Störst ångest hos vuxna

Film
Esther Quigley som spelar Ti har sin riktig mamma, Maria Sundbom, som motspelare i filmen i rollen som sin mamma.
Foto: Sara Borgström/Fundament Film
[FILM] Flickan, mamman och demonerna
Regi: Suzanne Osten

Många barn, många fler än vi vill tro, lever i ett skräckslaget utanförskap. Bobby, 10, som torterades till döds 2006, och Yara, 8, som slogs ihjäl av sin fostermamma 2014 är bara två av många fall som skakat Sverige, inte minst när det framkommit att deras död förekommits av orosanmälningar till sociala myndigheter med otillräckliga åtgärder som resultat.

Vuxenvärlden vrider sig i ångest över vad man försummat, över identifikationen med ett skyddslöst barn som utsatts för en vuxens oförmåga till empati och ansvar. De flesta av dessa barn överlever ändå sin barndom. En del av de barnen får leva med psykisk ohälsa och en skörhet som gör att de hanterar närhet och besvikelser på ett sätt som försätter dem i problem hela livet, kanske genom att ta till missbruk eller andra destruktiva beteenden. De fortsätter att skydda sig. Andra barn växer upp till fungerande vuxna, medan barndomens skakiga tillvaro hänger med som ett slags empati och en särskild blick för andra utsatta barn.

Suzanne Osten var ett sådant barn och är en sådan vuxen. Hon har ägnat en stor del av sitt teater- och filmskapande åt att berätta om barnet som blir vuxet med barndomens dockskåp med sig vid varje flytt och in i varje förhållande och familjebildning. Hon vet att man kan behöva se tillbaka för att se framåt, och hon vet att man kan behöva en trygg hand att hålla i när man gör det. En sådan trygg hand kan man säga att hennes film Flickan, mamman och demonerna vill vara.

Som vi kan läsa titeln är det inte mamman som står först denna gång – även om hon tar plats i centrum – utan flickan, här: Ti, 8 år. En liten flicka som luktar kiss och försöker mota bort mammans demoner med violtablettandedräkt. Som ljuger för klasskamrater för att skydda sin mamma som inte kan skydda sin dotter.

Det är två lätt ångestfyllda timmar i biosalongen, kan jag vittna om.

Filmen börjar med att skådespelarna talar till publiken och berättar att det kommer att sluta bra ändå, trots att det blir läskigt innan dess. Sedan gäller det att spänna fast sig i bänken, för det är två lätt ångestfyllda timmar i biosalongen, kan jag vittna om.

För en vuxen finns plats för identifikation med alla karaktärer i filmen: Flickan som inte vill göra ont värre i en fullkomligt omöjlig situation, den spritt språngande gränslösa mamman med sina kast mellan dåligt samvete och konstnärlig omnipotens. Eller vuxenvärlden runt omkring som misstänker att något inte står rätt till, inte vågar gripa in – och sedan står där med sitt svek och sin skuld.

Många av oss har en nära släkting eller vän med mer eller mindre svår psykisk sjukdom, och vem kan väl själv inte känna sig lite lös i kanten vid en skakig separation, arbetslöshet, konflikt med vuxna barn eller bara en elak kommentar från vem som helst vid fel tillfälle.

Det är inte lätt att veta hur ett barn tar emot filmen, Suzanne Osten har sagt att den är gjord för just elvaåringar och jag tror hon har en bra förmåga att bedöma saken efter alla års verksamhet tillsammans med och för barn.

Foto: Staffan Löwstedt/TT
Suzanne Osten.
Foto: Staffan Löwstedt/TT

Nu har turerna gått kring åldersgräns på filmen. Statens medieråd beslutade att ge den 15-årsgräns, vilket filmbolaget Triart överklagade och fick rätt av Föreningsrätten som beslutade om elvaårsgräns. Vid den officiella biopremiären i dag, fredag, ligger fortfarande ett överklagande eventuellt och hindrar den nedre gränsen att låta elvaåringar (och sjuåringar i sällskap med vuxen) att se den.

De flesta elvaåringar (och sjuåringar också för den delen) ser betydligt mer skrämmande saker på film och i dataspel (utan en ledsagande röst som förklarar att det kommer att sluta bra). Åldersgränsen kan mer betraktas som en vink om vad som passar för vilken ålder. Och då kanske den snarare skulle ha ett tak på, säg 30 år. Åtminstone för den som inte vågar se sina demoner i ansiktet.

Ska man gå med en mycket ung människa är det förstås ännu viktigare att göra som Suzanne Osten verkligen lyckas göra med sin film: lägga sin egen oro åt sidan för en stund och sätta barnets perspektiv i första hand.