Arbetarrörelsen har länge, och med rätta, blivit kritiserad från feministiskt håll för att vara manscentrerad och för att glömma bort sina kvinnliga kamrater. Bilden av arbetaren har varit en manligt kodad industriarbetare i fabriken, arbetande med trä eller metall.

I kampsången ”Arbetets söner” blir idealet nästan övertydligt. Gårdagens arbetarkvinnor, såsom exempelvis textilarbetarna, hade en sekundär plats inom arbetarrörelsen. Och även om det blivit bättre sedan dess finns spåren kvar av det manliga arbetaridealet.

Sedan mitten av 1900-talet har andelen industriarbeten minskat betydligt, samtidigt som en allt större del av arbetarklassen arbetar inom den offentliga sektorn. Bland de absolut vanligaste lågbetalda yrkena inom vård och omsorg ligger andelen kvinnor på runt 90 procent (siffror i SCB:s lathund om jämställdhet från 2014, På tal om kvinnor och män).

Enligt LO:s jämställdhetsbarometer från 2015 har arbetarkvinnor sämre villkor, lägre lön, lider oftare av stress och av fysiska såväl som psykiska arbetsrelaterade svårigheter, samt har generellt sett mindre möjlighet att styra sitt arbete än såväl arbetarmän som kvinnor och män inom tjänstemannayrken.

Kvinnor inom offentlig sektor är med andra ord en grupp som är dubbelt utsatt – men just på grund av det är de också en grupp med potential att organisera sig.

Det behövs inte en avancerad analys för att koppla detta till villkoren i offentlig sektor. Kvinnor inom offentlig sektor är med andra ord en grupp som är dubbelt utsatt – men just på grund av det är de också en grupp med potential att organisera sig.

Om arbetarrörelsen varit dålig på att se kvinnan, hur bra har feminismen å sin sida varit på att se den kvinnliga arbetaren? Under 1970-talet blev den feministiska organisationen Grupp  8 kritiserad för att främst företräda välutbildade kvinnor från mellanskiktet – vilket inte var grundlöst, då en stor andel av medlemmarna var högutbildade kvinnor som på grund av kraven på kvinnligt hemarbete inte kunde utnyttja sin utbildning på arbetsmarknaden.

Givetvis var detta inte ett obetydligt problem för samhället och de drabbade. Men i en feministisk organisation där den akademiska mellanskiktserfarenheten lyser starkast kan klassfrågan inte bli annat än ett sidospår. Frågan om mindre bemedlade kvinnors situation kom i det närmaste att handla om välgörenhet snarare än om medvetandegörande, varför de arbetarkvinnor som gick med i förbundet ofta inte blev långvariga. Det var inte deras perspektiv som framfördes. Något som bland annat ledde till att utbrytargruppen Arbetets kvinnor bildades.

Som en parallell till arbetarrörelsens ovilja att förstå arbetarkvinnans dubbla utsatthet i det patriarkalkapitalistiska samhället misslyckades även feminismen med sin förståelse, då viljan att skapa systerskap över klassgränserna i realiteten osynliggjorde de klassrelaterade maktstrukturer som fanns och finns även mellan kvinnor.

Hur ser då klassmedvetenheten i den nutida feminismen ut? Det kortare svaret är att den knappast blivit bättre. Att kritisera feminismen ger för en engagerad och brinnande feminist lätt dåligt samvete och en känsla av osysterlighet. Varför kritisera andra kvinnor i stället för män?

Men de postmoderna argumenten om att jämställdhet inte bara har med ekonomi och materiella livsvillkor att göra, utan att även maktrelationer, identitet och föreställningar spelar en viktig roll, tycks ha gått varvet runt så pass att fokuset på normer och livsstilsfeminism, där det handlar om att agera och konsumera rätt, tycks ha tagit över den interna debatten.

Vi bör så klart påpeka att det alltid varit de med bäst ekonomiska och sociala förutsättningar som haft störst möjlighet att föra fram sina intressen. Så även gällande kvinnofrågor.

Men akademiseringen av feminismen och genusvetenskapens stora fokus på könsperformativitet har knappast hindrat utvecklingen mot att feminismen än en gång blir till något som främst de med de sociala och ekonomiska möjligheterna till högre studier – samt de vars utsatthet inte främst rör materiell standard eller är arbetsrelaterade – ges tillträde till. Detta resulterar i att arbetarkvinnornas situation inte bara osynliggörs, i realiteten utestängs dessa kvinnor från rörelsen. För vad har de där att hämta?

I den postmoderna feminismen har en liknande diskussion avseende bland annat ras och kritik riktad mot så kallad vit feminism fått spridning och uppmärksamhet – mycket tack vare rasifierade kvinnor som fört sin egen talan och tagit plats inom etablerad feministisk media.

Men finns där liknande röster för den dubbla utsatthet (eller trippla, i de fall där de även rasifieras) som arbetarkvinnor möter, och ges frågeställningarna någon kredibilitet? Utifrån upplevelser från undertecknade tycks ”klass” oftast användas som en av flera maktstrukturer som slentrianmässigt räknas upp inom den så kallade intersektionella feminismen, betydligt oftare än begreppet används i en verklig intersektionell analys, tillsammans med exempelvis maktstrukturer baserade på kön eller ras.

Då röster om feminismens fokus på medelklasskvinnors situation åberopas blir detta inte sällan tillbakavisat med anklagelser om att handla om ”snubbig marxism”, även om det framförts av kvinnor.

Vi bör här även påpeka att kvinnor med invandrarbakgrund också är överrepresenterade inom offentlig sektor. Många kvinnor med invandrarbakgrund hamnar, likt sina bröder, i lågavlönade yrken med dåliga villkor. Utöver klass och kön är alltså även ursprung en faktor.

Marxismen har alltid förespråkat att arbetarklassen ska enas oberoende av ursprung, nationalitet eller hudfärg.

Klass, ras och kön är tre variabler att titta på för att kunna presentera långsiktiga lösningar på arbetarkvinnans situation i dag. Marxismen har alltid förespråkat att arbetarklassen ska enas oberoende av ursprung, nationalitet eller hudfärg. Det har ansetts nödvändigt för en stark arbetarrörelse att inte splittra klassen efter sådana variabler, utan hålla ihop genom inre solidaritet, och det bör även gälla för arbetarklassens kvinnor.

Inte minst från en antirasistisk ståndpunkt är det viktigt att visa på gemensamma intressen utifrån klassposition, för att minska möjligheten för rasistiska röster att spela på frågor kring välfärd och arbete för att vända utsatta grupper mot varandra.

Hur införlivar man då en sådan solidaritet i dag, och vilka problem måste överkommas?

Det är lätt att bara skylla på den traditionella arbetarrörelsen och slänga sig med begrepp så som ”exkludering” eller påtala brist på representation – en väldigt platt och intetsägande analys som ofta kommer från den feministiska rörelsens håll.

När vi i dag pratar om ras (rasism) och kön (kvinnoförtryck) hamnar diskussionen alltför ofta i frågan om representation. Om vi bara kvoterar in tillräckligt många av alla utsatta grupper i media eller bolagsstyrelser anses vi ha slagit två flugor i en smäll – rasism och sexism har brutit upp sin oheliga allians och finns inte längre!

Problemet är att representationen inte säger något om hur arbetarkvinnans materiella förhållanden ser ut.

Problemet är att representationen inte säger något om hur arbetarkvinnans materiella förhållanden ser ut. Den säger ingenting om varför kvinnor med invandrarbakgrund och kvinnor från områden med låg socioekonomisk status hamnar i slitsamma, lågavlönade yrken med dåliga villkor.

Författaren och den fackligt aktiva föreläsaren Frances Tuuloskorpi sade under en föreläsning: ”Om de som står längst bak börjar röra på sig så börjar hela leder röra sig framåt”, angående vilka som borde sätta villkoren och kraven för en mer human och rättvis arbetsmarknad.

Dessa bevingade ord sammanfattar egentligen en ursprunglig och klassisk marxistisk idé – de med svagast resurser är de som måste organisera sig och kräva mer.

Precis som gällande den bland högern populära teorin om ”trickle-down economics”, där rikedom antas sippra nedåt i pyramiden ifall den får samlas tillräckligt obehindrat på toppen, fungerar i realiteten inte en ”trickle-down-feminism”, med fokus på kvinnor i företagsstyrelser, gynnsamt för de kvinnor som arbetar på golvet.

Kvinnor i innerstaden som gjort en klassresa – oavsett bakgrund – kan inte vara och är inte längre en representation av arbetarkvinnan.

Arbetarkvinnor har inte bara varit dubbelt utsatta utan dubbelt osynliggjorda från de rörelser där de annars skulle kunna ha potentialen att föra fram sina positioner. De har hamnat mellan stolarna, så att säga – mellan två rörelser som båda är snara att kritisera varandra för att missa just arbetarkvinnornas särskilda situation.

Det är utifrån detta särskilt ledsamt att se de för ett tag sedan uppmärksammade skandalerna inom fackförbundet Kommunal – en av de få organisationer där just arbetarkvinnor är i majoritet och vars syfte är att företräda deras kamp inom några av de viktigaste områdena för den gruppen. Områden som direkt påverkar arbetarkvinnors status och situation i hela samhället utifrån en materiell synvinkel. Det område där en verklig arbetarfeminism har möjlighet att ta sin utgångspunkt.

Misskötseln i Kommunal innebär ett oerhört svek, och självklart bör inte de problem som finns inom LO och fackföreningsrörelsens toppar tystas ned. Men frågan om varför de problem som på intet sätt är särskilda för förbundet Kommunal ändå uppmärksammas just där, just nu, bör ställas. För resultatet har tyvärr slagit inte bara mot de berörda topparnas trovärdighet utan mot hela fackföreningsrörelsen och särskilt den del som organiserar arbetarkvinnor.

Vad vi är övertygade om är att en sådan feminism inte bara är nödvändig – utan det är också nödvändigt att den drivs av och med de kvinnor som berörs.

Finns det en plats för en arbetarfeminism i Sverige i dag, en som kan medvetandegöra arbetarkvinnor till aktiva kämpande subjekt som för sin egen talan och inte förpassar dem till marginalen? Som möjliggör en organisering utifrån kön och ras såväl som klass?

Vad vi är övertygade om är att en sådan feminism inte bara är nödvändig – utan det är också nödvändigt att den drivs av och med de kvinnor som berörs. Sverige är inte längre det industriland som det en gång var och arbetaren är i dagsläget i stor utsträckning en kvinna. Att göra hennes situation till en bisak är ovärdigt, oavsett om det görs i blåställ eller rosa genusglasögon.