Ett stort svart moln hänger över den syriska staden Azaz, den stad som för tre månader sedan genomled full strid mellan Fria Syriska Armen, FSA, och Bashar al-Assads trupper. I dag är det som återstår av staden mest ruiner. Moskén Al-Khouran ligger raserad som ett monument över kriget, och runt den utslagna stridsvagnar som barnen leker i. Ett av barnen stampar på en utbränd pansarvagn och ropar:
– FSA vann, FSA vann!
Men än är inte slaget färdigt. Uppe på taket till det lokala sjukhuset i Azaz står 20-åriga Yahea som stridit med FSA. Han blickar ut över sin hemstad och pekar mot Aleppo, där striderna pågår fortfarande. Yahea var med och stred för Azaz. Han går ned för trapporna, sätter sig till rätta i vaktposition och berättar om striderna.
– Man visste inte om det fanns krypskyttar runt hörnen, och många av mina vänner som var med och stred för FSA har strukit med. Jag fick se en hel del traumatiska saker, säger Yahea och tittar bort mot fönstret.
Många av FSA:s soldater är av den yngre generationen och Yahea kom direkt från universitetet, men kände att det var läge att hjälpa till då hans grannar gick med. I dag återstår det inte många skolor i Azaz. Ett stenkast från sjukhuset finns en kvar, taket har stora hål. Ska du studera på högre nivå får du ta dig via gränsen mot Turkiet eller till Aleppo.
Det svarta molnet får vinden att slita i palmerna utanför sjukhuset. Det mullrar. Plötsligt stannar människorna upp, avvaktar – det är bara ett åskmoln.
Fyra mil från Azaz, en bilfärd genom landsbygd och gränder, ligger staden Aleppo. Trots det korta avståndet tar det ändå 1,5 timme att köra sträckan. Innan varje infart till byarna står rebeller och kontrollerar bilarna. Varje bil. Grönklädda med kamouflagemönster, skottsäkra västar och automatvapen och sprutmålade väggar i grönt, vitt och svart. Åskmolnet har dragit förbi. Solen lyser starkt mot dem som kontrolleras.
– Ut ur bilen, skriker en av vakterna och riktar sin kalasjnikov mot de civila.
– Grön, skriker han efter att ha genomsökt bilen och den tillåts passera.
En kilometer från Aleppo i byn Sheikh Najjar kommer det svart rök. Rök från den bombade industrin. Aleppo tillhörde ett av landets folkrikaste områden fram till striderna bröt ut. Bortsett från den svarta röken som kommer från en av de få fungerande fabrikerna så möts man bara av sönderbrända bussar. Och inte bara en, utan ett stort antal som står tomma längs vägen. Vägarna är till och från utslagna, folk kör sina bilar i en samma fil oavsett riktning.
Många att stadens tre miljoner invånare rör sig runt den här infarten till staden. Men ett stenkast därifrån förvandlas myllret av människor till ett avfolkat område. Tomma gator gör att varje steg som tas hörs. Området Salaheddine är så ödsligt och trasigt att de enda levande som håller till där är katter som stryker omkring. Och duvor som äter av soporna. Flygangreppen har gått hårt åt husen, och i varje hörn av korsningen sitter två-tre rebellsoldater.
– Akta, ni måste huka er ned när ni går här i gränden, det finns krypskyttar som kan skjuta er, säger en soldat till två kvinnor som vill återvända till sitt hem.
Kabooom! Kabooom! Soldaterna springer, ljudet av kalasjnikovs smattrar i gränden. Och längre upp i den, ungefär tvåhundra meter från fronten, så står sex-sju soldater beredda. Ljudet av bomber. Och smattret från maskingevären fortsätter. Adjil, som är 20 år, gör sig beredd. Han gömmer sig bakom en mur.
– Det här är mitt område, jag är uppvuxen här och jag vill vara med och försvara det, säger han.
Hans titel är ”sniper” – krypskytt. Han har skjutit många, förklarar han. Men han har även fått se sina grannar och vänner stupa i slaget om hans gata.
– Allt jag vill är att detta ska sluta, men det går inte att släppa allt. Titta så de har förstört min gata, och längre fram kan vi inte gå eftersom det är fullt av snipers, säger Adjil.
Det skarpa solljuset letar sig in på de trasiga gatorna. Det är mitt på dagen. Bakom muren står det tre sängar. Där sover soldaterna, allt för att inte släppa området ur sikte, i rädsla över att det ska övertas av regeringens soldater. Där tillsammans med Adjil finns kaptenen Abo-Yazan. Han är 52 år och en av få äldre soldater. Han sitter på en stol och tänder en cigarett.
– Inga bilder där man ser mitt ansikte.
Han ler. Tar på sig sin svarta sjal igen.
– En dag så är revolutionen över, säger han.
Det går 20 minuter. Soldaterna börjar yla. Abo Yazan reser sig upp, sätter på musik. Allt som varit allvar övergår till ett dansinferno. Soldaterna dansar för fullt.
– Vi sitter här dagarna i ända så vi måste få lite glädje också, säger Adjil.
En walkie-talkie ger ifrån sig ljud. Alla stannar upp och intar sina positioner igen. Ytterligare en bomb smäller. Det är som att allt återigen upprepas.
Nedför gatan får man inte gå. Det är för farligt. FSA har inte kontroll över området nedanför.
Om rebellerna får tag på soldater från Assads styrka så är policyn att inte döda dem.
– Förrädarna, vi sätter dem i fängelse i den norra delen av Syrien i staden Araj, säger en av soldaterna.
För att ta sig från området måste man krypa, den trasiga gatan är inte längre säker. Krypandet på marken tar en evighet. Och nere på marken vet du inte om du kommer att krypa på en gömd bomb. Du kan heller inte resa dig upp och springa därifrån, prickskyttar kan ligga gömda och skjuta dig. Då hjälper inte skyddsutrustningen, ammunitionen är en decimeter lång och klarar du dig undan med bara ett skott så kommer du förmodligen att förblöda ändå. Du vet heller inte om det kommer att regna granater, så kryphastigheten måste ökas. En död råtta ligger bland bråten. Det tar en stund, men till slut signaleras det att det är fritt fram.
Precis då hörs sirenerna från ambulansen. Granatangrepp har skett och ett stort antal sårade kommer att inta sjukhusets sängar. Utanför det sjukhus som var lugnt för någon timme sedan, har det nu bildats en stor folkmassa och patienter strömmar in. Allt från barn till äldre. Här finns Ahmad, sittandes på en av bäddarna. Blodet rinner längs ryggen. Han är omlindad med bandage. Smärtorna i ryggen ger hans pappa ångest.
– Vi var ute och så blev vi träffade av snipers, berättar pappan.
En av de få kvarvarande doktorerna säger att det inte finns tillräckligt med personal på plats. De som stannat kvar arbetar som volontärer, resten har valt att fly. För några veckor sedan när striderna var i full gång fick sjukhuset i Aleppo stora materiella skador.
I en av de andra salarna ligger en äldre man som är svårt skadad. Och antalet skadade personer som kommer in ökar allt medan dagen går mot sitt slut. Mörkret faller. Det börjar bli för farligt.
På vägen tillbaka mot Azaz, någonstans på landsbygden, hänger det tvätt på tork. Familjer samlade kring ödsliga hus bränner ved. Boskapsdjur hunsas mellan byggnaderna. Striderna sitter bokstavligen i husväggarna, brännmärken och skotthål syns tydligt. I ett av husen bor Mohammad Jobran. Han vill inte att hans ansikte ska synas på bild, främst på grund av att han vittnar om sin tid i Assads armé.
– Jag blev tvingad in i armén, de hotade min familj – att de skulle komma till skada. Men jag valde att fly och dra mig ur, säger han.
– Som tur är så har jag vänner som gjort att jag kan vara säker här i byn Tarlufa. Det hindrar inte att rädslan finns kvar, tänk om den syriska armen får kontroll över den norra delen i Azaz. De har tagit över Damaskus som jag bodde i tidigare.
Samma kväll attackerades Tarlufa. Attackerna sprids, från by till by.
Väl tillbaka i Azaz så har gårdagens turbulens lagt sig. Även de tunga regnmolnen har dragit sig undan och det är solsken över flyktinglägret. Den omfattande flykten bland de civila inom landet märks tydligt av. Omkring 6 000 flyktingar har samlats vid gränsen till Turkiet. Interna flyktingar som är fast. Gränsen är stängd. De turkiska myndigheterna släpper inte in någon i landet. Innanför de tre meter höga murarna bildas det långa köer, uppemot 20 meter. Det är lunchtid och alla väntar på mat.
Lägrets vita tält står tätt intill varandra. Flera personer i varje tält. En hel del bor bara under presenningar eller direkt under bar himmel. De flesta av flyktingarna har bott här i runt fyra månader. Barn springer runt inne på området och försöker sälja godis. Enligt UNHCR kommer de som har flytt mot Turkiet främst från de norra delarna av Syrien.
I ett av tälten står några kvinnor och förbereder grönsakerna inför middagen. Många familjer har bott här i en evighet och väntar fortfarande på att de turkiska myndigheterna ska ge dem en chans att få komma till det andra lägret inne i Turkiet, till en lite bättre situation.
– Om Gud kunde hjälpa oss, vi behöver verkligen Guds hjälp, säger Om Ahmad.
Hon har bott här i tre månader och flydde från staden Mara när regimen och FSA stred som värst. Trots att hon är en civil som har drabbats hårt av såväl FSA som Assads trupper, så visar hon sympati för rebellernas styrkor.
– Gud bevare dem som krigar för ett bättre land. Jag gillar inte krig, men FSA har haft så många unga modiga människor som hjälpt till och stridit mot Assads trupper, säger Om Ahmad.
Hon går in i lägret för att ta hand om sina barnbarn som ligger och sover i ett av de tre tält som har slagits upp för familjen. Snart är det dags för mat. Vad som händer härnäst vet Om Ahmad inte. Framtiden är oklar.
På gatan kommer ett led med ett trettiotal människor, några av dem bärandes på en kista. Sörjande ställer de upp sig inne på kyrkogården. Där finns en speciell plats för stupade soldater och civila. Hit har Alaaeddin kommit.
– Min kusin ligger här. Han dog för två månader sedan i Azaz, berättar han.
Alaaeddin säger att han försöker komma hit så ofta det går, allt för att visa respekt. Alldeles intill hans kusins grav finns nygrävda gravar. Gravar för kommande offer.
– De har förberett och grävt upp eftersom det varje dag dör någon i Syrien, säger han och torkar bort en tår ur ögat.
Inte långt från kyrkogården går två män på vägen. Den ena med hjälp av två kryckor. Den andra med en ögonlapp. Båda har traumatiserade blickar. De bjuder på te med socker i stora mängder. Jomaa Rahhal blev skjuten i benet när han var med och filmade och dokumenterade striderna för FSA:s räkning. Men det är 20-åriga Mohammed Salon som berättar:
– Jag var med i den syriska armen. Men det var inte för att jag ville utan för att vi har obligatorisk militärtjänstgöring, och sedan när revolutionen började blev jag intvingad. Jag ville aldrig göra militärtjänst. Jag ville studera.
Han kliar sig i sitt skadade öga. Försöker låta bli. Kliar sig igen. Dricker lite av sitt te. Mohammed Salon är nu helt blind på vänsterögat. Såret sitter djupt. Han tar ett djupt andetag och försöker berätta. Det kommer en tår. Han fortsätter att prata:
– Jag vill inte straffa Bashar-el-Assad för vad han har gjort. Jag vill i stället att landet ska sluta fred. Däremot vill jag att Assad ska avgå och att vi kan få någon liknande politiker som Jemen har, som Abdula Saleh. Men vi ska inte döda Assad, understryker han.
Mohammed Salon kliar sig återigen i ögat, tar på sig sina solglasögon och gör sig redo för att gå hemåt. Han säger ännu en gång att han önskar att konflikten där alla tycks vara förlorare ska få ett avslut snart så att landets återuppbyggnad, såväl mentalt som materiellt, kan ta sin början. För än är inte hoppet om en ljusare morgondag släckt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
