Vi har aldrig haft så många aktiva språk i svensk skola som nu. Varje pedagog som kan ta tillvara på och förädla den rikedomen förtjänar en utmärkelse. Med en välfungerande, professionsledd undervisning kan språket bära både hemma och i officiella sammanhang.
Den gamla, unkna samhällspyramiden, den där som avbildats i otaliga varianter med cylinderhattar på toppen och sopande arbeterskor på botten, verkar aldrig gå ur tiden. Den styr och ställer med samhällets ödesfrågor. Vid förslagen om energiförsörjning, matproduktion, infrastruktur lägger dunderkapitalisterna alltid sista handen. Men även en kader av vita, röststarka och välbetalda har oförsvarligt mycket att säga till om.
Ett färskt exempel gäller vår språkpolitik. På en och samma grundskola är det i dag inte ovanligt med tio olika modersmål. Det är en rikedom att så många barn och ungdomar naturligt rör sig mellan och genom så många olika språk.
Med en välfungerande, professionsledd undervisning kan språket bära både hemma och i officiella sammanhang. Av aldrig tidigare skådad omfattning behövs därför modersmålslärare, studiehandledare och språkstödjare – proffsen som vet hur det är att röra sig som fisken i både salta hav och bräckta insjöar. Deras sätt att behärska flera språk är guld värt, men att denna kompetens inte värderas som den ska skvallrar arbetsvillkoren om.
Cheferna kallade dem uppviglare och förbjöd dem att använda förskolornas anslagstavlor för att uttrycka sin uppfattning.
Tiden är kommen för det enspråkiga mellanskiktet av tjänstemän och småchefer att maka på sig. På två av Sveriges skolor har det blivit tydligt. I Uppsala har modersmålslärare organiserat protester mot att deras enhet ska läggas ned. De har satt upp namnlistor och informerat kollegor och föräldrar om nedläggningsplanerna.
I det andra fallet har en rektor i Kramfors fått skolinspektionens ögon på sig sedan han fem år tillbaka organiserat modersmålsundervisningen på distans från andra städer, i strid med lagen. Båda fallen handlar om skolpersonal som har elevernas bästa för ögonen, som försöker omfamna den flerspråkiga verkligheten i skolan av i dag. I båda fallen är det för elevernas skull som personalen går det extra varvet och skriver namnlistor och bryter mot lagen.
Men samtidigt är fallen till sitt väsen helt olika. Modersmålslärarna är en grupp i skolan som ofta är satt på undantag, med osäkra anställningar och flackande mellan flera skolor utan tydlig tillhörighet och möjlighet att påverka.
De dåliga anställningsvillkoren och den ständiga rasifiering som utlandsfödda drabbas av gör att deras röster inte är förväntade. När de tog till orda i Uppsala blev de således belagda med munkavle. Cheferna kallade dem uppviglare och förbjöd dem att använda förskolornas anslagstavlor för att uttrycka sin uppfattning. De bröt visserligen inte mot Svea rikes lag, men de utmanade den oskrivna regeln om vem som får tala och när. Deras brott var att skjuta ur underläge, och hålla i vapnet tillsammans.
När Kramforsrektorn däremot drog lans mot den föråldrade lagstiftningen genom att helt enkelt inte följa den, gjorde han det från toppen av den maktstruktur som ger just honom en röst. Han bröt visserligen mot Svea rikes lag, men han utmanade ingen annan ordning av betydelse.
Som tack uppvaktades han nyligen av Sveriges kommuner och landsting och fick emotta ett fint pris för det lagbrott som han begått under fem års tid. Han har också lyckats odla en alternativ karriär som inspirationskonsult tack vare sin kamp för elevernas rätt till modersmålsundervisning.
När modersmålslärare som försöker försvara sin arbetsplats tystas visar det sprängkraften i deras sak.
Vi har aldrig haft så många aktiva språk i svensk skola som nu. Varje pedagog som kan ta tillvara på och förädla den rikedomen förtjänar en utmärkelse, inklusive den rektor som bröt mot lagen för att göra det möjligt.
När modersmålslärare som försöker försvara sin arbetsplats tystas visar det sprängkraften i deras sak. De gör oss inte bara en tjänst genom att hålla hårt i modersmålsundervisningen, utan konfronterar också gamla maktstrukturer som håller oss tillbaka. Det väger tungt som en sten.