Att genomskåda rasbegreppet

Genetikern Steve Jones skrev i den klassiska boken The Language of the Genes från 1993 att hudfärg berättade mycket lite om vad som låg under ytan. Om man i stället tittade närmare på blodgrupper fanns det stora likheter mellan armenier och nigerianer samt mellan folk från Australien och Peru. Överlag var de genetiska skillnaderna mellan folkgrupper (afrikaner och européer till exempel) inte mycket större än de som återfanns inom den europeiska kontinenten.

Det var inte första gången som rasbegreppet förpassades till den vetenskapliga soptippen. Antropologen Ashely Montagu och flera med honom stred redan under 1940-talet för diskvalificera konceptet ”ras”. På ett sätt kan vi säga att de lyckades. Det rasbegrepp som ledde till så mycket elände i politiska och pseudovetenskapliga program har till stora delar försvunnit från det allmänna samtalet.

W. J. T. Mitchell ställer, i sin nya bok Seeing Through Race, den uppenbara följdfrågan: om rasbegreppet försvann, hur kommer sig det då att vi fortfarande har rasism? Mitchell, professor vid University of Chicago, är något av en nybörjare i ämnet.

Boken, en kombination av nedskrivna föreläsningar och essäer, rör sig med en befriande naivitet genom minerad terräng. Samtidigt finns det få som är bättre lämpade än Mitchell att ta sig an frågan. Han var en av pionjärerna inom en kulturvetenskap inriktad på bilden och seendet, och har analyserat kulturers visuella uttryck sedan 1980-talet.
Mitchell vill att vi ska se genom rasbegreppet, likt en lins, och detta för att genomskåda vad ”ras” står för i dag.
Till skillnad från genetiker som Steve Jones ser han också ”ras” som en kulturell bild av olikhet. Vi må vara lika under ytan, men ytan är inte oviktig. Ytan är den bild med vilken vi orienterar oss i samhället. Mitchell vill att vi ska se genom rasbegreppet, likt en lins, och detta för att genomskåda vad ”ras” står för i dag.

Mitchell argumenterar, i likhet med de svenska forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette, för en försiktig återgång till konceptet ras. Han hävdar att vi, över 30 år efter att rasbegreppet till slut avfärdades, fortfarande ser världen genom begreppet ras och att vi måste återvända till vad detta seende består av för att kunna analysera rasismen som vägrar att dö.

Ras är för Mitchell ett medium, likt ett fönster som ramar in vår visuella perception av tillvaron. Det kan också var en kostym eller förklädnad som kan användas för olika syften. Ras är inte endast visuellt, men Mitchell hävdar att det är svårt att överdriva betydelsen av bilder och bildliga metaforer när vi talar, tänker och ser på människors ytor.
Ras är således en social snarare än en biologisk verklighet.
Ras är således en social snarare än en biologisk verklighet. För att bena ut begreppen tar Mitchell hjälp av den franske psykoanalytikern Jacques Lacans modell rörande imaginära, symboliska och ”reala” register. Det imaginära är vår visuella värld av bilder och illusioner. Det symboliska är lagar och språk. Det ”reala” är det mest traumatiska som inte kan representeras.

Mitchell slår samman det imaginära och symboliska (det som vi kan se och artikulera) till något som han kallar en (social) ”verklighet”. Ras är således en produkt av denna ”verklighet”, en konstruktion av bilder, diskurser, institutioner och paradigm. Rasism, å andra sidan, är det traumatiska våld som i högst grad är reellt: den sjukdom som åstadkommer skada.

Ras är ett ambivalent koncept som likt ett farmakon kan vara lika mycket gift som botemedel. Först och främst är det ett verktyg för att förstå sjukdomen. Om vi gör oss av med rasbegreppet riskerar vi att inte längre kunna diagnostisera rasism. Föreslagna ersättningsbegrepp, som ”etnicitet”, har inte, enligt Mitchell, samma kraft i detta arbete och hindrar, i sin menlöshet, förståelse.

Frågan är således i vilken ände vi ska börja nysta upp rasbegreppet. Mitchell vänder på en bekant modell. När det gäller materia och materialism, eller idéer och idealism, så har vi inga problem att säga att de första termerna är mer reella. I förhållandet ras/rasism är det rasism som är reellt snarare än ras. Rasbegreppet skapar inte rasism utan är något som i stället låter oss komma i kontakt med det ”mystiska syndromet känt som rasism”.

Att denna ”kontakt” kan leda till negativa konsekvenser är något som Mitchell är väl medveten om, samtidigt som han hela tiden understryker att rasismen fortfarande existerar och verkar även om vi inte diskuterar rasbegreppet. Vi måste inse, hävdar han, att ras är det koncept som i sin helhet kan låta oss förstå rasismen. Utan ras blir rasismen ett trauma utan namn och representation.
Om det vore så enkelt att det endast rörde sig om hudfärg skulle frågan vara lättare att lösa, men Mitchell argumenterar för att rasister inte endast lutar sig mot en persons utseende för att döma vederbörande.
När ras förstås som ett ”medium” snarare än ett redan definierat innehåll (som i pseudovetenskapliga modeller av genetiska skillnader) kan vi börja förstå hur olika sociala grupper representeras. Detta sker bildligt (hudfärg, hår och så vidare) men sträcker sig också över tid för att inbegripa berättelser, myter och rykten.

Om det vore så enkelt att det endast rörde sig om hudfärg skulle frågan vara lättare att lösa, men Mitchell argumenterar för att rasister inte endast lutar sig mot en persons utseende för att döma vederbörande. Det finns också färdigskriva berättelser och attribut, fördomar med andra ord. Rasismen skapar rasen och rasen är både en bild och en historia. Mitchell fördjupar sig i konflikten i Palestina för att illustrera sin tes. Här har två semitiska folk, judar och araber, skapat bilder av varandra när ett traumatiskt rasistiskt våld migrerat till de imaginära och symboliska registren.

I långa partier rör sig Mitchell genom konflikten i Palestina och tappar bort sig själv i dess komplexitet, vilket är synd. Det hade till exempel varit mer intressant om han hållit sig kvar vid en studie av USA och Europa för att försöka utveckla sin modell.

I en intressant passage avfärdar han att rasmotsättningar överskuggar klassmotsättningar. Han påminner om hur Marx och Engels blev inspirerade av kamper mellan ”raser” när de formulerade klasskampsbegreppet. För Mitchell ligger den sociala konstruktionen av ras mellan de klassiska konflikterna som klass och kön. Ras är också den ”kompass” som gör det möjligt att analysera samhällets olika skiljelinjer.

Mitchell hävdar inte att hans förslag att se genom, och genomskåda, rasbegreppet ger några enkla svar. Snarare är hans syfte att väcka frågor och identifiera svårigheterna som omger dessa frågor. Hans idé att se ras som ett resultat av, snarare än som orsaken till, rasism är på många sätt en elegant lösning på problemet om hur rasism ska kunna diskuteras.

Samtidigt finns det kanske något lite naivt i att hävda att det är lätt att kalla saker vid deras rätta namn” i stället för att gömma sig bakom politiskt korrekta omskrivningar. Kampen mot rasbegreppet var på intet sätt oviktig då den fördes mot pseudovetenskapliga idéer. Hur går det att vara säker på att ett återinfört rasbegrepp leder till en förståelse av ras som social konstruktion i stället för en återgång till tron på ras som en vetenskaplig verklighet? Går det verkligen inte att kämpa mot rasism utan att (åter)använda konceptet ras?

Feministisk forskning har vant oss att skilja på kön (biologisk veklighet) och genus eller ”socialt kön” (kön som social konstruktion) – även om denna modell nu talande nog ifrågasätts av de som vill hävda att även kön hela tiden konstrueras.

Mitchells förslag är att vi börjar prata om ”social ras”. Men utan en ständig påminnelse om det ”sociala” (det vill säga det föränderliga) riskerar rasbegreppet att leda in i återvändgränd och börja producera idéer om statiska identiteter. Dessa kan visserligen snabbt få en funktion i samhället, men ibland med skrämmande resultat. I slutändan kan de skapa en politisk process karakteriserad av identitetssträvanden för erkännande inom multikulturalismen eller för en plats som dominant majoritet för de ”vita” i västvärlden.
Det finns ingen garanti för att begreppet ”social konstruktion” leder oss till att kunna diagnostisera orättvisor eller komma till bukt med rasism.
Det finns ingen garanti för att begreppet ”social konstruktion” leder oss till att kunna diagnostisera orättvisor eller komma till bukt med rasism. Lika lite som det ger oss omedelbara resultat om vi byter ut ras mot etnicitet. I slutändan går det inte att komma ifrån att genetikernas förmåga att se bortom hudfärgen fortfarande är lockande.

Mitchells viktigaste poäng ligger kanske inte i hans försök att genomskåda rasbegreppet utan i hans påminnelse om vikten av att aldrig glömma bort de verkliga sår som rasismen skapar i samhällskroppen. Om vi följer hans argument att rasismen existerar på en traumatisk nivå som inte enkelt kan representeras, finns det inga givna sätt att diagnostisera och förstå den. Det handlar hela tiden om approximationer och försök att se frågan från nya vinklar för att hitta andra ingångar. Som del i en sådan utforskning är Mitchells bok både viktig och tankeväckande.

Publicerad
20 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

IF Metall veckovers

Veckovers: Schack matt

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Avslag för utvisnings­hotade Bella Aksoy

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Filmatisering av Lunabbas bok griper tag

Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza

Israel planerar hänga palestinier inför publik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Dags för demonstrationer – kommer journalist­kollegorna?

Nu drar hösten igång med stormsteg – bara veckor kvar till valet. Det närmar sig också flera olika större demonstrationer och andra arrangemang runt om i landet. Flera så kallade folkfester för fred och klimat ordnas (läs mer här) bland annat i Lund och Göteborg – där det också är stor klimatmarsch samma helg. Greta och jag (det är Alexandra som skriver) kommer att vara där. Vi kommer också att vara i Stockholm i helgen där det arrangeras klimataktiviteter i 24 timmar med en stor demonstration som avslutning på söndag den 23 augusti. Initiativet till demonstrationen kommer från Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpapporna och Researchers Desk men hela 256 olika organisationer har nu ställt sig bakom. Det kan bli större än på mycket länge!

Personligen hoppas jag (Alexandra) nu att dessa olika initiativ skildras av journalistkollegor från de stora mediehusen. Det är vår plikt.

I arbetet med Att låta världen få veta – Handbok i klimatjournalistik som kom ut förra året intervjuade Lisa Röstlund och jag bland andra Alan Rusbridger – tidigare chefredaktör på The Guardian. År 2014 fick han det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood-priset, för att ”ha byggt en global medieorganisation dedikerad till ansvarsfull journalistik i allmänhetens intressen(…)”. I intervjun refererade han till suffragetterna – den rörelse av kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt i början av förra seklet i Storbritannien. Suffragetterna ordnade massdemonstrationer, förstörde offentlig konst, hungerstrejkade och genomförde även ett bombdåd mot kyrkor.

– Du måste vara medveten om historien, sa han.

– Om du vore redaktör för 110 år sedan – hade du inte rapporterat om suffragetterna? Skulle du ha sagt, när någon av dem kastade sig under en häst eller när några placerade ut bomber: ”De försöker bara få uppmärksamhet. De gör det här bara för att få rubriker”? Vid vilken punkt vänder du ryggen till nyhetshändelser, för att du anser att det är en pr-kupp? Var drar du gränsen?

Journalisten Keerti Gopal på nyhetssajten Inside Climate News är specialiserad på att rapportera om aktivism. Hon berättar i ett digitalt panelsamtal på sajten Covering Climate Now att hon förvånas över att så många journalister är ängsliga för att bevaka klimataktivism.

– Jag tycker inte att vi närmar oss andra ämnen på det sättet. Om du bevakar offentliga tjänstemän, så kommer du självklart att lyssna till vad de säger, deras åsikter och synpunkter. Men vi är inte bara där för att göra reklam åt dem, utan vi kommer att faktagranska, se vilka bevis de har, och så vidare.

Vi bör agera på samma sätt i relation till aktivister, menar hon. 

– Dessa rörelser pågår och de är verkligen avgörande för landskapet i klimatdiskussionen. Varför skulle vi inte täcka dem och ta dem på allvar, på samma sätt som vi täcker alla andra delar av klimatets ekosystem? När man ser på hur social förändring har skett genom historien, så har folkrörelser och sociala rörelser varit i spetsen. Ofta ligger de steget före alla andra. Så jag anser att det är vårt ansvar som journalister att gå dit och se – vad säger människor på gräsrotsnivå? Vad får människor att mobilisera? Vad motiverar dem att vidta dessa åtgärder? Och att täcka det som vi täcker allt annat. Det är en riktigt rik plats för journalistik.

”Aktivismen är den positiva nyheten”

Många efterfrågar – framför allt kring klimatkrisen – journalistik som är hoppfull och positiv. Enligt Keerti Gopal är aktivismen värdefull just i den aspekten. 

– Jag tycker faktiskt att aktivismen är den positiva nyheten. Det är inspirerande att se massmobilisering och rörelser som väcker hopp inom sig själva. Jag känner mig mer hoppfull när jag tillbringar tid i dessa miljöer, och jag tycker att det är den positiva berättelsen: att se hur denna aktivism växer och inspirerar människor.

Och överallt i Sverige pågår faktiskt detta. Motståndet. Det ställs krav på något annat än det vi ser idag. Krav på en förflyttning från det här livsfarliga läget som ett status quo innebär. Som journalister är vårt jobb inte att vare sig hylla eller avfärda några särskilda metoder som aktivisterna tar till. Vårt jobb är att så gott vi kan berätta för medborgarna hur samhället ser ut. Och i samhället finns många människor vars tankar, känslor och åsikter inte fångas in i den inramning av Sverige och världen som det offentliga samtalet just nu ger.

Till exempel Maria Kuylenstierna, 52, och Nina Tadsen, 32.

Foto: Alexandra Urisman Otto

Precis innan bloggen stängde ner för sommaren cyklade jag (Alexandra) en eftermiddag ner till riksdagskvarteren för att titta på de två parallella demonstrationer som hölls där. Det var en om vandelslagen – som Arbetaren också bevakade. Och så var det en grupp människor som klätt ut sig. En var gran, en annan någon typ av skyddsvärd art jag inte kunde identifiera. Ett par andra ”träd” stod intill varandra på riksgatan. Deras syfte: att uppmärksamma förbipasserande och (genom media) en bredare allmänhet om att det den där dagen skulle fattas ett avgörande beslut om den svenska skogen. 

När den här nya skogspolitiken presenterades i våras innehöll den bland annat förslag om att halvera väntetiden vid avverkningsanmälningar från sex veckor till tre veckor. Nu, med en spärr på sex veckor, hinner Skogsstyrelsen bara göra fältbesök vid knappt två procent av alla avverkningsanmälningar innan de blir automatiskt godkända efter att väntetiden går ut.

Skogsaktivister som försöker påverka politiken. Här utklädda utanför Sveriges riksdag. Foto: Alexandra Urisman Otto

Och redan nu larmar Skogsstyrelsen om utvecklingen i skogen. Avverkningarna av naturskogar har fyrfaldigats under mandatperioden. DN har tidigare rapporterat att – med dagens takt – försvinner 100 fotbollsplaner oskyddad naturskog varje dag. Sveriges sista oskyddade naturskogar kan vara borta om 25 år.

Förslagen möttes inte helt oväntat av jubel från skogsindustrin. Organisationen Greenpeace varnade i stället för att de ”beslut som nu fattats riskerar att accelerera förlusten av Sveriges sista oskyddade natur- och kontinuitetsskogar” och att besluten sammantaget riskerar att få ”allvarliga konsekvenser för svensk biologisk mångfald och öka växthusgasutsläppen.”

Den här fredagen i juni regnade det och skogsdemonstrationen skedde i etapper och lite utspritt. Men här befann sig i alla fall personer som Maria Kuylenstierna och Nina Tadsen. Maria berättade att hon bor i Bohuslän, i ett område där hon själv har varit med och inventerat de sista resterna av kontinuitetsskog – sådan skog som aldrig har kalavverkats.

– Under den här mandatperioden har jag sett hur de försvinner en efter en; nu i vår försvann ytterligare en uppe i bergen. Jag var här och protesterade redan den 15 maj. Jag är förtvivlad över att de sista skogarna försvinner trots att det bryter mot våra internationella åtaganden, sa hon till mig. 

– Vi hoppas att ledamöterna ser oss inför röstningen. Även om demonstrationen inte fäller propositionen är den symboliskt viktig. Det känns desperat, som att ljuset för de mest hotade arterna håller på att släckas. 

Vad krävs för att folk ska kunna ta till sig hur allvarligt läget är?

Maria: 

– Jag tror faktiskt inte att folk vet hur hotade dessa skogar är. Information om rödlistan har inte nått ut till gemene man fullt ut, eller insikten om att vi inte kan få tillbaka det som försvinner.

Nina: 

– Skogsindustrin grönmålar sin verksamhet och påstår att vi har mer skog än någonsin, men i själva verket är det mer plantage och en hotad biologisk mångfald. Att vi står här är kanske en droppe i havet, men vi visar att vi bryr oss.

De svenska klimatmålen är otillräckliga

Aktivisten Nina Tadsen bor i Stockholm och engagerar sig i organisationen Skydda skogen.

– Oavsett regering så har vi redan klimatmål och miljömål som borde följas. Det borde egentligen inte spela roll vilket parti som sitter i regeringen eftersom målen ligger fast. Men den nuvarande regeringen gör en tvärvändning och kommer inte i närheten av att uppfylla målen för utsläpp, målet “levande skogar” eller att skydda 30 procent av naturområdena. Det är regeringens uppgift att arbeta så att dessa mål uppfylls.

Värt att påpeka: De svenska klimatmålen är, som jag har beskrivit tidigare, i sig gravt otillräckliga. Även om Sverige plötsligt skulle uppfylla sina mål (det ser, om man säger så, ganska osannolikt ut) så är vi långt ifrån att göra vår del av Parisavtalet. Det beskrev jag första gången i en granskning i Dagens Nyheter år 2021. Och igår kom en intressant sammanställning från organisationen Klimatkollen. De har, genom att kombinera officiell statistik från SCB och andra offentliga datakällor, presenterat tre obrutna tidsserier från 1990 som ger en mer heltäckande bild av de utsläpp som Sverige kan påverka.

Slutsatsen: Totalt sett var utsläppen år 2025 ungefär 159 miljoner ton – mer än tre gånger de territoriella utsläpp som vanligtvis får stå i fokus. 

Foto: Alexandra Urisman Otto

Skogsaktivisterna fick än en gång lämna en manifestation i besvikelse, där i juni. Inne i riksdagshuset röstades propositionen igenom. Men skogskampen fortsätter. Nu i valrörelsen finns mer information och ett stort upprop för samlat här, för den som är intresserad. Och en varm rekommendation är att läsa den flerfaldigt prisade boken som följde efter Lisa Röstlunds artikelserie i Dagens Nyheter – Skogslandet – en granskning.

Ni som är i Stockholm: Hoppas vi ses i demonstrationsvimlet i helgen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Barn framför liksäckar i staden Deir al-Balah i Gaza

Trots ”vapenvila”: Israel dödar ett barn om dagen i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Publicerad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med ”totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Kollage: Två undersköterskor på ett äldreboende. Till höger i bild ligger logotyper från alla sju riksdagspartier inklippta
Vad vill riksdagspartierna göra för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för anställda inom vård- och omsorg? Foto: Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaren

Så vill partierna förbättra arbetsmiljön inom vård och omsorg

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av att jobba. Här är riksdagspartiernas svar på hur de önskar förbättra arbetsmiljön inom vård-och omsorg för att komma att motverka de skenande sjukskrivningarna bland kvinnor inom dessa yrken.

Under 2025 ökade antalet arbetssjukdomar med närmare 30 procent. 7 av 10 drabbade var kvinnor och de flesta av dem arbetar inom vård- och omsorg, visar en rapport från Arbetsmijöverket. De vanligaste orsakerna är organisatoriska och sociala faktorer, såsom hög arbetstakt, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande.

Tidningen Arbetaren har därför frågat riksdagspartierna: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg? Och om de är beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Såhär svarar partierna på frågan: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”Centerpartiet vill förbättra ledarskapet inom vård och omsorg genom att införa ett nationellt, obligatoriskt ledarskapsprogram liknande det som i dag gäller för rektorer. Vi ser det också som viktigt att begränsa att antalet medarbetare per chef för att främja ett ledarskap där alla blir sedda och lyssnade på. För att må bra på jobbet är det centralt att man kan påverka den egna arbetssituationen. Vidare är det viktigt att minska på administration och krångel, när nya IT-system introduceras måste de kvalitetssäkras så att de faktiskt bidrar till att underlätta arbetet i stället för att försvåra det. Vi ser det också viktigt med karriärstjänster inom vården och en mångfald av arbetsgivare så att man har en valfrihet även som anställd.”

Liberalerna:

”Dina skattepengar ska gå till lärare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och poliser, inte en växande administration och onödiga möten. I dag går alldeles för mycket arbetstid till rapportering och interna processer som ger liten nytta. Dagens slöseri drabbar patienter och omsorgsgivare, men också arbetsmiljön. Vi vill att du som jobbar i offentlig sektor ska få tipspeng när du hittar onödiga bestämmelser som kan tas bort. Fler medarbetare behöver söka sig till och stanna i vård och omsorg, och det kräver bättre arbetsmiljö, säkrad fortbildning, bättre löneutveckling och fungerande scheman med tillräcklig tid. Vi vill också stärka företagshälsovården i vård och omsorg.”

Miljöpartiet

”Många ur personal inom vård och omsorg har lämnat sina jobb, inte för att de saknar engagemang utan för att de inte orkar längre. Ännu fler är sjukskrivna eller tvingas gå ner i arbetstid för att klara vardagen. Det här är en trend som Miljöpartiet vill göra allt för att bryta. Det gör vi genom att införa ett arbetsmiljölyft som ger personal och chefer möjlighet att utveckla verksamheten på ett sätt som gör att de orkar och mår bra över tid, genom att korta arbetstiden och införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot visionen om fyradagarsvecka. Vi vill slopa karensavdraget, ta fram en nationell strategi för att säkra framtidens kompetensförsörjning inom vård och omsorg och parallellt satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för medarbetare.”

Socialdemokraterna:

”Det finns tyvärr stora brister i arbetsmiljön för de som arbetar inom vård och omsorg. Sjukskrivningstalen är höga samtidigt som man vittnar om bristande ledarskap och om att betraktas som utbytbar där ens professionella yrkeskunskap nedvärderats. Marknadiseringen av välfärden, där vinst sätts före människors rätt till vård och omsorg, har bidragit till den här situationen. Vi vill se en beredning för välfärdens personalförsörjning där regeringen tillsammans med övriga politiska partier kan se över bland annat frågor om arbetsmiljö.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog under den föregående mandatperioden initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syftet att skapa bättre förutsättningar och villkor för att de ska kunna göra sina jobb. Medlen fick bland annat användas för att förbättra förutsättningarna på arbetsplatserna, förbättra de anställdas arbetsvillkor, utbilda framtidens medarbetare och utveckla personalens kompetens. För detta ändamål avsattes 2 miljarder kronor årligen 2018–2023. Tidöregeringen avslutade denna satsning, vilket vi ser som ett misstag. Långsiktiga stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården, till exempel köer, beredskap och vårdplatser. Socialdemokraterna har slagit fast att vi anser att personalsatsningen borde förstärkas och permanentas. Liksom föregående år innebär det att vi för 2026 föreslog 2,4 miljarder kronor mer än regeringen till satsningen på hälso- och sjukvårdens medarbetare.”

Sverigedemokraterna:

”Till att börja med har Sverigedemokraterna och regeringen arbetat med detta under innevarande mandatperiod. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att analysera sambanden mellan arbetsmiljö, patientsäkerhet och kompetensförsörjning. Målet är att skapa mer socialt hållbara arbetsplatser och minska risken för att personal lämnar yrket. Administrationen ska minska och fler ska kunna utbilda sig till bristyrken inom vården. Detta i sin tur kommer att leda till mindre stress för personalen och en bättre situation för vården i sin helhet. Nyligen beslutade regeringen dessutom om en ny arbetsmiljöstrategi för de kommande fem åren, med syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Vidare kan vi framhålla att ansvaret för närvarande till stor del ligger på regionerna som måste prioritera det här arbetet. Sverigedemokraterna vill dock se ett tydligare statligt ansvar för sjukvården, bland annat för att staten ska kunna arbeta mer direkt med den här typen av frågor.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Vänsterpartiet vill stärka välfärden genom ökade resurser till kommuner och regioner så att fler kan anställas och arbetsbelastningen minskar. Vi vill införa arbetstidsförkortning med bibehållen lön, höja lönerna i kvinnodominerade yrken, stärka arbetsmiljöarbetet och ge vård- och omsorgspersonal trygga anställningar och större inflytande över sin arbetsmiljö.”

Såhär svarar partierna på frågan: Är ni beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”En av grundorsakerna till stressen inom vården är brist på personal och därför vill Centerpartiet satsa på kompetensförsörjningen. Vi ser behov av att ta ett större nationellt ansvar kring kompetensförsörjningen och dimensioneringen av utbildningsplatser. Därför har vi också skjutit till extra medel för detta i vår skuggbudget. Vidare så ser vi att problemen är extra stora för verksamheter i våra gles- och landsbygder och har krävt att nästa regering ska satsa 50 miljarder kronor till landsbygdens välfärd under mandatperioden. Avslutningsvis så måste vi få ett stopp på regeringens kompetensutvisningar, som fortfarande drabbar personal inom vården och omsorgen. Den personal vi har ska vi vara rädd om rädd om.”

Liberalerna

”Ja. Som patient ska du ha samma rätt till trygg och säker sjukvård och omsorg, var du än bor. Därför behöver staten sätta sjukvårdens långsiktiga ramar, inklusive nationella kompetensstegar för ansvar, arbetsuppgifter och löneutveckling, så att arbetsvillkoren blir goda i hela landet. En ännu större välfärdsreform vi vill genomföra är tydligt höjda ambitioner i svensk äldreomsorg och även större möjlighet att själv bestämma när det är dags att flytta till äldreboende. Den som behöver stöd ska ha GODA levnadsvillkor, inte skäliga. En tillvaro för äldre med livskvalitet och självbestämmande kräver ökade resurser och goda arbetsvillkor i äldreomsorgen.”

Miljöpartiet

”Ja. När sju av tio anmälda arbetssjukdomar drabbar kvinnor är mer resurser till vård och omsorg också en konkret jämställdhetspolitisk prioritering. Miljöpartiet väljer välfärd framför skattesänkningar för dem som redan har mest. Vi vill öka och långsiktigt värdesäkra statsbidragen till kommuner och regioner, införa ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården och genomföra ett primärvårdslyft. Resurserna ska ge bättre bemanning, rimligare arbetsbelastning och större inflytande för personalen – inte mer detaljstyrning. Tillsammans med kortare arbetstid och slopat karensavdrag kan det minska sjukskrivningarna och göra att fler kvinnor orkar arbeta kvar.”

Socialdemokraterna

”Ja. Vi vill bland annat se en helt ny princip för välfärdens finansiering där de generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas upp med inflationen varje år. Det skulle stärka kommunerna och regionernas ekonomi och förbättra deras planeringsförutsättningar. Vi har under den gångna mandatperioden också föreslagit kraftfulla satsningar på vården och omsorgens personal, något vi även i fortsättningen ser som viktigt.”

Sverigedemokraterna

”Ja. Det vill alla partier och det sker också. Både utgiftsområde 9 (sjukvård) och utgiftsområde 25 (bidrag till kommuner och regioner) har räknats upp under mandatperioden. Sedan ärvde Tidö-regeringen tyvärr en betydande inflation från förra mandatperioden, den är nu dessbättre under kontroll.

Ingen tycker någon något annat än sjukvården behöver mer resurser för att täcka ökande behov. Sen är det inte endast en fråga om att staten ska ge regionerna mer pengar. Personalfrågor måste prioriteras högre inom sjukvårdssystemet, det gäller både kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Man kan även ha synpunkter på löneläget för vissa yrkesgrupper, men det svenska systemet utgår från att detta förhandlas av arbetsmarknadens parter.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Ja. Vänsterpartiet vill öka de statliga resurserna till vård och omsorg för att förbättra bemanningen, minska stressen och skapa hållbara arbetsvillkor. Att minska arbetssjukdomarna i kvinnodominerade yrken är en viktig jämställdhetsfråga och kräver långsiktiga investeringar i både personal och arbetsmiljö.”

*Moderaterna och Kristdemokraterna har inte inkommit med svar på enkäten.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln