Socialdemokratin och frågan om ägandet

En gång i tiden diskuterade socialdemokraterna hur socialismen skulle införas. Efter andra världskriget växte ett välfärdssamhälle fram, och det är detta välfärdssamhälle som förknippas med en traditionell socialdemokrati. Men innan dess fanns det en socialdemokrati som i alla fall hade som ambition att omgestalta villkoren för produktionen och ägandet. Linn Spross har tittat närmare på den.

Jag minns när jag såg en dokumentär om Uppsalas fyrtiotal och bygget av bostadsområdet Tunabackar. Det var idel glada människor. Socialdemokratiska politiker som pratade om vikten av att alla människor hade ett bra boende till en billig peng.

Radarskribenten Linn Spross är ekonomhistoriker vid Uppsala universitet.

Detta korsklipptes med bilder på lekande barn i plaskdammar, som hade byggts särskilt för deras skull.

Sådan är min bild av den traditionella socialdemokratin. En feelgoodpolitik där alla har det bra, där konflikter har överslätats och sopats under mattan. Alla fick det bra till slut, den dumma var egentligen bara missförstådd och ensam.

Det är den typen av socialdemokrati som både känns så enormt avlägsen och samtidigt närvarande idag. Vi känner igen elementet av att sudda ut konflikter, men kanske inte plaskdammar åt barnen.

I höstas fick vi se en socialdemokratisk statsminister svinga sig till nya höjder av hyckleri. Målet var kompromiss, att få skaka hand. Den klassiska socialdemokratin präglas av samförståndsandan och klassamarbete. På så vis har man kämpat för ökade löner och ökad tillväxt, som möjliggjort en omfördelning av resurser.

Staten, arbetsköparna och arbetarna hade alla ett intresse av ett ökat produktionsresultat. Det fanns en tydlig tanke om att kakan måste bakas innan den delas. Frågan om ägande handlar då om att för att någon ska få mer, måste alla få mer.

Men det har funnits andra idéer om ägande. Idéer som har gått ut på att ändra villkoren för produktionen, och därmed villkoren för vem som äger denna. Mest känt är kanske förslaget om löntagarfonderna, som skulle ge de arbetande en del av vinsten från företagen.

Det har har i vissa perioder funnits idéer inom socialdemokratin om ett annat ägande. Mest känt är kanske löntagarfondsprojektet, som blev väldigt kontroversiellt inom det privata näringslivet. Demonstrationer mot löntagarfonder 1983.
Det har har i vissa perioder funnits idéer inom socialdemokratin om ett annat ägande. Mest känt är kanske löntagarfondsprojektet, som blev väldigt kontroversiellt inom det privata näringslivet. Demonstrationer mot löntagarfonder 1983. Foto: TT

Mindre känt är kanske socialdemokratins idéer om socialisering. Socialiseringstanken fanns med i socialdemokratins barndom. Detta var innan socialdemokraterna blev partiet som förespråkade folkhem, välfärd, plaskdammar åt barn och ett samarbete med arbetsköparna. Socialisering byggde på en idé om att överföra den privata egendomen till en allmän sfär.

Frågan om ägande var en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad.

I den tidiga socialdemokratin fanns det en syn på det kapitalistiska samhället som grundläggande orättvist, ett system som samlade rikedomen i ett fåtals händer på bekostnad av flertalet. Socialiseringen sågs som en strategi för att överkomma denna orättvisa. Frågan om ägande var således en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad. Detta är någonting annat än en statlig apparat som omfördelar genom skatter. Man ville ge arbetets frukter åt de som arbetade genom att förändra hur produktionen var ägd.

I socialdemokraternas första partiprogram från 1897 skrev man att: ”Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion.”

Första sidan av
Första sidan av "Förslag till program för Sverges socialdemokratiska parti", 1897. Arkivbild: Axel och Elma Danielssons arkiv

Socialiseringen skulle utgöra en motreaktion mot kapitalet, man ville hitta nya former för produktionen. Samtidigt blev frågan om socialisering svår att hantera för ett parti som var reformistiskt. Det handlade om en politik som vacklade mellan klasskamp och klassamarbete, mellan en tro på politisk handling som nödvändigt och en tro på att vissa saker bara var möjliga att göra när tiden var inne.

Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd.

Socialdemokratin åberopar ofta i sin egen historieskrivning att de var dem som en gång i tiden förstod att samhället inte kan förändras hux-flux. De som menade att man hade rätt till maklighet och hävdade att socialismen skulle införas steg för steg. Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd, någonting som är mer eller mindre givet.

Marx skrev om att kapitalismen är ett system som är instabilt och präglat av inre motsättningar, men som alltid tycks överkomma dessa motsättningar. Detta överkommande resulterar dock i att ännu större hinder sätts upp.

Marx hävdar att det största hindret för kapitalet är kapitalet själv. De som i detta tolkar in en ekonomisk determinism hävdar då att kapitalismen som system kommer att gå under av sina inre motsättningar. Denna process måste få ta sin tid, eftersom det inte kommer att gå att störta kapitalismen innan detta ekonomiska system har nått sin fulla mognad och nästa steg blir möjligt att ta.

En betoning av den ekonomiska determinismen ger politisk kamp en underordnad roll. Den blir i viss mån meningslös. Man behöver inte kämpa för någonting som ändå ska komma, man kan inte kämpa för någonting som är omöjligt för att tiden ännu inte är inne.

Socialiseringstanken byggde på att omgestalta villkoren för ägandet av produktionen. Men denna idé kom snabbt att omförhandlas, genom att peka mot att tiden inte var inne för detta nödvändiga steg.

Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in.

När frågan om socialisering skulle verkställas i och med socialdemokraternas valseger 1920 blev detta komplicerat. Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in. Även om arbetarna kanske hade rätt till allt, var tiden inte inne för dem att ta allt. Även om socialismen var målet kunde den inte införas i dag, i morgon, eller ens i övermorgon.

Gustaf Vl Adolf ansåg att det var socialdemokraterna som såg till att det inte blev revolution och republik i Sverige 1918. Bild från kravaller på Slottsbacken i Stockholm den 5 maj 1917.
Gustaf Vl Adolf ansåg att det var socialdemokraterna som såg till att det inte blev revolution och republik i Sverige 1918. Bild från kravaller på Slottsbacken i Stockholm den 5 maj 1917. Foto: TT

Kanske är denna beskrivning orättvis. Kanske går det inte att förstå den tidsanda som rådde då. Den framtidsoprimism som fanns.

Jag kan se det framför mig. Ett politiskt parti som formeras. Alla bråken, alla konflikterna, men också den rusiga glädjeyran att få ta makten. Att tänka att den ljusnade framtiden snart var inne, att man skulle bli den kraften som ledde folket. Att känna ansvarets tyngd på sina axlar. Detta i en tid av strejker och revolter, klasskonflikter som ställdes på sin spets, när det stora landet i öst genomförde en revolution.

Det är kanske inte konstigt att tiden verkade vara på frammarsch, att samhället verkade genomgå en snabb förändring. Kanske tyckte man att det gick allt för fort, vad vet jag?

Rickard Sandler är ett vackert namn på en statsminister, även om han bara fick sitta i ett år. Han efterträdde Hjalmar Branting och var en marxistisk skolad man. Sandler översatte Marx’ kapitalet 1931 och var en av dem som drev idéerna om socialisering i partiet. Tillsammans med Gustav Möller, Arthur Engberg och Per Albin Hansson författade han socialdemokraternas partiprogram 1920. Detta program som har kallats för det mest marxistiska och framställer det kapitalistiska samhället är ett samhälle som präglas av klasskonflikt:

”Detta mål kan icke uppnås utan politisk kamp. Socialdemokratin vill därför samla och politiskt organisera de utsugna klasserna, klargöra deras roll i den sociala utvecklingen, målet och vägarna för deras klasskamp, erövra den politiska makten och på den väg och i den ordning utvecklingen själv anvisar, genomföra samhällets socialistiska organisation.”

Den politiska kampen för socialismen skulle föras av ett parti. När makten väl var tagen skulle man genomföra socialismen med hjälp av socialisering.

Men den uppmärksamme lägger märke till att denna avsiktsförklaring har försetts med ett undantag. Det måste ske på den väg som utvecklingen själv anvisar.

Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp.

Det blir en viss dubbelhet i detta. Man skriver att utvecklingen kommer att visa vägen, men det behövs ett parti som har vett att följa denna väg. Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp. Dessa två skulle visa sig vara två storheter som inte riktigt gick att förena.

Frågan om socialisering hanterades med att tillsätta en nämnd som skulle utreda frågan 1920. Detta var åtskilliga år innan de stora utredningarna tillsattes, de som kom att prägla politiken.

Tiden efter andra världskriget var den tid då samhällets skulle reformeras och styras med kunskap, den sociala ingenjörskonstens tid. Frågor om samhällets vidare utveckling höll det statliga utredningsväsendet sysselsatt.

Att tillsätta en utredning kan vara ett sätt att skjuta problem under mattan. Att utreda en politisk fråga är att hantera den på ett till intet förpliktigande sätt. Många är de obekväma frågor som malts sönder av det statliga utredningsväsendets maskineri.

Kanske anade man inte 1920 vad socialiseringsnämnden skulle arbeta med, att det skulle dröja 16 år innan den sista publikationen kom, kanske visste man inte att arbetet skulle vara bortkastat. När Rickard Sandler 1936 slutligen satte punkt var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till.

När Rickard Sandler 1936 satte punkt för sin utredning var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till. På bilden Sandler  tillsammans med  Aleksandra Kollontaj, sovjetiskt sändebud i Stockholm (odaterat foto).
När Rickard Sandler 1936 satte punkt för sin utredning var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till. På bilden Sandler tillsammans med Aleksandra Kollontaj, sovjetiskt sändebud i Stockholm (odaterat foto). Foto: Bertil Norberg/TT

När utredningen tillsattes var det dock en marxistiskt inspirerad tanke som skulle ligga till grund för arbetet. Hjalmar Branting skrev utredningens direktiv, det vill säga de riktlinjer som arbetet skulle följa. Han menade att det privatkapitalistiska samhället hade en grundläggande brist, eftersom produktionen var undanhållen det allmänna. Syftet med socialiseringen var således att underkasta produktionen och strukturera den i det allmännas bästa.

Men denna utgångspunkt omförhandlades snabbt. Det första betänkandet rörde frågan om industriell demokrati. Man hade i uppgift att lägga fram ett förslag som skulle ge arbetarna i industrin mer inflytande och makt över sin arbetssituation. Man lade fram ett förslag om att driftsnämnder bestående av arbetare skulle inrättas vid företag. Syftet var att ge arbetarna insikt i hur företagen drevs.

Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital.

Men detta förslag hade mycket lite med ägande att göra. Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital. Utredningen betonade vikten av samverkan, att upplysa arbetarna om hur ett företag sköts skulle kunna förbättra produktionen, vilket var ett gemensamt intresse för både arbetare och arbetsgivare. Driftsnämnderna skulle inte ha någon faktiskt bestämmanderätt, utan bara en rådgivande funktion.

Det finns något fostrande i det hela. Att arbetarna ska förstå hur produktionen fungerar, rätten att få yttra sig i frågor om arbetsvillkor men på intet sätt ges befogenheter att styra själva över din arbetssituation. En utjämning av maktförhållandena mellan arbete och kapital var inte den faktiska makten över situationen, utan tillfället att få se hur produktionen gick till. Det handlade om att ge arbetarna kunskap snarare än makt.

Förslaget blev hårt kritiserat av fackföreningsrörelsen och gick inte genom i riksdagen.

Själva utredningen präglas av att vilja mana till eftertanke, försöka ljuta olja på de revolutionära vågorna. Man kritiserar de arbetare som tror på en revolution:

”Den ersättning arbetaren söker för ett innehållslöst, tryckande och färglöst liv på arbetsplatsen, tar ofta form av drömmar om ett samhälle, där alla önskningar bli uppfyllda. För otåliga, aktiva, verksamhetslystna naturer tar det existerande samhället lätt karaktären av raka motsatsen till allt det önskade, av en fiende som det endast gäller att förinta.”

Klasskampen fick ge vika för det gemensamma bästa. De revolutionära tongångarna som hördes var av ondo, de var människor som behövde besinna sig. I stället för konflikt betonade man de gemensamma intressena. De som trodde på klasskamp behövde besinna sig. Att kämpa för arbetarnas rätt handlade inte om att kämpa mot arbetsköparna. Det fanns gemensamma intressen som man skulle ta vara på.

Så gick idén om socialisering från att vara en omfördelning av ägande, en omfördelning som var en motreaktion mot kapitalismens orättvisa, till att handla om hur företag skulle skötas för allas bästa, ett ömsesidigt beroende. Det allmänna bästa blev produktionens bästa.

1920-talet var ett decennium som inleddes med en kraftig ekonomisk nedgång och som präglades av en hög arbetslöshet. Arbetslösheten var ett problem som gav upphov till olika lösningar. Röster från höger menade att detta var på grund av arbetarnas för höga löner, som gjorde det för dyrt att anställa (ett argument som verkar ack så välbekant).

Från vänster menade vissa att den höga arbetslösheten var ett tecken på det kapitalistiska sönderfallet. För socialdemokratin blev 1920-talet ett decennium där praktisk politik och ideologi hamnade i konflikt. Som regeringsparti hade man inte egen majoritet. Det handlade mer om att bevara sina positioner snarare än att flytta fram dem.

Arbetslösheten blev även för somliga socialdemokrater ett bevis på det kapitalistiska systemets instabilitet. Men de dåliga tiderna blev inte ett argument för vikten av socialisering. Gränsen för det möjliga definierades av de ekonomiska förhållandena, som blev en anledning att hålla en defensiv position. I riksdagsdebatter och skrifter kom socialdemokrater att hävda att det var utvecklingens gång som bestämde hur det skulle bli. Rickard Sandler menade att:

”Socialiseringen (är) helt enkelt en fortskridande utvecklingsprocess, som endast delvis ägnar sig för statligt ingripande. Till en mycket väsentlig del sker denna process, utan att vi i här i riksdagen röra ett finger för den.”

Att genomföra socialiseringen gick helt enkelt, inte än. Det är svårt att veta vad som var retorik, vad som var taktik. Vad man kan veta är dock att socialiseringen, som ett sedan länge uppnått mål för socialdemokratin, lät vänta på sig. Den liberala statsvetaren Herbert Tingsten har skrivit att sossarnas tjugotal var en tid då ”taktiken (blev) bestämmande för ideologien; det handlande som uppfattas som något yttre och tillfälligt, blir vana och karaktär.” Det fanns uppenbara gränser för vad som ansågs möjligt att göra. Strävandena mot ekonomisk demokrati var lagda på is. Tiderna var för hårda, partiet för svagt. Dessutom skulle det ju hända, förr eller senare.

Socialiseringsnämnden satt kvar även på 1930-talet. Arbetet fortsatte, även om man inte angav några förslag. Frågan om socialisering kom att bli allt mindre aktuell. Den förda politiken riktade in sig på samförstånd. Statsminister Per Albin Hansson menade att samhället inte hade nått den grad av utveckling som behövdes för att socialisering skulle gå att genomföra.

När som helst, men inte nu.

Ständigt denna utveckling, alltid dessa tider som någon gång ska komma. När som helst, men inte nu.

1937 kommer en utredning som förpassar frågan om socialisering på reformismens kyrkogård. Författaren är Rickard Sandler. Den liknar inte en traditionell utredning, utan har formen av att vara en essä, försiktiga resonemang kring sakernas tillstånd.

En grundläggande premiss för Sandlers resonemang är idén om alla människors lika värde. Den ekonomiska politikens mål är att alla ska få det bättre, alla är medlemmar i samhället och ingen ska få någonting på bekostnad av någon annan. Sandler menade att problem med detta var konkurrerande normer. Detta gäller inget bara mellan arbetarklassen och kapitalisterna, utan även mellan lantarbetare och industriarbetare. Alla kunde de ha olika uppfattning om vad som var bäst för dem.

Idén om ett folkhushåll är centralt i detta resonemang. Det allmännas bästa var den norm som det politiska arbetet skulle sträva efter. I det allmänna bästas namn måste konflikter överbryggas. Hur socialisering har hanterats och hur frågan om att omdana villkoren för ägande visar hur klasskampen blev en folkhemstanke, hur konflikt blev samarbete. Framstegstanken blev ett argument för de små stegens politik.

Det är en ödets ironi att Sandler parafraserar på Marx när han skriver:

”Även om människan mer och mer kan väntas i fråga om sin tillvaros materiella underlag kunna behärska samhällsutvecklingen, torde mänsklighetens berömda ’språng ur nödvändighetens i frihetens rike’ få förläggas till någon tidpunkt efter den tid vi våga yttra oss om.”

Detta låter som en gränsdragning av tid, men är i lika stor mån en gränsdragning utifrån en ovilja att överkomma ett ekonomiskt system. Det är illustrativt för en ödestro som gjorde den politiska strategin bunden till tidens gång, vilka tillfällen som fanns.

Det verkar vara en socialdemokratisk strategi som lever kvar. Det går väl inte att skylla de dåliga tiderna på de politiska besluten, de är ju underordnade samhällets allmänna tillstånd. Politiken gör vad den kan, givet det utrymme som finns. Socialdemokratin kom att växa samman med ett ekonomiskt system som man förvisso en gång i tiden såg som illegitimt, men som visade sig vara avgörande gör vad som ansågs möjligt att göra.

Socialiseringen var en vision som sköts på framtiden, en idé som aldrig riktigt togs på allvar, eftersom det innefattade för radikala ingrepp i den ekonomiska strukturen. Att omgestalta villkoren för ägande skulle innebära att överträda det gränser som det ekonomiska systemet och det ekonomiska läget hade ritat upp.  Jag föreställer mig att Rickard Sandler knackar på Stefan Löfvens dörr och säger ”Vi vågade inte riktigt förr, men nu då, är inte tiden inne? Det har ju faktiskt gått åttio år?” Löfven skulle svara: ”Absolut inte nu, när tiderna är så svåra, det går inte. ”

För dem som väntar på rätt tillfälle riskerar att alltid stå på läktaren. De som väntar på socialism kommer förmodligen att få vänta mycket länge. Detta gällde för socialdemokratin, och det gäller även för de som inväntar den slutgiltiga krisen. En socialdemokrat sa att det ibland är bättre att vänta med armarna i kors än att göra dumdristiga saker. Tiden fick utvisa att han hade fel.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ’Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.
De strejkande sjuksköterskorna kräver bättre arbetsvillkor och kortare arbetstider. Foto: Johan Apel Röstlund

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

Applåder och hurrarop mötte sjuksköterskorna på Södersjukhuset i Stockholm när de gick ut i strejk på tisdagsförmiddagen. Precis som i resten av landet kräver de kortare arbetstider för att orka fortsätta jobba och på parkeringen utanför sjukhuset var stödet stort.

– Vi är så tacksamma för det och vi tänker inte ge oss, för vården håller på att krascha, säger intensivvårdssjuksköterskan Lotta Dickman när hon kliver ut genom huvudentrén några minuter efter klockan elva den första strejkdagen.

Se videon när sjuksköterskorna på Södersjukhuset gick ut i strejk.

Det var rörda ansiktsuttryck på de 38 sjuksköterskorna som ingår i Vårdförbundets första strejkvarsel på Sös när de under tisdagsförmiddagen lämnade arbetsplatsen med sina skyltar om rimliga arbetsförhållanden.

Patienter och lunchlediga kollegor samlades vid entrédörrarna för att applådera och önska lycka till.

– Ni har en tuff arbetsgivare, men jag håller på er, sade en man på kryckor och klappade en av de strejkande på axeln.

En taxichaufför tutade ute på parkeringen och sträckte ut armen genom det nervevade fönstret på sin svarta bil som en hälsning. 

– Fortsätt kämpa.

”Alla vi har pratat med tycker att vi ska ta fighten”

I solen utanför den väldiga byggnaden, uppförd 1944 och länge Nordens största sjukhus, står strejkvakten Carin Lhotsky Andersson. Hon är sjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet och ler när hon pratar om stödet de fått från allmänheten inför den infekterade konflikten med arbetsköparoraginsatonen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Carin Lhotsky Andersson upplever att allmänhetens stöd för strejken är stort där hon står utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

– Strejk är ju vår sista åtgärd och egentligen vill ju ingen det här men det sitter en propp på SKR och då måste vi trycka på och visa att vi menar allvar. För om vi får rimligare arbetsvillkor så får patienterna en bättre vård och det tror jag folk förstår. Alla vi pratat med här på morgonen tycker att vi ska ta fighten.

Många som samlats den här första strejkdagen vittnar om samma sak. För att orka jobba heltid inom vården krävs bättre villkor och kortare arbetstid. Frågan är långt ifrån ny och frustrationen har vuxit med åren. 

Foto: Johan Apel Röstlund

63 000 vårdarbetare vägrar arbeta övertid

Under pandemin kallades vårdarbetarna hjältar. Men trots uppmaningar om bättre villkor har arbetsköparna inte gett med sig. 

Underbemanning, över tre miljoner övertidstimmar och ibland inte ens tid för att gå på toaletten. Arbetsförhållandena har gjort att många sjuksköterskor och andra vårdarbetare lämnat yrket. Andra har tvingats gå ned i tid för att orka med. Med försämrad lön och pension som följd.

När nu strejken är ett faktum hoppas Vårdförbundet att deras varsel ska ge resultat. 63 000 av fackets medlemmar ingår redan i den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april och om inget händer de kommande dagarna tas ytterligare 1 900 anställda på landets hälsocentraler ut i strejk den 11 juni nästa vecka.

Lotta Dickman håller upp sitt plakat och kramar om en kollega. Hon har jobbat länge inom vården och märkt förändringarna som skett.

Övertid och knappt tid för lunch. Strejken handlar om de försämrade arbetsvillkoren inom vården. Foto: Johan Apel Röstlund

– Våra villkor hotar Sveriges offentliga sjukvård. Sedan slutet av 1990-talet har vi sett hur patientsäkerheten varit i fara och det har bara blivit värre. Men när vi sagt det har politikerna och andra ansvariga svarat med att ”nej det är inte patientfarligt”. Så plötsligt nu, när några få går ut i strejk då är det plötsligt jättesamhällsfarligt. Vi behöver kortare arbetstider för sjukvården håller på att krascha. Det är dags att lyssna på oss som vet, säger hon.

Förutom på Södersjukhuset i Stockholm inleddes under tisdagen även strejker på bland annat Skånes och Norrlands universitetssjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Linköpings universitetssjukhus.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Här en satir inför EU-valet. Foto: Tomas Oneborg/TT, Privat, Montage: Arbetaren

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter, skriver Edvin Alpros inför att Segelbylistan startar upp lagom till EU-valet.

Goda nyheter alla välfärdsmiljardärer, yrkespolitiker och andra utsatta grupper.

Lagom till EU-valet startar vi upp Segelbylistan!

Segelbylistan ska inte uppfattas som ett konventionellt parti, utan ska mer ses som en valsamverkan eller en sorts inkomstförsäkring för människor som vant sig att leva ett glamoröst liv på skattepengar men nu riskerar att röstas bort eller, gud förbjude, se sitt eget flyktingmotstånd resultera i att det inte längre släpps in några flyktingar att göra miljonvinster på.

I takt med att profitkvoten tenderar att falla har vi börjat inse vilken marknad som är tryggast att investera i, och den marknaden kallas skattepengar! Precis som med vilken friskola eller nätläkare för förkylda som helst så är Segelbylistan ett upplägg som, rätt hanterat, kommer att ge en rejäl avkastning av skattemedel för en oöverskådlig framtid.

Kommunikationsavdelningen viktigare än politiken

Eftersom att politik är en förtroendebransch kommer vi att, utöver att avlöna våra politiker, lägga fokus på att finansiera vår kommunikationsavdelning. Politiken i sig är inte så viktig längre, och vi har därför köpt in en slumpgenerator som matas med bindgalna inlägg från förintelseförnekare på twitter och offentliga uttalanden från regeringen, eller om det var tvärtom, och ut får vi intetsägande politiska förslag ämnade att appellera till reptilhjärnan. Redan vid första körningen blev vi nöjda med vårt politiska program:

1) Stoppa woke, sänk skatten för aktieinnehav!

2) Förbjud alla pronomen, de har inget i Europa att göra!

3) Avskaffa allemansrätten, gängkriminella ska inte kunna tälta gratis!

4) Lös bostadsbristen – större fängelsen nu!

Segelbylistans kommunikationsavdelning kommer att särskilja sig ifrån mindre sofistikerade trollfabriker i det att vi ämnar avstå från att attackera våra egna samarbetspartners och istället enbart trakassera de riskfria grupperna: invandrare, homosexuella, muslimer, tiggare och kvinnliga politiker.

Vi har dessutom försäkrat oss mot eventuella skandaler genom att ha köpt in ett globalist-alarm som går av ifall det vänsterliberala etablissemanget skulle försöka infiltrera oss. Det är programmerat att upptäcka tofu i matlådor och människor som inte skrattar helhjärtat när vi tittar på Gudarna måste vara tokiga på våra aw:n.

Vi har fortfarande platser kvar att fylla och vi söker nu fler kandidater från Stockholms innerstad, Gran Canaria och Bryssel som befinner sig i riskzonen att förlora sin direkta tillgång till skattemedel. Vår profilering skall vara ”Stå upp för den lille människan!”. Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 4 juni, kl: 10:36

Jag har blivit smittad av min mans infektion så nu är det plötsligt jag som behöver medicin. Men trots att jag känt mig svag och haft huvudvärk hela dagen så måste jag uppfylla mina skyldigheter. Det är extra viktigt under de omständigheter som vi nu lever under. 

För kriget fortsätter och igår var det häftiga strider i vårt område. På nyheterna fortsätter de att prata om möjligheten till vapenvila och eldupphör.

Vår granne som skadades i den där skottlossningen med polisen jag tidigare skrev om har dött nu. Det var en hjärtskärande scen med kvinnor som skrek och män som försökte hålla tillbaka sina tårar. Tyvärr en sådan där syn som finns i nästan varje palestinskt hushåll nu.

Samtidigt jobbar jag vidare med min kampanj och försöker att nå ut så gott det går i hopp om stöd.

Min dotter har varit ledsen, men trots min trötthet tog vi oss ut på en kort promenad, vilket gjorde henne på bättre humör.

Livet känns verkligen inte rättvist, men samtidigt måste vi hålla fast vid hoppet. Om fred.

Lama Majdi

Måndag 3 juni, kl: 08:06

Igår började min dag som vanligt. Med den enformiga rytmen av artillerield och drönarnas oväsen. Det har på något konstigt och samtidigt skrämmande vis blivit det normala. Vi har förvandlats till individer som inte längre påverkas av den typen av ljud. Eller om det är så att våra sinnen helt enkelt avtrubbats. 

Min man mår bättre, medicinen hjälpte och han har börjat äta. 

Samtidigt har min dotter allt mer börjat resa på sig. Hon är nästan halvvägs nu och fortsätter oförtröttligt att kämpa och jag ser fram emot att se hennes första steg. 

Förhandlingarna om förslaget kring eldupphör verkar fortsätta men vi ser mest på med tristess efter att ha förlorat hoppet. Gång på gång har vi blivit förrådda, så många gånger under kriget. Av alla.

Åh, världens ledare: Skäms på er för vad som händer. Vi behöver inte längre era pengar. Vi vill bara ha ett rättvist och resolut nej till de kränkningar av mänskliga rättigheter och det folkmord som tillåts fortsätta. 

Hejdå för den här gången

Lama Majdi

Söndag 2 juni, kl: 08:06

1 juni och början på en ny månad i detta krig. Jag kan inte föreställa mig att halva året snart har gått och att allt fortfarande bara pågår. Dagen startade tufft med svår huvudvärk på grund av sömnbrist och drönarnas konstanta oljud. Om det inte hade varit för huvudvärkstabletterna hade jag nog inte sovit alls.

Hörde om att Vita Huset uppmanat bägge sidor att acceptera förslaget om eldupphör. Om det är möjligt? Jag har faktiskt ingen aning.

Min man blev förresten sjuk idag, så jag tog hand om honom och gav honom den vård jag kunde med våra knappa resurser. Tack och lov kände han sig bättre framåt kvällen, men det känns som att han behöver tid att återhämta sig.

GoFundMe-kampanjen gör mig utmattad. 

På natten vandrade jag runt i mina egna tankar. Tänkte på världens ledare som inte gett oss något. Är det inte dags nu? Är ni nöjda med situationen? Ni har svikit oss.

God natt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad