En liten flickas gälla skrik ekar i den kala betongsalen. Det låter mer dramatiskt än vad det är, hon har influensa och kliniken kan bara erbjuda antibiotika i intravenös form. Sprutan ser oproportionerligt stor ut jämfört med patienten. Men sjuksköterskan Zeirin Firmi och flickans mamma utbyter en förstående blick – omständigheterna förenar.

Skriken som studsar mellan väggarna är ett eko av det liv som ständigt fortgår även under brinnande krig. De utgör kontrast till dånet då den kurdiska milisen YPG några timmar senare och någon kilometer bort förvandlar en bil med islamister till ett rykande vrak.

Ras al-Ayns statliga sjukhus stängde när islamisterna intog staden. När de i sin tur drevs ut, i mitten av juli förra året, öppnade i dess ställe ett slags medborgarklinik. Zeirin Firmi är en av de frivilliga som bemannar den illa utrustade mottagningen, en av få platser i spökstaden där det alltid tycks råda kö.

– Vi har kanske 50 civila patienter per dag. Det är för mycket, säger hon.

Men om inget annat är jobbet åtminstone omväxlande. Det civila trycket är en mild bris jämfört med den storm som drar in efter tunga strider.

– Det är svårt för de kräver mer vård. När det kommer fyra, fem, sex sårade samtidigt klarar vi inte av det, säger Zeirin Firmi.

Ett konstant tillstånd av brist råder. Kurdiska Röda halvmånen försöker bistå med medicin och utrustning, men enligt mottagningen har turkiska myndigheter stoppat flera hjälpsändningar vid gränsen.

Ras al-Ayn ligger öde. De som valt att stanna i eller återvända till staden håller sig inomhus. Få hus har klarat sig undan kulhål, många är helt demolerade efter att ha träffats av regimens raketbeskjutning. Efter att Syriens folkliga uppror övergick i ett blodigt inbördeskrig råkade YPG flera gånger i strid med såväl regeringstrupper som oppositionsanhängare. Men eftersom YPG inte aktivt deltog i kampen mot regimen lämnades landets kurdiska del huvudsakligen i fred. President Bashar al-Assads trupper ville inte sprida ut sina styrkor över fler fronter än nödvändigt.

Fria Syriska Armén, FSA, hade å sin sida allt att vinna på att knyta starkare band till YPG. Allt sedan det Osmanska riket styckades, och första världskrigets segrare godtyckligt ritade om regionens karta, har de kurder som plötsligt befann sig i den nybildade staten Syrien haft ett ansträngt förhållande till centralmakten. Assads regim var än mer avskydd i norr än i resten av landet, och FSA såg en potentiell allierad i de välorganiserade kurdiska styrkorna.

Krigets dynamik linjerar dock inte alltid med de strategiska riktlinjer som dras upp långt ifrån fronten. Och här, i den oansenliga men strategiskt viktiga staden vid gränsen mot Turkiet, tog berättelsen om den kurdiska delen av kriget sin början.

I november 2012 drev salafistiska Jahbat al-Nusra, en radikal islamistisk gruppering som lierat sig med FSA och gjort kampen mot Assad till sin egen, ut regimen från Ras al-Ayn. Men det avtal om icke-aggression som träffades med YPG skulle visa sig bräckligt.

Förhållandet mellan de religiösa fundamentalisterna och de strikt sekulära socialisterna i YPG var redan från början pressat, och efter upprepade skärmytslingar undertecknade 21 islamistiska grupper i maj 2013 ett gemensamt uttalande där YPG utropades till ”förrädare mot jihad”.

Deklarationen var dels en krigsförklaring, dels en skilsmässa. Den har betraktats som en följd av FSA:s svaga ställning gentemot de islamistiska grupper som stridit under dess flagg, och fick till konsekvens att dessa grupper i huvudsak började agera autonomt i norr. Samt att YPG, som dittills varit en renodlad försvarsstyrka, gick på offensiven. Försvaret av Rojava – som kurderna själva kallar sin region – krävde anfall.

Al-Nusra tvingades överge stad efter stad, inklusive de arabiska samhällen som ligger på kurdiskt territorium. Företrädare för YPG missar sällan ett tillfälle att påpeka att de beskyddar även den arabiska befolkningen, men relationen präglas tveklöst av en viss spänning.

– På dagen lever de normala liv, på natten åker de ut till stridszonen och försöker döda oss, säger en milisman vresigt efter att ha skällt ut en arabisk medtrafikant.

Det fanns en uppenbar anledning till att al-Nusra ville positionera sig i Ras al-Ayn: närheten till försörjningslinjer och smugglingsrutter från Turkiet. Samma försörjningslinjer som även det kurdiska civilsamhället är beroende av.

– Det turkiska embargot orsakar mängder av problem. Den humanitära hjälp som släpps igenom är inte tillräcklig. Vi behöver handel, och det tillåter de inte, säger Saleh Muslim.

Som ledare för Demokratiska unionspartiet, PYD, har han under Assads regim avtjänat ett antal fängelsestraff. I dag turnerar Saleh Muslim i stället runt i Europa – han besökte nyligen Sverige för att träffa Kristdemokraterna och Vänsterpartiet – som en sorts ambulerande ambassadör. En högst medveten strategi.

– Vi behöver politiskt och diplomatiskt stöd. Vi försöker försvara vår demokrati omgivna av extremister som stöds av USA och Turkiet. USA bistår FSA som delar med sig till al-Nusra. Turkiet stöder alla som attackerar oss, de vet att turkiska kurder kommer att stärkas om vi uppnår autonomi.
Jag är inte särskilt optimistisk. Vi skulle vilja att regimen föll så snart som möjligt, men det här kriget kan mycket väl pågå i tio år.
Saleh Muslim, ledare för Demokratiska unionspartiet, PYD
PYD har kallats separatister och anklagats för att vilja skapa ett Stor-Kurdistan. Men Saleh Muslim försäkrar att målet är regionalt självstyre inom ett framtida demokratiskt Syrien. Ankara verkar dock – trots den pågående fredsprocessen med PKK – inte helt övertygat, och premiärminister Recep Tayyip Erdogan har förbehållit sig rätten att intervenera militärt om kurdiska ”terrorister” tillåts ta över norra Syrien.

Klämd mellan den nervösa stormakten i norr och Assads pressade regim i söder, med beväpnade islamistgrupper runt knuten, väljer Saleh Muslim och den rörelse han leder att avvakta. Och se om sitt eget hus.

– Jag är inte särskilt optimistisk. Vi skulle vilja att regimen föll så snart som möjligt, men det här kriget kan mycket väl pågå i tio år. Det är därför vi inte vill göra oss beroende av revolutionen. Vi delar dess värderingar, även om vissa chauvinistiska grupper inom oppositionen inte accepterar att kurderna är en del av Syrien. Men vi klarar av att skydda vårt folk, och under tiden fortsätter vi att bygga våra organisationer.

Derek är Rojavas förmodligen säkraste stad – fronten är hela 40 kilometer bort. Krigets skenande prisökningar är kännbara även här, men restauranger och butiker håller öppet och det finns el i uttagen under större delen av dygnet. I dess centrum låg tidigare Hafez al-Assads torg, numera omdöpt till Martyrtorget.

När det syriska upproret tog sin början samlades varje fredag tusentals vid torget för att visa revolutionen sitt stöd. Sedan dess har demonstrationslustan svalnat, men platsen är alltjämt politiskt laddad.

Från affischer på väggar och staket blickar uniformsklädda unga män och kvinnor stolt mot betraktaren, martyrer som förevigats innan de offrat sina liv för den kurdiska saken. Ofta har de mytomspunna Qandilbergen, PKK:s bas i norra Irak, klippts in i bakgrunden. Estetiken ser ut som en blandning av Sound of Music och sovjetisk socialrealism.

Ett anslag manar uppfordrande: ”Ingen emigration!”

– Många unga vill bort, men vem ska stanna och hjälpa till om inte vi gör det? Det är äntligen vårt land, säger 24-årige Mohammed Ebrahim.

Han är utbildad petroleumingenjör och arbetade på oljefälten tills kriget stängde industrin.

– Al-Nusra stormade vår rigg. Tre av våra vänner var alawiter, de högg huvudet av en av dem och tog med de andra två. Jag heter lyckligtvis Mohammed, tack gode Gud, så mig släppte de.

Om kvällarna är staden nedsläckt. I öster tindrar Irakiska Kurdistan, i norr breder Turkiet ut sig som en matta av ljus. Hogir Haji var student när den arabiska våren nådde Syrien och deltog entusiastiskt i proteströrelsen. I dag är samtliga universitet stängda och det är oklart om han någonsin kan kvittera ut den examen i engelsk litteratur som hägrade några månader in i framtiden.

Efter maten ursäktar han sig för att be. I jämförelse med exempelvis Irakiska Kurdistan är Rojava relativt sekulärt, men Hogir Haji kommer från en religiös familj och tar tidegärden på allvar. När islamisterna inom FSA:s led utropade kurderna till fiender såg han det som en personlig förolämpning.

– Jag är muslim, jag ber, jag fastar, men de hatar mig. Och jag hatar dem. De är fascister, säger han.

Fadern Mohammad Amin Haji förklarar att tro bör vara en privat angelägenhet, inte ett verktyg för politisk kontroll.

– Men det är så islamisterna vill ha det. Då var regimen bättre. Jag hade kunnat acceptera regimen, men inte islamisterna.

Inställningen är gängse hos dem som generiskt skulle kunna kallas ”vanligt folk”, den medelklass som inte var politiskt aktiv innan upproret mot al-Assad. Det är hos denna grupp sympatierna för PYD ökat mest.

– Jag skulle kunna stödja alla partier som kämpar för oss. Men de andra partierna är små och har ingen aktivitet, därför stöder jag PYD, säger Mohammad Amin Haji.

Partiet har under konflikten lyckats axla rollen som samhällsbärare, och dessutom förmått göra det på ett inkluderande vis. Även om det samtidigt konsoliderat sina positioner har såväl politiska rivaler som civila grupper bjudits in att delta i maktutövningen.

Det uttalade målet är ett pluralistiskt flerpartisystem av liberal modell. Och även om den cyniskt lagde kan hävda att det är enkelt att agera god demokrat om du förväntar dig omfattande valframgångar är det lätt att förstå stödet från gräsrotsnivå. Omgivna av fientliga krafter har partiet på rekordtid organiserat ett samhälle som sett till omständigheterna fungerar väl. PYD administrerar allt från utrikespolitik till infrastruktur och de vägspärrar, bemannade av frivilliga, som finns utanför varje stad och by. Särskilt det sista är viktigt. I krig är säkerhet den mest eftertraktade varan, och den som kan leverera vinner en legitimitet som består långt efter att krutröken skingrats.

Att säkra ett framtida självstyre kräver både politiska manövrar och militär makt. YPG tillhandahåller det senare. Milisen som enligt egna uppgifter kontrollerar 15  000 trupper bildades formellt 2011, men dess verkliga historia sträcker sig längre tillbaka än så.

I mars 2004 gästade fotbollslaget al-Fatwa och dess följe av arabiska supporters staden Qamishli för en match mot kurdiskstödda al-Jihad. Oroligheter utbröt efter att bortafansen hyllat Saddam Hussein, och tre dagar av upplopp följde innan Baathpartiet lyckades återställa ordningen. Då hade minst 30 människor – samtliga kurder – fallit för arméns kulor, och fröet till YPG hade såtts. Banden till PYD, som uppmuntrade den underjordiska organiseringen, var starka redan från början.
Det militära är hårt, men också bra. Det är ett liv av vänskap och syskonskap. Alla slåss för varandra, det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.
Noojan Derit, YPG-soldat
Det vilar ett lätt religiöst skimmer över det omgivande samhällets relation till den strikt sekulära milisen. Ungdomar byter mobilbilder på YPG-soldater som om dessa vore popstjärnor, och de ständigt närvarande bilderna av martyrer tycks fylla en ikonisk funktion. Ingen talar om YPG med annat än den största aktning.

Att sända en son eller dotter till milisen är i någon mån att förlora den, men samtidigt en stor ära.

– Mina föräldrar var så lyckliga när jag berättade för dem, säger Noojan Derit om det beslut hon fattade för två år sedan.

I dag har hon fyllt 20, är helt klädd i kamouflage och ger ett blygt intryck. Hon blickar nedåt och låter fingrarna vandra över sin automatkarbin medan hon pratar.

– Det militära är hårt, men också bra. Det är ett liv av vänskap och syskonskap. Alla slåss för varandra, det spelar ingen roll om du är man eller kvinna. Jag känner mig mer hemma här än jag gjorde i det civila.

På steget från underjordisk milis till någonting som liknar reguljär styrka följde en massiv tillströmning unga rekryter. Dessa kvinnor och män – ofta tonåringar eller i tidiga tjugoårsåldern – slåss nu mot några av världens mest fruktade väpnade grupperingar. Hittills med stor framgång.

– Vi försöker hjälpa de unga, som storasyskon skulle göra, säger Ronahi Hekari.

Med sina 30 år är hon äldre än genomsnittet, och lämnade Rojava för Qandilbergen redan 2006. Som så många i YPG talar hon i en blandning av politiska mantran och poesi. Men hennes ögon lyser när hon pratar.

– De flesta älskar sin mor och far högst, men bergen är mer än en familj. Livet där är fantastiskt, vackert. Det går inte att beskriva för någon som inte sett det.
Det finns ingen skillnad mellan människor, bara olika omständigheter.
Devrim Qamishli, befälhavare
Kvällarna är som en tebjudning som aldrig tar slut. De yngre rekryterna stojar eller berättar historier om hur al-Nusra torterar sina motståndare, medan de äldre pratar politik. Samtliga lyssnar uppmärksamt när rykten om sammandrabbningar mellan FSA och de jihadister som brutit sig ur dess koordinering når lägret.

Devrim Qamishli är ett nom de guerre, där hemstaden som brukligt lånat sig till efternamn. Bakom det döljer sig en drygt 30 år gammal kedjerökande befälhavare med eftertänksam blick och underfundig humor. Han funderar länge innan han försöker förklara den fras som unga soldater ständigt upprepar: ”Jag har gift mig med en idé, jag har förälskat mig i landet”.

– I Europa är individualismen väldigt stark, men här är det samfundet som är viktigt. Men när vi som folk hittat den frihet ni redan har kanske vi också kan fokusera på det personliga. Jag tror verkligen på det. Det finns ingen skillnad mellan människor, bara olika omständigheter, säger han.

Han gick med i PYD strax efter att det bildades. Inte för att han egentligen ville arbeta politiskt, snarare i frustration över att de civila karriärvägarna var stängda. Nu tror han – som många andra stärkt av de militära framgångarna – att ett autonomt Rojava hägrar vid horisonten.

– Det kommer att ske!

Devrim Qamishli uttalar orden med en knuten näve höjd i luften samtidigt som han ler ironiskt åt sin egen gest.