En lektion i solidaritet

Scen
Andrea Edwards och Pelle Grytt spelar mot uttrycksfulla pappdockor i föreställningen Mamman.
Foto: Henrik Dahl
[SCEN] Mamman
Av Åsa Lindholm fritt efter Maksim Gorkijs roman En mor
Teater tribunalen

Maksim Gorkij berättar i sin roman En mor, om 1905 års ryska revolution sedd genom en från början rädd och okunnig arbetarkvinna, förtryckt också av sin brutale man, som så småningom får insikt om orättvisorna och modigt går i arbetarnas första led.

Faderns död som en startpunkt för sonens egna och självständiga kliv ut i världen är ett kärt tema i flera av Gorkijs verk, i den självbiografiska En barndom berättar han hur han uppfostrades av sina morföräldrar när modern blev änka och tvingades resa bort för att försörja sig själv.

Gorkij var Sovjetunionens upphöjde revolutionsförfattare och lyckades hålla sig vid liv ända till 1936 då han mystiskt avled liksom så många andra som tidigare njutit Josef Stalins gunst. Hans stora tema var annars läsningen och böckerna.

I Tribunalens uppsättning Mamman, fritt efter Gorkijs En mor från 1907 har man behållit temat kring änkan som blir upplyst av den efter faderns död frigjorde sonen, men här är handlingen förlagd till en fabrik med en ganska modern men brutal kapitalistdirektör i fyrkantiga glasögon, lika fyrkantiga som retoriken. Och inget fel med det, fyrkantigheten, alltså den enkla politiska retoriken, ramar in slitet och sorgen hos de skrämda och nedtryckta arbetarna som darrande framför sina krav.

Här får flygbladen bära idén om friheten och styrkan i att lära sig läsa; när modern vågar traggla sig igenom deras budskap ”Dagen ska komma”, ”Dagen då det ska ske” förlöses hon och stöttar upproret. Resultatet blir strejk och och strid.

Illusionen är fullständig, och det är fascinerande hur en scen mellan ett par pappdockor kan bli så berörande, men så är figurerna mycket uttrycksfulla.

Föreställningen är tänkt för barn från tio års ålder, men visar publiken respekten att inte naivisera språket, utan använder ord som anständiga, patrullera, husrannsakan, åtgärd, tumult och upplopp vilket vässar texten.

Skådespelarna Andrea Edwards, Pelle Grytt och Anna Sise drar scenografin över golvet och byter plats mellan dockorna som föreställer mamman och sonen Pavel, den brutale fadern och direktören, uppbackade av Dror Feilers häftiga musik med drag av rysk avantgardefilm och kinesisk kommunistopera. Illusionen är fullständig, och det är fascinerande hur en scen mellan ett par pappdockor kan bli så berörande, men så är figurerna mycket uttrycksfulla.

Ändå sackar det något efter en liten stund, kanske för att historien trots sin kraft blir förutsägbar, för en vuxen teaterbesökare i alla fall – fyra mellanstadieklasser satt knäpptysta igenom premiären, och efter föreställningen sprang flera fram för att undersöka, rentav klappa på dockorna som för att bryta illusionen.

Barn utsätts för samma brutala verklighet som vuxna och Tribunalens föreställning dukar upp aktörerna i spelet om makt och underordning, gör det begripligt men på ett behagligt enkelt vis. En fin liten lektion i solidaritet och socialism.