstyrelsen av resursskäl granskar en så liten del av de avverkningsanmälningar som kommer in, och mycket sköts automatiskt. Gällande listan på fridlysta arter så kommer det kanske avverkas vissa områden med exempelvis knärot, men å andra sidan kommer kanske områden med några av de nya arternas miljöer att skyddas i stället, säger Johan Åberg.

Något han tror kommer ha större effekt framöver är en kommande förordning om samråd enligt Miljöbalken 12§6, som handlar om ”åtgärder som väsentligen kan förändra naturmiljön”. Skogsstyrelsen har just nu i uppdrag att precisera vilka åtgärder och miljöer som enligt Miljöbalken ska anmälas till samråd. 

– Den kommer nog ha större betydelse när det kommer till möjligheten att påverka vilka miljöer som ska lämnas, säger Johan Åberg.

Är den förväntade konsekvensen av förordningen att fler områden ska skyddas?

– Nej, men förhoppningen är att bättre hänsyn ska tas till dessa områden i samband med en planerad åtgärden, som exempelvis avverkning eller kvävegödsling.   

Örebro kommun slutar bruka skogen

Majoriteten av den svenska skogsmarken (49 procent) ägs av enskilda ägare, såsom fysiska personer och enkla bolag. Därefter kommer privatägda aktiebolag (25 procent) och sedan statliga bolag (13 procent). 

En mindre del av den produktiva skogen ägs av kommuner och i september meddelade Örebro kommun att de fattat beslut om att de helt slutar med kommersiellt skogsbruk. Skogen ska i stället skötas för att gynna biologisk mångfald, öka kolinlagringen och förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv. 

Kommunen har som mål att vara klimatneutrala till 2030 och tidningen Nerikes Allehanda, som var först med att rapportera om detta, skriver att att en analys gjord av SLU visar att om kommunens skog lämnas i fred kommer den kunna lagra omkring en tredjedel av kommunkoncernens utsläpp från 2024.  

Johan Åberg berättar att det inte är helt ovanligt att kommuner fattar liknande beslut gällande sitt skogsinnehav, för att göra naturen mer friluftsvänlig för invånarna.

– Det har resulterat i att flera kommuner valt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk, vilket innebär att man successivt tar ut skogens träd i stället för att vid ett kalhugga skogen. 

Åter till målet om ”Levande skogar”. Vad krävs för att nå dit? 

– Att avverkning av skogar med lång skoglig kontinent (skogar som inte avverkats tidigare, reds. anm) upphör, att miljöhänsynen blir mer omfattande och precis, att i ökad utsträckning börja använda de mer hyggesfria skogsbruksmetoderna samt att säkerställa att skogarna som undantas från skogsbruk i ökad utsträckning sköts enligt de fyra benen: att de betas med tamboskap, blötläggs, bränns eller att de bevaras utan åtgärder.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad