Artikel 1 av 2

Facken fortsätter tappa

Sverige har den lägsta fackliga organiseringsgraden sedan 1972. På tio år har LO-facken tappat var femte medlem och nedgången fortsätter. I dag står fyra av tio arbetare utanför facket.

Inrikes
Foto: Nora Lorek/TT
"Det blir en ond cirkel. Det är på arbetsplatserna som den viktigaste medlemsrekryteringen sker. En svag klubb, eller ingen alls, kan inte uträtta lika mycket", säger sociologiprofessorn Anders Kjellberg.
Foto: Nora Lorek/TT

När högeralliansregeringen chockhöjde a-kasseavgiften 2007 rasade det totala fackmedlemskapet drastiskt. Den samlade organiseringsgraden fortsatte sedan falla år efter år.

När a-kasseavgifterna återställdes i januari 2014 hoppades många på att utvecklingen skulle vända. Det gjorde den inte.

Nu visar siffror sammanställda av sociologiprofessor Anders Kjellberg vid Lunds universitet, att organiseringsgraden fortsatte nedåt även under 2015.

– Det kan mycket väl fortsätta ännu längre nedåt. När man försvagas på arbetsplatserna fortsätter det lätt av bara farten. Med allt färre förtroendevalda som kan propagera för facket blir det svårare, säger han till Arbetaren.

Den totala organiseringsgraden i Sverige ligger i dag på 69 procent, en nivå som inte varit så låg sedan 1972. Medan tjänstemannaorganiseringen tycks stabiliserats fortsätter arbetarna att vända facket ryggen. I dag är endast 63 procent av dem med i facket.

Anders Kjellberg tror att den uteblivna återhämtningen delvis beror på en psykologisk effekt. Det är lättare att gå från en hög extra utgift till noll, än att gå från noll till en avgift som är ganska låg, men likväl en avgift.

Men han tror också att medlemstappet försvagat den fackliga arbetsplatsorganisationen på många håll, vilket gör det svårare att återhämta sig.

– Det blir en ond cirkel. Det är på arbetsplatserna som den viktigaste medlemsrekryteringen sker. En svag klubb, eller ingen alls, kan inte uträtta lika mycket och det är genom att kunna visa resultat som rekryteringen blir mest effektiv. Men sedan har nog LO-förbunden misslyckats med rekryteringen i jämförelse med TCO-förbunden, säger han.

Hårdast drabbad är hotell- och restaurangbranschen. Där är, enligt Anders Kjellbergs siffror, endast 28 procent av de anställda arbetarna medlemmar i något LO-fack.

– Vi tappar inte längre medlemmar. Samtidigt växer branschen och kanske borde vi ha ökat mer. Vi har tappat i organisationsgrad, men vi har börjat plana ut i medlemsantal, säger Pim van Dorpel, vice ordförande i Hotell- och Restaurangfacket, HRF.

Ur hans perspektiv rör sig inte raset om ett fackligt misslyckande utan ett ”samhällsmisslyckande”.

– Nej, tyvärr är det ett samhällsmisslyckande med en borgerlig regering som tagit till uppgift att krossa facket. Att folk lämnade har skapat stora problem för arbetarna i stort och våra medlemmar ligger längst ytterst i trygghetsskalan, säger han.

Men Jonas Ivman, ombudsman på LO med ansvar för medlemsvärvning och organiseringsfrågor, är mer självkritisk.

– Det stora trendbrottet var den borgerliga a-kassereformen, men man kan inte bara skylla på förändringar och alliansregeringen. Fackföreningsrörelsen har helt enkelt inte gjort sin läxa och förändrats i samma takt som arbetsmarknaden, säger han.

Enligt Jonas Ivman så ser det ut som att medlemssiffrorna åtminstone har slutat rasa, något som beror på ett medvetet arbete under de senaste tio åren.

Men fortfarande är det en lång väg kvar för att återta organiseringsgraden på en förändrad arbetsmarknad, vars modell gynnar arbetsköparna.

– Vi kan inte vara nöjda med att det fortsätter trots att vi jobbar medvetet. Vi måste vara ute på arbetsplatserna och visa medlemmarna att vi står på deras sida och driver deras frågor. Vi måste bli bättre på att tala om det.

Artikel 2 av 2

”Man måste börja på arbetsplatsen”

ENKÄT
1. Varför tappar facken medlemmar?
2. Vad behöver göras?

Inrikes
Foto: Janerik Henriksson/TT
"För många framstår nog facken mer som en samarbetspartner än en motståndare till arbetsköparna", säger ekonomihistorikern Linn Spross som deltar i Arbetarens enkät.
Foto: Janerik Henriksson/TT

 

Jenny Wrangborg

Foto: Joakim Mathiasson

Jenny Wrangborg, restaurangarbetare och poet

– Har man inte facklig aktivitet på arbetsplatserna är det svårt att se den dagliga nyttan. Facket har blivit en serviceorganisation som man vänder sig till först när man får problem. På arbetsplatsen förväntar vi också numera den här servicen och att vi inte ska göra något själva.

– Man måste börja på arbetsplatsen. Det är där man måste satsa. Jag önskar att den insikten kommer till förtroendevalda och ombudsmän. Man måste visa att man kan förändra tillsammans. De gånger man gjort något konkret, det är också då man får sina arbetskamrater att gå med.

 

Linn Spross 

Foto: Privat

Linn Spross, skribent och ekonomihistoriker

– De stora facken har tappat legitimitet de senaste 20 åren. Jag kan tänka mig att många tycker att det är för centraliserat och för svårt för arbetare att ha inflytande. Sedan talas det inte längre om samhällsproblem i termer av klasskonflikt där man utger sig för att vara en motståndsrörelse. För många framstår nog facken mer som en samarbetspartner än en motståndare till arbetsköparna.

– Jag tror att om facken kan lyfta konkreta konflikter och visa på vinster kommer organiseringsgraden att öka, att de kan ställa krav och kämpa för att driva igenom dem.

 

Toivo Jokkala

Foto: Jan-Åke Eriksson

Toivo Jokkala, chefredaktör på Arbetaren

– Facken lyckas inte framställa sig som stridbara tillvaratagare av arbetarnas intressen. De lyckas inte heller anpassa verksamheten till dagens uppsplittrade arbetsmarknad. Det känns paradoxalt att arbetsköparparten inte drar sig för att ta fajten medan motparten försöker ge sken av att det råder ett samförstånd med bara små skavanker.

– Man måste stärka basdemokratin. Det är en av fackets centrala uppgifter att kanalisera engagemanget hos de enskilda. Att människor ser att poängen med facket är att få en ökad reell makt över sin vardagssituation.

 

Martin Klepke

Foto: Arbetet

Martin Klepke, politisk redaktör på Arbetet

– Det har många orsaker. Dels att borgarna höjde a-kasseavgiften och dels att arbetaryrken blir allt mer sällsynta. Samtidigt har också de traditionella konfliktytorna i både politik och arbetsmarknadspolitik blivit otydliga. Jag tror att det är jätteviktigt att belysa att konflikt­ytorna klass och kön fortfarande består.

– Nu när både borgarna och arbetsgivarna pratar om sänkta löner kör LO stenhårt med att det är DIN lön de vill sänka. Det är en väldigt bra drive som pekar på de viktiga konfliktytorna. Det är rätt väg att gå.

 

Fotografer: Joakim Mathiasson (bilden på Jenny Wrangborg), Jan-Åke Eriksson (bilden på Toivo Jokkala), Arbetet (bilden på Martin Klepke). Linn Spross foto är privat.